Proffsboxaren Mathias Eklund: Jag har lärt mig att hålla huvudet kallt när det brinner

När proffset Mathias Eklund stiger ner från boxningsringen kan det mycket väl hända att proffset Mathias Eklund tidigt följande morgon ska vara på jobb på motorfabriken.  

–  Det lukar lite svett här, det ger mig faktiskt motivation. Man är här för att träna, inte för att ta selfies, Eklund när han visar upp utrymmen på boxningsgymet i Vasa, där han tillbringar en hel massa tid med att utvecklas i sin hobby.

Ja, eller om man ska vara petig så är det egentligen inte frågan om en hobby. Eklund är nämligen proffs. Han har gått 14 matcher sen skjortan åkte av som ett tecken på övergången till att bli proffs år 2011.

10-2-2 lyder raden. Tio segrar, två oavgjorda och två gånger har Eklund fått se sig besegrad som proffs. Larsmobördige Eklund har bott i Vasa i drygt tio år och till vardag  jobbar han som testkörare på labbet på ABB Motors i Vasa.

Det var också först i vuxen ålder som Eklund drog på sig boxningshandskarna.

”Det är en ganska dold verksamhet det här. Vi jobbar mycket tidiga morgnar och sent på kvällen. Folk kan fråga när jag egentligen tränar”, säger Mathias Eklund.

– Jag var nästan lite soffpotatis, även om jag gått på gym och spelat fotboll och hockey när jag var yngre, men aldrig sådär riktigt på alvar. Det va en jobbarkompis som lockade med mig på konditionsboxning och på den vägen är vi.

Men hur går det ihop med jobbet?

– Det har varit flexibelt med jobbet. De har haft full förståelse för boxningen, ända upp till ledningen. Det vet ju också att det är en ”tillfällig störning”.

–  Det beror lite på en hurdan match jag har på kommande och var den är. Hur mycket förberedande arbete som krävs. Men om det behövs tar jag obetald ledighet, jobbar in det eller fixar med pekkasdagar.

Eklund har förutom på hemmaplan i Finland, bland annat på Arenan i Helsingfors, också boxats utomlands, i Tyskland och England.

Det tar i regel två månader att förbereda sig för en match.

INGEN GULDGRUVA I FINLAND

På den internationella toppen inom proffsboxningen rör sig lönerna i miljonklassen. I Finland är summorna för det mesta sådana att proffsen för det mesta försöker jobba vid sidan om träningen.

–  För tillfället skulle det inte gå runt för mig ekonomiskt. Jag brukar säga att det handlar om en hobby som tas på allvar, inte ett yrke.

Familjen har varit ett stort stöd för Eklund och hans tre söner är vana besökare på boxnigsgymet  i Vasa. Dessutom blir det över tid för det fackliga arbetet inom Industrifacket och Eklund har deltagit i förtroendemannakurser.

Därför är det inte alls ovanligt att träningspassen inleds vid femsnåret i arla morgonstund. Då en match närmar sig blir det ett helt annat tempo i träningen för Eklund.

Förberedelserna inför matcher är ett kapitel för sig. Ingen allmän träning, utan i stället bygger man på utgående från motståndaren – hans styrkor och svagheter, liksom också naturligtvis de egna.

Alltid finns det inte tid för den lyxen, utan om det kommer ett bra erbjudande måste man nappa på. Så gick det senast i mars då Eklund fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till.

– Jag hade precis kommit hem från en solsemester och nästa match skulle bli följande helg i London. Vi visste att vi skulle ha en liten chans att överraska då vi var utmanare. Då var det bara att gå ”all in”, säger Eklund.

Boxningslegenden Muhammad Alis välkända ord pryder Mathias Eklunds arm.

NYTTA AV BOXNINGEN PÅ JOBBET

En del lärdomar från boxningens värld funkar också på jobbet, anser Eklund.

– Jag har lärt mig att hålla huvudet kallt då det brinner, så att säga. Man håller huvudet kallt, och andas lugnt. Man har kanske hittat balansen och förstått att inte stressa för mycket. Stress dödar ju, sägs det.

Från och med  2017 har Boxing Team Eklund en egen förening eller boxningsakademi. Eklund har också lyckats få med sig flera kompisar från jobbet som gett konditionsboxningen en chans.

– Det blir bra på jobbet också, då man får något annat att prata om än det vanliga jobbsnacket. Vi försöker att se till att det inte blir militäriskt, utan att vi har en god anda, skämtar och skojar på och ”pushar” varandra med samma.

