I motsats till hur diskussionen i offentligheten ofta låter så förhandlar och avtalar man mindre på lokal nivå om de allmänbindande och normalbindande kollektivavtalen förpassas i skräpkorgen.
14.1.2020
Huvudbild. Anställda vid Škoda Transtechs fabrik i Otamäki i Kajana. Arkivbild. FOTO MISKA PUUMALA
Om arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin rf:s beslut står fast kommer man i fortsättningen att ingå branschvisa kollektivavtal i den mekaniska skogsindustrin och bioindustrin.
Förutom de tre stora ”skogsjättarna” finns det flera små och medelstora företag inom skogsindustrin. En tredjedel av arbetstagarna i branschen jobbar för skogsjättarna UPM, Stora Enso och Metsä Group.
– Vi kartlägger möjliga nya avtalsparter inom branschen. Ett annat alternativ är att göra upp företagsvisa avtal, säger Jyrki Alapartanen, sektorchef för trävarusektorn vid Industrifacket.
”Vi kartlägger möjliga nya avtalsparter inom branschen. Ett annat alternativ är att göra upp företagsvisa avtal”, säger sektorchefen för Industrifackets trävarusektor, Jyrki Alapartanen FOTO KITI HAILA
Alapartanen anser att företagens konkurrenskraft och verksamhetsmöjligheter skulle bilda ett lite väl brokigt lapptäcke om man endast utgick från lagboken.
– Jag tror inte att man vill ha det så i de medelstora och små företagen. Förnuftet kommer att segra. De stora klarar sig, men de mindre företagens förutsättningar att klara av avtalsbiten är betydligt sämre, säger Alapartanen.
Han understryker vikten av en välorganiserad förtroendemannaorganisation och en hög organiseringsgrad.
– Industrifacket ser till att det finns kollektivavtal även i fortsättningen. Om vi går in för företagsvisa avtal kommer vårt fokus inte i första hand att rikta sig mot de minsta företagen, men visst kommer deras tid i sinom tid.
FLER KONFLIKTER
I kollektivavtalen fastställer man förtroendemannens ställning, rätt till utbildning och information. Om det inte finns ett giltigt kollektivavtal kan personalen företrädas av ett förtroendeombud.
– Förtroendeombuden har oftare betydligt mindre befogenheter än de fackliga förtroendemännen. Enligt lagen har förtroendevalda rätt att få tillgång till ”nödvändig information” och ”tillräckligt med dispens från arbetsuppgifterna”, säger t.f. direktören för Industrifackets juridiska enhet, Susanna Holmberg.
Susanna Holmberg. FOTO KITI HAILA
Om det förekommer tvister gällande anställningsvillkoren försöker man först hitta en lösning på arbetsplatsen med förhandlingar mellan förtroendemännen och arbetsgivaren.
Om man inte når en överenskommelse går ärendet vidare till förhandlingar mellan förbunden. Och om förbunden inte når en överenskommelse går man vidare till rätten.
– Meningsskiljaktigheterna gällande tolkning av avtalen kommer sannolikt att bli fler och man kommer allt oftare att vara tvungen att reda ut ärenden i rätten, anser Anne Heiskanen, jurist vid Industrifacket.
Holmberg påpekar att förbundens gemensamma tolkningar av bestämmelserna i avtalen inte längre skulle gälla.
I stället borde man komma överens om gemensamma tolkningar gällande varje enskilda avtal eller då söka ett beslut från arbetsdomstolen.
MINDRE SPELRUM PÅ ARBETSPLATSEN
Om man övergår till företagsvisa avtal skulle det framför allt märkas av hos sådana medlemmar vars arbetsvillkor fastställs endast genom att kollektivavtalet i branschen är allmänbindande.
Hela 18 procent av finländarna jobbar i företag som inte är medlemmar i arbetsgivarförbund, men där allmänbindande kollektivavtal gäller.
Heiskanen menar att kollektivavtalen för de organiserade företagens del inte nödvändigtvis skulle märkbart förändras så mycket eftersom man kan svarva ihop ett avtal på företagsnivå utgående från innehållet i det gamla normalt bindande avtalet.
– Lagen begränsar ganska mycket vad man kan avtala om lokalt.
Anne Heiskanen. FOTO KITI HAILA
Företagsvisa avtal skulle innebära till exempel att pauser i arbetet, dygnsvila och maxarbetstid skulle återgå till den miniminivå som det stadgas om i lagen.
Småningom skulle skillnaderna i anställningsvillkoren växa. En del företag skulle konkurrera med bra löner och andra anställningsvillkor, medan andra skulle försöka nå konkurrensfördelar genom att dumpa lönerna.
Ett problem är naturligtvis företagen som inte hör till arbetsgivarorganisationen och inte vill förhandla med facket.
– Fackets betydelse som hjälp och stöd för medlemmarna kommer att bli viktigare, säger Heiskanen.
Holmberg anser att det rätt så snabbt kommer att gå upp för arbetsgivarna i små och medelstora företag hur mycket tid som kommer att gå åt till att förhandla om anställningsvillkor och att vrida och vända på juridiska och administrativa frågor. Det måste ändå finnas ett kollektivavtal om inte för annat så för arbetsfreden.
– Det är till allas fördel om det finns ett kollektivavtal.
KOLLEKTIVAVTAL
ALLMÄNBINDANDE KOLLEKTIVAVTAL Ett normalbindande kollektivavtal anses vara allmänbindande om minst hälften av de anställda i branschen arbetar i företag som organiserat sig genom arbetsgivarförbund. Ett allmänbindande kollektivavtal gäller på alla arbetsplatser inom branschen, även så kallade vilda arbetsgivare.
NORMALT BINDANDE KOLLEKTIVAVTAL Ett kollektivavtal med normalt bindande verkan gäller endast för företag som organiserat sig i branschens arbetsgivarförbund. I avtalet kan det förekomma punkter som skiljer sig från det som står i lagen, t. ex gällande semester eller övertid, samt frågor man avtalar om på lokal nivå.
FÖRETAGSVISA KOLLEKTIVAVTAL Ett avtal mellan förbundet som företräder de anställda och företaget. Avtalet gäller endast för företaget i fråga. Avtalet utgår endast från den miniminivå som lagen förutsätter, även om parterna skulle vilja ha det på ett annat sätt eller det skulle finnas behov för lokala lösningar.
TEXT UP/ BIRGITTA SUORSA ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS
Hurdan är dagsformen på arbetsplatserna i Svenskfinland då året 2020 börjar dra sig mot sitt slut? Ett år som präglats av coronapandemin och restriktioner såväl på jobbet som i privatlivet.
Huvudbild. Simon Punsar på slutmonteringen på släpvagnstillverkaren Ekeri i Kållby i Pedersöre, tillsammans med bland annat Mikael Backlund (i bakgrunden). Arkivbild. FOTO JOHANNES TERVO
16.12.2020
Vi befinner oss i dimman och framtiden är oviss. Så har det låtit flera gånger då industrins utsikter diskuteras i medierna. Nyheterna om vaccin haglar tätt, men fortfarande är det långt kvar till en återgång till det normala.
Drygt 9 000 medlemmar i Industrifacket var permitterade i slutet av mars. Bara en månad senare var antalet 25 000. Det talar sitt tydliga språk om omfattningen på krisen.
Arbetslösheten har ökat i så gott som varenda kommun i landet i jämförelse med ifjol, visar statistik från Arbets- och näringsministeriet.
Vi tar då en titt på hur läget är i de tvåspråkiga landskapen i Finland, där en knapp tredjedel av Industrifackets medlemmar bor.
– Inte speciellt bra eller dåligt i jämförelse med övriga landet, med undantag för båttillverkningen som det går bra för i år. Överlag har den finländska industrin klarat koronakrisen bättre än övriga europeiska länder, säger Industrifackets specialforskare Timo Eklund.
– Det som man kanske kan säga är att sjöfartens problem påverkat kustområden, tillägger Eklund.
ÖSTERBOTTEN
Fler än en tredjedel av de företagsanställda i Österbotten är sysselsatta inom industrin. Andelen hör till de högsta i landet.
Inledningsvis drabbades inte Österbotten så hårt av själva pandemin, medan Vasaregionen genomgick ett akut förvärrat epidemiläge under hösten, för att snabbt mattas av efter att man införde lokala restriktioner.
I oktober fanns det närmare 10 000 arbetslösa i landskapet Österbotten – alla branscher inräknade. Det är en ökning på hela 49 procent från året innan. Andelen arbetslösa, 8,6 procent, är ändå näst lägst i fastlands-Finland.
Inom Österbottens NTM-centrals område har antalet permitterade vuxit kraftigt. I slutet av september var antalet heltidspermitterade 2 600. Det innebär en ökning med hela 670 procent jämfört med samma tidpunkt ifjol.
