”Man kan leva utan att spela, men man måste verkligen vilja det” – Mattias Boström vill inte ens gissa hur mycket han förlorat

Mattias Boström tror att han kan hjälpa människor som kämpar med sitt spelberoende men inte vet vart de ska vända sig för att be om hjälp. Han vet själv hur det kan vara som värst.  

Borgåbon Mattias Boström, 38, är far till två barn och konstigt nog gift. Det att Bostrom fortfarande är gift är konstigt eftersom han spelat sina kort så, att skilsmässan på grund av spelandet var något oundvikligt, en final, som till sist inte blev verklighet.

Boström spelade bort månadslöner och mycket mer innan han stannade upp och såg över sitt liv. Han jobbar till vardags som koordinator på produktionslinjen på kyldisk- och kylskåpstillverkaren Viesmann i Borgå.

Boström håller en mottagning med låg tröskel på en hälsocentral i Borgå och drar grupper med fokus på kamratstöd i Lovisa för personer som lider av spelberoende.

– Dessutom träffar jag kunder på hälsocentralen i Sibbo och jag jobbar med nättjänsten kokenet.fi, genom vilken jag kan erbjuda erfarenhet och kamratstöd och svara anonymt på nätet.

Tjänsten erbjuder stöd för personer som lider av olika typer av beroenden.

Jag känner till skuldkänslorna och skammen såväl som de ekonomiska svårigheterna beroendet för med sig. Jag vet hur det känns att vara på botten, men jag vet också att det går att komma upp därifrån.

EN SJUKDOM SOM INTE BOTAS GENOM MEDICIN

Rusmedel förorsakar förändringar i hjärnans belöningssystem vilket i sin tur kan leda till tvångsmässig användning och utveckling i riktning mot ett beroende. Beroendet kan också vara riktat till någon typ av verksamhet, som att äta eller att spela. Enligt en rapport från Institutet för hälsa och välfärd THL lider 3,3 procent av finländarna av spelberoende (THL 2015).

Spelberoende är ett så kallat funktionellt beroende och kan därför inte direkt med konkret kemiska beroenden som t. ex alkoholberoende. Skammen, och tvånget att dölja problemet in i det sista, är något de har gemensamt.

”Jag kan erbjuda en kontaktyta och förstå vad människor går igenom”, säger Mattias Boström FOTO PEKKA ELOMAA

– Det är precis så. Det ju pinsamt att en vuxen människa inte klarar av att sköta sin ekonomi och när skulderna hopar sig blir situationen ännu mer förkastlig i andras ögon, säger Boström.

I dagens läge finns det inga tillåtna mediciner för beroende av penningspel. Depressionsmediciner och naltrexon, som används för medicinering mot alkoholism, har bevisligen givit en del positiva resultat.

LT Joonas Majuri har i sin färska doktorsavhandling vid Åbo universitet studerat ämnet. Hans forskningsresultat tyder på att antidepressiva läkemedel inte märkbart hjälper mot spelberoende.

HUVUDVINSTEN – ATT INTE SPELA

Erfarenhetsexperter och proffs har olika roller. För någon som lider av beroende kan steget att träffa någon  som har liknande erfarenheter kännas kortare. Det kan vara ett viktigt mellansteg.

– Jag kan erbjuda min egen erfarenhet, men det är långt från att jag i mina möten kunde vara en terapeut eller läkare. Jag kan förstå vad de går igenom. En människa kan själv sitta på olika lösningar, men han eller hon märker inte det i en situation där man spelat bort sina sista pengar och vet att nu måste man vinna dem tillbaka.

Vad önskar de som är i kontakt med dig?

– Många av dem vet inte vad de ska vänta sig – de har så många besvikelser bakom sig. Det finns inte någon magisk knapp som man kan trycka på och sen blir allt bra. Det handlar om att någon på riktigt vet och kan kontra det man hör. Jag är trots allt ett levande bevis på att man kan stiga upp ur spelträsket.

– Många har varit i kontakt med mig efter att någon anhörig har tvingat dem, och de får nödvändigtvis inte något ut av samtalet. Det kan jag inte påverka på något sätt. Det  är upp till var och en att bestämma hur öppen man vill vara. Dessutom är många inte redo att sluta spela eftersom de intalar sig att den stora vinsten ligger bakom hörnet. Det är dock väldigt ovanligt att problemet löser sig med hjälp av att vinna en stor pott, säger Boström.

KLARAR INTE AV ATT SÄTTA GRÄNSER

Är människor i kontakt med dig som en sista utväg eller då de börjar märka av att de kanske har problem?

– Det varierar väldigt mycket. Jag har träffat som har insett att de har lite problem med att sköta sin ekonomi, men jag har också träffat dem som befinner sig i det yttersta hörnet med sina självmordstankar. De är ofta vanliga arbetande människor som inte har några större problem med mentala hälsan men också bipolära personer som under sina maniska perioder alltid tror att de kommer att vinna stort. De kör några månader för fullt för att sedan inse att det bara ledde till skulder.

”Det är viktigt att man vågar prata med någon”, säger Mattias Boström. FOTO PEKKA ELOMAA

Vad kan hjälpa i den situationen? Är det frun eller mannen, kamrater, att hitta sig på botten, Jesus, svärmor, vem eller vad?

– Ens närkrets är viktig, och förståelsen av att man inte gör det här för att man är ond, utan för att man helt enkelt inte klarar av att begränsa det. En röd tråd, som i åtminstone i teorin uppmuntrar en till att inte spela, kan vara barnen, frun eller mamma. Det är viktigt att man vågar prata med någon för att man ska lätta på trycket.

Många av dem vet inte vad de ska vänta sig – de har så många besvikelser bakom sig. Det finns inte någon magisk knapp som man kan trycka på och sen blir allt bra.

SNABBLÅNSFIRMAN ”HJÄLPER”

En sträng reglering av snabblån och ett lagstadgat räntetak på lånen kommer inte precis att hindra problemspelare. Det viktigaste är alltid att man har något att spela med.

Enligt Boström är snabblånen, pikavippin, ”världen bästa uppfinning” för spelberoende. Ingen frågar några överloppsfrågor och du får pengar på en kvart.

Då det var som värst hade Boström gått igenom dotterbolagen till snabblånsfirmorna, ett lån på 15 000 blev för mycket, men fyra tusen euro infann sig snabbt på det tomma kontot.

– Det är en säker förlust. Först lyfter du ett snabblån, en till efter det, och slutligen lyfter du bara nya lån för att betala bort gamla lån så att inte kredituppgifterna ryker.

Spelandet slukar lätt löner, arv, lån från både bank och vänner och familjemedlemmar – och som i Boströms fall – pengarna som han satt åt sidan med tanke på bröllopsresan.

– Jag vågar inte gissa på hur mycket jag förlorade längs åren. Jag vet att skulderna har rört sig vid tiotusentals euro och omsättningen har varit gigantisk. I slutskedet rök lönen direkt när den kom och slutet av månaden fick man klara sig på lån, av vilket största delen gick till penningspel.

ETT EGET HELVETE

Mattias Boströms berättelse är ett typexempel på hur beroendet utvecklas långsamt. I början rörde det sig om en tonåring som spelade bort någon slant på automaterna, i slutändan fanns förlusten av allt gott och fint i livet.

Där i mellan finns en lång berg- och dalbana mellan vinster och en ond snabblånsspiral. Då det gick bra ”var det trevligt att visa åt donarna att här kammar man in pengar”. Då spellyckan vände var det viktigaste uppdraget att gömma breven från indrivningsbyråerna, så att inte frun hittar dem.

Boström spelade hela tiden.

– Då frun gick i duschen började jag genast spela på nätet. En hundring räckte bra för en dusch, säger han.

Nästa steg är att spelaren märker att kreditkortet är avstängt, snabblånspengarna använda och långt kvar till lönen.

”När frun gick i duschen började jag genast spela på nätet. En hundring räckte bra för en dusch”, berättar Mattias Boström. FOTO PEKKA ELOMAA

Boström sökte hjälp från en kommunal rusmedelsklinik. Inget resultat. I stället uppnådde motparten ett gott resultat då Boström förlorade 30 000 euro på ett år.

Han hade blivit ett proffs på att dölja saker och då hjälpte inte stöddiskussioner inom ramen för ett program vars mål är att avbryta spelandet.

– Våra diskussioner var ofta skitsnack eftersom jag sade saker de vill höra och jag fick godkännande genom det.

Mot slutet av flera år av spelberoende och antidepressiva mediciner, tänkte han på att hoppa under en långtradare eller begå ett rån för att få pengar.

Till sist åkte han fast och tvingades sluta ljuga. Frun fick reda på allt, precis allt. Följande dag skulle bli första dagen i hans nya liv.

I dag lever Boström ett vanligt familjeliv och han är pappa till två tonåringar.

– Jag väntar på sommaren 2023, då jag betalat bort den sista raten på lånet jag tagit på grund av spelskulder och jag får bort mina betalningsanmärkningar. Jag tänker skaffa mig ett helt eget telefonabonnemang och konkurrensutsätta några försäkringsbolag. Sånt gör man inte om man har en betalningsanmärkning.

”Jag vet hur det känns att vara på botten, men jag vet också att det går att komma upp därifrån”, säger Mattias Boström. FOTO PEKKA ELOMAA

TEXT JUKKA SUNDHOLM  FOTO PEKKA ELOMAA

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

STÖD OCH ERFARNEHTESEXPERTER

Har du eller din anhöriga problem med spelberoende?

KokeNet erbjuder möjlighet till samtal med erfarnehetsexperter

Den hjälpande tjänsten Peluuri drivs av Helsingfors spelklinik

Gamblers Anonymous (GA) fungerar enligt  samma princip som Anonyma Alkoholister (AA) genom möten

Mirka i Nykarleby utbildar sin personal och har många lokala avtal med bättre villkor – ”Jag vill jobba här tills jag går i pension”

Vill man vara bäst i sin bransch, så måste man satsa på att utveckla personalens kunnande. Så resonerar man på slipmaterialstillverkaren Mirka i Jeppo. På det snabbt växande företaget har man ingått många lokala avtal som ger arbetstagarna bättre villkor än vad som slås fast i kollektivavtalet.

Det är en enorm anläggning som breder ut sig bland åkrar och skog på den österbottniska landsbygden. Här i Jeppo i Nykarleby har Mirka sitt huvudkontor, sin produktutveckling och sin största produktionsanläggning. Företaget tillverkar slipmaterial – det som i vardagligt tal kallas sandpapper – samt slipmaskiner och polermedel.

Mirka växer så det knakar och globalt sysselsätter företaget i dag ungefär 1500 personer. Av dem jobbar nästan 550 inom produktionen vid Mirkas fyra fabriker i Finland – i Jeppo, Oravais, Jakobstad och Karis.