Eklund talar ofta om ett ”vi” när han talar om boxningen. Det är en individuell gren, men ”hörnet” där tränaren står är viktigt. Förhållandet mellan tränare ska funka bra, så mycket tid som de tillbringar tillsammans.

–  Vi kan vara kompisar på utsidan, men här inne är vi alltid tränare och boxare. Det är ett helt annat förhållande, men vi har haft det lätt att hoppa mellan rollerna, säger Eklund om sin tränare.

Efter en paus på ett halvår kommer Eklund att stiga i ringen under hösten. Nästa match som han har framför sig går av stapeln i Tyskland, där han boxats en gång tidigare. Motståndaren är den 21-årige bosniern Edis Dzambas.

–  Efter senaste matchen sa jag att nu får det vara nog. Men sen kom jag snabbt på andra tankar, säger Eklund.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO JOHANNES TERVO

Industrifackets specialforskare om kiky: Talkotimmarna kan slopas utan att konkurrenskraften lider

”Finlands konkurrenskraft rasar inte om kiky-timmarna slopas”, säger Industrifackets specialforskare Timo Eklund. Förlängningen av arbetstiden är enligt honom ett steg tillbaka i samhällets utveckling.   

Finlands konkurrenskraft har på traditionella mätare utvecklats i en gynnsam riktning under åren som följt konkurrenskraftavtalet, eller det så kallade kiky-avtalet, anser Industrifackets specialforskare Timo Eklund.

– Under åren 2017 och 2018 har mervärdet på fabriksindustrin ökat med tolv procent. Det är en omfattande ökning, säger Eklund.

Enligt honom är det ändå främst arbetsgivarna som dragit nyttan av tillväxten.

–Summan för arbetskraftskostnaderna som betalats ut direkt till arbetstagarna är endast två procent högre än år 2016 då konkurrenskraftavtalet undertecknades.

I ljuset av den här utvecklingen är det fullt möjligt att slopa förlängningen av arbetstiden som infördes i samband med kiky-avtalet utan att Finlands konkurrenskraft rasar.

– Finlands konkurrenskraft är på den nivån att den försämring av konkurrenskraften som slopandet av tilläggstimmarna för med sig inte sänker den finska industrins konkurrenskraft till en nivå som man kan säga att inte skulle vara god, säger  Eklund.

PRISET PÅ ARBETE BILLIGARE

Eklund säger att kiky-avtalets inverkan på Finlands konkurrenskraft ligger på plus.

– Målet med  konkurrenskraftsavtalet var att sänka kostnaderna för arbete. Det gjorde man  på två sätt. Sociala avgifter flyttades från arbetsgivare till arbetstagare, vilket minskade på kostnaderna som företag måste betala i utbyte för arbete. Det andra sättet var att förlänga arbetstiden, då utgifterna för arbete blir lägre.

– Tanken här är att om priset på arbete är lägre, så beställs mer arbete och därmed blir den finländska industrin konkurrenskraftigare. På så sätt får man marknadsandelar eller pengar till investeringar, då priset på själva arbetet är lägre.

”I konkurrenskraftsavtalet kom man överens om ett år utan lönehöjning. Samtidigt har man i konkurrentländerna betalat ut lönehöjningar i vanlig ordning”, säger Industrifackets specialforskare Timo Eklund.

Det är svårt, eller till och med omöjligt, att bedöma hur omfattande de här positiva effekterna är.

Samtidigt har nämligen efterfrågan på produkter som tillverkas i Finland varit god, såväl utrikes som på hemmarknaden.

– Det förekommer diskussioner om hur stor inverkan den allmänna ökade efterfrågan har haft och hur mycket konkurrenskraftsavtalet spelat in. Jag tror att högkonjunkturen haft en stor inverkan på den goda utvecklingen.

NEDSKÄRNINGAR I LÖNER OCH FLER AVGIFTER

Eklund anser att det är speciellt överföringen av arbetsgivaravgifter på arbetstagarna som gynnat företagen.

– Enligt mina beräkningar har fabriksindustrin fått in 900 miljoner euro under tre år. Det är en stor summa. Om vi tittar på alla företag i Finland så talar vi om mer än tre miljarder euro.

Det var enligt Eklund sänkandet av socialavgifterna som drog ner på företagens kostnader för arbetskraft under det första året med 1,5 procent. Efter det har fördelen vuxit med mer än en procent.

En hur stor inverkan på företagens ekonomi förlängningen av arbetstiden inneburit är svårare att bedöma, anser Eklund. Orsaken är att kiky-timmarna har införts på olika sätt i olika företag. I somliga företag har man inte alls infört något extra-arbete.

