Arbete i hetta: kom ihåg att dricka och att hålla tillräckligt med pauser

När man arbetar i exceptionellt heta förhållanden ökar arbetsbelastningen och risken för olycksfall. Hettan kan också direkt skada hälsan och minska produktiviteten. Temperaturer mellan 21–25 °C anses enligt arbetarskyddsförvaltningens rekommendationer vara behagliga.

Höga temperaturer påverkar kroppen på många sätt. När kroppstemperaturen stiger ökar ämnesomsättningen och hjärtat belastas när kroppen försöker kyla ner sig själv genom att öka blodcirkulationen. Musklernas blodcirkulation blir däremot sämre och funktionsförmågan sjunker.

Den ökade ämnesomsättningen orsakar vätskebrist och en mänska kan svettas upp till en liter per timme. Kroppen vätske- och saltbalans rubbas om man inte kommer ihåg att dricka tillräckligt.

Vid bedömning av värmeförhållanden beaktar man hur tungt arbetet är, klädsel och fysikaliska faktorer, det vill säga luftens temperatur, strålningsvärme, luftens hastighet och luftfuktighet. Dessutom upplever och påverkas alla individuellt av värmeförhållandena.

Behagliga temperaturerna mellan 21–25 °C

Arbetarskyddsförvaltningens rekommendationer för luftens temperatur enligt arbetsbelastningen:

Arbetsbelastning Rekommenderad temperatur
lätt sittande arbete 21–25 °C
annat lätt arbete 19–23 °C
medeltungt arbete 17–21 °C
tungt arbete 12–17 °C

Om lufttemperaturen på arbetsplatsen trots tekniska åtgärder överstiger 28 °C på grund av värmebölja ska arbetsgivaren begränsa den tid under vilken arbetstagarna arbetar i sådana förhållanden. Längden på en arbetsperiod får vara högst 50 minuter per timme, om arbetstagaren utför lätt eller medeltungt arbete i maskinberoende tempo i en temperatur på 29–33 °C.

Om temperaturen i sådant arbete överstiger 33 °C är den längsta tillåtna arbetsperioden 45 minuter per timme. I dessa situationer borde arbetstagarna kunna arbeta 10–15 minuter per timme i svalare arbetslokaler.

Exponering för hetta kan även ske i mindre temperaturer om arbetet är mycket tungt. Inom bland annat metallindustrin, glasblåsning och keramiska industrin förekommer arbete i heta förhållanden. Heta och fuktiga arbetsförhållanden finns i sin tur till exempel i tvätterier, storkök, pappersindustrin och livsmedelsindustrin. Heta arbetsskeden finns i byggnads-, asfalt- och isoleringsarbeten.

Förebyggande av problem i heta arbetsförhållanden
• isolering av heta stycken, rör och processer
• arbetsutrymmenas avkylning
• arbetsplatsens avkylning
• personlig skyddsutrustning.

Källor och mera information: Arbetarskyddsförvaltningen, Arbetarskyddscentralen

TEXT JOHAN LUND
FOTO JYRKI LUUKKONEN

Flyttfåglarna som återvänder varje vår

När det är dags att så de första fröna kommer säsongsarbetarna tillbaka till jobbet på Mellanå Plant. Vi är precis som flyttfåglar, på våren kommer vi hit och på hösten flyger vi iväg, säger huvudförtroendemannen Anja Bobäck-Stenlund med 30-års erfarenhet.

Sådden för säsongen har tagit fart på Mellanå Plant i Dagsmark i Kristinestad. Ett stadigt buller fyller produktionshallen där såddmaskinen automatiskt sår ett frö per kruka i kassetter som rymmer 81 plantor var.

– Vid månadsskiftet mars-april brukar vi så de första fröna. Maskinen sår fröna och täcker dem med torv, berättar plantskolearbetarnas huvudförtroendeman Anja Bobäck-Stenlund som har fullt upp vid produktionslinjen.

Mellanå Plant hör till de största plantskolorna i Finland. Här drivs årligen 18 miljoner plantor upp som sedan planteras på olika håll i Finland. Det betyder att vart tionde träd som planteras i Finland kommer från Kristinestad.

– Det stämmer. Och målet är att öka takten. Om vi ifjol gick på 100 procent så är det tänkt att vi i år ska gå på 110 procent, säger Anja Bobäck-Stenlund belåtet.

Huvudförtroendemannen Anja Bobäck-Stenlund (t.v.) och Maj-Britt Koskela har fullt upp vid såddmaskinen när säsongen på plantskolan Mellanå Plant har börjat.

För tillfället sår arbetstagarna granfrön, och det är just gran och tall som går åt bäst. Men man levererar också en del lövträd, enligt vad kunderna vill ha. Vad skogsindustrin behöver varierar från år till år, beroende på hurudan skog man huggit året innan.

– Det är främst tall och gran. Följande i storleksordning är björk och lärk. Vi har också årligen en liten, liten odling av olika specialgranar, men det är främst för att kunna dela ut lite speciella plantor på mässor och åt besökare som de kan plantera i sin egen trädgård. Vi odlar ju plantor för skogsindustrin och inte för egna trädgårdsplanteringar, förklarar Anja.

Om granen är populärast bland skogsägarna, så vilken är då Anjas personliga favorit bland trädarterna?

– Kring jultiden vill jag ha en gran, men inte vet jag om jag annars har någon favorit, skrattar hon.

Såddmaskinen sår automatiskt ett frö per kruka. Arbetstagarna kan enkelt kolla att maskinen fungerar som den ska.
Vid första ögonkast kunde man tro att såddmaskinen hörde hemma på ett kafferosteri.

Mångsidigt och ensidigt på samma gång

Efter att såddmaskinen har fyllt kassetterna med plantor lyfter arbetstagarna upp dem i en stor metallram. Innan plantorna vattnas är kassetterna visserligen inte speciellt tunga, men står man vid såddmaskinen dagarna i ända känner man att man gjort något, säger Maj-Britt Koskela som har jobbat på plantskolan sedan 1983 och trivs bra.

– Inte är det här ett helt lätt jobb. En del arbetsuppgifter är tyngre än andra men man har väl blivit van med det med åren, säger hon och skrattar.

Maj-Britt berättar att jobbet är både mångsidigt och ensidigt på samma gång. Just nu kan det kännas enformigt när hon i flera veckor står vid såddmaskinen, men det jämnar ut sig över säsongen.

– Ser på hela säsongen är arbetsuppgifterna faktiskt mycket varierande. Förutom sådden så rensar vi bland annat ogräs från odlingarna och packar färdiga plantor. Jag jobbar kanske helst vid packningsmaskinen där det finns flera olika arbetsskeden och där byter vi också arbetsuppgifter sinsemellan med en timmes mellanrum. Där kommer mångsidigheten kanske bäst fram, säger hon.

Det går snabbt och exakt till när Tom Rosengård radar upp nysådda granfrön som ska köras ut till växthusen.

När metallramen i slutet av produktionslinjen är fylld kör Tom Rosengård in truckgafflarna i ramen och lyfter den åt sidan och ger plats för nästa ram. Bytet går snabbt och med otrolig precision.

– På en timme hinner jag flytta omkring 30 ramar från linjen, så det blir ju en hel del blivande plantor på en arbetsdag, säger han samtidigt som han backar iväg med en ram till som radas upp i en hög som snart ska köras ut till växthuset.

– När vi sår så kör jag truck hela dagarna, men senare under säsongen blir jobbet mer varierande. Vi har mycket olika saker som ska göras här, fortsätter Tom som trivs bra med jobbet.

I framtiden ska inga färdiga plantor övervintra utomhus, berättar Mellanå Plants vd Rainer Bodman som går på det tjocka snötäcket som skyddar växterna och deras rotsystem.

Från frö till planta på ett och ett halvt år

När Tekijä besöker plantskolan i medlet av april är snötäcket fortfarande tjockt mellan de åtta växthusen. Under snön finns övervintrande plantor och den totala odlingsytan utomhus är hela 5,8 hektar. Inne i växthusen finns ytterligare odlingsyta på 1,7 hektar.

Vi stiger in i ett av växthusen och möts av något som närmast känns som ett tropiskt klimat trots den tidiga våren. På nätterna behöver växthusen ännu hjälp av värmepannor, men dagtid räcker solen till för att hålla värmen. En titt på skärmen till klimatkontrollen visar att det trots allt bara är luftfuktigheten efter bevattningen som är orsaken till imman på glasögonen och den tropiska känslan.

– Här är 22,5 grader, vilket är riktigt bra då den optimala temperaturen är mellan 20–25 grader, säger företagets vd och delägare Rainer Bodman.

Om några veckor grönskar det i växthuset när granplantorna tar fart. Skylten berättar vad och när som har såtts i växthuset.

Det ser fortfarande kargt ut i växthuset som är fyllt av blivande granar som såtts en vecka tidigare. Rainer Bodman lyfter upp ett frö från en av krukorna och visar hur fröns yta redan har hunnit spricka. Snart börjar det grönska i hallen, intygar han.