Sari Yliaho, huvudförtroendeman vid Amada Automation, tidigare LKI Käldman, i Pedersöre. FOTO JOHANNES TERVO
Sari Yliaho är huvudförtroendeman på Amada Automation,tidigare LKI Käldman, i Pedersöre. Företagets verksamhet är automationslösningar för plåthantering. För Yliaho har året inneburit bland annat samarbetsförhandlingar.
– Det verkar som om vi kanske går mot nya permitteringar. Det ser för tunt ut, vi skulle behöva mer jobb till vårkanten och efter nyår. Det har varit en betydlig nedgång från läget i våras. Men uppsägningar har det inte varit tal om, säger Yliaho.
Yliaho ser det hela som en mellanfas. Det japanska bolag som blev majoritetsägare i början av året satsar på långsiktigt arbete, hävdar hon.
Folk går och väntar på nyheter samarbetsförhandlingar och permitteringar
Grannen, jordbruksmaskintillverkaren Elho, som vuxit så det knakar under de senaste åren har också gått igenom samarbetsförhandlingar och permitteringar i år, liksom också bland andra släpvagnstillverkaren Ekeri i Kållby.
På Botnia Marin i Malax är det däremot full rulle och verkligen ingen brist på jobb. Företaget tillverkar bland annat fritidsbåtar av modell Targa.
– Man bygger ut produktionshallen och det ska vara klart till sommaren, så det finns framtidstro, säger huvudförtroendeman Johnny Söderholm.
I våras stängde Volvo i Sverige ner fabrikerna totalt under en period, vilket märktes av på Botnia Marin. Samma gällde också för nedstängningarna i Kina och Italien
Söderholm berättar att det däremot kommit fram fall av coronasmitta bland de 180 anställda i produktionen.
– Vi har gjort egen smittspårning på fabriken, och runt 50 personer har varit i karantän under hösten. En hel förmonteringsavdelning var i karantän samtidigt, säger Söderholm. Det har bromsat upp produktionen en aning.
”Det verkar nog finnas folk med pengar. De kanske inte kan resa, så de satsar på att köpa båtar”
Under coronakrisen har företag som tillverkar varor för hemmabruk klarat sig bättre då folk håller sig hemma, och då är det lätthänt att konsumtionen flyttar över på t. ex renovering och inredning.
Mats-Johan Kaars är huvudförtroendeman på säng- och madrasstillverkaren Hilding Anders Finland i Närpes, där 48 personer jobbar i produktionen.
Under våren togs det också här till permitteringar och fabriken stängde ner helt och hållet i två veckor. Efter det kom man igång igen, men på hösten har coronan hämtat med sig mörka moln. Den här gången ligger problemet på materialsidan.
– Problemet ligger på underleverantörhåll och materialflöden. Det har i viss mån varit svårare att få tag på material. Det är ju jättesynd att sådant lägger käppar i hjulet. Speciellt med tanke på att vi skulle ha hur mycket beställningar som helst, säger Kaars.
– På lite längre sikt ser jag ändå att det snarare ska bli frågan om nyanställningar för vår del. På våren ser det säkert bättre ut.
På lite längre sikt ser jag ändå att det snarare ska bli frågan om nyanställningar för vår del
På det stora hela kan man säga att kemisektorn tillsvidare tagit minst skada av Industrifackets sektorer.
Beställningarna inom kemiindustrin ökade med 14 procent i hela landet i september i jämförelse med samma tidpunkt året innan.
Den vågen verkar slipmaterialstillverkaren Mirka rida på. Mirka stängde ner hela produktionen i våras och hela personalen på företagets enheter i Jeppo, Oravais, Jakobstad och Karis var permitterad under drygt två veckor i april–maj, men efter det har vinden vänt.
– Vi anställer nu mer produktionspersonal. Man ska också komma ihåg att företaget har ju satsat 100 miljoner i år, säger huvudförtroendemannen för Mirkas fabrik i Oravais, Markus Hotta.
PANDEMIN SÄTTER INTE STOPP PÅ INDUSTRISATSNINGAR I ÖSTERBOTTEN
Från Karleby industripark hörs däremot goda nyheter. Bland annat har gruvföretaget Keliber satsat stort och har hyrt mark för att bygga en litiumfabrik.
Enligt företaget kommer företaget att sysselsätta omkring 140 personer när verksamheten är i gång i full skala, av dem runt 50 på fabriken i Karleby. Själva malmutvinning kommer ske i Karleby, Kronoby och Kaustby.
Boliden Karleby går också bra och hittas bland annat i toppen av listan över företag som betalar samfundsskatt i Karleby. Runt 550 personer jobbar på företagets två anläggningar.
Grannen Freeport Cobalt flyttar över produktion från enheten i Belgien till Karleby. Företaget koncentrerar förädlingsverksamheten till Karleby, vilket skapar arbetstillfällen.
I Vasaregionen har Wärtsilä en stor satsning på teknologi på gång i och med byggandet av Smart Technology Hub i Vasa.
På andra sidan Bottniska viken, i svenska Skellefteå, fortskrider Northwolts planer på en batterifabrik. I Österbotten innebär det bland annat att ABB, Sweco och karlebyföretaget Fineweld har fått en del av kakan.
SÖDRA FINLAND
Nyland stängdes in under några veckor i våras, något som knappast gick obemärkt förbi. Pendlingen till jobbet och transporterna fortsatte ändå med tillhörande restriktioner.
Värst utsatt har varit det näringsområde som lever av Helsingfors-Vanda flygplats. Coronaläget blev sämre framför allt i huvudstadsregionen på hösten och vad det kommer att innebära återstår att se.
I Egentliga Finland är det så kallade marinindustriklustret med Åbovarvet i centrum något som legat på tapeten på grund av den hårda stöt coronaviruset orsakat kryssningsbranschen. Meyer Turkus samarbetsförhandlingar slutfördes i november.
På SBA i Raseborg har man märkt av coronakrisen bland annat i färre underleverantörsjobb. Huvudförtroendeman Tommi Laaksonen och arbetsrskyddsfullmäktige Tom Lundström i september 2019. FOTO PATRIK LINDSTRÖM
Åbovarvet meddelade att 84 anställda sägs upp, de flesta av dem tjänstemän. Helsingforsvarvet har däremot fått in en beställning som ska trygga jobben fram till mitten av 2022.
På SBA i Raseborg, är det kanske aningen överraskande inte avdelningarna som jobbar med produkter för varvsindustrin som går trögt, utan det är företagets ”tredje ben”, underleverantörsjobben, som trutit.
På grund av det gör huvudförtroendeman Tommi Laaksonen för tillfället fyradagarsvecka liksom också ett tjugotal arbetskamrater. Totalt jobbar runt 70 personer i produktion på SBA. Laaksonen anser ändå att man klarat sig bra i jämförelse med skräckscenarierna från i våras.
– Det finns både rädsla och hoppfullhet i luften. Men på fabriksgolvet finns det en förståelse för läget. Som det ser ut nu ska permitteringarna upphöra i januari, men vi får se, säger Laaksonen.
SBA:s fabrik i Raseborg, 2019. Företaget hade nyligen flyttat från Svartå. FOTO PATRIK LINDSTRÖM
I juni varslade och permitterade Valmet Automotive hela 1 000 anställda på bilfabriken i Nystad. Alla permitterade bilbyggare vid bilfabriken i Nystad återvände till arbetet i slutet av september. På batterifabriken i Salo finns också planer på dubbla personalstyrkan inom produktionen.
Det hela pågår mot ljuset av Nestes beslut att lägga ner raffinaderiet i Nådendal. I dagens läge jobbar knappt 4 000 personer för Neste. Av dem omfattades 1 500 av samarbetsförhandlingarna och 370 arbetstagare får gå.
Samtidigt ligger ändå Borgåraffinaderiet väl till med tanke på investeringar och nya arbetstillfällen.
Daniel Hannus, huvudförtroendeman på kyldisktillverkaren Viesmann i Borgå, har nyligen slutfört samarbetsförhandlingar, för sjätte gången det här året.
– Efterfrågan på mindre kylskåp stannade upp totalt på våren och har inte återhämtat sig. De större skåpen som går bland annat till butiker har dragit rätt så bra, berättar Hannus.
Efter de första samarbetsförhandlingarna permitterades kontorspersonalen. Då fick också alla hyresanställda inom produktionen gå.
Daniel Hannus, huvudförtroendman på Viessmann Refrigeration Systems i Borgå. FOTO KITI HAILA
Från och med årrsskiftet börjar permitteringarna rulla De var runt 40,50 personer. Det var också meningen att vi skulle ha runt 50 sommarvikarier. Vi hade inte en enda, berättar Hannus om läget.