– Matematiskt kan man räkna att dess inverkan på kostnaderna är ungefär en procent. På så sätt kan man säga att överföreningen av avgifter väger tyngre för företagen.

Konkurrenskraftavtalet innehöll också en tredje faktor som sänkte kostnaderna för arbetskraft.

– I kiky-avtalet kom man överens om ett år utan lönehöjning. Samtidigt har man i konkurrentländerna betalat ut lönehöjningar i vanlig ordning. Om vi antar att detta ”nollår” inte kompenserades i senare avtal så har det naturligtvis haft en inverkan på konkurrenskraften.

ARBETSTAGARNA I UNDERLÄGE VID FÖRHANDLINGAR

Eklund understryker att arbetstagarna pressades till att godkänna konkurrenskraftavtalet. I princip anser han ändå att det varit positivt att införandet av arbetstidsförläggningen skedde genom lokala förhandlingar. Det ledde till två typer av resultat.

– Jag tycker det är bra att man förhandlar på arbetsplatsen och förbättrar förhandlingskulturen på jobbet. Jag har hör att de goda förhandlingsrelationerna mellan arbetstagare och chefer lidit på en del arbetsplatser på grund av de påtvingade kiky-förhandlingarna. Samtidigt har förhandlingarna befrämjat förhandlingskulturen på andra arbetsplatser.

–  Maktförhållandena mellan arbetstagarna och företrädare för företaget är ofta rätt så ojämna och det är arbetsgivaren som har sista ordet. Då förhandlingarna sker på axeln Södra Kajen – Hagnäs är förhandlingspositionerna mer i jämvikt, säger Eklund.

”Människan finns inte till för ekonomin, utan tvärtom. Det är en bra sak om en människa kan njuta mer av fritid. Det har ett egenvärde”, säger Eklund.

KIKYTERAR ALLA LIKA MYCKET?

Förutsättningarna för att nå ett omfattande konkurrenskraftsavtal underlättades av att inkomstöverföringen från arbetstagare till arbetsgivare flyttades över på den offentliga sektorn.

– De förluster som det innebar för löntagarna, flyttades över på den offentliga sektorn genom lösningar i beskattningen. Jag vet inte om kompensationen gick jämnt ut, men den offentliga ekonomin fick lida mest. Då återstår förstås att fundera över ”vem” den offentliga ekonomin egentligen är och kommer notan senare att betalas av skattebetalarna i form av skattehöjningar.

Beslutet fick vissa bieffekter.

– Kompenseringen i beskattningen är säkerligen en av orsakerna till att statsskulden fortfarande ökar.

Behandlades alla löntagargrupper på samma sätt i konkurrenskraftsavtalet?

– Löntagarna inom den offentliga sektorn utsattes för en nedskärning i semesterpenningen. De har tvingats bära den tyngsta bördan. Naturligtvis utgjorde oron för den offentliga ekonomin en av de bakomliggande orsakerna till att konkurrenskraftsavtalet utformades.

Bland arbetstagarna har förlängningen av arbetstiden inte varit ett populärt beslut. Har man undersökt om det försämrat arbetstagarnas motivation på jobbet och genom det också produktiviteten?

– Det är svårt att uppskatta de psykologiska effekterna. Jag har hört att människor av förståeliga skäl varit sura på det. Det kan ha, och sannolikt har det också, någon inverkan på produktiviteten.  Hur mycket, det kan jag inte avgöra och jag har inte hört att någon annan skulle ha fått fram siffror eller storleksklass på det hela.

FRITIDEN HAR ETT EGENVÄRDE

Eklund hävdar att slopandet av kiky-timmarna knappast förbättrar Finlands konkurrenskraft, men att det finns andra vägande skäl för att göra det.

– Människan finns inte till för ekonomin, utan tvärtom. Det är en bra sak om en människa kan njuta mer av fritid. Det har ett egenvärde, säger Eklund.

– Fritiden måste inte endast avspeglas i arbetstagarens produktivitet eller att företagen får bättre arbetskraft. Det är bra om en människa kan plocka bär, se på tv eller ringa upp vänner.

Eklund anser att arbetstidförlängningen var ett steg bakåt i en långvarig förändringsprocess i arbetslivet som för mot kortare arbetstid.

– Det är positivt med ökad fritid. Världen, livet och industrin består också av något annat än bara konkurrenskraften. Inom det finska arbetslivet – men också i internationell jämförelse – så har man utgått från att arbetstiden blir kortare när produktiviteten ökar. Det är den stora bilden av den historiska utvecklingen. Människor har mer fritid när den produktion som behövs för att skapa välfärd för människor kan åstadkommas på en kortare tid.