– Det finns goda möjligheter att utveckla sig och växa inom företaget, säger Ronny Norrgård som är huvudförtroendeman för Industrifackets medlemmar vid fabrikerna i Jeppo och Jakobstad.

En av dem som har fått utbilda sig är Alexandra Aspnäs som har gått företagets processkötarutbildning.

– Det var intressant att lära sig alla maskiner och hur produkterna tillverkas. Jag har jobbat här sedan 2006 och mitt arbete har förändrats mycket under den tiden, när jag har bytt till att arbeta vid allt större maskiner.

Aspnäs trivs på Mirka och säger att det bästa med jobbet är den goda arbetsgemenskapen.

– Jag vill jobba här tills jag går i pension, och jag vill gärna utvecklas och lära mig nya saker, säger hon.

Alexandra Aspnäs vill utvecklas i sitt arbete. FOTO JOHANNES TERVO

”VIKTIGT ATT HANDLEDARNA HAR UTBILDNING”

Huvudförtroendemannen Ronny Norrgård och arbetarskyddsfullmäktige Andreas Gunell berättar att Mirka ordnar en processkötarutbildning nästan varje år och att den brukar vara fullsatt. Dessutom finns fördjupande kurser och vidareutbildningar.

Norrgård och Gunell lyfter också fram betydelsen av att Mirka ordnar utbildningar för arbetsplatshandledare och förmän.

– Vi får in mycket nytt folk och då är det viktigt att handledarna har utbildning. De får också ersättning för uppdraget, säger Norrgård.

Huvudförtroendemannen Ronny Norrgård är nöjd över att Mirka utbildar sin personal. FOTO JOHANNES TERVO

Också produktionsdirektören Jan Torrkulla betonar att det behövs kontinuerlig utbildning. Under de närmaste åren satsar Mirka nämligen på att öka digitaliseringen, automatiseringen och robotiseringen.

Torrkulla säger att det handlar om att göra saker enklare, smartare och mer ergonomiskt, så personalen behöver inte känna sig hotad.

Tvärtom – Mirka siktar på att också i fortsättningen ha en tillväxt på nästan tio procent per år, vilket gör att automatiseringen måste öka för att produktionen i Finland ska klara av de allt större volymerna.

– Försäljningen i Europa går som ett lokomotiv och ökar stadigt. Men det största enskilda landet är fortfarande USA, följt av Tyskland, berättar Torrkulla.

Han säger att volymökningen naturligtvis skapar fler jobb, medan automatiseringen och robotiseringen gör att det behövs omskolningar och nyutbildningar inom produktionen i takt med att arbetsuppgifterna förändras.

– Den utbildning vi har gett hittills är bra, men inte nödvändigtvis den vi kommer att behöva med tanke på framtidens teknologi, säger Jan Torrkulla.

FOTO JOHANNES TERVO

”DET HAR BLIVIT MYCKET BÄTTRE OCH FRIARE”

– Det här är en trygg arbetsplats, konstaterar Bo-Erik Wik som har jobbat på Mirka sedan 1992.

Han berättar att det inte finns många kvar som har jobbat lika länge på Mirka, för många har gått i pension de senaste åren. Jobbet har förändrats mycket under hans nästan 30 år på företaget.

– Det har blivit mycket bättre och friare. När jag började var det mer disciplin.

Själv har Bo-Erik Wik två år kvar till pensioneringen. Han jobbade tidigare på avdelningen där man tillverkar slipband, men det var ett fysiskt tyngre jobb. Sedan några år tillbaka jobbar han på den så kallade flexavdelningen, där rullarna med slipmaterial körs genom maskiner som böjer materialet så att det blir mjukare och lättare att hantera.

Bo-Erik Wiik hör till dem som jobbat längst på Mirka. FOTO JOHANNES TERVO

– Tidigare jobbade jag treskift, men nu på äldre dagar har jag bytt bort nattskiftet och jobbar bara tvåskift.

En som däremot jobbar treskift, måndag till fredag, är Ahmed Omar. Också han jobbar på flexavdelningen.

– Treskiftsarbetet passar mig perfekt! säger Omar som har jobbat på Mirka i drygt åtta år.

Han berättar att jobbet går ut på att övervaka maskinerna där slipmaterialet böjs, och att göra justeringar så att kunderna får produkter av bästa möjliga kvalitet.

Ahmed Omar gillar att jobba treskift. FOTO JOHANNES TERVO

Det finns många olika skiftarrangemang på Mirka. En del av arbetstagarna jobbar tre tolvtimmarsskift per vecka, för att sedan vara lediga resten av veckan. En av dem är Elina Knuts.

– Det passar mig och jag skulle inte vilja byta tillbaka till treskiftsarbete. Nattskiften från sex på kvällen till sex på morgonen känns inte heller tunga. Dessutom studerar jag till agrolog på yrkeshögskola vid sidan om, så jag kan koncentrera mig på studierna under de lediga dagarna.

Elina Knuts jobbar som processkötare vid en maskin där griptyg limmas ihop med sandpappret. Griptyget är det som gör att slipmaterialet kan fästas vid slipmaskinen.

För henne är arbetet på Mirka en mellanetapp, för senast när hon utexamineras vintern 2021 vill hon jobba med något som motsvarar hennes utbildning.

97 procent av Mirkas produktion går på export. FOTO JOHANNES TERVO

”JAG ÄR NÖJD ÖVER ATT VI HAR ÅSTADKOMMIT FÖRBÄTTRINGAR”

På Mirka har man ingått många lokala avtal som ger arbetstagarna bättre villkor än vad som bestäms i kollektivavtalet. Både huvudförtroendemannen Ronny Norrgård och arbetarskyddsfullmäktige Andreas Gunell får sköta sina uppdrag på heltid, trots att arbetsplatsen inte riktigt är så stor att de automatiskt skulle ha rätt till det. Norrgård räknar också upp några andra lokala avtal:

– Lönerna är högre än i kollektivavtalet och våra skifttillägg och tjänstetidstillägg är bättre. Vi har också ett dejoureringsavtal, en arbetstidsbank och olika skiftarrangemang. De som arbetar dag har flextid. Åtminstone jag själv är nöjd över att vi har åstadkommit förbättringar, men vi vill fortfarande förhandla fram fler avtal och uppdatera dem som finns.

På Mirkas tre österbottniska fabriker hör 84 procent av arbetstagarna inom produktionen till facket.

– Sedan årsskiftet har vi fått 20 nya medlemmar, berättar Ronny Norrgård.

Ronny Norrgård visar upp de slipmaskiner som monteras på en annan av Mirkas fabriker, i Jakobstad. FOTO JOHANNES TERVO

Norrgård har jobbat på Mirka i 22 år och är inne på sitt trettonde år som huvudförtroendeman. Han representerar arbetstagarna på fabrikerna i Jeppo och Jakobstad, medan fabrikerna i Oravais och Karis har egna förtroendemän.

Andreas Gunell har varit arbetarskyddsfullmäktig för Jeppofabriken sedan våren 2013. Alla tre övriga fabriker har egna arbetarskyddsfullmäktige.

De förtroendevalda vid de olika fabrikerna samarbetar ändå tätt och träffas regelbundet. Också kontakten till ledningen är naturlig och fortlöpande och Gunell är dessutom personalrepresentant i företagets ledningsgrupp.

”ATT SKYDDA EN MASKIN ÄR BARA EN DEL AV ARBETARSKYDDET”

Andreas Gunell berättar att Mirka fäster stor uppmärksamhet vid arbetarskyddet och att man har gjort över 2000 förbättringar på fabriken i Jeppo sedan 2013.

– Att skydda en maskin är bara en del av arbetarskyddet. Mycket handlar om attityder och tänkesätt. Att förbättra säkerhetskulturen tar tid, men den blir hela tiden bättre. Man får aldrig stanna upp och vara nöjd, för då går säkerheten bakåt.

262 dagar utan olycksfall. Satsningen på arbetarskyddet ger resultat, konstaterar Andreas Gunell. Bilden är tagen i början av mars. FOTO JOHANNES TERVO

Gunell konstaterar att Mirka har ett bra avtal om företagshälsovård, med bland annat ett nytt program för att upprätthålla arbetsförmågan hos arbetstagare över 40 år. Programmet innehåller bland annat diskussioner med läkare, psykolog och fysioterapeut.

– Kemikalieutbildning är en annan sak vi har satsat mycket på de senaste åren, berättar Gunell.

En fråga som fortfarande kräver förbättringar är inomhusluften.

– Den har blivit bättre, men vi är inte nöjda ännu. Det är ett stort projekt som kräver resurser.

”VI TROR PÅ ATT VI SKA FORTSÄTTA VÄXA I FINLAND”

Produktionsdirektören Jan Torrkulla ser med tillförsikt på framtiden.

– Vi gjorde stora investeringar i ny teknologi för några år sedan, och de börjar nu betala sig tillbaka när vi har fått ut de första nya produkterna på marknaden. Så vitt vi känner till finns det ingen som tillverkar sandpapper med motsvarande teknologi.

Jan Torrkulla är produktionsdirektör på Mirka. FOTO JOHANNES TERVO

Han påpekar att Mirka numera är en så stor aktör i sin bransch att företaget kan ha ett visst inflytande över hur marknaden utformas. Bland annat har Mirka varit en föregångare inom dammfri slipning där maskinerna suger in dammet genom hål i sliprondellerna.

– Våra maskiner är lätta och starka i förhållande till storleken. Dessutom är de smarta och kan mäta vibrationer och annan information som du kan få fram direkt på till exempel en smarttelefon, berättar Torrkulla.

Nästa stora investering i Jeppo är ett nytt kök med kombinerad matsal och konferenscenter samt kontorslokaler.

– Det är också ett tecken på att vi tror på att vi ska fortsätta växa i Finland, säger Jan Torrkulla.

FOTO JOHANNES TERVO

MIRKA
Mirka är en ledande tillverkare av slipmaterial samt slip- och poleringsverktyg. Produkterna säljs över hela världen och endast en liten del går till den finländska marknaden

Företaget sysselsätter sammanlagt ca 1500 personer, av vilka ca 800 jobbar i Finland.

I Jeppo i Nykarleby finns huvudkontor, produktutveckling och fabrik. I Oravais finns en del av produktionen samt lager och expedition, i Karis tillverkas nätprodukternas baksidesmaterial och i Jakobstad monteras bl.a. slipmaskinerna.

Fabriken i Jeppo sysselsätter drygt 260 arbetstagare inom produktionen. I Oravais är antalet knappt 200, i Karis ca 50 och i Jakobstad ca 35.

Mirka har en logistikcentral och en liten produktionsenhet i Belgien, och köpte nyligen företaget Cafro som tillverkar diamant- och bornitridverktyg i Italien.