Samarbetsförhandlingarna i december innebar att också uppsägningar fanns på bordet, 28 jobb var hotade. Resultatet blev 21 uppsagda, av vilka 10 personer jobbade i produktionen.
– Jag trodde ju nog att vi skulle klara oss med enbart permitteringar. Omkring hälften av dem som sades upp från fabriksgolvet var så kallade frivilliga som inte hade långt kvar till pensionen. För dem gäller pensionsslussen, när den nu finns kvar, säger Hannus.
Från och med årrsskiftet börjar permitteringarna rulla på fabriken.
– Max 18 dagar per anställd. Det blir högst antagligen frågan om fyradagarsvecka.
Hur det kommer att se ut på våren har mycket att göra med hur coronaläget ser ut i Europa.
– Vår marknad har ju länge varit Norden, men målet har varit att komma in på tyska marknaden på allvar. Coronan har gjort det svårare.
ÅLAND
På Åland sysselsätter sjöfarten och turismnäringen ett stort antal människor. Det är också frågan om branscher som tagit stryk av åtgärderna mot coronan.
Åland gick från att ha haft en låg arbetslöshet på 3,7 procent arbetslösa eller permitterade till rekordhöga 13 procent på Åland i maj.
Fortfarande ligger andelen på runt tio procent. Det är samma nivå som under recessionen på 1990-talet.
Till exempel såg Åland den största djupdykningen i utbetalda lönebelopp i jämförelse med ifjol, 10,8 procent.
Enligt uppgifter från Sjömansunionen var knappt hälften av Finlands 6 700 sjömän permitterade i oktober. Transport- och kommunikationsverket Traficom utökar sitt stöd att omfatta trafiken mellan Mariehamn och tre hamnar i Sverige.
Inom Industrifackets branscher är det bland annat tvätterierna, vars kunder finns inom sjöfarten, som det går sämre för. Inom produktionsindustrin går det litet bättre.
Freddie Forsman är huvudförtroendeman för runt 50 produktionsarbetare på Optinova i Jomala. Fabriken tillverkar slangar främst för industrins behov, medan fabriken i Godby producerar slangar för att användas inom medicinen.
– I våras var vi oroliga över hur leveranserna skulle fungera då passagerarfärjorna inte gick, men det visade sig inte bli ett problem och vi hittade andra lösningar.
Nedstängningen i Tyskland och andra länder i Europa märktes av direkt på exportföretaget. Samtidigt är det fortfarande oklart hur handelsförbindelserna mellan Storbritannien och EU-länderna ska se ut efter årsskiftet.
Arbetsgivaren inser väl att det lönar sig att hålla fast vid erfaren personal. Annars kan ju kunnande gå förlorat
– Visst finns det mindre jobb, vilket innebär mer tid för sådant som utbildning, underhåll, städning och sådant. Eftersom vi har stora kunder i Storbritannien är Brexit också något som man funderar mycket på hos oss.
Några samarbetsförhandlingar har inte varit på agendan.
– Arbetsgivaren inser väl att det lönar sig att hålla fast vid erfaren personal. Annars kan ju kunnande gå förlorat, säger Forsman.
TEXT JOHANNES WARIS
Artikeln är uppdaterad 16.12.kl 11.05 med uppgifter om resultatet i samarbetsförhandlingarna på Viessmann Refrgeration Systems i Borgå.
”Varför ska man ha massiva samarbetsförhandlingar vart femte år, då man emellanåt skulle kunna försöka lösa frågor tillsammans”, frågar sig huvudförtroendemännen Sami Ryynänen och Kimmo Aho.
1.12
Huvudbild. Huvudförtroedemännen vid Nestes raffinaderier i Borgå och Nådedal, Sami Ryynänen och Kimmo Aho.
Neste kom med ett dystert besked efter att samarbetsförhandlingarna måndagen 30.11 slutfördes. Verksamheten vid raffinaderiet i Nådendal upphör senast i slutet av mars. Sammanlagt försvinner 370 jobb från Nådendal och raffinaderiet i Sköldvik i Borgå.
– Jag är lika chockad som de andra arbetstagarna över beslutet. Varenda en av oss hade hopp om att Nådendal skulle finnas kvar som en del av ledningens framtidsplaner, säger Kimmo Aho, huvudförtroendeman för raffinaderiet i Nådendal.
– Då man är medveten om det ekonomiska läget för företaget, skulle en utveckling av produktionen i Nådendal varit ett fullt genomförbart alternativ. Företaget ville ändå inte ha det så. De tog beslutet underligt hastigt, i brådska. Det verkar som om man vill köra igenom nedläggningen nu under coronakrisen och skylla på det.
Enligt Kimmo Aho, huvudförtroedeman på Nestes raffinaderi i Nådendal, måste Neste se till att det ska vara möjligt att driva företagsverksamhet här även i fortsättningen. Det innebär att Neste måste riva anläggningen och rengöra jorden. FOTO VESA-MATTI VÄÄRA
För raffinaderiet i Sköldvik i Borgå innebär beslutet att 140 jobb ska bort. Det är inte klart i det här skedet hur det hela ska fördelas mellan produktionsarbetare, tjänstemän och högre tjänstemän.
Det är heller inte klart hur de nya arbetsuppgifterna som företaget planerat in fördelas mellan Borgå och Nådendal.
– I stället för klarhet lever vi i ovisshet. Vi vet inte ännu vad som kommer att hända åt vem. Arbetsgivaren kommer att föra diskussioner med de anställda där det sen kommer fram om jobbet fortsätter eller om det blir nya arbetsuppgifter i stället.
Vi vet inte ännu vad som kommer att hända åt vem
– Diskussionerna fortsätter fram till slutet av januari och då senast borde det vara klart vilka som kommer att bli uppsagda. Jag är orolig för att ledningen nu skapat en situation där de anställda tävlar med varandra om det arbete som blir kvar, säger Sami Ryynänen, huvudförtroendeman på Borgåraffinaderiet.
”MAN SKULLE INTE HA BEHÖVT STÄNGA NÅDENDAL”
Neste har motiverat sitt beslut med minskad efterfråga på fossila bränslen och en ökning förväntad ökning av efterfrågan på förnybara bränslen. Företaget tar också i ett pressmedelande fram coronakortet som en möjlig orsak till den minskade efterfrågan på oljeprodukter och kommer med bedömningen att efterfrågan inte repar sig till samma nivå som före pandemin.
Den stora bilden är följande: Företaget motiverar sitt beslut med en strävan att förbättra konkurrenskraften.
– Världen förändras, men de fossila bränslena kommer inte att försvinna trots att de allt mer ersätts av förnybara bränslen, vilket i sig är en bra utveckling. Ur Nådendalsraffinaderiets synvinkel skulle man ändå ha kunnat föra processen igenom ett lite mer långsiktigt sätt och samtidigt hålla med oss i utvecklingsarbetet. Man måste inte lägga ner Nådendal. Man skulle ha kunnat utvecklat raffinaderiet till ett bio- eller hybridraffinaderi, säger Aho.
Borgåraffinaderiets huvudförtroedeman Sami Ryynänen anser att företagsledningen genom sitt beslut inleder en tid av osäkerhet. FOTO PEKKA ELOMAA
– En annan sak som jag funderat på är att raffinaderiet i Nådendal ärm den enda anläggningen i Finland som tillverkar bitum, som behövs vid tillverkning av asfalt. Här kan det gå så att då vägarbeten förutsätter importerad bitum, blir det dyrare än i nuläget, konstaterar Aho.
– Det känns som om man inte vänt på varje sten i den här frågan. Det kan till och med hända att det följder det här kommer att få är oklara också för ledningen, säger Ryynänen.
ROLLER ELLER MÄNNISKOR?
Terminal- och hamnverksamheten, som sysselsätter 45 personer, kommer att fortsätta. Utvecklingen av processerna i Borgå likaså.
Det handlar om den operativa verksamhetsmodellen för processering av förnybara bränslen i Borgå. Inom ramen för det här har Neste tillsvidare endast pratat med förtroendemännen om roller och hur de kommer att förändras.
Jag representerar inte några roller, utan riktiga människor
– Jag representerar inte några roller, utan människor. Om de anställda inte från bolagets sida uppfattas som människor såå ser nog inte framtiden så ljus ut, säger Aho.
–Flera av de problem som nu kom fram skulle ha varit lösta för länge sedan om man kontinuerligt förhandlat med personalen i stället för att inleda massiva samarbetsförhandlingar vart femte år.
– Samarbetsförfarandet är ett sätt att få folk med på förändringen som kommer att fortsätta fram till 2022. Om man tog med personalrepresentanterna till exempel med i ledningsgruppen för raffinaderiet skulle det vara en bra början, säger Ryynänen.