TEXT JARI ISOKORPI
FOTO KITI HAILA

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

När det är mycket månad kvar i slutet av lönen

Allt fler jobbar utan att lönen räcker till. Plötslig sjukdom eller en tvättmaskin som går sönder kan krascha ekonomin.

Allt fler människor tvingas arbeta för en lön som inte räcker till för att köpa nödvändiga utgifter.  Bara i Finland finns det över 60 000 människor i arbetslivet – och under fattigdomsgränsen.

Storleken på de oundvikliga utgifterna varierar efter boendeort och livs- och familjesituation, påminner forskningskoordinator Merja Kauhanen på Löntagarnas forskningscentral.

En under 45-åring som bor ensam i huvudstadsregionen behöver i medeltal 1 380 euro i månaden för nödvändiga utgifter. I övriga delar av landet ligger summan på 1 131 euro i månaden.

I ett hushåll där det bor två vuxna och tre barn i tonårsåldern går summan upp till 4 250 euro i huvudstadsregionen och 3 770 euro i resten av landet.

– De största utgifterna är boende och mat. Dessutom tillkommer transport, hälsa och andra nödvändigheter som  kläder.

BIDRAG BEHÖVS FÖR ATT LAPPA HÅLEN

Merja Kauhanen påminner om att vad som kan anses vara en tillräcklig lön för att klara av vardagen inte är en entydig fråga. För att bli med 1 300 euro i handen kräver mycket jobb till exempel inom servicesektorn.

– År 2017 var en deltidsanställds månatliga inkomst i snitt 1 380 euro i månaden före skatt och andra lagstadgade avgifter. Många jobbar dessutom på ett så kallat nollavtal, då de verkliga arbetstimmarna kan vara få. Det är inte alls en självklarhet att man kommer upp till sådana summor, säger Kauhanen.

Inom servicesektorn är det inte ovanligt anställda blir tvungna att lappa på med jämkad dagpenning.

– Dessutom finns bostadsbidrag, men i många fall kan personen vara tvungen att ansöka om utkomststöd.

En löntagarfamilj där föräldrarna jobbar inom industrin kan man också bli tvungen att räkna slantar för att få det hela att gå ihop.

– Om det finns tre tonåringar i familjen kan bara matutgifterna växa och bli stora, säger Kauhanen.

Utanför huvudstadsregionen klarar sig familjen med aningen mindre utgifter, men de överraskande utgifterna gäller även där.

Kauhanen påminner om att kollektivtrafiken på flera håll i landet är obefintlig och familjen är tvungen att äga en bil. Om bilen går sönder måste den fixas genast för att man ska komma iväg till jobbet. Då måste det finnas pengar.

LÄTTHÄNT ATT EKONOMIN RASAR IHOP

– En annan plötslig förändring kan vara att en förälder plötsligt blir arbetslös. Då en faller från inkomstbunden arbetslöshetspenning på arbetsmarknadsstöd kan det bli aktuellt att man blir tvungen att ansöka om utkomststöd, säger Kauhanen.

Plötsliga sjukfall kan också vända upp och ner på en familjs ekonomi.

– Nivån på grundtryggheten är så låg att det inte räcker till för minimilevnadskostnaderna. I Finland ska alla enligt grundlagen ha rätt till en utkomst. Finland har ändå prickats för att så inte är fallet, säger Kauhanen.

Grundtryggheten har utvecklats långsammare som den allmänna inkomstnivån.

VAD RÄCKER PENGARNA TILL?

Ett sätt att mäta vad som är en tillräcklig lön är att mäta dess köpkraft. Finlands Näringsliv EK och Teknologiindustrin vill ofta tala om för finländarna om att vår lönenivå är högra ände främsta konkurrentländerna. Det gäller oftast jämförelser med Sverige och Tyskland.

Enligt en jämförelse som Kauhanen gjort får man helt enkelt mera för lönen i Tyskland än i Finland.

– Trots att Tyskland släpar efter Finland i löner, får man mera för pengarna i Tyskland. Sverige ligger aningen efter oss, men i övrigt ligger lönerna på samma nivå.

Andelen fattiga arbetare växer

Antalet arbetande människor under fattigdomsgränsen har vuxit i Europa under hela 2000-talet. I Tyskland ökade andelen personer som ligger under fattigdomsgränsen från sex procent till tio procent mellan åren 2006 och 2016.

Forskarna hävdar att de nya jobben skapas inom branscher där det inte erbjuds tillräckligt med arbetstimmar eller på annat sätt förblir lönenivån låg och kan inte förse människor med en tillräcklig utkomst.