– Plantorna åker ut på fälten efter 5–6 veckor, lite beroende på vädret. Då är de redan 4–5 centimeter höga.

På en vecka har granfröets yta redan spruckit.

Anja Bobäck-Stenlund berättar att ett växthus rymmer över en miljon plantor på en gång, och man börjar förstå hur det är möjligt att de årligen levererar 18 miljoner plantor.

–Vi sår växthusen tre eller fyra gånger per säsong och hinner med ungefär två växthus i veckan.

Under högsäsongen på sommaren när växterna är ute blir det också en hel del utejobb, något som är välkommet bland arbetstagarna.

– Det är bra med variation och det gör inget fast det skulle vara en regnig sommar. Vi har stövlar och regnkläder, alltså bra arbetskläder, intygar Maj-Britt Koskela.

Vintern har lämnat sina spår. Kari Ahola reparerar ett bevattningsrör som har spruckit av kölden.

Inte bara skidcenter som väntar på snön

De plantorna som drivs under första halvan av säsongen kommer att frysas ner till vintern så att de är packade och leveransklara genast när planteringssäsongen börjar nästa år. En del plantor som såtts senare hinner ändå inte växa till sig innan hösten och måste övervintra utomhus. Tidigare har också färdiga plantor övervintrat utomhus, men det är inte helt oproblematiskt.

– Vår målsättning är att alla leveransklara plantor ska fryslagras över vintern. Vi ska inte längre ha färdiga plantor som övervintrar där ute på fälten. Vintrarna här längs kusten är lite si och så och växterna och i synnerhet det känsliga rotsystemet behöver skyddas med snö, förklarar Rainer Bodman.

Den här vintern var ovanligt snörik också i Österbotten men ändå fick plantskolan ta till snökanonerna i början av vintern för att skydda plantorna.

– Vi har tre snökanoner som vi i år endast behövde i januari, men då körde vi dem i 10 dagar, dygnet runt, så att vi fick ett tillräckligt tjockt snötäcke. Men efter det har det minsann funnits tillräckligt med snö, säger Rainer Bodman medan han promenerar på det tjocka snötäcket som gömmer plantorna.

Bara hyllorna installeras ska det nya fryslagret rymma mellan 8–9 miljoner plantor, berättar vd:n Rainer Bodman.

På företaget ser man ljust på framtiden och gläder sig också över de investeringar som har gjorts inom skogsindustrin den senaste tiden.

– Vi har också själv investerat och vår nyaste investering i miljonklass är vårt nya fryslager som blev färdigt vid årsskiftet. Bara vi får hyllorna installerade så kommer vi att kunna fryslagra 8–10 miljoner plantor över vintern här, säger vd:n belåtet.

Plantskolearbetaren och huvudförtroendemannen Anja Bobäck-Stenlund och hennes arbetskompisar driver varje säsong upp upp 18 miljoner plantor i Kristinestad.

Säsongsarbete på gott och ont

Ordet säsong genomsyrar det mesta när arbetstagarna beskriver arbetet på plantskolan. Branschen är säsongsbetonad och arbetet likaså. Det innebär också att arbetstagarnas jobb tar slut varje höst när de sista plantorna för säsongen är packade och fryslagrade.

– När jag började inom branschen så var det inte frågan om några fryslager och då var säsongen också mycket kortare för oss säsongsarbetare. Då tog jobbet slut redan i slutet av september eller början av oktober, berättar Anja Bobäck-Stenlund som har jobbat på plantskolan i mer än trettio säsonger, sedan 1987.

Exakt när säsongsjobbet börjar och slutar varierar ändå från år till år och enligt vilka arbetsuppgifter man har.

– Den här säsongen har jag själv jobbat från mitten av december, men vi har ju inte ännu heller full styrka här. På sommaren när det också ska rensas bland plantorna så behövs det mer arbetskraft. För tillfället har vi åtta arbetare i produktionen, som bäst brukar vi vara kring 20 arbetstagare och jobbar i skift.

Säsongsarbetet har sina sidor men som flyttfåglar hittar arbetstagarna troget tillbaka år efter år.

– Det har sina för- och nackdelar. Inkomstmässigt är det inte så bra, men man blir van med det. Vi har väldigt lite rotation bland arbetstagarna och 25–30 åriga karriärer är inget ovanligt hos oss. Enligt kollektivavtalet kommer arbetstagarna också tillbaka som gamla arbetstagare så lite semester brukar vi också hinna hålla under sensommaren, berättar Anja.

Tom Rosengård skulle helst jobba året om.

Tom Rosengård som har sju säsonger bakom sig är inne på samma linje. Han var arbetslös i två månader i vintras när det inte fanns något jobb för honom att göra på plantskolan.

– Det går att klara sig på arbetslöshetsunderstödet från kassan och på ett sätt är det ju bra med ledighet, men jag skulle hellre jobba året om.

Hur aktiveringsmodellen kommer påverka säsongsarbetarna är ännu oklart.

– För mig gick det så att jag just precis innan karensen skulle ha slagit till fick komma på jobb, säger Anja Bobäck-Stenlund.

Att modellen kommer att orsaka strul för både arbetstagare och arbetsgivare inom branschen verkar ändå troligt.

– Troligtvis ja. Som sagt är ju alla inte på jobb ännu. De kommer troligtvis att få sänkt arbetslöshetsersättning om de inte uppfyller aktiveringskraven. Om de har fått ett annat jobberbjudande så måste de ju ta emot det och då kan det hända att de inte längre är tillgängliga när säsongen börjar här. Den risken finns alltid.

 

Såhär ser leveransklara granplantor ut som skickas till kunder runt hela Finland…
… och den här granen planterades när Finland fyllde 50 år. En gran är egentligen fullvuxen först vid 70 års ålder.

TEXT JOHAN LUND FOTO JOHANNES TERVO

Ab Mellanå Plant Oy

GRUNDAT 2011 efter ägarbyte. Plantskoleverksamhet på stället sedan 1965
HEMORT Kristinestad
PRODUKTION Trädplantor, främst tall och gran
VERKSAMHETSOMRÅDE Hela Finland, 2-5 % procent på export till Sverige
OMSÄTTNING 2,5 miljoner euro
PERSONAL Säsongsarbete. 4–20 produktionsarbetare under den verksamma perioden

 

”Det har aldrig gått så bra som det gör nu”

Produktionen går på högtryck, företaget nyanställer och samarbetet med arbetsgivaren fungerar bra. Så sammanfattar huvudförtroendemannen Senad Omanovic situationen på båttillverkaren Botnia Marin i Malax.

– Under de elva år jag har jobbat på Botnia Marin har vi haft både uppgångar och nedgångar. Men de två senaste åren har gått mycket bra, det har aldrig gått så bra som det gör nu. Företaget växer och nyanställer.

Det säger Senad Omanovic som är huvudförtroendeman på båttillverkaren Botnia Marin i Malax. Företaget tillverkar båtar under varumärket Targa, och kunderna är både privatpersoner och myndigheter som polis och gränsbevakning. Senad Omanovic påpekar att Targa-båtarna är kända för att vara pålitliga arbetsbåtar.

– Företaget har ett bra rykte, vi bygger kvalitetsbåtar.

Företaget bygger ungefär hundra båtar per år och nittio procent säljs utomlands. Sverige och Norge är viktiga marknader, men köpare finns över nästan hela världen. Botnia Marin har i dag omkring 160 anställda på produktionssidan.

Senad Omanovic har jobbat på Botnia Marin i elva år och han tog över som huvudförtroendeman i början av år 2017. Från början av det här året har han dessutom varit ordförande för fackavdelningen Vasa plastarbetare.

När han inte sköter förtroendemannasysslan jobbar Omanovic som glasfiberlaminerare.

– Jobbet är smutsigt och tungt, men å andra sidan är det ganska bra betalt. Om man vill jobba hårt kan man tjäna pengar, säger han.

Huvudförtroendemannen anser att dialogen med arbetsgivaren fungerar bra. En sak som han är nöjd med är de flexibla arbetstiderna – arbetstagarna får börja redan klockan sex på morgonen om de vill.

”Jobbet är smutsigt och tungt, men å andra sidan är det ganska bra betalt. Om man vill jobba hårt kan man tjäna pengar.”
Senad Omanovic, huvudförtroendeman på Botnia Marin i Malax

Fotbollsdomare på fritiden

Senad Omanovic kommer ursprungligen från Bosnien. Han kom till Finland efter Bosnienkriget 1996, alltså för 22 år sedan. Till Malax flyttade han för tolv år sedan. Omanovic är också aktiv inom kommunalpolitiken som socialdemokrat. Den här valperioden är han ersättare i vård- och omsorgsnämnden i Malax.