OMSTÄLLNINGSSKYDDET HJÄLPER INTE ALLA
Neste har meddelat att företaget erbjuder sin personal i Nådendal i första hand nya arbetsuppgifter och utbildning för dessa. Morot i form av stöd för att flytta boplats likaså.
De som blir utan jobb erbjuds olika pensionsarrangemang och stödpaket. Till stödpaketen hör bland annat en startpeng för utbildning och företagande.
– Omställningsskyddet är bättre än ingenting. Alla får ändå inte hjälp genom dem. Det kan handla till exempel om att det helt enkelt inte är möjligt att flytta efter jobb, säger Aho.
– Med hjälp av omställningsskyddet kan man säkert hjälpa människor om företaget tar det på allvar och inte bara gör något. Jag är lite skeptisk, men hoppas jag har fel.
– Min åsikt om omställningsskyddet gäller också för hela företaget. Det viktiga är ett samarbete som man sköter på ett sådant sätt att man inte ska vara tvungen att ta till så här drastiska åtgärder, summerar Ryynänen.
TEXT PETTERI RAITO ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS
Vid årsskiftet stänger SSAB:s stålrörsfabrik i Lappvik i Hangö för gott. ”Det var verkligen inte så här det skulle gå”, säger arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg om att en fabrik som nyss firade 50-årsjubileum nu läggs ner.
HUVUDBILD. Arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg och huvudförtroendeman Timo Jansson har tillsammans 60 år bakom sig på fabriken.
18.11.2020
Solen skiner och höstens färger sprakar i rött och gult. Det är en av de där vackra dagarna som får en att komma ihåg att hösten inte är enbart eländig. Det blåser ändå kallt på Ekösundet utanför Lappvik. Man fryser om öronen men usikten är det minsann inget fel på.
– Inte skulle man ju idag få lov att sätta upp en fabrik på det här stället, säger en man i vit hjälm. Bakom näs- och munskyddet döljer sig Ulf Heimberg, arbetarskyddsfullmäktige vid SSAB:s stålrörfabrik i Lappvik. En man som tillbringat lejonparten av sin yrkeskarriär här.
Det var en reporter från lokalradion och frågade vad jag tyckte om att fabriken ska läggas ner.
Ute på gården står grova pålningsrör, som tål att lagras utomhus. Smårörsproduktionen flyttade till SSAB:s enhet i Tavastehus i augusti.
– Nu är vi på slutrakan. Det gamla bibliska uttrycket om att ”allt har sin tid” har verkligen besannats, säger Heimberg, där han står vid porten till fabriken som varit hans arbetsplats i drygt 33 år.
En väldigt säker sådan, som han säger sig själv. Fram tills den dagen 2018, då han stod och tankade bilen och fick ett samtal.
– Det var en reporter från lokalradion och frågade vad jag tyckte om att fabriken ska läggas ner. Det var så jag fick veta om beslutet, säger Heimberg.
Det är fortfarande oklart vad som kommer att hända med själva fabriksfastigheten efter att produktionen avslutas.
Huvudförtroendeman Timo Jansson gör också oss sällskap. 115 personer arbetade här då beslutet om nedläggningen kom för drygt två år sedan, berättar han.
Nu är antalet betydligt lägre då knappt 50 anställda är kvar. Uppsägningsbeskeden har delats ut och arbetsplikten av tar slut vid årsskiftet för de flesta. I dagsläget kör man fyra rörlinjer och i början av hösten gick man över från två skift till ett.
”RIKTIGT GODA ÅR”
Men, låt oss ta det hela från början.
På 1960-talet ökade befolkningsmängden efter ett industriellt uppsving på Hangöudden. Rörfabriken i Lappvik grundades 1969 som Etna rör. Företagets rötter går att finna i Hangö Svetsning Ab, grundat strax efter kriget.
År 1975 tog statsägda ståljätten Rautaruukki över fabriken. Och visst är det ”Rautaruukkis fabrik” det verkar heta i folkmun.
– Det var riktigt goda år på 1980-talet och speciellt i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet kan man nästan tala om galna år, säger Heimberg.
Bland kunderna fanns bland annat byggnadsindustrin och transportindustrin.
Den första tiden var riktigt bra. Men det är historia nu.
2014 blev året då svenska SSAB tog över Rautaruukki, en utveckling som inledningsvis togs emot väl i Lappvik. Här spelade tankar om ett svenskt lyssnande ledarskap och representation i styrande organ på svenskt vis en roll.
– Produktionsmängden ökade klart eftersom SSAB inte då hade egen rörproduktion, säger Jansson.
– Ja, den första tiden var riktigt bra. Men det är historia nu, säger Heimberg.
Strejk inom teknologiindustrin 2011 på dåvarande Rautaruukki i Lappvik. Strejkvakterna från vänster Timo Jansson, Kalevi Heikkinen och Risto Tuppurainen.
Så här i efterhand anser de ändå att det befarade beslutet hängde i luften från start.
– Det hette ju då redan då att SSAB har två primärenheter i Finland, Brahestad och Tavastehus – och sen kanske något litet vid sidan om, säger Jansson.
Det som kanske grämer mest efter beslutet är den dåliga kommunikationen från koncernsledningshåll i Sverige.
Det hette ju då redan att SSAB har två primärenheter i Finland, Brahestad och Tavastehus – och sen kanske något litet vid sidan om.
– Jag hade väntat mig lite mer solidaritet, lite mer diskussion, speciellt som vi ju långt pratar samma språk, men det har varit plus minus noll. Inte ett piss därifrån, säger Heimberg.
De galna åren vid millenieskiftet var kanske över men fabriken i Lappvik hade goda år bakom sig då beslutet kom.
Fabriken hade också fått utmärkelser för hur arbetarskyddet utvecklats på fabriken. Det arbete fortsätter förövrigt in i det sista. På fabriken har man satt ihop en arbetsgrupp för att motarbeta coronariskerna.
INGET EXTRA FRÅN ARBETSGIVAREN
De förtroendevalda har fört diskussioner och förhandlingar med ledningen minst en gång i månaden sedan nedläggningsbeslutet för över två år sedan.
– Inte är det så väldigt mycket extra arbetsgivaren kommit med i förhandlingarna. För det mesta handlar det om lagstadgade rättigheter för dem som blivit uppsagda. Arbetsgivaren har slagit in de lagstadgade rättigheterna i ett vackert paket. Något generöst har det inte varit frågan om, säger Jansson.
Ursprungligen hette det att det råder arbetsplikt under hela uppsägningstiden, men det ändrades senare. Sådana personer som har en eller två månaders uppsägningstid har ännu inte fått besked om uppsägning.
Lina Forsberg arbetade tre år som truckförare på fabriken i Lappvik.
– Personalens förtroendevalda har kunnat förutspå förtvivlan, ilskan, hoppet och maktlösheten. Alla de här faserna har vi gått igenom. Jag talar också med folk som varit med och byggt upp den här fabriken, pensionerade sedan länge. Tänk att det finns en bitterhet trots att det inte längre berör dem på något sätt, säger Heimberg.
Nu återstår acceptansen.
Omkring hälften av arbetstagarna har lämnat företaget efter nedläggningsbeslutet. Hela ledningsgruppen sökte sig rätt fort efter beslutet bort från fabriken. Det har väckt en del funderingar på fabriksgolvet.
– Det blir en hel del problem med informationsgången. Om inte arbetstagarna skulle veta vad de gör, så skulle fabriken stå, säger Jansson bestämt.
ENSTAKA LJUSGLIMTAR
På Hangöudden har industrierna av tradition sysselsatt människor sedan 1960-talet. Inte långt från SSAB:s fabrik ligger Koverhar, där FN-steels stålverk låg. Företagets konkurs och nedläggningen av fabriken 2012 ligger här i färskt minne.
Då förlorade fler än 400 personer jobbet och nedläggningen påverkade naturligtvis också kringnäringarna. Också på SSAB:s fabrik finns det anställda som för andra gången fick se sin arbetsplats läggas ner.
Sammanlagt runt 15 av dem som blivit uppsagda från Lappviksfabriken har börjat jobba på SSAB:s övriga enheter i landet.
Läget är ändå inte fullt så dystert och speciellt hangöborna har hittat jobb, berättar Jansson.
Filterpak, som tillverkar munskydd i Hangö, har anställt dussintals människor under den senaste tiden. Cykel- och kabeltillverkaren Helkama går också bra och har gjort flera nyanställningar.
Och visst finns det av dem som tagit emot jobb på SSAB:s andra enheter i landet och främst fabriken i Tavastehus. Sammanlagt rör det sig om runt 15 personer.