TEXT JONNY SMEDS/ FFC
FOTO JOHANNES TERVO

Det här reportaget har ursprungligen publicerats i Löntagarens nyhetsbrev. Beställ nyhetsbrevet på adressen www.lontagaren.fi/nyhetsbrev så kan du läsa fler arbetsplatsreportage och intervjuer med fackligt aktiva från Svenskfinland! FFC:s svenska nyhetsbrev är gratis och utkommer varannan vecka.

Nina Wessberg: Arbetstagarna måste kunna lita på sin förtroendeman

Skulle du anlita en jurist som inte har fått en enda dag utbildning? Låter du en outbildad elektriker reparera din eltavla? Går du till en läkare som saknar läkarkompetens?

Nej, knappast. På många av våra arbetsplatser är situationen just denna. Arbetskompisarna tror att förtroendemannen är insatt i det senaste gällande arbetslivet.

De har gett förtroendemannen sitt mandat i förhandlingar med arbetsgivaren. Arbetstagarna litar på sin valda förtroendeman, men på alltför många arbetsplatser har hen aldrig deltagit i en enda förtroendemannakurs.

Förtroendemannens roll är krävande. Hen ska kunna kollektivavtal, hänga med i lagstiftningsändringar, förhandla lokalt och leda verksamheten inom verkstadsklubben.

Eventuellt finns det naturbegåvningar, som kan allt utan utbildning, men de allra flesta av oss behöver lära oss dessa kunskaper. Kunskap som dessutom behöver uppdateras hela tiden.

”Kunniga, välutbildade förtroendemän är stommen i den fackliga rörelsen.”

Därmed är det inte förtroendemannens ensak om hen vill utbilda sig eller inte, det är hela fackets ansvar. Facket, det är vi alla, vi som valt vår förtroendeman.

Grundutbildningen för en förtroendeman består av 5+5+5 dagar. Därutöver behöver alla årligen kompletterande utbildning.

Förväntningarna på förtroendemannen är stora, också från arbetsgivarhåll. Arbetsgivarna driver allt fler frågor till lokala förhandlingar, men är inte lika villiga att skicka iväg sina förtroendemän på skolning.

För en arbetsgivare är det ju lättare att få sin vilja igenom, då förtroendemannen inte har en tillräcklig utbildning som förhandlare.

Det är arbetsgivaren som betalar för utbildningen, och varje år ifrågasätter arbetsgivarnas organisationer mängden av förtroendemannautbildning. Varje år tvingas Industrifacket föra en kamp för att övertyga arbetsgivarna om att utbildningen behövs.

För svenskspråkiga inom facket är kursmöjligheterna färre, men hittills har Industrifacket kunnat erbjuda årliga grund-, fortsättnings- och kompletteringskurser på svenska.

En förtroendeman som är up-to-date med det senaste som sker inom arbetslivet, kontinuerligt förkovrar sig och deltar i de kurser som ordnas är den bästa garanten för en korrekt intressebevakning just för dig.

Om ni har valt en förtroendeman, kolla om och när hen fått utbildning och uppmuntra förtroendemannen att utbilda sig. Om ni inte ännu har en förtroendeman på din arbetsplats, samla fackmedlemmarna och ställ till med ett förtroendemannaval.

Stöd och hjälp för att anordna valet får ni från regionkontoret.

Förtroendemannen är hjärtat i den fackliga verksamheten. Ett hjärta som inte fått träning är i sämre skick än ett vältränat.

NINA WESSBERG
Industrifackets organisationsombudsman

FOTO KITI HAILA

Tänk om de fattiga vann valet – ”Välfärdssamhällets framtid är den stora frågan i riksdagsvalet”

Det finns ett systemfel i vår demokrati. Ju rikare en människa är, desto mer sannolikt är det att han eller hon röstar i val. I fall åsikterna går isär om politiska beslut, brukar den rika vinna. Kan de fattiga vinna i våra följande val?

Hanna Wass förhåller sig kritiskt till tanken om att det skulle röra sig om ett personligt val att låta bli att rösta i val, eller att det rent av skulle handla om individens lättja. Wass är vikarierande professor i statskunskap vid Helsigfors universitet. Hon har genom sin forskning sökt svar på frågorna: Vem röstar och varför?

– Ju bättre en person har det ställt ekonomiskt, ju friskare hen är, ju tätare sociala nätverk hen har, desto sannolikare är det att personen styr mot valurnorna. Att låta bli att rösta i val utgör däremot en bit av det virrvarr som utgör utanförskap, säger Wass.

I välbärgade hem röstas det aktivt och det är en tradition som går vidare med generationerna. Beslutet att låta bli att rösta går också i arv – till och med från mor- och farföräldrar.

Det vanligaste yrket bland riksdagsledamöterna i Finland idag är jordbrukare. Juristerna kommer tvåa, följt av lärare och journalister. Representanter för arbetaryrken får man leta efter med ljus och lykta bland de 200 parlamentarikerna.

Beroende på definitionen landar man ungefär på ett halvt dussin.

I grannlandet Sverige reflekterar riksdagen aningen bättre samhället i stort, men inte ens där medför  det en förändring i beslutsfattandet. Går grannarna i amerikanska fotspår?

I USA har det forskats mycket i fenomenet att beslutsfattare i högre utsträckning följer de välbärgades åsikter. Vid Göteborgs universitet söker man nu svar på frågan varför utvecklingen i Sverige ser ut som den gör, även om donatorer och valfinansiärer inte spelar en lika stor roll där som på andra sidan Atlanten.

– Väljarna lär sig till sist att det kanske inte lönar sig att rösta. Ett exempel är Sannfinländarnas (och Blå framtids) magplask. De har kanske lyckats åstadkomma något kring invandringsfrågor, men gällande andra frågor har de tvingats buga djupt, säger Wass.

Arbetsminister Jari Lindström (ursprungligen sannfinländare, senare blå) är ett gott exempel. Han har medvetet kört igenom den så kallade aktiveringsmodellen som i praktiken innebär en nedskärning i arbetslöshetsskyddet.

En arbetare som röstat på sannfinländarna har kanske själv fått känna aktiveringspiskan vina.

För något år sedan talades det mycket om sjukskötare som röstar på Samlingspartiet. Den frågan har Wass en förklaring till.

– Väljare lägger gärna sin röst på en representant för den gruppen som verkar ha högre status än en själv – och hör till den socialgrupp väljaren själv skulle vilja vara en del av.

Så kallat klassbundet röstande är inte längre någon självklarhet. Idag kan val av parti grundas på identitet eller ställning inom den globala ekonomin, inte social klass eller yrke.

Röstningsbeslutet kan till exempel göra avstamp i frågan om väljaren känner sig säker kring sin anställning eller hankar sig denne fram på snuttjobb och nollavtal.

Wass påminner om vikten i ”en empatisk politik”, det vill säga en fördelningspolitik vars mål är ett jämlikare samhälle. Man kan inte tala om demokrati om det inte innefattar rättvisa och jämställdhet.

Professorn talar varmt för sin kollega Jani Erolas initiativ om avgiftsfri småbarnspedagogik. Det skulle jämna ut skillnaderna mellan barndomshemmen- och öka valdeltagandet då barnen fyller 18 och får rösträtt.

VEM FÅR DEFINIERA DEBATTEN?

– Jag anser att välfärdssamhällets framtid är den stora frågan i riksdagsvalet. Den nordiska välfärdsstaten har fortfarande ett stort stöd bland medborgarna. Vill vi hålla fast vid den nordiska utvecklingen eller inte, frågar Ilkka Ruostetsaari, professor vid Tammerfors universitet.

Han har bland annat forskat i fenomenet där Finansministeriets nedskärningslistor för den offentliga servicen inför val, ofta i valdebatter har tagits emot som allmängiltiga sanningar och enda alternativ.

Ruostetsaari anser att den pågående privatiseringen av offentliga tjänster är medvetna val – inte någon naturlag. Man kan lugnt kalla dem ideologiskt motiverade val, vilket synliggörs till exempel i turerna kring vårdreformen.

Experterna har gång på gång berättat om för regeringen att sote-reformen inte medför ökad välfärd – förutom för ägarna av privata hälsovårdstjänster. Den innebär heller inga besparingar i statsbudgeten.

Till och med den tidigare ministern centerpartisten Juha Rehula har sagt att han varit ”spelknapp för hälsobusinessen”.

Ruostetsaari anser att medierna borde aktivare ifrågasätta lösningarna som presenteras som sanning. Professorn medger att det bakom Finlands finanspolitik finns ”stora krafter”.

– Marknadsliberal politik följer rekommendationer från internationella organisationer som OECD och EU.

Han anser att det är oroväckande hur lite medierna utmanar den ekonomiska liberalismen.

Redaktionerna har mindre resurser till förfogande idag. De måste producera mer innehåll på under en kortare tid, säger Ruostetsaari.

Dessutom anser Ruostetsaari att det kan finnas nära kopplingar mellan elit – både inom politik och inom medievärlden.

I Finland tvingas partierna ge efter gällande några av sina mål för att få regeringsansvar eftersom blockpolitiken inte fått fotfäste i Finland. Det innebär att en medborgare inte kan vara säker på en hurdan regering han eller hon lägger sin röst på.

– Konsumentskyddet är svagt inom politiken, säger Ruostetsaari.

Han önskar ändå att partierna presenterade tydligt sina idéer och tog fram lättförståeliga planer för hur de ska nå sina mål. Enskilda slagord och slogans avslöjar inte en hurdan politik partiet vill genomföra eller lyckats genomföra – och vem som gynnats av det.

– Det räcker inte med att måla upp några strategier. Partierna måste presentera sina planer för konkreta åtgärder för hur de tänker organisera sjukvården i landet.

Enligt flera undersökningar är det uttryckligen sjukvården som väljarna i Finland anser att är den viktigaste frågan inför val.

NYSPRÅK OCH SOCIALA MEDIER

Nedskärningar och uppsägningar presenteras som reformer och omorganiseringar. Nedskärningar i arbetslöshetsskyddet presenteras som eftersträvansvärd aktivering.

Avoin yhteiskunta rf. upprätthåller partipolitiskt obundna tjänsten Faktabaari. Grundaren Mikko Salo berättar att gruppen i allt högre grad flyttar fokus från faktagranskning i traditionella medier till att granska social medier.

– På sociala medier sprids medvetet falsk och manipulerande information. Det har blivit svårt att avslöja källan och det är inte alltid lätt att hitta ett motiv. Förfalskningen gäller allt oftare nuförtiden också ljud och video, säger Salo.

Ett exempel är Vita Husets mediemaskineri som fick en journalist som ställde kritiska frågor att se ut som en person som beter sig aggressivt i november 2018.

Salo har inte förlorat hoppet om att man kan få bukt med ett nätverk av lögner.

Han kallar efter kvalitetsjournalistik och vanliga medborgares förmåga till att vara observanta och kritiska. Faktabaari har till exempel publicerat en check-lista för innehåll på sociala medier.