Den fritidssysselsättning som tar mest tid är ändå fotbollen. Senad Omanovic konstaterar att fotboll är en sport som väcker passion hos många bosnier. Tidigare spelade Omanovic själv, men numera är han aktiv som domare.

– På sommaren dömer jag matcher varje dag. På vintern blir det en eller två gånger per vecka. Jag dömer matcher för juniorer och upp till fjärde division – och det räcker bra för mig. Om man vill döma högre upp i serienivån borde man gå kurser och träna mer, konstaterar Senad Omanovic.

Han medger att man som fotbollsdomare måste ha mycket skinn på näsan.

– Man får ta emot mycket skit, så man måste tåla mycket och tro på sig själv.

TEXT OCH FOTO JONNY SMEDS / LÖNTAGAREN

Artikeln har tidigare publicerats i Löntagarens nyhetsbrev. Beställ nyhetsbrevet här eller genom att trycka på bilden nedan.

Svenska sektionens ordförande Ronja Grönholm: ”Det är viktigt att det finns ett förbund också för de svenskspråkiga”

Det känns bra att köra i gång den svenska sektionens verksamhet. Vi har mycket att ta tag i och som finlandssvensk känns det jätteviktigt att få service, information och kurser också på svenska. Facket måste synas, höras och finnas till också på svenska, säger Ronja Grönholm som håller i ordförandeklubban.

Det är en förväntansfull och positiv stämning bland medlemmarna i Industrifackets svenska sektion som samlas för första gången någonsin på förbundets huvudkontor i Hagnäs i Helsingfors. Den svenska sektionen är en av fem sektioner som har grundats vid Industrifacket för att bättre förankra medlemmarna i förbundets verksamhet. Tanken är att sektionerna fungerar som expert- och hjälporgan, deltar i planeringen och förverkligande av verksamheten, deltar i planeringen av evenemang, deltar och följer upp verksamheten på lokal och regional nivå samt kommer med utvecklingsförslag. Ordföranden Ronja Grönholm säger att den svenska sektionen har en alldeles speciell roll.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att vi har en svensk sektion. Vi har ändå rätt så många svenskspråkiga bland våra medlemmar som är koncentrerade till vissa områden. Det gör den svenska servicen egentligen ännu viktigare för dom grupperna som är utspridda geografiskt.

Bred representation inom sektionen

Den svenska sektionen har en ordförande samt sju övriga medlemmar som har utnämnts av förbundsstyrelsen i februari. Sektionsmedlemmarna representerar olika avtalsbranscher, sektorer och regioner. Den svenska sektionens tyngdpunkter kommer enligt Ronja Grönholm att hitta sin form.

– Svenskan överlag. Det är viktigt att det finns ett förbund också för de svenskspråkiga.

Den svenska sektionen kommer att träffas några gånger i året och hoppas i synnerhet nu i början att medlemmarna tar kontakt och ger sina synpunkter på vad sektionen borde koncentrera sig på och vilka frågor som borde drivas på svenskt håll.

– Jag önskar absolut att alla medlemmar aktivt tar kontakt om man har något förslag om vad vi borde behandla eller ta upp, vi är öppna för allt. Vi är ju inte här för oss själva utan för medlemmarna. Ju mer vi vet om vad medlemmarna vill och tycker är viktigt, desto bättre kan vi forma sektionens verksamhet enligt det verkliga behovet, betonar Ronja Grönholm.

Om du har tankar eller förslag på frågor som sektionen borde behandla eller driva, kan du kontakta vem som helst inom den svenska sektionen.

Sektionens mandatperiod är fem år och sträcker sig fram till år 2023. De övriga fyra sektionerna är ungdomssektionen, utbildningssektionen, arbetsmiljö- och jämställdhetssektionen samt kultur- och fritidssektionen.

TEXT OCH FOTO JOHAN LUND

Industrifackets svenska sektion består av Teija Löfholm, Ronja Grönholm, Hanna Borisov (främre raden) och Kent-Johan Svarvar, Ilkka Nordström, Mats-Johan Kaars, Per Hällfors, Markus Hotta (bakre raden).

Medlemmarna i den svenska sektionen:

Ronja Grönholm, ordförande, teknologisektorn, Karis
Per Hällfors, trävarusektorn, Lovisa
Hanna Borisov, kemisektorn, Saltvik, Åland
Markus Hotta, kemisektorn, Vörå
Mats-Johan Kaars, trävarusektorn, Övermark
Kent-Johan Svarvar, teknologisektorn, Yttermark
Teija Löfholm, teknologisektorn, Jakobstad
Ilkka Nordström, teknologisektorn, Jakobstad

Det går lysande för Herrmans

Arbetstagarna på Herrmans tillverkar årligen 750 000 arbetslampor och körljus till bland annat gruv- , skogs- och jordbruksmaskiner och hör därmed till de stora aktörerna inom branschen. Företaget är uppdelat i två delar, och i den andra fabriken huserar en av Europas ledande cykelkomponentstillverkare.

Flera, långa hyllrader fullpackade med lådor möter oss i den väl belysta hallen på Nordic Lights fabrik i Jakobstad. En Supermarket-skylt hänger i taket, och mellan hyllorna skuffar plockaren och montören Jenny Le på en vagn med en papperslapp som liknar en inköpslista i handen.

– Vänta ska vi räkna… tio olika delar behövs för den här lampan, berättar Jenny Le efter att hon ögnat igenom listan för just den här beställningen.

Lådorna på hyllorna innehåller allt från små skruvar till stora linser, allt vad man behöver för att montera någon av de över 300 olika modellerna av arbetslampor som tillverkas på Nordic Lights fabrik, som är den del av företaget som tillverkar arbetsbelysning. Jenny jobbar idag som plockare vilket innebär att hon samlar ihop de delar som behövs för beställningen i fråga och för dem sedan till produktionen där montörerna plockar ihop lampan.

– Komponenterna kan vara ganska många, beroende på vad det är för lampa. Det gäller att vara ganska noggrann då man ska räkna åtta timmar om dagen, förklarar hon och poängterar att det kan ta tid då man gör jobbet ordentligt.

– Det kan ta upp till en halv timme att plocka ihop delarna till en lampa. Och det är egentligen ganska snabbt. Det ryms fyra beställningar på en kärra, fortsätter hon.

Arbetsuppgifterna hålls intressanta tack vare det stora sortimentet lampor, och därmed också den enorma mängden komponenter att hitta rätt bland på hyllorna. Men också arbetsuppgifterna roterar.

– Den är veckan jobbar jag som plockare, följande jobbar jag i produktionen. Vi är några som byter arbetsuppgifter enligt behov. Det är roligt då jobbet blir mera varierande, säger Jenny Le som berättar att hon också har en favoritlampa bland modellerna.

– Sculptor heter den. Den är ganska stor och dyr med mycket olika komponenter. Med den går tiden fort och jobbet blir inte enformigt. Det kan ta upp till 20 minuter att montera en sådan lampa. Jag skulle gärna ha en sådan själv, skrattar hon och håller upp ett stort körljus med inbyggd blinker.

Jenny Le håller upp sin favoritlampa, en Sculptor, som består av ovanligt många komponenter och är rolig att montera. Jenny berättar att hon själv gärna hade sådana körljus.

Med ett drygt års erfarenhet på Nordic Lights, hör Jenny Le till de nyare arbetstagarna bland de 160 produktionsanställda på Herrmans som tillverkar både arbetsbelysningslösningar för tunga fordon inom flera branscher och cykelkomponenter. Kombinationen låter något udda men det fungerar för företaget. De senaste åren pekar försäljningen rakt uppåt.

– Det går bra för oss. Ifjol anställde vi ungefär 50 nya arbetstagare och antalet anställda på företaget närmar sig 250 totalt. Inom produktionen jobbar över hälften här på Nordic Lights, berättar huvudförtroendemannen Ann-Louice Ormiskangas.

Det går bra för Herrmans. Bara ifjol anställdes 50 nya arbetstagare, berättar huvudförtroendemannen Ann-Louice Ormiskangas.

Arbetstagarna tillverkar arbetslampor till egentligen alla slags arbetsfordon men det är främst inom några branscher som de stora kunderna finns. I synnerhet inom gruvindustrin där företaget har lyckats få gruvjätten Caterpillar som kund.

– Vi förser främst skogs-, jordbruks- och gruvmaskiner med arbetsbelysning. Inom gruvindustrin har vi en jättestor kund, nämligen Caterpillar, som köper nästan hälften av hela vår lampproduktion. Av de inhemska kunderna kan också skogsmaskintillverkaren Ponsse nämnas, berättar Ormiskangas.

BRA ARBETSBELYSNING ÄR NÖDVÄNDIG

Hela 90 procent av den årliga produktionen på 750 000 lampor går på export. Viktiga kunder finns utspridda över hela världen, men de främsta försäljningsområdena är Nord- och Sydamerika. En del av produktionen går också också till Australien och Asien. För att ett finländskt företag ska klara sig på den hårt konkurrerade världsmarknaden gäller det att hitta sin egen nisch.