De har kanske fem-sex år kvar innan pensionen. De blir med bostad och familj här i nejden.
– De flesta som åker dit ser det som ett sista krafttag. Vi kallar dem ”besökare”. De har kanske fem-sex år kvar innan pensionen. De blir med bostad och familj här i nejden, säger Jansson.
Det finns också någon enstaka anställd som jobbar på SSAB:s fabrik i Toijala.
– Folks livssituationer är förstås olika. Rörtillverkningen är också en väldigt specialbransch och det kan vara svårt att överföra kunnande till annan tillverkning, förutom då att man har erfarenhet av fabriksarbete. Men sen vaknar ju frågan om vem som anställer en 55-åring som tillverkat rör i 35 år.
En flytt till finskspråkiga Tavastehus var aldrig ett alternativ för Lina Forsberg. Så gott som hela den tid hon jobbat som truckoperatör på fabriken har präglats av stämningarna efter beslutet om nedläggning.
– För min del blir det sannolikt någon typ av utbildning, men jag vet inte ännu vad det skulle vara, säger hon.
Var jag är om ett år och och vad jag gör, det vet jag inte, säger Tenalabon Lina Forsberg.
Hon poängterar att det inte enbart är anställda som befinner sig nära pensionsåldern som får se sig om efter nya jobb.
– Jag trodde ju nog att jag skulle ha fått stanna längre, säger Forsberg.
Huvudförtroedeman Jansson berättar att det också finns vissa hinder då det gäller utbildnig för de uppsagda från SSAB i Lappvik.
– TE-centralerna har flera kurser och utbildningar och en del skulle säkert, men som en av omställningsskyddet har vi fått en liten bonus för att vi ska jobba kvar här. Det betyder att vi har runt tre månader efter att vi blivit arbetslösa då vi inte får inkomstrelaterad dagpenning. Då får du inget stöd under de tre första månaderna om du bestämmer dig för att börja studera. Det sparkar åt fel håll, säger Jansson.
För både Heimberg och Jansson väntar pensionen i en inte allt för avlägsen framtid.
– Jag skulle få gå i pension i februari, men jag har inte ännu beslutat mig ännu. Något kommer jag att göra, det är säkert. Om det blir på heltid eller deltid, det återstår att se, säger Heimberg.
VAD HÄNDER MED FABRIKEN?
– Spekulationer och rykten finns det gott om, men något konkret som personalen skulle fått ta del av, det finns det helt enkelt inte i det här skedet, säger Heimberg.
– De grupper som besökt oss här har snarast varit intresserade av vad som finns att ta, inte nödvändigtvis av att utveckla området säger Jansson.
Hamn, järnvägsförbindelse, riksvägar, allt ligger nära.
De gamla produktionslinjerna ska plockas bort efter årsskiftet.
– En del tar man till vara och använder som reservdelar, men en hel del hamnar väl i masugnen på SSAB i Brahestad, säger Jansson.
En sak är säker och det är att byn Lappvik blir tystare än tidigare. Bybutiken stängde redan för något år sedan.
Runt 50 personer arbetar i produktionen fram tills årsskiftet. Tidtabellen har ruckats framåt flera gånger under nedläggningsprocessen.
Både Jansson och Heimberg vill föra fram att infrastrukturen är i skick med tanke på någon typ av industriell produktion. Hamn, järnvägsförbindelse, riksvägar, allt ligger nära.
– Det var inte så här det skulle gå. Det är inte fel att göra dåliga beslut, men SSAB:s beslut att lägga ner fabriken var inte genomtänkt. Flummigt från början till slut. Det har inte varit frågan om att vi inte varit lönsamma eller att leveranstiderna inte skulle ha hållit. Och om deras ursprungliga planer skulle ha hållit, så skulle vi vara borta härifrån sedan länge, men det blev inte så, säger Heimberg.
– På fabriksgolvet har det blivit tydligt att nedläggningsprocessen inte haft en tydlig ledare i något skede, olika personer har ansvarat för sina ansvarsområden. Först meddelar man om nedstängning, efter det gör man beslut om investeringar i Tavastehus. Det handlar inte om att de inte skulle klara av det i Tavastehus, det finns helt enkelt inte tid, säger Jansson.
Sammanlagt har nedläggningsprocessen tagit nästan tre år. Lagen skulle ha godkänt ett där och sen i det skedet skulle. Ur Lappviks synvinkel skulle det hela ha tagit ett havt år, anser huvudförtroendemannen.
I oktober slutfördes samarbetsförhandlingarna på SSAB:s enheter i Finland. 35 årsverken ska bort, löd slutresultatet. Samarbetsförhandlingarna berörde inte fabrken i Lappvik.
Inga fall av coronasmitta har upptäckts på Lappviksfabriken, berättar arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg.
Specialgrupp mot covid-19
Förutom den stress som nedläggningsbeslutet orsakat och den utdragna ovetskapen som personalen på SSAB:s rörfabrik i Lappvik fått tampas, med har den sista tiden också präglats av coronapandemin.
En skild covidgrupp, bestående av förtroendemän, arbetarskyddet och ledning började träffas regelbundet. Gruppen sammanträder två gånger i veckan.
– Vi går bland annat igenom smittläget i landet och här i närområdet, så att vi kan reagera vid behov, säger arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg.
Man har också sett över rutinerna när det kommer till att hämta och föra varor i produktion. Gäster och deras värdar bär ansiktsmasker, medan de inte är obligatoriska för personalen.
– I matsalen har vi infört matturer och hälften av stolarna är bortplockade, så det är lättare att hålla säkerhetsavstånd.
Utomstående chaufförer som kommer och hämtar rören ska bära ansiktsmask då de befinner sig på fabriksområdet. Skydden står SSAB för.
– Sjukfrånvaron överlag har varit låg. Man skulle ju kunna tro att arbetsmoralen inte är på topp efter att folk blir uppsagda, men visst är den det. Det här har vi varit stolta över, säger Heimberg.
”Vi har tillräckligt med tid för att förbereda oss inför följande kollektivavtalsförhandlingar, trots att förhandlingspositionen har förändrats”, kommeterar ordförande Riku Aalto Skogsindustrins utspel.
11.11.2020
Industrifackets ordförande Riku Aalto anser att arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin rf:s beslut att inte längre förhandla om kollektivavtal innebär ett slut för den exportdrivna modellen för arbetsmarknaden i Finland.
– Exportsektorns gemensamma syn på kostnadsnivån och lönepåslagen har varit nog för att styra även de andra förbundens förhandlingar. Skogsindustrins beslut skapar ett så stort hål att botten faller ur den exportdrivna modellen, säger Aalto.
Aalto anser att stabiliteten på arbetsmarknaden lider av beslutet.
– Det blir svårare att koordinera helheten. Centralorganisationernas mandat försvagas också, och till exempel statsmaktens förutsättningar för att stöda avtalen genom beskattning försämras.
– Intressant i det här upplägget är det att möjligheterna till den typ av flexibilitet som arbetsgivarna önskat är betydligt mindre än när det kommer till avtal som förbunden förhandlar fram, säger Aalto.
Framför oss kan vi se en tid som präglas av en instabil arbetsmarknad. Enligt Aalto kan det leda till att längden på avtalsperioderna varierar väldigt mycket mellan branscher och företag.
– Skogsindustrins beslut innebär att arbetsvillkoren i branschen hela tiden är öppna för förhandling. Om företaget hela tiden befinner sig i en situation där förhandlingar pågår, då är stabiliteten och förutsägbarheten i branschen hotad. I ett sådant läge finns det inte längre någon ”allmän linje”, som man följer i förhandlingarna.
– Man går ju egentligen över till en princip om att man hela tiden ska förhandla om arbetsvillkoren.
ARBETGIVARNA VILL BESTÄMMA
Vad är det då arbetsgivarna vill med att föra över förhandlingarna till företags- och arbetsplatsnivå? Aalto ger sitt svar utan att blinka.
– Arbetsgivarna har som mål att öka arbetsgivarens direktionsrätt, det vill säga rätten att bestämma om anställningvillkoren. Det betyder innebär diktat, inte förhandlingar.
Enligt Aalto blev arbetsgivarnas avsikter tydliga redan under den föregående avtalsrörelsen.
– Arbetsgivarna inledde förhandlingarna med krav på att skruva ner inkomstnivån för arbetstagarna med 20 procent. Vi klarade av att förhindra det, men högst antagligen har det här också att göra med viljan att köra ner förtroendemannasystemet och därmed försvaga fackets ställning.
Arbetsgivarna har som mål att öka arbetsgivarens direktionsrätt, det vill säga rätten att bestämma om anställningsvillkoren.