Facebook och Google profilerar med hjälp av algoritmer sina användare väldigt noggrant efter deras beteende på sociala medier. När man vet allt om en människa är det lättare att manipulera henne.

– Förutom att antalet användare sjunker är till exempel EU det enda som företag som Google och Facebook är, ska vi säga, rädda för, säger Salo.

POPULISTEN SÖKER SITT FOLK

– Populismens kärna är att presentera ett delat samhälle. På ena sidan finns folket, som populisterna anser sig tala för. På andra sidan finns en korrumperad elit.

Så definierar Oula Silvennoinen, docent i historia vid Helsingfors universitet, ämnet populism. Silvennoinen har forskat i ytterhögern och fascism. Han tillägger att populisten inte bryr sig om fakta, utan satsar på att söka efter något som spelar på känslosträngar. För ytterhögern är det till exempel vanligt att påstå att samhället håller på att förgöras.

Trots att Finland placerar sig högt i internationella mätningar och jämförelser och senast i Davos utsågs Finland till ett föredöme för hela världen, grundar sig till exempel  Sannfinländarnas retorik starkt på en motsättning mellan finländare och andra nationaliteter.

Silvennoinen anser att sannfinländarnas linje delvis stött på patrull när även EU tagit till åtgärder mot troll på sociala medier.

– Sannfinländarna är inte ett vanligt parti, även om det är ett fullt lagligt parti. Det är frågan om det enda partiet i Finland runt vilket det bildats ett systematiskt propagandanätverk på sociala medier. Maskineriet angriper dem som inte delar deras åsikter eller kritiserar partiet. Det handlar om några hundra anonyma konton som drivs av en mindre grupp människor. De gillar och delar varandras inlägg och skapar på så sätt en bild av att det rör sig om en större grupp människor, säger Silvennoinen.

– Trots att tonen från sociala medier läcker över till det verkliga livet, måste journalisterna hålla fast vid kvalitetsjournalistiken. Journalister borde följa med politikernas diskussioner och en hurdan politik partierna genomfört. Det räcker inte med att repetera partiernas utlåtanden, säger Silvennoinen avslutningsvis.

TEXT SUVI SAJANIEMI
ILLUSTRATIONTUOMAS IKONEN
ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

Sågen surrar på år efter år – ny teknik gör jobbet lättare på Alholmen

Röntgen, laser och en hel massa videokameror längs den flera hundra meter långa såglinjen. Det krävs för att få ut 280 000 kubikmeter virke per år. På Alholmens såg i Jakobstad görs allt mer arbete automatiskt– men visst hjälper det fortfarande om man har råg i ryggen.

På gården på UPM:s sågverk hör man det bultande ljudet inifrån hallen. Morgonskiftet har börjat klockan sex på morgonen men på gården är det tomt.

– De är färre människor här på gården då det inte längre jobbar några dagkarlar här, säger huvudförtroendeman Vuokko Piippolainen som hälsar oss välkomna.

Med dagkarlar avses anställda som inte jobbade skift utan jobbade dagtid till exempel med underhåll. Namnet på sågen har bytts flera gånger under de 32 år som Piippolainen har jobbat här – men verksamheten är fortsättningsvis den samma.

Det gamla häststallet som gjorts om, talar ett tydligt språk om att här har det funnits industriell verksamhet och sågats stockar under tre århundraden. Alholmens såg grundades i slutet av 1800-talet av cikoriafabrikören Wilhelm Schauman vars namn förekommer här och där i Jakobstads industrihistoria.

Sågen har bytt namn många gånger under mina 32 år här men jobbet är långt det samma, säger huvudförtroendeman Vuokko Piippolainen. FOTO JOHANNES TERVO

Inne i hallen är ljudet öronbedövande. Stora, avbarkade stockar rör längs såglinjen mot sågklingorna och flisorna flyger. På Alholmens såg tillverkas virke främst av furu och tall.

Vid spakarna sitter vice huvudförtroendeman Glenn Södergård och håller koll på det som händer längs den flera hundra meter långa såglinjen. Det är inte mindre än 16 rutor han har framför sig på monitorerna. Genom skärmarna får man bra bild av hur automatiserat arbetet blivit. Den automatiska stocksorteringen använder sig av röntgen för att sortera stockarna.

Anställda kan utnyttja röntgen eller laser för att via kameror och dator fastställa olika egenskaper och kvalitet hos stockarna.

– Nu kör vi linjen lite långsammare. På vintern kör man ofta långsammare då stockarna kan vara frusna och hårda, säger Södergård.

Södergård har jobbat på Alholmens såg i snart trettio år, av vilka de senaste 14 åren som sågare.

– Vi jobbar i par så man sitter här en timme åt gången och sen byter man med paret, säger Södergård.

Den som inte sitter vid spakarna kan få ta och springa och åtgärda saken om det blir trubbel på linjen.

– Det kan handla om att byta ut sågklingor som gått sönder. Det är inte helt ovanligt, speciellt inte i vintertider. Dessutom påverkar träslaget med vilken hastighet stockarna körs igenom sågen, säger Södergård.

Här blir inhemskt virke till sågvara. FOTO JOHANNES TERVO

ETT TÅG KOMMER LASTAT MED STOCKAR

Flera tiotal tågvagnar och biltransporter lastade med stockar anländer dagligen till Alholmens såg. När timret kommer till sågverket mäts och sorteras det. Det första steget är stocksortering och skalandet, följt av sågning, ytbehandling, tork, paketering och lagring. Två gånger i året står hela produktionen och då genomförs grundliga underhållsarbeten.

I höstas deltog de anställda vid Alholmens såg i kampen för att försvara anställningsskyddet med att gå i strejk tillsammans andra inom den mekaniska skogsindustrin. Stridsåtgärderna riktades då uttryckligen mot regeringen Sipiläs planer på att försämra anställningsskyddet.

– Arbetsgivaren accepterade… eller kanske inte accepterade, men i alla fall förstod att läget är sådant att det inte fanns alternativ. På det stora hela är kontakten med arbetsgivaren bra och saker fungerar som de ska, säger Södergård.

I samtalen förekommer ändå höstens kollektivavtalsförhandlingar.

– Utgångsläget måste vara att förlängningen av arbetstiden som kom med kiky (konkurrenskraftsavtalet) ska bort, säger Södergård.

– Vi deltog i skogsindustrins branschdagar tidigare i vintras och fabriksägarna kom nog ihåg att påminna om svårigheterna kring höstens strejk, men inte sa de tack för de 24 timmar som de anställda nu jobbar gratis, säger Vuokko Piippolainen.

Spelrummet för lokala avtal är litet då ”fabrikschefernas händer är långt bundna av koncernägarna” intygar de förtroendevalda.

– Till den grad vi har avtalat lokalt om saker gäller det sådant som ligger över den nivån som fastställs i kollektivavtalet, säger Piippolainen.

FÄRRE ANSTÄLLDA

Längs såglinjen börjar folk ha återvänt från lunchpausen. Jarmo Ketola jobbar på vid början av justeringsverket. Han ser över sorteringen av varan.

– Det ser lätt ut när man jobbat 40 år med det här. När man har så många kilometer i mätaren som jag har, orkar man inte klaga längre, säger Ketola och skrattar.

Tony Alström har betydligt ”färre kilometrar i mätaren” på Alholmens såg.

– Jag har jobbat ungefär ett år och jag trivs bra. Vi har ett bra gäng här på jobb, säger han.

Jarmo Ketola ser över ströläggningsmaskinen. Han har jobbat vid sågen i fyra årtionden.  FOTO JOHANNES TERVO

I övrigt har antalet anställda på sågen minskat längs åren. I dag jobbar 52 personer inom produktionen. Då huvudförtroendeman Vuokko Piippolainen började jobba här i slutet av 1980-talet jobbade det fler än 300 personer på sågen.

Bland annat har lager och transporter utlokaliserats. Dessutom har investeringarna i automation fört med sig att det behövs färre händer i produktionen.

– Men för det mesta har man skött det genom pensioneringar, så att inte någons jobb rykt, säger Piippolainen.

Tony Alström hör till det yngre gardet på Alholmens såg. FOTO JOHANNES TERVO

NYA INVESTERINGAR ÖKAR PRODUKTIONEN – OCH INNEBÄR LÖRDAGSJOBB

För några år sedan förnyades staplingsmaskinen och paketeringslinjen. I höstas togs den nya automatiska torkanläggningen i bruk. Det innebar att produktionen på Alholmens såg ökade med 15–20 procent.

Trycket har lett till att man infört ett arbetspass till. I praktiken betyder det att enligt arbetsschemat är en anställd per skift ledig under början av veckan, för att i stället jobba ett morgonskift på lördagen.

Förtroendemannaduon anser att det inte är helt problemfritt, speciellt med tanke på familjelivet.

– Om ena jobbar skift och den andra har ett vanligt dagsjobb ser man kanske inte varandra, säger Glenn Södergård.

– …och det blir också mera pusslande till exempel i familjer där båda föräldrarna jobbar skift, tillägger Piippolainen.

”ALLT TAS TILL VARA”

En stor del av produktionen går på export, och här spelar den närbelägna hamnen en viktig roll. Det går två och en halv gånger mängden trä för att producera den färdiga vara som Alholmens såg spottar ut omkring 280 000 kubik per år. Det betyder att det blir en hel del restmaterial över. Det överblivna materialet tas noggrant till vara.

Till exempel hamnar barken från trästockarna hos grannen Alholmens Kraft, där den blir till elektricitet, fjärrvärme och processånga. Sågspån och flis går till UPM:s cellulosafabrik, som också den ligger inom samma integrerade fabriksområde på Alholmen.

– Allt tas till vara, inget blir över, säger Piippolainen.

Arbetsuppgifterna roterar på Alholmens såg. Leo Bergbacka håller nu till vid inpackningsavdelningen. FOTO JOHANNES TERVO

ROTERANDE ARBETSUPPGIFTER

Lenita Wärn-Broman jobbar på justeringsverket mot slutet av såglinjen, där bland annat de slutliga produkterna packas in. Här på den så kallade torrsidan har man infört ett system med rotation där man jobbar 20 minuter med en arbetsuppgift för att sedan byta.

– Det passar bra, eftersom alla får göra allting och arbetsdagen känns kortare, säger Wärn-Broman.

Sist och slutligen började till och med folk som till en början inte gillade idén tycka om det när man märkte att tiden går snabbare på jobbet, då det blir mer omväxling.

Lenita har jobbat  här sen millennieskiftet och även hon hunnit se en del förändringar i arbetet.

– Det har blivit mer och mer automatik i jobbet. Jag jobbade länge i stocksorteringen, men jag ville byta till ett jobb där man inte behöver sitta så mycket, utan får röra mer på sig. På det stora hela kan man ändå säga att arbetet har blivit lättare med åren, säger Wärn-Broman. Det har kanske inte blivit klart för omvärlden.