– Vi tävlar överlag inte direkt prismässigt, utan det är kvalitet som är vår styrka. Vi satsar också mycket på produktutvecklingen, säger Ann-Louice Ormiskangas.

Ann-Louice är inne på sitt 22:a år på Herrmans och har hunnit se lampomodeller och arbetsmetoder komma och gå. En sak som hör till tiden är att halogenlamporna börjar falla bort, vilket också det är en kvalitetsfråga.

– LED-lamporna börjar ta helt över. Vi tillverkar ännu halogenlampor, men det hör till ovanligheterna. LED-lamporna är förstås lite dyrare när man köper in dem, men de har en väldigt lång livstid och är av bättre kvalitet.

Och kvaliteten följs också upp på fabriken. Alla lampor utsätts för omfattande tester innan de packas ner och skickas till kunden.

– Förutom att det görs stickprov vid produktionscellerna så testas alla lampor i 12 timmar innan vi packar ner dem, säger Ormiskangas.

Herrmans konkurrerar i första hand med kvalitet. Alla lampor testas i 12 timmar innan de packas för transport, berättar huvudförtroendemannen Ann-Louice Ormiskangas.

Att lamporna är bra är inte bara nödvändigt i försäljningssyfte. Bra arbetsbelysning är ett måste inom många branscher. Att man inte kan driva gruvverksamhet utan fungerande lampor är kanske en självklarhet, men också på markytan är bra ljus ofta ett måste.

– Jag vet själv hur det är med min bror som har skogsmaskiner. Med bra belysning så är det ingen skillnad om han är igång på natten eller dagen. Bra arbetsbelysningen är definitivt viktigt, säger Ann-Louice Ormiskangas.

ORDNING OCH REDA

Montörerna Wilhelm Mårtens och Maria Forsberg trivs bra med jobbet. Mårtens är på arbetsprövning och hoppas att han ska få fortsätta på arbetsplatsen. Forsberg som har 14-års erfarenhet inom metallbranschen sedan tidigare hoppas att fler kvinnor skulle våga söka sig till industrin.

Vid själva produktionen jobbar montörerna i tvåpersoners celler med att skruva ihop lampor av olika slag. Maria Forsberg och Wilhelm Mårtens jobbar idag undantagsvis med en beställning av halogenlampor.

– Idag lagar vi N-25:or. De flesta halogenmodellerna har fallit bort men det finns ännu några modeller kvar. Nu har vi en specialbeställning så vi får laga riktiga gamla godingar, skrattar Maria Forsberg.

Maria började jobba på Herrmans för snart ett år sedan. Hon hade varit arbetslös sedan metallföretaget Rettig Värme flyttade produktionen av värmeelement från Jakobstad till Polen.

– Jag trivs jättebra här. Här är ordning och reda. Var sak har sin plats. Och så får man jobba med vita handskar, skämtar Maria som tidigare jobbade som svetsare.

Och ordning och reda beskriver produktionshallen bra. Det är rent och inget onödigt bråte ligger i hörnen och skräpar. Företaget gick för några år sedan in för den så kallade Lean-metoden för att effektivera verksamheten och samtidigt garantera kvaliteten.

– Tidigare jobbade alla i egen takt och på eget sätt. Arbetet var inte standardiserat. Nu följer alla noggranna arbetsinstruktioner som vi har på datorskärmar vid cellerna. Om du inte minns hur något ska göras så kollar du bara på datorskärmen. Det funkar bra. Det är rätt sätt att göra jobbet effektivt och undvika misstag, säger Ann-Louice Ormiskangas.

Helt andra produktionsvolymer på cykelsidan

 

Heikki Kivelä är maskinoperatör och arbetarskyddsfullmäktig på Herrmans. Han är nöjd med arbetarskyddet som hela tiden utvecklas. Inlärningen i arbetet måste ännu förbättras eftersom företaget har anställt så många nya på kort tid.

Det var här på Herrmans Bike verksamhet började 1959, och den äldsta produkten går fortfarande åt som smör. Som bäst tillverkas 30 000 cykelfälgband per arbetsskift.

– Vi håller på att göra fälgband och jag river dem ifrån varandra när de kommer ut ur maskinen. Nu när vi har gjort femskift och 12-timmarsskift så gör vi som bäst över 30 000 fälgband per skift. De går åt bra, säger maskinoperatören och arbetarskyddsfullmäktige Heikki Kivelä belåtet.

I fabriken på andra sidan gården pågår företagets ursprungliga verksamhet fortfarande för fullt. På Herrmans Bike tillverkas serieproducerade cykelkomponenter till cykeltillverkare runt hela Europa.

– Vi har kunder i Frankrike, Holland, Tyskland och så finns det också mycket cykelproduktion i Östeuropa. Våra delar används i både ordentliga tävlingscyklar och i helt vanliga cyklar som man kan köpa på Prisma. Också de stora inhemska producenterna Helkama och Tunturi är våra kunder, berättar huvudförtroendemannen Ann-Louice Ormiskangas.

Här tillverkas många bekanta delar som man kan se också på inhemska cyklar.

På cykelsidan är det frågan om massproduktion och maskinerna i hallen spottar ut komponenter av olika slag på löpande band. Vid sidan av bland annat handtag, kedjeskydd och reflexer, tillverkas också till exempel linser till lamporna på Nordic Light, men också delar till helt andra kunder.

– Vi gör till exempel pluggar som används i värmeelement, säger Kimi Renlund som precis bytt verktyg och material i en av de tiotals maskinerna som bullrar i hallen.

Kimi Renlund sköter maskinerna på cykelkomponentssidan.

Sedan verksamheten på företaget inleddes 1959 med en inhyrd maskin har mycket skett. När företagsledningen 1992 beslöt att företaget behövde fler ben att stå på och man inledde tillverkningen av arbetslampor jobbade fyra personer per skift med lamporna. Nu är motsvarande siffra 50. Och utvecklingen fortsätter.

– Verksamheten har vuxit kraftigt och det blir hela tiden fler maskiner. På sommaren kommer vi att få två maskiner till och jag har för mig att vi har budgeterat pengar för ytterligare två maskiner till. Ännu ryms det fler, men det börjar visst vara så att väggarna kommer emot. Det anställs också hela tiden mer personal. Man kan inte klaga, berättar Renlund som själv började på företaget 2010.

Här tillverkas också annat än cykelkomponenter. Bland annat linser till arbetslamporna som byggs på Nordic Lights.

LAMPOR OCKSÅ HÄR

I en liten hall en bit ifrån maskinerna görs lite annorlunda arbete. Här handlar det mindre om att sköta maskiner och mer om handarbete. Här tillverkas något överraskande också lampor – nämligen cykellampor.

– Här har vi tre, fyra, fem, sex, sju olika delar som ska sättas ihop så att det blir en cykellampa. En underdel av metall och så en elektronikdel. Sedan skruvas reflexen och linsen ihop. Sedan lägger jag till en bakdel och till sist kommer delen som kunden sedan fäster lampan i cykeln med, berättar montören Kerstin Stara medan hon snabbt men noggrant monterar en cykellampa.

Kerstin Stara jobbade tidigare som närvårdare men bytte bransch för att bli av med nattskiftena. Hon trivs bra med jobbet som montör och möter nya utmaningar varje dag.

Också på cykelsidan testas alla lampor innan de packas i lådor för att skickas iväg till kunden. Kerstin Stara medger att man måste koncentrera sig på jobbet så att allt blir rätt, trots att serierna ofta är ganska långa.

– Det är utmanande att få allting att passa ihop och varje arbetsdag erbjuder nya utmaningar. Jag trivs riktigt bra här.

Monteringen har många arbetsmoment innan lampan kan testas och packas för frakt.

TEXT JOHAN LUND FOTO JOHANNES TERVO

Herrmans Oy Ab

GRUNDAT 1959
HEMORT Jakobstad
PRODUKTION Arbetslampor för tunga arbetsfordon och cykelkomponenter
VERKSAMHETSOMRÅDE Hela världen. 90 procent av produktionen går på export bland annat till Nord- och Sydamerika, Australien och Asien
OMSÄTTNING 51 miljoner euro
PERSONAL 250, av vilka 160 i produktionen

Solidaritetsprojektet i Namibia är slut: MANWU försöker nu stå på egna ben

Solidaritetsprojektet som Metallförbundet inledde år 2009 tog slut i våras. Samtidigt som Namibias ekonomiska läge är mycket pressat.

När solidaritetsprojektet med namibiska fackförbundet MANWU, som organiserar arbetstagare inom metall-, byggnads- och andra industribranscher, inleddes för omkring tio år sedan, var målsättningarna klara. Förbundets anställda och medlemmar skulle utbildas, organiseringsgraden höjas, upplysningsarbetet kring aids förbättras och arbete för jämlikhet förstärkas.