– Om någon nu tror att skogsindustrikoncernernas följande erbjudande kommer att vara bättre än senast ur arbetstagarnas synvinkel, så har de fel. De menade allvar sist och det gör de nu också.
Aalto uppmuntrar nu arbetstagare och förtroendevalda att hålla koll på vilken typ av förändringar arbetsgivarna vill införa i arbetslivet.
– Arbetsgivarna kommer aldrig att erbjuda ett kollektivavtal om inte vi vill ha ett sådant – och kräver att få det. Därför måste vi samarbeta. Vi behöver en hög organiseringsgrad och ett nätverk av förtroendemän ute på arbetsplatserna.
TILLRÄCKLIGT MED TID FÖR FÖRBEREDELSER
Kollektivavtalet för den mekaniska skogsindustrin gäller fram till slutet av 2021. Bioindustrins kollektivavtal löper ut i slutet av februari 2022.
– Om man ska hitta något positivt i det hela så är det att Skogsindustrins meddelade om beslutet nu och inte om ett år. Om det hade gått så skulle vi ha fullt upp genast, men nu har vi tid att förbereda oss.
– Vi gör de förberedelser som krävs, både juridiskt och organisatoriskt. Vi bestämmer hur vi ska gå till väga och ser till att det finns tillräckligt med resurser där de behövs. Framför allt förstärker vi vårt samarbete med medlemmarna och de förtroendevalda och utbildar dem för kommande förhandlingar. Samarbetet med Pappersförbundet och Fackförbundet Pro utgör ett viktigt element i det hela.
– Vårt mål är att få till stånd så bra kollektivavtal som möjligt för våra medlemmar även i fortsättningen. Vi stöder, hjälper och erbjuder vår kunskap till stöd ute på arbetsplatserna.
TEXT PETTERI RAITO
FOTO KITI HAILA
ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS ILLUSTRATION EMILIE UGGLA
Det var en gång två fotbollsklubbar. Låt oss kalla dem för ”Facket FC” och ”AC Arbetsgivarna”. De spelade i samma liga, på samma plan.
Spelarnas antal var det samma på planen, reglerna likaså. Inte kan man spela fotboll utan gemensamma regler, var bägge lagen överens om. De kallade sin regelbok för Kollektivavtalet.
Lagen spelade regelbundet mot varandra. Lagens tränare var kända och ansedda personer, som lärde ut en tuff, men schysst spelstil. Eftersom lagen spelade med lite olika taktik, ledde det till att ibland Facket FC vann medan AC Arbetsgivarna ibland tog en seger. Men alltid skakade spelarna hand efter matcherna. Fair play var honnörsord för lagen.
Publiken gillade matcherna, det var spännande att följa med spelet och stämningen på läktarna var god. Fansen var stolta över sina lag, klädde sig i lagens tröjor och skapade taktfasta heja-ramsor.
Efter varje match som FC Facket vann anslöt sig allt fler till fanklubben, medlemskap i FC Fackets fanklubb upplevdes som vana, en tradition. Med FC Fackets medlemskort kom man in gratis på varje match och läktarna fylldes av FC Fackets anhängare.
FC Facket satsade på ett gediget juniorarbete. Genom att lära de unga hur man spelar fotboll på ett schysst fostrades nya spelare till att ta ansvar i topplaget.
När säsongen led mot sitt slut meddelade AC Arbetsgivarna plötsligt att de inte längre tänker spela enligt regelboken. Nästa säsong vill vi skapa helt nya regler, sa de.
Facket FC var förstummat. Hur i hela fridens namn kan man spela fotboll utan att ha regler? Nu får ni en ärlig chans att påverka varje match, sade AC Arbetsgivarna, vi vill göra upp regler tillsammans med er och då blir det så mycket bättre.
När den nya säsongen inleddes, började varje match med att lagen först försökte komma överens om var målen ska stå, var strecken på planen ska dras, hur länge en match ska pågå, vilken slags boll man ska spela med, hur många spelare det ska vara på planen samtidigt, hur många domare det behövs.
När säsongen led mot sitt slut meddelade AC Arbetsgivarna plötsligt att de inte längre tänker spela enligt regelboken. Nästa säsong vill vi skapa helt nya regler, sa de.
För att inte tala om hur man får byta ut en spelare, hur man får passa, när är man i offside, hur gör man ett inkast, vilka fotbollsskor får användas. Och så vidare och så vidare, listan blev lång.
Förhandlingarna om matchreglerna tog varje gång så lång tid att man aldrig kunde veta när själva matchen började. Matcherna var också svåra att följa, då reglerna var olika i varje match.
Publiken på läktaren visste inte när matchen började eller slutade, om mål blev godkända eller inte eller när man det blev dags för klappa och tjoa. Den goda stämningen var bortblåst.
Fansen rasade; de krävde likadana och tydliga regler för alla lag och alla matcher. Det är enda sättet att garantera att lagen spelar med jämlika villkor!
De tågade ut på gator och torg, de ordnade namninsamlingar, de skrev insändare i tidningar, de uppvaktade fotbollsförbundet och politiker där de krävde sin rätt till jämlika matcher.
Folket var på fansens sida; så här kan det ju inte gå till, reglerna måste vara likadana för alla!
Snipp, snapp snut, så var sagan slut. Eller?
NINA WESSBERG Organisationsombudsman vid Industrifacket
Samtliga fem förbund i Facken inom industrin har gemensamt svarat ja till det förslag som skapar stommen för kollektivavtalen inom industribranscherna. Avtalsperioden för de nya kollektivavtalen är 29 månader, nästan två och ett halvt år.
Huvudbild. Marie Nilsson, ordförande för IF Metall.
2.11.2020
Det nya Industriavtalet gäller från den 1 november 2020 fram till den 31 mars 2023. Till samarbetet Facken inom Industrin hör förutom IF Metall också tjänstemannafacket Unionen, GS-facket, Sveriges livsmedelsarbetareförbund och Sveriges Ingenjörer.
Förbunden representerar sammanlagt närmare två miljoner organiserade arbetstagare i den svenska industrin.
Förhandlingarna om nya kollektivavtal inom industrin sköts fram i våras på grund av coronapandemin.
Innan förhandlingarna sköts upp krävde industrifacken bland annat löneökning på tre procent under tolv månader.
Arbetsgivarna erbjöd i stället 1,4 procent i årligt lönelyft. Det var ett bud som facken då inte accepterade.
I nya avtalet höjs lönerna med tre procent den 1 november och sedan med 2,4 procent den 1 april 2022.
– Det är ett högre värde i årstakt jämfört med förra avtalet. Det är det nya märket, sade IF Metalls ordförande Marie Nilsson på presskonferenssen på söndagen 1.11.
Med uttrycket ”märket” avses den lönenorm som på den svenska arbetsmarknaden spikas av industriförbunden.
– Vi vill ju normera, och då är det viktigt att ha en stabil löneökningstakt som inte går upp och ner, och en takt som ger reallöneökningar, sa Nilsson.
LÅGLÖNESATSNING OCH PENSIONER
Avtalsrörelsen har också kännetecknats av industrifackens krav på en låglönesatsning för anställda med en månadslön som ligger under 26 100 kronor (runt 2500 euro). Det kravet fick facken också igenom.
I praktiken innebär det något högre lönepåslag i procent för de arbetstagare vars lön ligger under gränsen.
– Eftersom det är en större andel av lågavlönade som är kvinnor så är det också att betrakta som en jämställdhetssatsning, säger GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö till den fackliga tidningen Dagens Arbete.
GS-facket representerar arbetare bland annat inom skogs- och trävarusbranschen samt på tryckerier runtom i Sverige.
RETROAKTIVT LÖNELYFT ELLER SIKTE PÅ FRAMTIDEN?
En faktor som också spelar in är att avtalen är sju månader försenade på grund av coronapandemin. Det har inneburit att löntagare har väntat på löneökningar som annars skulle ha börjat gälla i våras. Det nya avtalet ger inga löneökningar retroaktivt för den här perioden.
Fackens sätt att räkna lär uppmärksammas av dem som förhåller sig kritiskt till avtalet. Men för facket är nivån strategiskt viktigare, skriver DA:s reporter Harald Gatu i en kommentar.
För pappersindustrins del går kollektivavtavförhandlingarna vidare. Svenska Pappers och arbetsgivarna återupptar förhandlingarna måndagen 2.11.
I höstens förtroendemannaval väljs de viktigaste intressebevakarna på arbetsplatserna runtom i landet för följande tvåårsperiod.
29.10.2020
– En av de viktigaste uppgifterna för förtroendemännen är att arbeta för organisering på arbetsplatsen och att rekrytera medlemmar. Då organiseringsgraden på arbetsplatsen är hög har förtroendemannen – arbetstagarnas representant – betydligt bättre förutsättningar att förhandla om förbättringar för arbetstagarna, säger Ville-Petteri Risberg, organisationsexpert på Industrifacket.