– Om man berättar att man jobbar på sågen så frågar de om fortfarande lägger ribbor eller läkt för hand, säger hon.

Lenita Wärn-Broman jobbar på justeringsverket. Hon tycker att jobbet blivit lättare med åren. FOTO JOHANNES TERVO

Automatiseringen går vidare. På UPM:s sågverk i Björneborg har man infört ett pilotprojekt som ska leda till ökad automatisering i förpackningsskedet, och det kommer högst antagligen att tas i bruk även i Jakobstad. Det innebär att en person kan sköta förpackningen – där det idag jobbar två personer.

– Men det sköts genom pensioneringar, så ingens jobb är i fara, säger huvudförtroendemannen Piippolainen.

–Packandet hör idag till de tyngsta jobben, säger Wärn-Broman.

Trots att en allt större del av arbetsuppgifterna sköts maskinellt så hjälper det ändå fortfarande om den som jobbar här har lite råg i ryggen.

– Det händer att man måste lyfta upp stora plankor. Man måste ha lite muskler, det passar mig. Det blir som träning på jobbet, säger Wärn-Broman.

Två tredjedelar av produktionen går på export. Av exporten går största andelen till Asien och Mellanöstern. FOTO JOHANNES TERVO

UPM ALHOLMENS SÅG

HEMORT: Jakobstad, en av UPM:s fyra sågar i Finland.
GRUNDAT: 1896, nuvarande namn från 2007
PRODUKTION: 280 000 kubik sågvara av furu och tall. 
PERSONAL: 52 i produktionen, tillsammans omkring 60

Huvudbild: Glenn Södergård har jobbat som sågare i 14 år och snart 30 år på Alholmens såg i Jakobstad. Det är inte mindre än 16 rutor han har koll på-i praktiken hela linjen.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO JOHANNES TERVO

Sveriges statsminister Löfven i Helsingfors: ”En sjunkande organiseringsgrad dåligt för samhället”

Ett jämställt och anständigt arbetsliv i en tid av förändring var på agendan då den nordiska arbetarrörelsens samarbetsorganisation SAMAK samlades till årsmöte i Helsingfors 28-29 januari. Största medieintresset verkade ligga på Sveriges efter många om och men valda statsminister, svetsaren och tidigare förbundsordföranden för svenska industriarbetarfacket IF Metall, Stefan Löfven.

Stefan Löfven diskuterade med norska Arbeiderpartiets ordförande Jonas Gahr Støre om utmaningarna för den nordiska modellen i och med förändringarna som kommer med bland annat den teknologiska utvecklingen.

– En arbetsmarknad som fungerar så att unga som fått sitt första jobb ska oroa sig för att bli godtyckligt uppsagda är inte en stabil arbetsmarknad, sa Löfven.

– Grunden för facket ändras inte av ny teknologi. Det handlar fortsättningsvis om människors arbetsvillkor och människors inflytande på jobbet, sa Jonas Gahr Støre.

Partiledarna var också överens om att facket behövs som samhällelig aktör.

– Det är klart att en sjunkande organiseringsgrad påverkar hela samhället negativt, sa Löfven.

I Norge har organisationsgraden nu sjunkit under 50 procent.

UTBILDNING ÄR NYCKELN I FÖRÄNDRINGENS TIDEVARV

Representanter för fackliga centralorganisationer i Norden samlades i en paneldiskussion om hoten och utmaningarna mot den nordiska modellen. Som ny medlem i SAMAK hälsades den nya danska löntagarcentralorganisationen FH (Fagbevaegelsens Hovedorganisation) välkommen. FH blev till i höstas efter en sammanslagning av LO och tjänstemannacentralen FTF.

Finlands fackförbunds centralorganisation FFC:s ordförande Jarkko Eloranta påpekade att de nordiska länderna har något av ett försprång i och med den höga utbildningsgraden men att utbildning inom arbetslivet är något som fördelas ojämnt.

– Vår uppfattning är den att ju högre upp i en organisation man kommer, desto mer erbjuds personalen utbildning, medan det speciellt bland våra medlemmar inte görs det. Och det är de här jobben som är mest utsatta i den pågående förändringen, sa Eloranta.

FFC:s ordförande Jarkko Eloranta och Lizette Riisgaard, ordförande för den nya danska centralorganisationen Fagbevegelsens Hovedorganisation FH. FOTO PEKKA SIPOLA

Eloranta nämnde också en utmaning är en miljö där det finns en ideologiskt motiverad ovilja mot avtalssamhället, och fick medhåll av sina skandinaviska kolleger.

Det nordiska samarbetet var också på tapeten under mötet.

– De nordiska länderna bildar tillsammans världens tionde största ekonomi, vi måste göra allt för att tillsammans säkra att Norden förblir ett konkurrenskraftigt område, påpekade svenska LO:s ordförande Karl-Peter Thorwaldsson.

Avslutningsvis godkände årsmötet ett program på 11 punkter på krav gällande utvecklingen i Europa, speciellt med tanke på vårens EU-val. På listan förekommer bland annat att förstärka arbetstagarna rättigheter i samband med handelsavtal och omfattande satsningar mot skatteflykten som hotar välfärden.

SAMAKs årsmöte samlas följande gång om ett år i Köpenhamn.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO PEKKA SIPOLA

HUVUDBILD: Norska arbeiderpartiets ordförande Jonas Gahr Støre och svenska kollegan Stefan Löfven. I bakgrunden en av mötets ordförande, direktör Annika Rönni-Sällinen, FFC. FOTO PEKKA SIPOLA

Ekeri satsar på egen produktion: ”Arbetsgivaren lyssnar på våra förbättringsförslag”

Släpvagnstillverkaren Ekeri i Pedersöre nyanställer och bygger ut. Arbetstagarna trivs på företaget och huvudförtroendemannen Patrik Bagarnäs konstaterar att dialogen mellan arbetstagare och ledning fungerar.

Produktionen på Ekeris fabrik i Kållby i Pedersöre går på högtryck och personalen på fabriken arbetar i tvåskift. Både huvudförtroendemannen Patrik Bagarnäs och vd:n Matti Laurila berättar att företaget rekryterar så mycket personal man bara kan, men det är svårt att få tillräckligt med arbetskraft i Pedersöre där arbetslösheten är under tre procent.

– Vi söker bland annat svetsare och montörer. Vi har inget löpande band så därför är det bra om man är montör eller elmontör i grunden, säger Bagarnäs.

Men både han och vd:n Laurila betonar att man också är intresserade av personer med annan yrkesbakgrund. Ekeri utbildar personalen enligt behov.

– Vi försöker ta kål på myten om att det här är ett tungt och smutsigt jobb, och att kvinnor inte kan jobba här, säger Laurila.

Och mycket riktigt – det är rent, prydligt och ljust i den stora monteringshallen.

– Arbetsgivaren lyssnar på våra förbättringsförslag och det sker hela tiden en process där saker utvecklas till det bättre. Till exempel fick vi ny belysning i somras, berättar huvudförtroendemannen Patrik Bagarnäs som representerar Industrifackets medlemmar på fabriken.

Med sina ungefär 30 år på Ekeri hör Tomas Ström till dem som har jobbat längst på företaget. FOTO JOHANNES TERVO

MER TILLVERKNING I EGEN REGI

Ekeri tillverkar lastbilskåp, släpvagnar och trailers. Företagets specialitet är släp där hela sidan går att öppna. Det gör det snabbare att lasta och lossa gods, och gör att lastutrymmet kan utnyttjas bättre.

I dagsläget har Ekeri ungefär 210 anställda. Sverige är den största marknaden, därefter kommer Finland och Norge. Ungefär 80 procent av produktionen går på export.

Försäljningen kraschade i samband med finanskrisen för tio år sedan, men sedan dess har det stadigt gått uppåt. Vd:n Matti Laurila berättar att företaget satsar på en behärskad tillväxt där omsättningen ska öka med fem till sju procent varje år.

– Vårt stora mål är att tillverka 900 enheter år 2022. I fjol tillverkade vi 710 enheter och i år är målet 742.

Samtidigt står Ekeri i beråd att ta i bruk en nybyggd hall på fabriksområdet i Kållby. Men nybygget hänger inte samman med tillväxten, utan det handlar om att insourca tillverkningen av golv, väggar och tak. Hittills har den tillverkningen skett på underleverans i Kauhajoki på nästan 200 kilometers avstånd, och elementen har levererats till Kållby med specialtransport.

– Det handlar om att förbättra våra processer och få ner tiden från order till leverans. Sidodörrarna tillverkar vi redan själva enligt samma metod, så kunskapen finns i huset, konstaterar Laurila.

ETT PLUS ATT ARBETET ÄR MÅNGSIDIGT

Tillverkningen av en släpvagn börjar i svetshallen där ramen monteras ihop. Vanligtvis är det två arbetstagare som arbetar med en ram, och de följer med när ramen flyttas på luftkuddar genom hallen, från ett moment till ett annat. När vi besöker fabriken står Tomas Ström vid det sista arbetsmomentet.

– Jag håller på att rikta ramen. Det ska vara en viss båge på den, berättar Ström.

Han har jobbat på Ekeri i ungefär 30 år. Under den tiden har företaget hunnit genomgå många upp- och nedgångar – men mest har det gått uppåt. Personalstyrkan har nämligen mångfaldigats under hans tid på företaget.

– Jag vill minnas att vi var 28 arbetstagare på fabriksgolvet när jag började, säger Ström. Han berättar att han trivs med arbetet och att Ekeri är en bra arbetsgivare.

Mikaela Skriko och Vesa Lehto studerar ritningarna till följande enhet. FOTO JOHANNES TERVO

Från svetshallen går släpvagnsramen vidare till blästring och målning, och sedan kommer ramen in i den stora monteringshallen där bland annat Mikaela Skriko tar över.

– På den här stationen drar vi el till ramen och vi monterar bland annat hjul och olika fästen för verktygslådor, berättar hon samtidigt som hon visar upp den enhet som hon och hennes arbetskamrat Vesa Lehto just har blivit klara med.

Nu väntar de på att enheten ska flyttas vidare till nästa station, samtidigt som de går igenom ritningarna för den ram som de ska ta itu med härnäst.

– Det bästa med jobbet är arbetskamraterna, konstaterar Skriko.

”HÄR VILL JAG JOBBA SÅ LÄNGE JAG BARA FÅR”

När underredet till släpvagnen är klart, är följande steg att montera golv, väggar, tak och dörrar.

– Vi har inga mellanlager, utan enheten går direkt vidare till följande arbetsmoment, berättar Patrik Bagarnäs.

Ville Silander håller på att montera dörrar på ett släp. Han berättar att han har jobbat på Ekeri i drygt ett år.

– Här finns hela tiden något att göra. I början var det mycket nytt att ta till sig, men nu börjar jag lära mig, berättar Silander.

Han jobbade tidigare som lantbruksavbytare, men började på Ekeri efter tips från en kompis som redan jobbade där. Det var ett beslut som han inte har behövt ångra.