I praktiken lyckades MANWU med alla sina mål. På slutrakan av projektet strulade ändå Namibias ekonomiska läge till det hela.

I och med byggnadsbranschens krasch har förbundet förlorat tusentals medlemmar.– Som bäst hade vi över 15 000 medlemmar. Idag ligger medlemsantalet på drygt 2 000, säger MANWU:s ordförande Justina Jonas.

MANWU:s ordförande Justina Jonas tackar Industrifackets medlemmar för den oersättliga hjälpen. Under solidaritetsprojektet har MANWU lyckats skapa en stark organisation.

Siffrorna berättar mer än tusen ord om de problem som förbundet möter samtidigt som projektet avslutas. När representanter från Industrifacket, fackets solidaritetscentral SASK och MANWU träffades i början av året, kunde man ana en blandning av vemodiga känslor av att projektet avlutades, men samtidigt också och trötthet och ångest.

– Innan den ekonomiska kraschen hade förbundet över 40 000 potentiella medlemmar, säger Justina Jonas.

Hon är ändå lycklig över att förbundets organisation har förstärkts under de gångna tio åren.

– Vi har utbildat personal och aktiva medlemmar varje år.

MANWU har verksamhet i åtta regioner. Merparten av verksamheten är koncentrerad till området Khomas i närheten av Namibias huvudstad Windhoek.

– Nu funderar vi över hur vi ska gå vidare och hur vi ska engagera hela personalen med att fortsätta med arbetet.

Under projektåren har MANWU tagit sin plats i det namibiska samhället. Förbundet och dess ordförande Justina Jonas är välkända i landet.

– På det viset hör vi till de starkaste fackförbunden. Vi har goda möjligheter att påverka de politiska beslutsfattarna och vår röst blir hörd, intygar Jonas.

ORGANISERING PÅ ARBETSPLATSERNA

Jonas vill att förbundet gör upp en ny medlemsrekryteringsplan i den nya rådande situationen. Under projektet utbildade MANWU regelbundet sina aktiva medlemmar och organiserade arbetsplatser runt Namibia. Det här arbetet vill man se en fortsättning på.

En av de organiserade arbetsplatserna är förtaget Rent-A-Drum som i tjugo år varit aktivt inom återvinningsbranschen. Sorteringsbara sopor från hela Namibia hämtas till verksamhetsstället i utkanten av huvudstaden.

Återvinnignföretaget Rent-A-Drum har varit ett av MANWU:s organiseringsmål. Företagets huvudförtroendeman Uusika Michael (till höger) har haft en central roll i organiseringsarbetet på arbetsplatsen. Arbetskompisarna Johannes Johannes och Frolian Elia hör till facket.

Under arbetspasset i februari var det främst kvinnor som sorterade återvinningsbart material bland soporna, bland annat plast, metall och papper. Arbetet är lätt men mekaniskt. Alla arbetstagare har skyddsutrustning, det vill säga overall, handskar och andningsskydd.

Arbetsplatsen har en förtroendeman och nästan alla av de 600 arbetstagarna hör till facket. Arbetet görs i två skift från måndag till lördag och veckoarbetstiden är 45 timmar. Lunchpausen är en hel timme och till arbetsdagen hör också två femton minuters tepauser.

– Jag hjälpte MANWU att organisera arbetsplatsen. Organiseringsarbetet försvårades kanske lite av att man pratar flera olika språk på jobbet och så jobbar vi i olika skift, minns operatören och kvalitetsgranskaren Uusika Michael som är förtroendeman på företaget.

Engelska är det officiella språket i Namibia men landet har flera olika stammar som har sina egna språk. Man möter språkmurar nästan överallt, inte bra på den här arbetsplatsen.

Nu har fackets verksamhet på arbetsplatsen hittat sin form och förhållandet till arbetsgivaren är tillfredsställande.

– Jag organiserar träffar med arbetstagarna i båda skiften, berättar Uusika Michael.

I en fråga har arbetsgivaren inte åtminstone ännu kommit emot. Lönen är för låg och arbetsgivaren vill inte höja den. Lönen går inte ens att jämföra med finländsk lönenivå. Arbetstagarna på Rent-A-Drum tjänar 1 900–2 000 namibiska dollar i månaden. Det är ungefär 140 euro, vilket innebär en timlön på knappt 80 cent.

INOM BYGGNADSBRANSCHEN FINNS EN FÖRHANDLINGSPART

Byggnadsbranschen är den enda brasnchen i Namibia som har ett riksomfattande kollektivavtal.

Organiseringen av arbetsplatser som Rent-A-Drum hör till undantagen i MANWU:s organiseringsarbete som har fokus på byggen. I och med den ekonomiska recessionen kan man förstås i efterhand se det som ett misstag. Men det finns en klar orsak till varför man har koncentrerat sig på byggnadsbranschen.

– Byggnadsbranschen är den enda branschen i Namibia som har ett riksomfattande kollektivavtal. Inom till exempel metallbranschen finns ingen minimilön eftersom det inte finns någon arbetsgivarpart att förhandla med inom branschen. Metallföretagen har ändå bättre lönenivå, något som man har förhandlat om lokalt, berättar Justina Jonas.

Trots att MANWU just nu ligger i ett läge som känns svårt, eller till och med hopplöst, tror ändå ordföranden på sina egna. Förbundet har en strategisk verksamhetsplan som sträcker sig fram två år.

– Jag tror på det vi gör. Vårt kunnande är på hög nivå och vi går framåt.

Jonas vill också tacka finländarna för det framgångsfulla projektet.

– Jag vill tacka Industrifackets medlemmar. Ni har haft ett enormt inflytande på våra medlemmar och MANWU. Vi är tacksamma och det här är något vi aldrig kommer att glömma.

TEXT KIRSI TÖRMÄNEN-PETMAN
ÖVERSÄTTNING JOHAN LUND
FOTO LEITAGO NARIB

MANWU:s ordförande Justina Jonas beskriver stämningarna när det gemensamma solidaritetsprojektet mellan Industrifacket, solidaritetscentralen SASK och MANWU avslutas och tackar Industrifackets medlemmar för den oersättliga hjälpen. (intervjun på engelska).

MANWU

• Organiserar arbetstagare inom metall-, byggnads- och andra industribranscher
• Omkring 2 000 medlemmar, som bäst innan den ekonomiska kraschen 15 000 medlemmar
• Riksomfattande verksamhet i glesbebott stort land
• Har under solidaritetsprojektet byggt upp ett fungerande regionnätverk med 8 regioner
• Förbundet har 27 anställda, varav 6 på centralkontoret och resten i regionerna
• Solidaritetsprojektet började planeras 2009 och avslutades på våren 2018.

INDUSTRIFACKETS SOLIDARITETSPROJEKT 2018

• Industrifacket reserverar årligen en procent av nettomedlemsintäkterna till solidaritetsverksamhet. Projekten drivs i samarbete med fackets solidaritetscentral SASK.
• Förstärkning av metall- och gruvfacket och uppbyggnad av samarbete i Indonesien
• Förstärkning av industrifacken i Moçambique
• Utveckling av industrifacken i Malawi
• Förstärkning av industrifacken i Colombia
• Rättvist arbete och skogsindustri i Nepal
• Metallarbetarnas rättigheter i Filippinerna
• Organisering av skogs-, trä och byggnadsbranschen samt arbetsförhållanden inom textil- och gruvbranschen i Burma

 

Åland behöver fler förtroendemän

På Åland är det få som vill ställa upp som förtroendemän. Det är en konkret fråga som det nya fackliga ombudet Elin Sundback ska ta tag i. En arbetsplats utan förtroendeman är automatiskt sämre organiserad.

Elin Sundback, född i Vasa men sommarålänning sedan barnsben, tog vid årsskiftet över som fackligt ombud på Åland. Därmed fyllde hon den lucka som har funnits i nästan ett år sedan företrädaren Henrik Lagerberg gick i pension.

Till skillnad från föregångaren har hon Servicefacket PAM som arbetsgivare, inte Sjömansunionen, men i likhet med honom arbetar hon även för andra fackförbund, också Industrifacket, och för centralorganisationen FFC. Elin Sundback har sitt kontor i ett hus i centrala Mariehamn där även anställda vid andra föreningar finns, bland dem verksamhetsledaren för ABF-Åland, Arbetarnas bildningsförbund, och där styrelser kan mötas.

– Det skapar en dynamik och jag är inte ensam fastän jag är ensam i själva jobbet, säger hon.

INFORMELLA TRÄFFAR

Det känns bra efter drygt två månader på det nya jobbet – utmanande, stimulerande och kreativt.

– Min huvudsakliga uppgift är att arbeta med organisering, medlemsrekrytering och information. På många arbetsplatser är den fackliga aktiviteten dåligt organiserad. För att få till stånd en förändring krävs ett långsiktigt och systematiskt arbete, säger Elin Sundback.