I Finland beräknas det finnas ungefär 60 000 människor som arbetar – men fortfarande förblir fattiga. 26 000 av dem är löntagare och resten av dem är egenanställda och företagare.

KLARA SIG PÅ LITE

Det sägs ofta att ”arbete är det bästa socialskyddet”. I en fattig arbetandes öron kan det låta konstigt, då man ändå tvingas vända sig till FPA för att klara av vardagen.

I regel lappar man hålen i den låga lönenivån med bostadsstöd och ibland utkomststöd.

Hyresboende understöddes år 2017 med 326 euro och mottagarnas medelinkomst före stödet var 910 euro i månaden. I april i år fick 234 000 utkomststöd. Ur den gruppen var så gott som varannan ensamboende. Det finns inte uppgifter om deras status på arbetsmarknaden.

För en ensamboende är utkomststödet 497 i månaden och för ensamförsörjare 547 euro i månaden.

Enligt FPA:s uppgifter ska summan räcka till mat, kläder, hälsa, lokaltrafik, media, telefon och hobbyverksamhet.

DET OSYNLIGA FOLKET

Fattiga människor i arbetslivet är inte ett välkänt fenomen i Finland eller i andra EU-länder, påminner forskaren Mikko Jakonen, universitetslektor och författare till Työssäkäyvän köyhän elämä vaatii jokapäiväistä rohkeutta.

När problemet inte är igenkänt och accepterat, finns det heller inga lösningar. Livet blir en dans på lina, för att få vardagen att gå ihop.

–  Det enda de kan vara säkra på är att när man får mer från ett håll så skärs det bort från ett annat, skriver Jakonen.

Det är inte frågan om några stackare. Jyväskylä universitet samlade berättelser av fattiga, arbetande människor år 2015 inom ramen för projektet Työssä ja köyhä!

I berättelserna kommer det fram exempel på finländsk sisu och en vilja att klara sig. Det räknas ur vilken slags mat man får mest proteiner för att hålla hungern i styr. Föräldrarna går i gamla och urtvättade kläder för att bekosta barnens hobbyer.

Kommittén för sociala rättigheter i Europa har flera gånger prickat Finland för att grundtryggheten är på en för låg nivå. Samma gäller även för arbetsmarknadsstödet.

Människorättsförbundet uttryckte i maj till regeringsförhandlarna sin vädjan om att grundtryggheten förbättras i Finland. Förbundet hävdar att det handlar om en åtgärd som inte kan bli och vänta på helhetsreformen av socialskyddet.

STRÅET SOM KNÄCKER KAMELENS RYGG

Det är ensamboende, ströjobbare och ensamförsörjare som är den största riskgruppen, och det är uttryckligen plötsliga större utgifter eller livsförändringar  som kan vända upp och ner på ekonomin.

I de äldre åldersgrupperna har snabblåns- och utmätningsskulderna vuxit oroväckande snabbt. Det handlar förutom om de egna utgifterna också om skulder som kommit till då betalat för sina barns utgifter, meddelar Garanti-stiftelsen.

En av orsakerna bakom utvecklingen är de små pensionerna. I fjol var medelarbetspensionen för personer som gått i pension mellan 60 och 64 drygt 1 830 euro. Här fanns en  stor skillnad mellan män och kvinnor:  männen 2075 euro och kvinnorna 1 605 euro.

Ju mer avbrott i arbetskarriären, desto sämre pension. Längre perioder av arbetslöshet och föräldraledigheter gör att den framtida pensionen förblir liten.

Garantipensionen är 785 euro i månaden. Knappt 30 000 personer över 65 år levde på garantipension vid årsskiftet. I de yngre åldersklasserna var det färre som fick garantipension. Pensionärer kan bli tvungna att lappa med andra inkomster – oftast det bostadsstödet för pensionärer.

I regel kan man säga att om det är ekonomiskt knapert under åren i arbetslivet, så fortsätter det så  även som pensionär.

BARNFATTIGDOM I FINLAND

Enligt resultaten i olika undersökningar bor det omkring 100 000 – 120 000 fattiga barn i Finland. Det innebär att fler än en på tio barn bor i ett hem där utgifterna dragits ner till minimum.  Det här påverkar barnens möjligheter till hobbyverksamhet, avbrutna eller aldrig påbörjade studier efter grundskolan bland annat på grund av kostnaderna på böcker och andra studiemedel.