Förtroendemannen är den viktigaste länken i arbetet för att bevaka de anställdas intressen på arbetsplatsen. Utan förtroendemän kommer förbundet inte nödvändigtvis i kontakt med vardagen och läget på arbetsplatserna.
En person som är medlem i en fackavdelning som är ansluten till Industrifacket kan ställa upp i förtroendemannavalet.
– I egenskap av förtroendeman kommer du åt att påverka på din arbetsplats och konkret hjälpa dina arbetskamrater. Om ni inte valt en huvudförtroendeman på er arbetsplats, lönar det sig nu att samla ihop gänget och fundera över vem man skulle kunna välja, säger Risberg.
”Genom förtroendemannen kommer arbetstagarnas synpunkter bättre fram, då man utvecklar företaget eller tar beslut som påverkar på arbetsförhållandena på jobbet”, säger Ville-Petteri Risberg, organisationsombudsman på Industrifacket. FOTO KITI HAILA
– Även om det inte finns en huvudförtroendeman, så blir det lätt så att någon viss person är något av en representant för arbetstagarna i diskussioner med arbetsgivaren. Det blir lättare för den här personen om ställningen blir mer officiell.
Förtroendemännen deltar också i utvecklandet av företaget.
– Genom förtroendemannen kommer arbetstagarnas synpunkter bättre fram, då man utvecklar företaget eller tar beslut som påverkar på arbetsförhållandena på jobbet.
ASKO-MATTI KOSKELAINEN
ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS
FÖRTROENDEMAN
Förtroendemannen representerar arbetstagarna på arbetsplatsen. Hen arbetar för organisering och rekrytering av medlemmar.
Förtroendemannen förhandlar, avtalar, jämkar och förmedlar information mellan arbetsgivaren och personalen. Förtroendemannen hjälper till i alla frågor som berör anställningen och hens arbete ske alltid i förtroende.
I september 2020 fanns det veterligen 1986 huvudförtroendemän, 1342 vice huvudförtroendemän och 1203 förtroendemän i Industrifacket.
FÖRTROENDEMANNENS UPPGIFTER
Arbetsgivaren är skyldig att följa de arbetsvillkor som råder i branschen. I egenskap av representant för arbetstagarna bevakar förtroendemannen att
kollektivavtalet följs på arbetsplatsen
arbetslagstiftningen följs på arbetsplatsen
villkoren i anställningsförhållandet följs på arbetsplatsen
Förtroendemannen representerar fackavdelningen i frågor som gäller:
relationen mellan arbetstagare och arbetsgivaren,
utveckling av företaget,
lokala avtal
Förtroendemannen får på arbetstid sköta sitt förtroendeuppdrag i enlighet med skrivelserna i kollektivavtalet. Förtroendemannens ställning grundar sig både på lag och kollektivavtal.
VAL AV FÖRTROENDEMAN
Förtroendemannen väljs genom val på arbetsplatsen. Samtidigt väljer man också vice förtroendemannen och beroende på arbetsplatsens storlek också avdelningsförtroendemän. Val av koncernförtroendeman kan man avtala om inom koncernen.
Samtliga anställda som organiserat sig genom den fackavdelning inom Industrifacket som verkar på arbetsplatsen har rätt att ställa upp och rösta i valet, liksom också att organisera själva valet. Tid och plats är en fråga som man kommer överens om med arbetsgivaren.
I vissa kollektivavtal förekommer skrivelser som skiljer sig från de allmänna reglerna för förtroendemannaval inom förbundet. Kolla därför även kollektivavtalet i samband med arrangemangen inför valet.
Förtroendemannen väljs i regel för en period som varar i två år.
OBS! Det är speciellt viktigt att man på arbetsplatser inom den mekaniska skogsindustrin och bioindustrin väljer förtroendemän, då arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin rf. meddelat att de inte i fortsättningen gör upp rikstäckande kollektivavtal utan vill föra förhandlingarna till koncern- företags- och arbetsplatsnivå.
OM DET INTE FINNS EN FÖRTROENDEMAN PÅ MIN ARBETSPLATS?
I fall det inte finns en förtroendeman på jobbet kan de organiserade i samarbete med fackavdelningen anordna förtroendemannaval när som helst.
Anvisningar för val och förtroendemannens uppgifter får man från Industrifackets regionkontor.
Industrifacket utbildar förtroendemannen för förtroendeuppdraget och tillhörande uppgifter.
Arbetsgivaren betalar lön för utbildningstiden.
OBS! KANDIDATNOMINERINGEN KAN GÖRAS SKRIFTLIGEN
Kandidatnomineringen kan också nu i coronatider genomföras skriftligen.
Kandidaterna kan meddela om att de vill ställa upp i val genom att föra ett skriftligt meddelande till ett postfack på arbetsplatsen.
På så sätt undviker man fysiska kandidatnomineringsmöten.
IF Metalls kongress i november ställs in på grund av coronaläget. Hur kongressen kan genomföras i framtiden är fortfarande oklart. Samtidigt säger facken inom industrin nej till det första löneförslaget under pågående kollektivavtalsförhandlingar.
HUVUDBILD: Marie Nilsson, förbundsordförande för IF Metall. FOTO LEHTIKUVA / TT / JONAS EKSTRÖMER
22.10.2020
Ursprungligen skulle förbundskongressen gå av stapeln i Stockholm i maj 2020 med ett betydligt högre antal deltagare och internationella gäster, bland dem representation från finländska Industrifacket och tidningen Tekijä.
Det svåra coronaläget i våras tvingade förbundet attt se över planerna. I stället skulle kongressen genomföras i kraftigt nedbantad form i Västerås mellan den 23 och 27 november då runt 400 personer skulle delta.
– Det är en ganska stor risk. Vi har ju varit ganska tydliga med att sammankomster som är större än 50 deltagare bör man undvika i det här läget, sade statsepidemolog Anders Tegnell tidigare i en intervu med tidningen Arbetet för en vecka sedan.
”SMITTSPRIDNINGEN HAR GÅTT ÅT FEL HÅLL”
Nu har förbundet bestämt att det inte finns förutsättningar för att kongressen i Västerås skulle kunna genomföras på ett sätt som är tryggt med tanke på smittspridningen.
– Smittspridningen har gått åt fel håll. När vi tog beslutet att försöka hålla en fysisk kongress var den allmänna smittspridningen fortfarande på en förhållandevis låg nivå i hela landet, efter en sommar med sjunkande tal. Nu har situationen försämrats, och därför ställer vi in kongressen, säger Martin Gunnarsson, förbundssekreterare för IF Metall, enligt pressmeddelandet från förbundet.
– Det vi fattat beslut om är att ställa in kongressen i november och att sedan återkomma till hur det blir. På nåt sätt ska vi se till att den demokratiska processen fortlever, säger Gunnarson till Dagens Arbete.
Alternativet att flytta fram kongressen till våren ser Gunnarson inte som ett alternativ i det här läget.
– Nej. Det är en fråga vi får återkomma till, men fullskalig fysisk kongress i vår, det är nog inte ett alternativ.
IF Metall är det största facket inom industrin i Sverige och representerar drygt 300 000 medlemmar i den svenska industrin, bland annat inom metall-, plast-, läkemedels-, bygg-, kemi- och verkstadsindustri.
AVTALSRÖRELSEN GÅR VIDARE – NEJ TILL FÖRSTA FÖRSTA LÖNEFÖRSLAGET
Samtidigt pågår avtalsrörelsen i Sverige. IF Metall har inom ramen för samarbetet Facken inom industrin tackat nej till det första löneförslaget från de oberoende ordförandena (opo).
Det första förslaget från opo gavs i måndags och ligger på 4,5 procent under 29 månader.
Facken inom industrin skriver i sitt svar att avtalsvärdet är oacceptabelt lågt. Den pågående återhämtningen av ekonomin och utvecklingen av konkurrenskraften ger stöd för en löneökningstakt väsentligt högre än vad förslaget anger.
Till samarbetsorganisation Facken inom Industrin hör förutom IF Metall också tjänstemannafacket Unionen, GS-facket, Sveriges livsmedelsarbetareförbund och Sveriges Ingenjörer.
Freeport Cobalt är en viktig arbetsgivare i Karleby. I produktionen arbetar fler än 100 medlemmar i Industrifacket.
13.10.2020
Företaget, som är verksamt på industriområdet i Karleby, hör fortsättningsvis till de största aktörerna i branschen – förädling av kobolt. Det är inte allt för länge sedan företaget var den största industriella aktören i den internationella produktionskedjan.