– Här vill jag jobba så länge jag bara får, konstaterar han.

Ville Silander håller på att montera dörrar på ett släpvagn där hela sidan går att öppna. FOTO JOHANNES TERVO

Arbetet på Ekeri sker i tvåskift, där morgonskiftet arbetar från sex till två och kvällsskiftet arbetar från två till tio.

– Morgonskiftet är bäst för då har man hela kvällen ledig, säger Silander.

Att vakna tidigt är inte ett problem för honom.

När Silander och hans arbetskamrater har monterat dörrarna åker släpvagnen iväg till måleriet. Sedan kommer den till slutmonteringen där bland annat Simon Punsar arbetar.

Punsar är elmontör och ”lite allt-i-allo”, som han säger själv. Som elmontör hör det till hans uppgifter att bland annat installera kylaggregat och olika slags belysning – bland annat lampbalkar baktill, positionsljus på sidan och arbetsljus.

Just den här dagen har han ändå inte gjort elarbeten, utan han har monterat stänkskydd, förvaringslådor och andra grejer på ett underrede.

Alla släpvagnar anpassas enligt kundens önskemål, och det är en sak som ger variation i arbetet. Simon Punsar konstaterar ändå att det går rätt snabbt att lära sig arbetet.

– Ganska långt är det standardiserat. Vi har ett visst sortiment och det börjar gå på rutin, säger Punsar som har jobbat ett drygt år på slutmonteringen och sammanlagt sju år på Ekeri.

Simon Punsar jobbar på slutmonteringen, tillsammans med bland annat Mikael Backlund (i bakgrunden). FOTO JOHANNES TERVO

LÄTTARE ATT VARA FÖRTROENDEMAN NÄR DET GÅR BRA

När Patrik Bagarnäs inte sköter uppdraget som huvudförtroendeman, så jobbar han med slutgranskning. När arbetet med en släpvagn är klart är det alltså han som tar över.

– Jag går igenom en checklista och kollar att allt finns med och ser bra ut, så att vi kan leverera enheten till kunden.

Också Bagarnäs lyfter fram arbetskamraterna som det bästa med jobbet.

– Jag har svårt att föreställa mig att man kunde ha bättre arbetskamrater än så här.

Han konstaterar att han har en förstående arbetsledare, så han kan sköta sitt förtroendeuppdrag då när det dyker upp något som måste göras.

FOTO JOHANNES TERVO

Bagarnäs har jobbat på Ekeri i drygt 24 år. I ungefär tio år har han varit huvudförtroendeman och före det var han vice huvudförtroendeman ungefär lika länge.

– Det är lättare att vara förtroendeman när det går bra. Dialogen med ledningen fungerar jättebra. Man kan gå och tala med dem om vad som helst. Är det något problem på golvet så säger jag precis som det är, konstaterar han.

Lokalt har man bland annat avtalat om en arbetstidsbank som enligt Bagarnäs fungerar bra. Och en del av utjämningsdagarna, alltså de så kallade pekkasdagarna, har man ersatt med förkortad arbetstid varje fredag. Det innebär att både morgon- och kvällsskiftet förkortats med två timmar.

– Det är roligare att sluta klockan sex än klockan tio på fredag kväll. Det är också bra med tanke på motivationen.

TEXT JONNY SMEDS / LÖNTAGAREN
FOTO JOHANNES TERVO

Artikeln har tidigare publicerats i Löntagarens nyhetsbrev. Beställ nyhetsbrevet på adressen www.lontagaren.fi/nyhetsbrev så får du de senaste nyheterna om facket och arbetslivet i din e-post varannan vecka.

Industrifackets mål för valet: Sysselsättning och industrins verksamhetsmöjligheter på agendan

Industrifacket anser att sysselsättningen och industrins verksamhetsförutsättningar måste prioriteras högt under följande valperiod.

Industrifacket presenterade onsdagen den 16 januari sina målsättningar för valperioden 2019-2023. Samtidigt handlar det om frågor som vill förbundet vill att skrivs ner  i regeringsprogrammet då följande regering tar över vid rodret.

– Finland har tidigare byggts med hjälp av samarbete och tillit. Jag hoppas att vi kan återgå till det. Men det förutsätter att samtliga parter verkligen vill det, sa Industrifackets ordförande Riku Aalto på presskonferensen som anordnades i Helsingfors.

Industrifacket anser att följande regering måste lägga förbättrande av industrins verksamhetsmöjligheter till ett strategiskt mål  för följande regering. Förbundet vill att man inför ett tillväxtprogram för industri och export i Finland. De viktiga elementen för programmet ska vara att förbättra kunnandet, utbildningen, forskningen och produktutvecklingen.

– I fall exportindustrin inte klarar sig i på kort sikt i konkurrens med andra länder leder det till att man inom industrin inte heller kan investera på långsikt. Satsningen på forskning och produktutveckling ökar inte enbart med hjälp av statliga pengar, sa Aalto.

Finland kommer att sitta med ordförandeklubban i EU under andra halvan  av det pågående året. Industrifacket vill att tillfället tas i akt för att Finland ska lyfta fram ett tillväxtväxtprogram för industrin med utgångspunkt i  cirkulär ekonomi för hela Europa.

Finlands största industrifackförbund vill också att en tydlig linje utarbetas gällande energipolitiken i landet, så att Finland och den inhemska industrin har tillgång till tillräckliga mängder förmånlig, renare eller utsläppsfri el.

Det fungerande systemet med exportgaranti måste fortsätta. Industrifacket vill också att man under följande valperiod utvärderar den statliga organisationen Business Finlands resultat då det kommer till ökning av exporten, företagens tillväxt och internationella framgångar.  Korrigerande åtgärder ska göras om det behov uppdagar sig, anser Industrifacket.

SYSSELSÄTTNINGEN ÖVER 75 PROCENT

Vi finländare blir allt äldre och utvecklingen för med sig ett visst tryck på den offentliga ekonomin. Svaret till utmaningarna som utvecklingen fört med sig på offentliga tjänsterna  ligger i att få fler finländare på jobb – sysselsättningen ska öka till över 75 procent. Det viktigaste sättet är att lindra matchningsproblematiken med att öka arbetskraftens rörlighet. Här gäller det att uppmuntra – inte tvinga – människor at flytta efter jobb. Stödande funktioner ska finnas tillgängliga bland annat genom att höja skatteavdraget för arbetsbostäder.

Utbildningssystemet måste hänga med förändringarna i näringsstrukturen och samhället i stort. Under följande valperiod måste förverkligandet av reformen inom yrkesutbildningen utvärderas noggrant. Behovet av ökade resurser för yrkesutbildningen måste utvärderas till exempel i mitten av valperioden. Resurserna för yrkesutbildningen som sker på arbetsplatserna måste säkras så att de motsvarar det verkliga behovet.

De unga arbetstagarna utgör framtiden. Samtidigt som man arbetar för att allt fler unga ska ha jobb är det viktigt att ingen faller mellan stolarna och hamnar utanför samhället. Här spelar utbildningsmöjligheterna och tillgången till dem en viktig roll.

Gällande arbetskraftsinvandringen finns det skäl att uppmärksamma att företagen följer finländska arbetsvillkor och att detta övervakas. Tillgångsprövningen förarbetskraft från länder utanför EU och ETA-området ska bibehållas även i framtiden.

SKOG OCH GRUVOR OCH KRAFTTAG MOT GRÅ EKONOMI

Ett mångsidigt och hållbart skogsbruk är viktigt för Finland även i fortsättningen. Med tanke på målet att minska utsläppen är det viktigt att komma ihåg att Finlands skogar är kolsänkor. En aktiv och välskött skogsanvändning och skogsvård bidrar till att öka kolsänkorna.

Industrifacket vill att förverkligandet av skogspolitiken i landet går vidare utgående från den nyligen godkända nationella skogsstrategin. Användningen av skog för rekreation och ekonomisk utvinning måste gå att kombinera med ekonomisk utvinning, och här spelar de olika aktörerna inom skogsbranscherna en nyckelroll med den kunskap och erfarenhet som finns i organisationerna.

Utgångsläget för gruvindustrin måste vara att utöka Finlands gruvkluster och dess värdekedja. Införandet av en gruvskatt måste förberedas på ett sådant sätt att det inte leder till att investeringarna lämnar landet. Det är viktigt man ytterligare satsar på ansvar inom gruvindustrin och att mer uppmärksamhet läggs på arbetet efter att själva produktionen avslutats.

Staten måste ha ett aktivt grepp om ägarstyrningen. Målet måste ligga på att utveckla förädlingsgraden och utöka det inhemska ägandet – inte att sälja bort statens egendom.

Dessutom föreslår Industrifacket ett omfattande och uppdaterat program i kampen för att stävja den gråa ekonomin. Redan i dag  finns en fungerande praxis kring skattenummer i bruk inom byggnadsbranschen. Industrifacket vill införa samma praxis inom restaurangbranschen, städbranschen och industrin. Sanktioner som försummelseavgifter som grundar sig på lagen om beställaransvar ska gälla också för förseelser inom arbetarskyddet.

SAMARBETE PÅ ARBETSMARKNADEN ÖKAR KONKURRENSKRAFTEN

Samarbetet mellan landets regering och arbetsmarknadsorganisationerna utgör en viktig byggsten i den delen av finanspolitiken som försöker täppa till hållbarhetsgapet och skapa förutsättningar för tillväxt i Finland.

Genom historien har förhandlingar på arbetsmarknaden som grundar sig på tillit och samarbete lett till det bästa slutresultatet.

Företagen och internationell handel har en stor inverkan på hur väl mänskliga rättigheter. Industrifacket deltar i  kampanjen #ykkösketjuun (första kedjan) som arbetar för en lag om företags ansvar för respekten för mänskliga rättigheter även i Finland. En sådan lag har redan stiftats bland annat i Frankrike och Schweiz.

TEXT PETTERI RAITO
ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS
FOTO KITI HAILA

BILD: Första vice ordförande Turja Lehtonen och ordförande Riku Aalto.

Här monteras sjöminor

I Skinnarvik på Kimitoön jobbar Industrifackets medlemmar med att montera sjöminor. De anställda tonar ner hemlighetsmakeriet kring jobbet, men någon helt vanlig arbetsplats kan man ändå inte tala om.

Det är torsdagsmorgon och arbetet pågår i verkstadshallarna i Skinnarvik på Kimitoön. Det skruvas, putsas och svetsas helt som vanligt, eller ja – vanligt och vanligt. Här på Marinens depå jobbar nämligen civila Industrifackets medlemmar som monterar och servar sjöminor.

– Jag servar en del som justerar hur snabbt sjöminan sjunker ner under ytan när man lägger den i vattnet, berättar mekanikern Niklas Friman alldeles vardagligt som om han skulle tala om ett oljebyte på bilen.