Enligt uppgifter från Statistikcentralen ökade barnfattigdomen med över tio procent i början av 2000-talet. Indexfrysningen av barnbidraget syns i statistiken. Trots att barnbidrag betalas ut till alla barnfamiljer spelar bidraget en betydligt större roll i mindre bemedlade barnfamiljer än hos dem.

Fattigdomsforskaren Juho Saari har sagt att ett sätt undvika barnfattigdom är att stanna i relationer och undvika hemvårdsstöd.

Omkring en tredjedel av barnfamiljerna är enförälderfamiljer. Ju äldre barn, desto mer sannolikt att föräldrarna inte bor tillsammans.

Jakonen påpekar att en familj kan vara lida av fattigdom trots att en förälder har heltidsjobb.

– Det är sannolikt att de är tvungna att i alla fall nu och då ty sig till socialskyddet, hjälp från släkt och vänner, snabblån eller flera jobb samtidigt för att klara av vardagsutgifterna.

Släkt och vänner kanske inte vet om hur små inkomster deras nära egentligen tvingas leva på.

I materialet som samlades in av Jyväskylä universitet kommer fram det att människor understryker vikten av samhällets skyddsnät. De oroar sig också över vad som sker med det och huruvida det nedmonteras.

En ensamförsörjande förälder till tre barn berättar om sitt liv:

”Vi har klarat oss genom allt! FPA, socialen, barnskyddet, psykakuten, kyrkans diakoniarbete, öronkliniken, sjukhus, hälsocentraler, familjestöd, läkare, lymfomskötare, massörer, fysioterapeuter, släktingar och vänner har hjälpt oss. Utan dem skulle vi inte vara här. Jag har inte behövt klara mig ensam.”

TEXT BIRGITTA SUORSA / UP
ILLSUTRATIONER TUOMAS IKONEN

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

”Vi var ett tufft gäng” – När den anrika låsfabriken i Björkboda lades ner måste de anställda tänka om

Hur har det gått för de anställda vid Abloys låsfabrik i Björkboda som lades ner efter tio år av mörka moln och hot? Jobb finns men inte nödvändigtvis längre på hemön.

Abloy Oy har slutfört samarbetsförhandlingarna som inleddes i oktober 2017 för enheten i Björkboda på Kimitoön. Produktionen och logistikfunktionerna koncentreras till Joensuu. Personalminskningarna gäller hela enhetens personal.

Pressmeddelandet om avslutandet av mer än 270 år av industriell produktion i Björkboda publicerades på eftermiddagen den 12 februari.

Beskedet kom inte direkt som en nyhet för de anställda. Fabriken hade varit hotad senast 2010 och 2014. Personalstyrkan hade redan krympt genom tidigare uppsägningar och pensioneringar.

Den sista fastanställnigen gjordes för tio år sedan och investeringarna i själva fabriksbyggnaden hade legat på is i flera år.

De sista av sitt slag. Vice huvudförtroendeman Tina Granberg och vice huvudförtroendeman Kenneth Lindblom utanför fabriken. FOTO PATRIK LINDSTRÖM.

Huvudförtroendeman Kenneth Lindblom hör till de sista som lämnade fabriken bakom sig.

Född och uppväxt i byn började han jobba på låsfabriken år 1971. Tillsammans blev det 46 år. Det är dock inte rekord inom släkten.

– Det blev inte lika många år på jobbet som för farsan, han var 52 år på fabriken, säger Lindblom.

Då Lindbloms dotter jobbade en tid på fabriken var hon den femte generationen som jobbat med lås.

– Det var kanske lite annat på den tiden då jag började, när det fanns mer av den gamla patronandan kvar. Det blev lätt så att man jobbade här, när man är uppväxt i byn, säger Lindblom.

– Inte var det meningen att jag skulle bli huvudförtroendeman, men det bara blev så. Jag hade hand om arbetarskyddet i 30 år, och huvudförtroendeman var jag i minst 10 år.

Björkboda bruk gjordes om till ett aktiebolag år 1904.

Tina Granberg var själv heller inte den första i sin släkt på låsfabriken i Björkboda. Mamma och syster har båda jobbat på fabriken. Hon hade inga planer på anställning på fabriken men det blev 21 år.

Både Lindblom och Granberg minns den sociala biten på det tidigare jobbet med värme.

– Man visste precis hur den och den var, säger Granberg.

– Ibland visste man kanske lite för mycket om varandra också, tillägger Lindblom med ett skratt.

Då produktionen gick som hetast tillverkades mer än 4 miljoner lås i året på fabriken. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Då det slutliga beslutet om nedläggningen kom handlade det kanske om en lättnad för de anställda även om orsakerna bakom nedläggningen grämde.