Att bygga upp ett nätverk – bland annat genom att besöka arbetsplatser och ordna öppna träffar under mottot ”Snacka om arbete och livet” – har fyllt de första arbetsveckorna. Till träffarna, som går i en informell stil, är alla intresserade välkomna och på plats finns personer med kunskap om ämnet för dagen.

En träff i vår har rubriken ”Förtroendeman – vad är det?” Vid ett annat tillfälle diskuteras frågor som me too-kampanjen har väckt.

VIKTIGT ATT VÅGA STÄLLA UPP

Bristen på förtroendemän är ett problem på Åland, många arbetsplatser saknar en egen och intresset för att ställa upp tycks ofta vara skralt.

– Det är viktigt att det på varje arbetsplats finns någon som är insatt i kollektivavtalet, och viktigt att fler vill och vågar ställa upp. Jag hjälper gärna till med processen att värva nya förtroendemän, säger Elin Sundback.

Många hör också av sig till henne med frågor om stort och smått.

– Allt kan jag givetvis inte svara på direkt, men de olika förbunden har sakkunniga som jag kan vända mig till. Jag har också kolleger på fastlandet som jag kan diskutera med och använda som bollplank.

”Det är viktigt att det på varje arbetsplats finns någon som är insatt i kollektivavtalet, och viktigt att fler vill och vågar ställa upp.”
Elin Sundback, fackligt ombud på Åland

KÖRSÅNG OCH SKIDNING

Elin Sundback kommer närmast från ett jobb som föreståndare vid Ålands omsorgsförbund – ett kommunförbund som ger service som boende och dagverksamhet för personer med utvecklingsstörning.

Hon hade totalansvaret för två boendeenheter där även ekonomi- och personalfrågor ingick.

– Jag trivdes men kände att det var dags att byta. Jag har studerat offentligt ledarskap och har alltid tyckt att det är intressant med kollektivavtal, jag är lite av en paragrafryttare, säger hon.

Om det blir någon fritid över ¬– efter jobb och familjeliv där make och två söner på fem och tre år ingår ¬ – sjunger hon gärna i kör. Dessutom är hon ersättare i stadsstyrelsen i Mariehamn.

– Jag är också barnsligt förtjust i vintern och har trivts i år när det har varit kallt och man har kunnat skida.

Artikeln har tidigare publicerats i Löntagarens nyhetsbrev. Beställ nyhetsbrevet här.

TEXT HELENA FORSGÅRD
FOTO KJELL SÖDERLUND

Industrifacket förnyar kollektivavtalsverksamheten

Nu är stunden då vi i samband med uppbyggandet av Industrifacket kan se över de egna processerna, förhandlingsordningen och våra målsättningar, säger ordförande Riku Aalto. Blicken är redan riktad mot nästa avtalsrunda.

Industrifacket förhandlar om 34 kollektivavtal med 18 olika arbetsgivarförbund. Alla branscher har nu ett giltigt kollektivavtal efter att den förra avtalsrundan nyligen avslutades. Nästa stora prövning kommer om ett par år.

– Förberedelserna har redan inletts. Sektordirektionerna har inlett sin verksamhet och responsen från de mötena har varit uppmuntrande. Man har med iver tagit i tu med arbetet för att planera den nya förhandlingsordningen och -processen, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto.

– Förväntningarna är att vi ska kunna skapa nya metoder med hjälp av vilka vi åstadkommer bättre slutresultat. Det här är just det löfte vi gjorde när vi grundade Industrifacket.

GEMENSAMMA OCH SPECIFIKA BEHOV

Industrifackets kollektivavtal omfattar ett mycket brett fält av produktionsbranscher med både gemensamma och specifika drag.

– Den stora bredden och variationen innebär att vi måste beakta både hela fältet och de specifika branscherna skilt för sig när vi ställer upp våra mål.

Som ett exempel på allmänna målsättningar lyfter Aalto fram arbetstidsbestämmelserna i konkurrenskraftsavtalet. Med andra ord hur man i tiderna inom Metallförbundet, Industrifacket Team och Träfacket i sina kollektivavtal kom överens om arbetstidsförlängningen på 24 timmar.

– I en del kollektivavtal har man definierat frågan i skilda avtal som kan sägas upp, medan man i andra fall har skrivit in bestämmelserna i själva kollektivavtalet. Vi måste fundera verkligt noga på hur vi ska sköta och föra den här helheten vidare.

– Med tanke på branschernas särdrag är det bra att notera att en del kollektivavtal innehåller skrivelser som märkbart förbättrar arbetstagarnas ställning, medan en del avtal saknar dem. Vi måste fundera på hur vi ska styra innehållet i de tunnare kollektivavtalen i riktning mot de bättre skrivelserna och med vilken tidtabell det kunde ske.

”En del kollektivavtal innehåller skrivelser som märkbart förbättrar arbetstagarnas ställning, medan en del avtal saknar dem”
Riku Aalto, Industrifackets ordförande

Förutom att se på innehållen i kollektivavtalen måste man enligt Aalto också beakta verksamhetsmiljön.

– Avtalsbranschernas och företagens situation varierar. Å andra sidan förändras också arbetslivet. Vi pratar om plattformekonomi, nolltimmarsavtal, hyresarbetskraft och andra atypiska arbetsförhållanden. Ingen bransch kan hålla sig utanför den här utvecklingen. Därför är en stor fråga hur vi ska få de här sakerna inskrivna i kollektivavtalen på ett sådant sätt att arbetstagarna har förutsättningar att få tillräckligt arbetstimmar och klara sig på sin lön.

– Industrifackets sektordirektioner, kollektivavtalsdelegationerna, sektorcheferna och arbetstagarna har alla en nyckelroll i det kommande arbetet. Det handlar om att lära sig nytt, men nu kan vi på ett helt nytt sätt fundera på avtalens innehåll och hur de ska utvecklas, jämfört med hur det tidigare gjordes i de tre enskilda förbunden.

BÄTTRE KOORDINERING

Avtalsrundan som nyligen avslutades präglades av arbetsgivarsidans starka interna koordination. Enligt Aalto hade arbetsgivarna kommit överens om att man inom EK skulle koordinera sin verksamhet redan i samband med förberedelserna av den så kallade finländska modellen. De höll ihop trots att modellen föll när arbetsgivarförbundet Skogsindustrin beslöt att bli utanför modellen.

– Många har sagt att arbetsgivarnas koordinering var striktare än vid centrala arbetsmarknadsuppgörelser. Jag anser att grunden för deras påstående att man genom förbundsvisa förhandlingar får till stånd branschvisa uppgörelser rasade.

– Inte verkar det ju så, utan det ser ut som att en koordinerad arbetsmarknadsuppgörelse i princip passar arbetsgivarna på samma sätt som centrala arbetsmarkandsuppgörelser gjorde tidigare. De vill bara inte att det är EK som sköter förhandlingarna. De vill förhandla själv, men ändå på ett sätt som binder hela arbetsmarknaden.

– Det här är en fråga som vi på löntagarsidan måste avgöra hur vi förhåller oss till och hur vi ska reagera på.

– En lärdom för oss alla inom facket är att den interna koordineringen måste vara bättre. Det här låter enkelt, men inom FFC-kretsarna har jag lagt märkte till att det är lättare sagt än gjort. Alla är intresserade av vad vi har eller inte har fått till stånd, men vad man själv gör vill man inte riktigt dela med sig.

– Det har ändå blivit bättre. Och bra så. Men vi måste bli ännu bättre på det.

Flera aktörer vill slå sönder det nuvarande systemet med allmänt bindande kollektivavtal, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto.

Kollektivavtalssystemet måste säkras

– Om vi inte skulle ha undertecknat konkurrenskraftsavtalet, så skulle vi ha lämnat spelplanen på det viset att vårt mandat för att diskutera och förhandla om frågor skulle ha försvagats avsevärt vid en tid när flera aktörer vill slå sönder det nuvarande systemet, säger Riku Aalto.

– Trots att konkurrenskraftsavtalet inte är ett bra avtal, håller jag fortfarande fast vid att vi genom avtalet tryggade systemet med allmänt bindande kollektivavtal. Det här kan jag säga, men jag är inte alls säker på hur jag skulle ha kunna berätta för våra medlemmar att inte vi inte längre hade allmänt bindande kollektivavtal.

Frågan om kollektivavtalssystemets framtid är enligt Aalto fortfarande aktuell.

– Regeringen lyssnar inte, utan fattar bara egna beslut. Å andra sidan har Företagarna i Finland en helt annan uppfattning om och andra målsättningar för lokalt avtalande än vad vi har. För dem betyder det att arbetsgivarna ensidigt dikterar på arbetsplatserna och helt förbiser kollektivavtal och arbetstagarnas organisering.