Friman har jobbat på depån i 28 år och medger att arbetsplatsen och jobbet de gör kanske inte riktigt är helt som på alla andra verkstäder.

– Man blir ju van med tiden. Jag jobbade tidigare på Björkboda låsfabrik men sökte mig hit för att det verkade spännande och intressant. Och intressant är jobbet fortsättningsvis.

Niklas Friman trivs med det mångsidiga jobbet som man får göra i rimlig takt. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Huvudförtroendemannen Jan-Peter Silander är inne på samma spår. Han säger att jobbet är intressant och mångsidigt, men att det själva praktiska arbetet egentligen inte skiljer sig från verkstadsjobb på den civila sidan.

– Jag jobbade själv som bilmekaniker i tio år på en verkstad innan jag började här. Här behöver man inte slåss med kunderna, då en del kunder ville att bilen är färdig redan innan den rullar in på verkstaden. Och så skulle man ännu diskutera och förhandla om priset. Här får vi de resurser vi får, och vi klarar oss oftast riktigt bra med dem. Det är lugnare tempo på det viset.

Jan-Peter Silander säger att jobbet på försvarets depå är intressant och mångsidigt, men att det själva praktiska arbetet egentligen inte skiljer sig från verkstadsjobb på den civila sidan. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Det är två olika huvudtyper av minor man jobbar med på verkstaden. Den första typen är så kallade kontaktminor som säkert är bekanta för de flesta från filmerna, nämligen de runda sjöminorna som ligger en bit under ytan och detonerar vid kontakt med fartyg.

– Årsmodellerna på kontaktminorna är från 40- och 50-talet, så vi talar om ganska gammal men samtidigt beprövad teknik som fungerar helt perfekt ännu idag, förklarar vice chefen för minverkstaden, ingenjörlöjtnant Kenneth Eriksson.

Den andra typen av sjöminor är bottenminor. De är moderna, fyllda med elektronik och censorer och alltså betydligt mer komplicerade, trots att de för en lekman vid första ögonkast kunde förväxlas med en kompost eller septiktank.

– Den nyaste modellen är från 2016. De är större och mer känsliga än kontaktminorna och innehåller mer sprängämne, men de är ändå mycket säkrare, eftersom moderna sprängämne är okänsligare och svåra att antända, fortsätter Eriksson.

Minverkstadens vice chef Kenneth Eriksson lyfter fram säkerheten som det viktigaste på arbetsplatsen. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

SÄKERHETEN FÖRST

Det finns en orsak till att depåavdelningen är belägen ute i skärgården, långt ifrån närmaste bosättning. Man arbetar med sprängämnen och trots omfattande säkerhetsföreskrifter, finns ändå risken för att något kan gå snett. Det syns till och med i hur byggnaderna är placerade. Skulle en allvarlig olycka ske, hur osannolikt som helst, skulle chockvågen från explosionen riktas utåt, bort från de övriga byggnaderna, förklarar Eriksson.

– Säkerheten är ytterst viktig för oss. Säkerhetsbestämmelserna tummar vi inte på. Trots att moderna sprängämnen är säkra och svåra att få att detonera, så arbetar vi som om det skulle vara krut som kan antändas av statiskt elektricitet. Vi har stora marginaler i säkerhetsbestämmelserna så att det inte ska ske några olyckor.

Mingranskaren och depåns snickare Sven-Erik Kinos har lätt för att underteckna det här. Han har jobbat på depån i över 32 år och har länge fungerat som huvudförtroendeman och för tillfället som arbetsplatsens arbetarskyddsfullmäktige.

– Vi träffas några gånger om året för att diskutera säkerheten med arbetsgivaren, men vi har aldrig några stora frågor att ta i tu med eftersom säkerheten oberoende alltid är så viktig och bestämmelserna så strikta. Det är små saker som rättas till vid behov. Staten som arbetsgivare är väldigt precis med att allting ska vara i skick, säger Kinos.

Silander håller med och säger att säkerhetsbestämmelserna till och med kan kännas överdrivna.

– Vi är väldigt noga och arbetarskyddet är absolut i skick. När vi jobbar med sprängämnen har vi till exempel skild klädsel, speciella skor som förhindrar statiskt elektricitet och jordningsarmband på oss. Jag känner inte att det skulle vara farligt alls att jobba här.

Tvärtom känns säkerhetsbestämmelserna till och med lite överdrivna emellanåt, men bättre så.

Arbetarskyddsfullmäktige Sven-Erik Kinos jobbar både som snickare och mingranskare. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

TONAR NER HEMLIGHETSMAKERIET

Depån i Skinnarvik är ett bra exempel på hur mångsidiga branscher som Industrifacket representerar. Men förutom de låsta portarna, en del uniformsklädda militärer, sprängämnen och sjöminor är arbetsplatsen trots allt inte så olik många andra verkstäder.

– En stor del av det vi gör är egentligen inte speciellt hemligt. Alla vet hur kontaktminor ser ut och webben är full av information, säger Friman och tonar ner hemlighetsmakeriet.

– Till en del är ju jobbet också på sätt och vis hemligt. Men vänner och bekanta känner till att jag jobbar här, så de frågar inte så mycket om jobbet och vi har annat än arbete att diskutera på fritiden. Det går ganska bra ihop och inte orsakar det några besvär, fortsätter Silander.

Att jobba för staten och försvarsmakten verkar vara något som uppskattas bland de anställda. Bland annat förmånerna lyfts fram av många.

– Vi har flexibel arbetstid och efter 15 års anställning har vi lång semester, det vill säga 38 dagar ledigt per år. Lönerna är också konkurrenskraftiga jämfört med den civila eller privata sidan. Arbetstagarna får också idrotta under arbetstid två timmar i veckan, räknar Silander upp.

Möjligheten till utbildning är också något som uppskattas.

– Arbetsgivaren erbjuder utbildning och kurser, förutom alla de kurser som Industrifacket erbjuder sina medlemmar, poängterar Silander.

”I början kändes det lite obehagligt att jobba med sprängämnen, men säkerhetsbestämmelserna är i skick och vi får inte ens göra farligt arbete. Jag kan inte säga att jag skulle känna mig rädd”, säger montören Eija Fredriksson. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

En som har haft konkret nytta av utbildningsmöjligheterna är montören Eija Fredriksson. I ett hörn av verkstaden jobbar hon med element som kommer in i minorna. Först plockar hon dem isär, putsar och servar dem. Efter det smälter hon bort den gamla tenn-beläggningen och gör nya kopplingar. Sen monterar hon ihop elementen igen. Jobbet går på rutin och med yrkesskicklighet, men när hon började jobba på depån för 28 år sedan, hade hon helt andra arbetsuppgifter.

– Jag började ursprungligen jobba här som städerska. I och med en del omstruktureringar skulle jag för 16 år sedan ha tvingats flytta till Försvarsförvaltningens byggverk, men då lediganslog man en montörstjänst här som jag sedan fick. Jag utbildades till montörsjobbet och har idag många olika arbetsuppgifter.

– Det var en riktigt positiv förändring. Städarjobbet är nämligen inte något helt enkelt jobb, det är ganska tungt fysiskt. Men jag får ännu också städa ibland, vilket är trevligt som omväxling. Det här är en bra arbetsplats, med betoning på att jag egentligen kom hit på ett ettårs vikariat, och nu 28 år senare är jag ännu här, fortsätter Fredriksson och skrattar.

Skulle huvudförtroendemannen Jan-Peter Silander få fria händer, är det egentligen bara en sak han skulle förändra på arbetsplatsen. Nämligen rekryteringsprocessen.

– Det som jag skulle ta i tu med genast är rekryteringen av nya mänskor. Den är för långsam inom försvarsmakten. Vi har ett par platser lediga och en montör hade vi redan valt, men i och med att processen tog så länge, så hann den personen få ett annat jobb. Så nu börjar rekryteringsprocessen på nytt. Men annars har jag inte egentligen något att klaga på.

TEXT JOHAN LUND
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Strejken 3.10: ”Det fanns ingen annan utväg”

En varning åt regeringen. Ett stöd för uppsägningsskyddet. Nästan 22 000 av Industrifackets medlemmar på 150 arbetsplatser strejkade onsdagen den 3 oktober.

Industrifackets styrelse beslöt den 24 augusti om omfattande, stegvis framskridande åtgärder som stöd för ett jämställt uppsägningsskydd. Det första skedet, det vill säga övertidsförbudet trädde i kraft den 17 september och gäller tills vidare. Det andra skedet, strejkdagen den 3 oktober stoppade arbetet på omkring 150 arbetsplatser inom Industrifackets branscher. Industrifackets styrelse beslöt den 5 oktober att förbundet tar till hårdare organisationsmässiga åtgärder. Detaljerna om och tidtabellen för de fortsatta åtgärderna meddelas senare. Facket överväger att avstå från påtryckningsåtgärderna om regeringen drar tillbaka förslaget till en ny uppsägningslag och förbinder sig till att inte längre komma med nya propositioner till riksdagen som försämrar arbetslivet.

ISKU INTERIOR, LAHTIS: ”Jag är stolt över vårt gäng”

”Strejken har gått bra”, säger huvudförtroendeman Seppo Päivärinta belåtet. Han har stått som strejkvakt vid porten till Iskus fabrik i Lahtis vid skiftbytet tidigt på morgonen. 350 produktionsarbetare har hållit sig borta.

Det är en kylig morgon vid porten till fabriken Isku Interior. Några av arbetstagarna som hade börjat sitt nattskift under det föregående dygnet har redan gått för dagen. På Iskus område finns flera andra företag där man inte strejkar. Alla som kommer till platsen får frågan om vart de är på väg. Som strejkvakter fungerar vid sidan om huvudförtroendemannen styrelseordförande Eero Nieminen och styrelsemedlem Nina Päivärinta från fackavdelningen för Isku.

– På väg till trådverkstaden? OK, trevlig arbetsdag! Nina Päivärinta ropar glatt till föraren som har stannat bilen efter att ha sett strejkvakterna som samlats.

Huvudförtroendemannen Seppo Päivärinta säger att antalet ordinarie produktionsarbetstagare på möbelfabriken är 296 och antalet inhyrda arbetstagare ett sextiotal. Han konstaterar att arbetstagarna har förstått orsakerna till strejken. Päivärinta understryker att löntagarna har fått utstå mycket redan under en längre tid.

– Mindre bemedlade och fattiga har behandlats verkligen grymt under hela regeringsperioden. De arbetslösa har förödmjukats. Även de som nu har ett jobb, förstår att nedskärningarna i utkomstskyddet för arbetslösa någon gång kan gälla också dem.

”VI FÅR UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER GE EFTER NU”

Nina Päivärinta berättar hur hon senast i går pratat med en bekant fabriksarbetare om orsakerna till strejken.