– Det är som vi har talat med gänget. Det skulle ha funnits mera förståelse för beslutet om fabriken skulle ha gått på minus men det var plus hela vägen under de sista 10-15 åren, säger Lindblom.

Bodagänget hade förgäves försökt få koncernledningen att inse fördelarna med fabriken på Kimitoön, till exempel närheten till flera olika hamnar och det faktum att det fanns duktig och erfaren personal. Arbetskarriärerna hade i regel varit långa.

– Det fanns en stress kring vems tur det är nu att få gå, säger Granberg.

Det är kanske en handfull som inte hittat jobb

Eftersom alla visste åt vilket håll det lutade för fabrikens del fanns det också en känsla av att man satt i samma båt.

– Tröskeln mellan ledning och verkstadsgolvet fanns nog egentligen inte, speciellt under de sista åren, säger Lindblom.

De äldsta delarna av fabriksbyggnaden byggdes i början av 1920-talet. Låstillverkningen kom i gång i Björkboda redan på 1800-talet. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

EN HANDFULL FORTFARANDE UTAN JOBB

Då det slutliga nedläggningsbeslutet kom låg personalstyrkan på runt 50 anställda.

Koncernledningen i Finland erbjöd jobb för 28 personer i Joensuu,  närmare 600 kilometer från Kimitoön. Endast en anställd nappade på erbjudandet att flytta till norra Karelen – för att återvända till Kimitoön efter en tid.

Endast en nappade på erbjudandet att flytta till norra Karelen

På det stora hela kan man säga att de tidigare anställda har hittat bra med jobb. Hydraulikfirman Wipro i Bjärnå, sylt- och safttillverkaren Meritalo i Salo, tegelfabriken i Mjösund, fiskfabriken Salmonfarm i Kasnäs. Det är bland annat inom de här företagen Björkbodagänget hittat sig själva. Det sneglas också på Valmet Automotives batterifabrik i Salo.

– Det är kanske en handfull som inte hittat jobb. Själv börjar jag ha åldern inne, säger Lindblom.

Det är bland annat jordgubbsodling som håller den tidigare huvudförtroendemannen sysselsatt.

– Konstigt hur man hade tid med allt möjligt då man jobbade, men nu räcker inte tiden till.

HISTORIA FRÅN 1732

Det var Mikael Hising som grundade ett järnbruk vid Björkboda träsk år 1732.

Han lät bygga en smedja vid stranden av Björkboda fors. Orsaken bakom valet av ställe var att vattenkraften i Dalsbruk inte var tillräcklig för stångjärnssmide.

Familjen Frisk tog senare över företaget och ägde företaget i flera tiotals år före Wärtsilä år 1977 moderniserade fabriken. På taket står fortfarande Abloy som ett minne av den sista ägaren, koncernen ASSA Abloy.

Tillverkningen av lås och nycklar kom igång mot slutet av 1800-talet efter att Björkboda bruk köpts upp av målarmästare Ulrik Palmu från Helsingfors. Han hämtade låssmeder från Eskilstuna i Sverige för att gå in för att producera lås.

Levande historia 2017

På 1950-talet jobbade runt 250 personer vid fabriken. Antalet hade sjunkit till 140 vid början av 2000-talet.

Då produktionen var som störst tillverkades det mer än fyra miljoner lås per år i Björkboda.

I dagens läge finns det bara en låsfabrik kvar i Finland då Abloy koncentrerat hela verksamheten till Joensuu.

FRÅN LÅS TILL GLASDÖRRAR

En bit från den livligt trafikerade Åbovägen, invid en sandväg i Sagu ligger några fabrikshallar. Förutom Tina Granberg har sex andra tidigare anställda vid Abloy hittat sig här i Sagu.

Pocadel är det enskilda företag som anställt flest tidigare abloyiter, både på fabriksgolvet och på kontoret – för tillfället fem inom produktion och två på kontoret.

Granberg har jobbat här i ett år, hon var den första från bodagänget som kom hit.

Företaget tillverkar brandsäkra glasdörrar och andra glaskonstruktioner, främst för passagerarfartyg. Pocadel är ett växande exportföretag med drygt 20 anställda. Det är alltså en ansenlig del av personalstyrkan som kommit från Abloy.

Esa Fromholdt packar in brandsäkra glasdörrar. Tidigare jobbade han med ”tusendelsmillimeter” på Abloy. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Esa Fromholdt är en av dem som nuförtiden hoppar i bilen hemma i Dalsbruk om morgnarna och styr kosan mot Sagu.