Kineserna har kommit med i koboltförädlingen, vilket skurit ner på företagets marknadsandelar. Det spelar också in att en stor andel av företaget gick ifjol över i Umicores ägo. Freeport är ett amerikanskägt bolag, medan Umicores ägare finns i Belgien.
FREEPORT COBALT OY
GRUNDAT Inledde verksamheten i nuvarande form 2013 och delades ifjol i två företag Freeport Cobalt Oy och Umicore Finland Oy. Outokumpu inledde förädlingen i Karleby 1968.
HEMORT Karleby
PRODUKTION Koboltförädling: finpulver och kemikalier
PERSONAL 191, i produktion 109
OMSÄTTNING Uppskattningsvis 200 milj euro (2020)
Den så kallade Precursor-avdelningen ägs idag av Umicore. Det som kännetecknar de laddbara batterierna är att de innehåller förutom kobolt också nickel och mangan.
– Vi hade folk som varit arbetskompisar i 25 och samåkt till jobbet. Mitt i allt skulle en av dem till Umicore medan den andra stannade här på Freeport. Det var en stor chock för många anställda. Det som var bra var det att vi snabbt efter företagsköpet fick veta vem som skulle vart, säger Juha Hassel, huvudförtroendeman för de anställda inom produktionen på Freeport Cobalt.
Elektriker Tino Kiviniemi har jobbat i två år på Freeport. Dörren öppnades genom sommarjobb i firman.
Inga jobb gick förlorade i samband med förändringarna, berättar Hassel. Före delningen jobbade runt 450 personer på företaget.
I dagens läge är det runt 190, av dem 109 i produktionen. Hassel berättar att omställningen skapade nya arbetstillfällen på både Umicore och Freeport. Drygt 15 jobb på Freeport.
– Det öppnades nya jobb bland annat för elektriker inom underhållet, säger Hassel.
Kobolt utgör en viktig beståndsdel bland annat i litiumbatterier som används i mobiltelefoner, datorer och elbilar.
Bland Freeports kunder finns därför de flesta batteritillverkarna. De vill ha kobolten i pulverform, koboltsulfat eller koboltoxid.
Huvudförtroedeman Juha Hassel.
Från hamnen i Yxpila inleder den förädlade kobolten färden ut på världsmarknaden. Enligt chef för administration och utveckling Thomas Slotte räcker innehållet i en container till för batterier för fyra miljoner mobiltelefoner.
– Det finns runt fem gram kobolt i ett litiumbatteri för smarttelefoner, säger Slotte.
Utvecklingschef Thomas Slotte berättar att ett telefonbatteri innehåller runt fem gram kobolt.
VIKTIG ARBETSGIVARE
Slotte säger att man på Freeport Cobalthoppas på att bägge företag kommer att klara sig.
– Det är massan som gör oss lönsamma, säger Slotte.
Kobolt skeppas i olika former från Karleby förutom till batterifabriker, också för att svara på efterfrågan inom pigment- och katalytindustrin.
Jukka-Petri Harju är något av en veteran inom koboltförädlingen med 25 år bakom sig på storindustriområdet i Karleby. Det har blivit såväl jobb med att sköta underhåll som att sköta processen.
– Jobbet är okej, åtminstone dagskiftet. Och för mig är jobbet hela tiden dagsskifte, om man inte hoppar in för någon annan, säger Harju.
En av avigsidorna med jobbet är att det kan bli rätt så dammigt. Processopeeratör Jukka-Petri Harju skyddar sig enligt regler och anvisningar.
Harju kommer ihåg coronavåren som för Freeports del förlöpte rätt så bra. Gänget på Harjus avdelning delades i tre grupper som alla jobbade separerade från varandra.
– Det var 4–6 arbetskamrater i ett team. Vi hade förberett oss väl inför coronan.
En av nacksidorna med jobbet på Freeport är dammet. Det förutsätter att man tar skyddandet av personalen mot det skadliga och till och med cancerframkallande koboltdammet på allvar.
Den långa raden motoriserade skyddsmasker i ett av mötesrummen talar sitt tydliga språk. Hassel intygar att prislappen ligger på runt 2 000 euro per skyddsmask.
Varje anställd kommer inom kort att få ta en sådan skyddsmask i bruk. Hittills har man kört på med icke-motoriserade varianten. Skyddsfaktorn ligger ändå på en högsta möjliga, det vill säga P3, berättar Harju.
– De är också riktigt bra, säger Harju.
HÖGLJUTT, VARMT OCH DAMMIGT
Man utför också regelbundna dammätningar och följer noggrant med personalens hälsa. Det görs mätningar på inomhusluften, men också urinprover på de anställda för att mäta kobolthalten. Det finns också andra utmaningar för arbetarskyddet.
– Värmen kunde tidigare stiga upp till 40 grader, men nu har vi luftkonditionering och hallen blir sval på ett helt annat sätt än tidigare, säger Harju.
Kobolten lämnar Freeport i Karleby ofta i pulverform.
De globala handels- och industrinätverken innebär ofta att personalen inte alltid vet om var den slutliga produkten sist och slutligen hamnar.
Lika lite kan – eller vill – chef för administration och utveckling Slotte berätta om kundkretsen.
– Vår produkt går inte direkt till batteritillverkarna, utan till de industriföretag som tillverkar katodmaterialet i batterierna.
För tillfället är batteritillverkningen koncentrerad till Asien och främst Japan, Kina och Sydkorea. Det finns fabriker i Europa men i volym kommer man långt efter.
Kobolt som förädlats i Karleby finns högst sannolikt att finna i de stora mobiljättarnas produkter. Det kommer fram bland annat i att Apple nämner enheten i Karleby i företagets rapport om företagsansvar.
Om en olycka inträffar måste hjälpen finnas vara nära till hands.
INGEN BRIST PÅ ARBETSKRAFT
Hassel berättar att ungdomar inte nödvändigtvis vet så mycket om hur det är att jobba inom den kemiska processindustrin. Det har ändå inte varit någon brist på folk som vill jobba här.
– Nyligen hade vi 15 lediga jobb här. Visst fick vi välja de bästa, säger Slotte.
Företagen på industriområdet samarbetar med utbildningsenheter på andra stadiet, yrkeshögskolor och universitet i Karlebynejden och Uleåborg. Det har i sin tur gjort att flera unga känner till företaget, berättar personalchef Katriina Rekilä.
Personalchef Katriina Rekilä visar upp personalens nya motoriserade andningsskydd.
Alla anställda som jobbar inom produktionen på de tiotals linjerna har titeln processkötare.
– Vi byter linjer hela tiden och sen går man till nedre våningen och packar. Alla lär sig allt och rotationen gör jobbet behagligare, säger Hassel.
En av de yngsta anställda på Freeport är Matias Ström, 27 år. Han har jobbat på läroavtal i ett år och fick nyligen veta om en förlängning på två år.
– Jag tycker mycket om det här stället och trivs bra. För tillfället packar jag, men för det mesta byter vi arbetsuppgifter.
Matias hoppas att han även i framtiden skulle få jobba på Freeport.
– Jag skulle inte ha något mot det, säger Ström och fortsätter packa koboltsulfat i säckar som rymmer ett ton.
Matias Ström ser sin framtid på Freeport.
BRANSCHBYTARE
En stor del av de anställda på Freeport Jag studerade till bilmekaniker i yrkesskolan, men jag har inte jobbat en endaste dag med det.Cobalt har jobbat i andra branscher innan de kom till Freeport Cobalt.
Det gäller även för huvudförtroendeman Hassel och arbetarskyddsfullmäktige Risto Willman.
– Jag studerade till bilmekaniker i yrkesskolan, men jag har inte jobbat en endaste dag med det. Jag jobbade med kött i flera år, senast på Snellmann i Jakobstad i drygt tio år. Sedan började jag fundera över om jag verkligen vill stå vid bandet resten av livet, berättar Willman.
Teemu Lagren (i bakgrunden) och Frank Hagström ser till att produktionsprocessen löper bra.
Willman lämnade livsmedelsbranschen för vuxenutbildning och en yrkesexamen i processindustri.
– Jag kom till Freeport på praktik i slutet av 1999. Sen tog jag en avstickare på ett och ett halvt år till kemikalietillverkaren Kemfine och kom tillbaka till Freeport 2004. På den vägen är jag fortfarande, säger Willman.
Hassel har däremot 24 år bakom sig av jobb vid krogdörren som ordningsvakt och inom mentalvården på sluten avdelning. Koboltförädling har varit hans huvudsyssla i femton år. Han började jobba på dåvarande OMG Chemicals år 2005.
Jag studerade till bilmekaniker i yrkesskolan, men jag har inte jobbat en endaste dag med det, säger arbetarskyddsfullmäktige Risto Willman.