– Jag förklarade hur läget är och konstaterade att det inte längre fanns någon annan utväg för oss (facket). Han var mycket förståelsefull och uppmuntrade oss till att under inga omständigheter ge efter nu.

Päivärinta har i färskt minne den rad av löntagarfientliga åtgärder som regeringen Sipilä vidtagit, vilka enligt strejkvakten ger full rätt till dagens åtgärder, och mer därtill.

– Vi är tvungna att dra åt skruven, regeringen började ju med tvångslagarna 2015. Sedan kom konkurrenskraftsavtalet som är som att välja mellan pest och kolera. Därefter bröt regeringen mot konkurrenskraftsavtalet i och med den första aktiveringsmodellen. I konkurrenskraftsavtalet enades man ju om att utkomstskyddet för arbetslösa inte längre kommer att försämras, vilket ändå har skett. Den inkomstrelaterade dagpenningen skars ner med 100 dagar och den första aktiveringsmodellen har också skurit ner utkomstskyddet för arbetslösa.

– Det är klart att den sista spiken i kistan kommer i något skede, och det skedet är nu. Arbetsministerns anföranden i går ändrar ingenting, för själva saken, nämligen ojämlikheten förändras inte. Jag tycker att det är utomordentligt bra att FFC enades om en gemensam ståndpunkt. Det enda möjliga är att lagförslaget dras tillbaka!

”SÅ HÄR MYCKET FÅR INGEN UNDERKUVAS”

Eero Nieminen berättar att han har fått – uttryckligen fått, inte varit tvungen att – diskutera strejken på daglig basis.

– Diskussionerna bland de anställda har varit bra och inspirerande. Jag har fått höra att det är fint att facket är på de anställdas sida rent konkret. Det är bra att det nu görs någonting.

Nieminen avfärdar företagarsidans påståenden om ”utomparlamentarisk verksamhet” som osakliga.

– Så här mycket får man inte underkuva arbetstagare, eller någon annan överhuvudtaget. Regeringens diktat strider mot demokratin. När regeringen förtrycker löntagarna och inte går med på att diskutera eller förhandla är vi ju tvungna att agera.

Strejkvakterna vid Isku tror att helt andra åtgärder än avsked på oklara grunder och karensstraff skulle skapa arbete i Finland.

– Övertidsarbete borde begränsas. Övertidsförbudet har visat att inte ens skiftena i stora fabriker fungerar, och att de har problem. Jag har förundrat mig över hur övertidsförbudet kan inverka så här mycket, säger Nina Päivärinta.

– Om den övre gränsen för övertidsarbete stramas åt skulle antalet arbetstillfällen i Finland öka rejält. Det skulle ha en stor inverkan, säger Seppo Päivärinta.

De YTK-medlemmar som slunkit in genom portarna vill Nina Päivärinta påminna om att Allmänna Arbetslöshetskassan inte står vid porten för att försvara arbetarnas rättigheter. Det är ju bara en a-kassa, inte ett fackförbund. YTK har inte heller gett några utlåtanden om hur fel det är att försvaga uppsägningsskyddet. Medlemmar i YTK får inte heller strejkunderstöd.

Riku Aalto konstaterade att de har gjort sitt val. Jag tycker att det var riktigt bra sagt av ordföranden.

Ovakos huvudförtroendeman Niina Malm. FOTO ARI NAKARI

HUVUDFÖRTROENDEMAN NIINA MALM, OVAKO, IMATRA: ”VI HAR UPPLYSTA MÄNNISKOR”

Niina Malm säger att arbetstagarna har förstått varför de strejkar.

Fabriken sysselsätter cirka 470 organiserade arbetstagare i Industrifacket. Fabriken tömdes på folk och stannade av sex på morgonen. Strejkdagen förlöpte smidigt.

– Folk har varit rakryggade och punktliga. Till exempel strejkvakterna var på plats precis som överenskommet.

Enligt Malm är likvärdighet och jämlikhet hörnstenar som man ska hålla sig till.

– Samma regler ska gälla för alla. Det är min förhoppning att vi skulle få en jämlik arbetslagstiftning som omfattar hela Europa. Jag kan inte förstå hur landets regering med hård hand har börjat ensidigt rota i saker som är i ordning. Så här kan det inte fortsätta.

Industrifackets huvudförtroendeman Atte Kilpinen och Prosförtroendeman Markus Mäkinen var strejkvakter vid Mölnlycke i S:t Michel. FOTO PAULA MYÖHÄNEN

HUVUDFÖRTROENDEMAN ATTE KILPINEN, MÖLNLYCKE HEALTHCARE, S:T MICHEL: ”DET HÄR HANDLAR OM SOLIDARITET”

Enligt Atte Kilpinen förstår de 400 anställda på företaget varför maskinerna inte är i gång på strejkdagen. Fackförbundet Pro är också med för fullt.

Strejkvakterna gjorde sitt morgonskift mellan klockan fem och åtta. Man blev tvungen att anmärka på några strejkbrytare som ville gå till fabriken.

Fabrikschefen var naturligtvis förargad över hur mycket strejken kostar fabriken. Kilpinen hade påmint om att strejken skulle ha kunnat förhindras om ett meddelande om detta gått via arbetsgivarförbundet till regeringen.

– Företagen har dragit nytta av regeringen Sipiläs agerande. Arbetsgivarna behöver inte lida i andras ställe. De har dragit nytta av situationen och kommer att fortsätta att göra det.

Vad om endagsstrejken inte får regeringen att ta sitt förnuft till fånga?

– Då blir vi tvungna att planera fortsatta åtgärder. Vi ger inte upp.

Exel Composites huvudförtroendeman Marko Kemppainen (vänster) och fackavdelningsordföranden Osmo Jokela. FOTO JOHANNA KOKKOLA

HUVUDFÖRTROENDEMAN MARKO KEMPPAINEN, EXEL COMPOSITES, JOENSUU: ”VI HAR EN TOM FABRIKSSAL”

Marko Kemppainen säger att arbetstagarna har förstått motiveringarna till strejken.

– Det började med konkurrenskraftsavtalet, sedan kom första och andra aktiveringsmodellen, och regeringens löften om att inte lägga sig i arbetstagarnas ställning. Vi litade på löftet och gick in för konkurrensavtalet med långa tänder, men regeringen har svikit sitt ord. Nu måste vi få slut på spelet.

Strejkdagen förlöpte lugnt.

– Ingen har kontaktat oss. Tack vare de tydliga anvisningar som facket gav blev det minimalt med frågor. Strejkunderstödet ansågs som viktigt.

Kemppainen har förundrat sig över företagarnas tankar om att det är nödvändigt att göra sig av med arbetstagare.

– Det verkar konstigt att den första reaktionen på problem är att ge sparken åt arbetstagare. Vad hände med tanken på att hjälpa människor och samarbeta på arbetsplatsen? En företagare är inte sin uppgift vuxen om han eller hon inte inom en sex månaders prövotid kan bedöma om han eller hon vill anställa personen i fråga eller inte.

Huvudförtroendeman Toni Keränen. FOTO JARNO VUORINEN

HUVUDFÖRTROENDEMAN TONI KERÄNEN, OUTOKUMPU STAINLESS, TORNEÅ: ”NU FINNS DET ANLEDNING TILL STREJK”

Toni Keränen säger att det var tyst på stålfabriken på strejkdagen. I strejken deltog 1 500 personer, av vilka 350 var medlemmar i Pro.

– Vi står gemensamt mot en underminering av uppsägningslagen. Lagen ger oss denna möjlighet till samhällspåverkan som det är skäl att utnyttja när det finns orsak till det.

Man har diskuterat i offentligheten om det är rätt att arbetsgivarna får lida på grund av konflikten mellan regeringen och facket. Keränen ser dock att arbetsgivarna har möjlighet att påverka regeringen via sina egna kanaler.

– Hos oss är statsägda Solidium en stor ägare som erbjuder möjlighet till direkt kontakt, säger Keränen.

Keränen skickar hälsningar till statsminister Juha Sipilä.

– Det är skäl att ta mössan i näven, medge sina felbedömningar och ge efter. Jag hoppas att fackets gemensamma hälsningar väger så tungt att de når fram.

Vicehuvudförtroendeman Kalle Forsman. FOTO JYRKI LUUKKONEN

VICE HUVUDFÖRTROENDEMAN KALLE FORSMAN, NOKIAN RENKAAT, NOKIA: ”NU SKA VI INTE GE UPP”

Kalle Forsman ser att om vi ger upp nu kan det komma emot ännu svårare saker i framtiden, såsom till exempel avsaknaden av kollektivavtalens allmänbindande karaktär. Regeringens ändringar i uppsägningsskyddet duger inte.

– Inte ändras ju den ojämlika behandlingen i lagförslaget, även om storleken på företaget ändras.

– Om det finns orsak till uppsägning kan man i Finland säga upp med stöd av lagar och förordningar. En företagare ska inte bli förvånad om han eller hon råkar i svårigheter vid olaglig uppsägning av någon som till exempel är sjukledig.

En uppluckring av uppsägningsskyddet skapar inga nya arbetstillfällen. Forsman understryker att arbetarpartierna har lagt fram många goda förslag till förbättring av sysselsättningen.

– Jag förstår nog att det innebär ett stort steg för en småföretagare att anställa sin första eller andra arbetstagare. Varför kan vi då inte stödja sysselsättningen i en situation som denna?

Huvudförtroendeman Kimmo Natunen. FOTO MARKKU TISSARINEN

HUVUDFÖRTROENDEMAN KIMMO NATUNEN, UPM PLYWOOD, NYSLOTT: ”MÄNNISKOR BEHÖVER ANSTÄLLNINGSTRYGGHET”

Kimmo Natunen säger att strejkdagen förlöpte föredömligt på fanerfabriken. Enligt Natunen har de anställda kommit med positiv respons på hur deras rättigheter försvaras.

– Syftet med arbetslagstiftningen är att skydda arbetstagaren. Det är därför oacceptabelt att försvaga den. Ett förslag som försvagar uppsägningsskyddet skulle försätta arbetsplatser av olika storlek i en ojämlik ställning.

Natunen påminner om att när konkurrenskraftsavtalet ingicks blev arbetstagarparten lovad att inga ytterligare försämringar av arbetslagstiftningen skulle göras under denna regeringsperiod. Han anser att fackets organisatoriska agerande måste fortsätta tills lagförslaget faller.

När det gäller att främja sysselsättningen måste man söka lösningar genom trepartsberedning, säger han.

– Människor behöver anställningstrygghet. Man ska inte hela tiden behöva vara rädd för att bli uppsagd.

 

TEXT SUVI SAJANIEMI, ASKO-MATTI KOSKELAINEN OCH PETTERI RAITO
FOTO LAURI ROTKO, JOHANNA KOKKONEN, JYRKI LUUKKONEN, PAULA MYÖHÄNEN, ARI NAKARI, MARKKU TISSARINEN OCH JARNO VUORINEN