– Vår linje är fortfarande att kollektivavtalen skapar trygghet och slår fast minimivillkor på arbetsplatserna. På basis av dem kan man sedan göra lokala avtal, förutsatt att arbetsplatsen har en förtroendeman och att båda parterna anser att ett avtal är nödvändigt. Lokalt avtalande är en möjlighet som används ofta, men det är inget måste för någondera parten.

– Den här allmänna bakgrunden och konstellationen är bra att komma ihåg när vi värderar kollektivavtal och kollektivavtalsverksamheten. Vår uppgift är att förhandla fram avtal som gynnar våra medlemmar, men samtidigt måste vi i en ganska krävande verksamhetsmiljö samtidigt se till att vi också i framtiden kan förhandla om nya avtal.

TEXT PETTERI RAITO
ÖVERSÄTTNING JOHAN LUND
FOTO KITI HAILA

Bilarnas elektrifiering förändrar montörernas arbete – till och med vindrutan är kopplad till datorn

Elektronik i moderna bilar innebär mycket mera än eldrivna fönster och sätesvärmare. Det mesta är kopplat till färddatorn och den gör också mycket mer än att visa den genomsnittliga förbrukningen och temperaturen. Till och med vindrutan innehåller elektronik. Det ställer krav på montörerna.

Vindrutan har spruckit, backspegeln är trasig och plåten runt det högra framhjulet är borttagen. Den här personbilen har varit med om en hjortkrock och ska repareras på BN Bilservice i Ekenäs. Skadorna ser omfattande ut, men krockmontören och vice förtroendemannen Mikael Flink intygar att det här är frågan om en liten djurkrock och att reparationerna går att göra på en arbetsdag.

– Det blir ny vindruta och backspegel och den ena framdörren ska riktas. Kofångaren och lampan var helt i skick. Det här är sex-sju timmars arbete, uppskattar han.

Mikael träder en metalltråd in under vindrutan och fäster två vinscher med stora sugkoppor på insidan av rutan. Efter att han trätt in tråden i vinscharna börjar han spänna tråden som nätt efter hand skär bort limmet längs rutans kanter. Sedan är det bara att lyfta ut den trasiga vindrutan. Enligt Flink är det lätt att byta vindrutan, men den nya vindrutan kan nuförtiden vara mycket värdefull.

– Det blir mycket vindrutebyten, vilka har blivit försäkringsfall eftersom de har blivit så dyra på nya bilar. De är en del av den bärande konstruktionen och innehåller mycket teknik som sensorer och värmare, förklarar han.

Mikael Flink jobbar ensam i plåtverkstaden som ligger på andra sidan gårdsplanen från den egentliga verkstaden. Här reparerar han krockskadade bilar och till det dagliga arbetet hör att rikta ramar, fram- och bakändor, ytor och att byta ut söndriga delar. Men alltid är det inte lönsamt att reparera en bil som varit med i kollision.

– Är det frågan om större skador på en lite äldre bil så tar jag löst alla söndriga delar och gör en kostnadskalkyl för reparationerna. Sen kommer en granskare från försäkringsbolaget och godkänner den eller löser in bilen om reparationen blir för dyr med tanke på bilens värde.

Enligt Mikael Flink kan man inte direkt säga att vintern och halkan skulle föra med sig speciellt mycket fler krockskador än under övriga året. Jobbmängden varierar ändå kraftigt från vecka till vecka. Och vissa mönster finns det.

– På hösten när älgarna och hjortarna rör på sig blir krockarna kanske något fler, funderar han.

DATORN MINST LIKA VIKTIG SOM SKIFTNYCKELN

Kristian Dahlström kör felsökning med datorn. Problemen är långt ifrån alltid mekaniska, berättar han.

Inne i den stora verkstadshallen där resten av de totalt åtta montörerna jobbar står personbilar och skåpbilar på rad. En del är upplyfta medan andra står på golvet. I den främre ändan av hallen står diagnostiseraren Kristian Dahlström framför datorn som är kopplad till en Volkswagen Passat.

– Jag har kört felsökningar med testmaskinen som ger olika förslag och ritar upp kurvor av olika slag åt mig här på skärmen. Jag börjar helt enkelt med att försöka lokalisera felet.

Problemen är inte alls alltid mekaniska utan något kan också gå snett i programmet och då räcker det med att göra en uppdatering, förklarar Kristian som har jobbat med felsökningar och annat elektrisk på verkstaden i 21 år.

Själva processen börjar ofta med att någon varningslampa tänder i bilens instrumentbräda eller att ägaren märker att bilen beter sig konstigt.

– Ibland kan det ändå vara så att bilen faktiskt gör helt som den ska, renar ett filter eller likande, men när den gör det så knycker bilen till eller går lite ojämnt. Då kan kunden lätt tro att det är något som är på tok, förklarar han.

Kristian Dahlström har hittat problemet. Det visar sig att ett mekaniskt fel har lett till att datorn inte får kontakt med airbagen.

Kristian Dahlström lokaliserar problemet snabbt och den här gången är det faktiskt en mekanisk del som gett efter och måste bytas ut. Men inte heller det kan göras utan datorn. Ett styrdon har gått sönder och datorn får inte kontakt till airbagen.

– Delen som jag byter ska programmeras på datorn och testköras. Man måste lära datorn så att den känner igen den nya komponenten och förstår när ratten är rak och så vidare.

Bilen bredvid är upplyft och bilmontören Mårten Fast granskar underredet och fjädringen med 40 års erfarenhet i branschen. Han medger att det kan vara svårt att hänga med i utvecklingen, men han ser datorerna som ett bra hjälpmedel.

– Inte kan man kunna allt. Det är omöjligt. Man får bara försöka och så finns ju datorn att ta till. Det är en stor hjälp. Och så kan man alltid fråga arbetskompisarna, så det löser sig alltid.

Mårten Fast har reparerat Volkswagen-bilar i 40 år och har jobbat på BN Bilservice sedan verkstaden blev färdig 1996.

ELEKTRONIKEN HJÄLPER OCH VARNAR BILISTEN – MEN SYSSELSÄTTER MONTÖREN

Längre bak i hallen jobbar skåpbilsmontören och arbetsplatsens huvudförtroendeman Jimmy Karjalainen med en läckande växellåda på en skåpbil. Han har jobbat på verkstaden sedan byggnaden stod klar 1996. Han vet hur montörsjobbet och kraven har förändrats på 20 år.

– Oj! Det är ett helt annat jobb. Elektroniken har fört med sig stora förändringar och både för- och nackdelar. Bilarna har ju blivit säkrarare och bättre på många sätt. Men ur en montörs synvinkel så har det blivit mycket svårare för i synnerhet äldre personer att hänga med, säger han och lyfter fram dragkroken som ett konkret exempel.

– Förut var det bara att plocka dit den, man kunde till och med göra det hemma. Men nu kopplas ju allt in i bilens eget datorsystem och kodas.

Det här är ett fel som datorn inte hittar, säger arbetsplatsens huvudförtroendeman Jimmy Karjalainen medan han reparerar en läckande växellåda på en skåpbil.

I och med den tekniska utvecklingen har bilarna faktiskt blivit bättre och säkrare och serviceintervallen längre. Moderna bilar behöver oljebyten med 20 000 eller till och med 40 000 kilometers mellanrum och serviceintervallen är allt mellan ett och två år. Enligt Jimmy Karjalainen räcker jobbet ändå till på bilverkstäderna. Att man skulle behöva reparera sådant som kunderna själv skulle ha ställt till med hör nuförtiden däremot till ovanligheterna.

– Det har minskat och är otroligt sällsynt. Det är numera få som skruvar själv på sina bilar. Folk är ganska medvetna om all elektronik som finns i moderna bilar. Det är väldigt svårt att själv meka utrustad med bara bondförnuft. Det börjar vara så trångt under motorhuven att till och med lampbyten kan bli så besvärliga att man lätt gör mera skada än nytta. Men det är klart att det alltid finns Youtube-montörer, säger Jimmy och skrattar.

”Ur en montörs synvinkel så har det blivit mycket svårare för i synnerhet äldre personer att hänga med”
Jimmy Karjalainen, förtroendeman

Karjalainen medger ändå att internet faktiskt kan vara en bra informationskälla också för yrkesmontörer. Och både hjälp och informationskällor behövs. BN Bilservice är som verkstad auktoriserad för märkesservice på Volkswagen, Seat, Saab och sedan hösten också Skoda. Det ställer krav på utrustning och kunskap. Men verkstaden tar också emot alla andra bilmärken som råkar rulla in på gården. Och alltid kan man inte själv ha koll på alla märken och deras särpräglar.

– Vi har ett bra samarbete med verkstäderna i närheten. Vi ger råd åt varandra när det behövs och vi har också lånat verktyg åt dem. Man måste ha ett sådant samarbete och inte bara stirra blint på eurona och fundera på att man förlorar kunder. En vacker dag är man i samma situation själv och behöver hjälp.

VIDAREUTBILDNING ETT MÅSTE FÖR ATT HÄNGA MED

Marcus Mannström reder ut varför bilen inte startar. Det visar sig att eftermarknadsradion har aktiverat bilens stöldskydd och satt stopp på bilen.

Startproblem är inget ovanligt på vintern och problemet är ofta löst med stödladdning eller byte av bilbatteriet. Men lösningarna är långt ifrån alltid så enkla. Det vet Marcus Mannström som undersöker en Volkswagen Bora som vägrar starta. Ibland måste man prova sig fram och lita på tidigare erfarenheter när inte heller datorn får kontakt.

– Radion hade slagit på startspärren och bilen startar inte om stöldskyddet är aktivt. Jag vet inte riktigt orsaken till det men när jag kopplade loss radion, som inte var original, så startade motorn. Nu måste jag ta reda på vilken av radions ledningar som måste kopplas bort så att den inte stör resten av systemet.

– Det här är ett bra exempel på hur olika saker kan påverka varandra. Originalradion byggs in på ett visst sätt och så här kan det ibland krocka när en eftermarknadsradio eller annan komponent senare installeras i bilen, fortsätter Marcus Mannström som jobbar med allt från IT-baserad felsökning till motorreparationer.

Mannström har lätt att skriva under påståendet att felsökningen blir svårare ju nyare bil det är frågan om. Han poängterar att det egna engagemanget är helt avgörande för att man ska utvecklas och lära sig nytt.

– Man behöver bred kunskap för att kunna komma fram till slutsatser på basis av det man har att gå på i felsökningen. Det är mycket upp till och tack vare det egna intresset att jag är där jag är idag. Skulle jag inte vara så intresserad av att självmant söka information på internet och luska i det som andra håller på med så skulle jag vara på en helt annan nivå än vad jag nu är. Intresset har bidragit till att jag kommit in på djupet i hur de här systemen är uppbyggda, vad man kan ändra på och hur det påverkat andra system, förklarar han.

Att verkstaden är auktoriserad för specifika bilmärken ställer också krav på att montörerna regelbundet utbildas. Samtidigt som det är ett krav, är det minst lika mycket en fördel och möjlighet att utveckla sig eget kunnande, anser arbetstagarna på verkstaden.

– Utbildningen är jätteviktig och det är givande att få diskutera med andra montörer på kurserna, säger Marcus Mannström.

– Varje år är vi flera gånger på kurser så att man hela tiden hänger med det nyaste som kommer. Vi måste helt enkelt utbilda oss, annars är det betydligt svårare att jobba här, fortsätter Kristian Dahlström.

Hur ofta kurser och annan utbildning ordnas varierar enligt behov.

– Varje gång det kommer en ny bil av något av våra märken ut på marknaden går vi på en tvådagarskurs och om man går noggrannare in på motorer och annan teknik kan det vara fyradagarskurser per gång. Om det riktigt vill sig så kan det bli kurser flera gånger om året. Det kommer så mycket nytt och tekniken går hela tiden framåt med så hård fart, säger Dahlström.

TEXT JOHAN LUND
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

På bilden högst upp byter krockmontören Mikael Flink ut en vindruta efter att en liten hjort har träffat högra framsidan av bilen och slängts upp mot vindrutan. Ett vindrutebyte är lätt att göra men kan bli dyrt eftersom också vindrutorna idag kan innehålla mycket teknik.

Vi bygger upp ett inflytelserikt organ

– Det här är verkligen en intressant utmaning och det blir intressant att se vilken roll den här sektordirektionen kommer att få. Jag hoppas förstås att vi verkligen kommer att ha möjlighet att påverka vid förhandlingsbordet och att våra synpunkter och beslutsfattningsförmåga respekteras, och inte så att vi förbises när det kommer en svår situation emot oss, säger Kalle Forsman som är ordförande för kemisektorns sektordirektion inom Industrifacket.

En förväntansfull stämning möter oss i möteslokalen i Hagnäs i Helsingfors där kemisektorns sektordirektion precis ska inleda sitt första möte. Sektordirektionens ordförande Kalle Forsman vill bygga upp ett konstruktivt och inflytelserikt organ.

– Först måste vi lära känna varandra och bygga upp en sådan stämning i vilken där vi kan jobba tillsammans. Vi ska jobba med frågor tills vi på riktigt har en gemensam åsikt. När vi sedan enhetligt för frågor vidare till förbundets styrelse så går de med större sannolikhet också igenom, funderar Forsman.

– Det här är verkligen en intressant utmaning och det blir intressant att se vilken roll den här sektordirektionen kommer att få, säger Kalle Forsman som är ordförande för kemins sektordirektion inför direktionens första möte i Helsingfors 23.2.2018.

Sektordirektionen ansvarar för de kollektivavtalsmål och kollektivavtalsförhandlingar som sektorn omfattar. Förhandlingsmålsättningarna ställs upp utifrån fackavdelningarnas initiativ och
sektordirektionens framställan. Om sektordirektionen på framställan av avtalsbranschens kollektivdelegation fastställer att ett förhandlingsresultat har uppnåtts, beslutar förbundsstyrelsen om att förhandlingsresultatet ska godkännas som nytt kollektivavtal. Styrelsen kan också föra behandlingen av ärendet till fullmäktige eller ordna en rådgivande förbundsomröstning om förhandlingsresultatet. Sektordirektionerna fungerar som expert gällande utvecklingen av intressebevakningen inom den egna sektorn och i andra frågor i anslutning till bl.a. närings- och utbildningspolitik.

Kollektivavtalsverksamhet och förhandlingar är båda bekanta för Forsman som är vice huvudförtroendeman på Nokian renkaat. Han hoppas ändå att det här nya organet skulle ha bättre påverkningsmöjligheter i kommande kollektivavtalsrundor.

– Jag var första gången med om kollektivavtalsförhandlingar under hösten avtalsrunda, vilket var en något sorligt upplevelse. Det kändes som att alla beslut var fattade på förhand och att vi helt enkelt följde teknologiindustrins kollektivavtalsuppgörelse. Det kändes inte som att man hade något verkligt inflytande.

Bred representation

Kemisektorns direktion har 17 representanter som representerar 11 avtalsbranscher och ansvarar för 12 kollektivavtal. En av representanterna är Stefan Sjölund som har kommit till mötet från Jakobstad.

– Det känns faktiskt bra att vara med om att bygga något nytt. Det är svårt att i det här skedet säga vad det exakt vi är på väg att bygga upp då allt är nytt, men det ska bli spännande och förhoppningsvis kommer vi att göra någon nytta, säger Sjölund som till vardags är huvudförtroendeman på segelbåtsvarvet Nautor.

Också Sjölund har tidigare erfarenhet av kollektivavtalsförhandlingar. Han tror att det kommer att vara till stor nytta i direktionsarbetet.

– Jag har varit med om Kollektivavtalsförhandlingar förut och vet hur de går till. I Träfacket satt jag två år med i förhandlingarna.

Stefan Sjölund som är huvudförtroendeman på Nautor i Jakobstad representerar båtindustrins arbetstagare i kemisektorns direktion.

Kemins sektordirektion

Kollektivavtalen inom kemisektorn:
1) Den kemiska basindustrin, 2) Plastprodukt- och kemisk produktindustri, 3) Olje-, naturgas- och petrokemiska industrin, 4) Ädelmetallbranschen, 5) Båtindustrin. 6) Borst- och penselbranscherna, 7) Sko- och läderindustrin, 8) Gummiindustrin, 9) Glaskeramiska industrin, 10) Fiskars Finland Oy Ab:s arbetstagare, 11) Bildäcksbranschen, 12) Handel och verkstadsverksamhet inom bilbranschen

Sektordirektionens medlemmar:
Jouni Jokinen (Bildäcksbranschen), Jouni Tissari (Kemiska basindustrin), Ismo Viirimaa (sko- och läderindustrin), Eino Ojansuu (Glaskeramiska industrin), Eeva Kasanen (Plastprodukt- och kemisk produktindustri), Marko Torppala, varapuheennjohtaja (Plastprodukt- och kemisk produktindustri), Tero Välimäki (Olje-, naturgas- och petrokemiska industrin), Janne Leinonen (Kemiska basindustrin), ordförande Kalle Forsman, (Gummiindustrin), Tanja Vidberg (Plastprodukt- och kemisk produktindustri), Stefan Sjölund (Båtindustrin), Tero Aaltonen (Borst- och penselbranscherna), Anu Luhtanen (Bil- och maskinbranscherna ), Janne Nieminen (Bil- och maskinbranscherna ), Minna Polvela (Ädelmetallbranschen), Kari Oikola (Bil- och maskinbranscherna), Arto Tolonen (Bil- och maskinbranscherna )

På bilden högst upp på sidan från vänster ordförande Kalle Forsman, Ismo Viirimaa, Janne Leinonen, Jouni Tissari, Tero Aaltonen (bakom) samt vice ordförande Marko Torppala.

TEXT JOHAN LUND FOTO KITI HAILA