– Det är glasväggar vi tillverkar här. Vi talar inte om fönster, säger Fromholdt medan han presenterar de aluminiumprofiler som utgör grunden för produkterna som läggs ihop på fabriksgolvet.

De sista fem åren i Björkboda jobbade han som testoperatör och ansvarade för verktyg. På den punkten har hans jobb ändrats en aning.

– Det räcker med en millimeter, inte tusendelsmillimeter som det blir i låstillverkningen. Låstillverkning är en specialbransch där vissa arbetsuppgifter kan vara krävande. Det här jobbet är aningen lättare, säger Fromholdt.

HAR INTE JOBBAT NÅGON ANNANSTANS

– Det är bra att folk har hittat jobb, också de som är i 60-årsåldern,trots att det pratas mycket om åldersrasism, säger Fromholdt.

Han har själv snart ett år bakom sig på nya jobbet och säger sig trivas bra. Mycket är ändå nytt för honom.

– Jag hade ju inte jobbat någon annanstans före jag kom hit.

Esa Fromholdt och Tapani Kaaja har tillsamman mer än 70 år av erfarneht inom låstillverkning. Nu är de arbetskompisar på Pocadel. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Den senaste tidigare anställda vid låsfabriken i Björkboda, som nu hittat sig på Pocadel, är Tapani Kaaja. Han stegade in på Pocadel för bara två veckor sedan. Före det var han arbetslös i drygt tio månader – efter 43 år på låsfabriken.

Nu håller han på med att lägga ihop en gliddörr.

– Det börjar gå någorlunda. Det är bra att jag har Esa här som jag kan fråga om råd.  Något måste man göra före man har pensionen inne, säger Kaaja och skrattar.

– Visst skulle man ju ha stannat kvar på fabriken, jag hade ju bara några år kvar till pensionen. De där 10 månaderna jag var hemma gick ändå jättesnabbt. Här på jobbet går tiden ännu snabbare, fortsätter han.

Jämfört med Boda är det en ganska mansdominerad arbetsplats…och sen är det ju helt finskspråkigt

Kaaja hade fått arbetserbjudande från ett företag i Vanda, där han skulle fått liknande arbetsuppgifter som han jobbat med vid bandlinjen på Abloy.

– Då skulle jag ha varit tvungen att flytta till huvudstadsregionen och det vill jag inte, säger Kaaja som bor så gott som granne med Fromholdt i Dalsbruk.

I hallen intill hittas en till från det gamla Bodagänget. Leena Miettinen håller som bäst på med att ytbehandla och limma på en så kallad silverplåt på en brandsäker dörr.

– Jag började på låsfabriken år 1983 och han göra i praktiken allt man kunde göra där innan jag slutade, säger Miettinen.

Miettinen hade förberedd sig på att hon skulle vara tvungen att söka jobb i Salo eller Åbo, men i och med att hon fick jobb på Pocadel blev arbetsresan överkomlig.

”Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ett nytt jobb så nära hemmet. Jag har lika lång väg till jobbet nu som till Boda”, säger Leena Miettinen. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

VI HAR FÅTT ENGAGERAT FOLK

– Jag är inte glad för att fabriken i Björkboda stängde, men för oss har det varit innebar det att vi har fått engagerade arbetstagare som är vana med att jobba och har en lång erfarenhet med att jobba inom industriell produktion, säger Pocadels vd Maria Perrakoski.

För tillfället byggs det mer kryssningsfartyg än någonsin tidigare och det verkar som om det finns en efterfrågan för flera år framöver.

Maria Perrakoski är verkställande direktör på företaget Pocadel i Sagu. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

– Det har varit svårt satt rekrytera arbetskraft i Sagu så jag var i kontakt med huvudförtroendemannen Kenneth Lindblom i Boda och det var så det hela började, säger Perrakoski.

Tina Granberg säger att hon trivs med det  nya jobbet, men att det nog varit frågan om en omställning.

– Jämfört med Boda är det en ganska mansdominerad arbetsplats…och sen är det ju helt finskspråkigt, säger hon.

”Det är helt okej med nya jobbkompisar, inga problem”. Seija Koivusalo som jobbat länge på Pocadel förhåller sig positivt till de nya kollegerna. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

JAG HAR LÄRT MIG ATT SOVA OM MORGNARNA

För flera av de tidigare anställda på Björkboda låsfabrik har nya inneburit branschbyte. Jobben inom industrin är avsevärt färre på Kimitoön vilket lett till att flera från Bodagänget har slagit sig in på vårdbanan. Bland annat äldreomsorgen har gett tidigare anställda vid fabriken möjligheten till jobb på Kimitoön.

För Pamela Palomäki-Heinonen, som jobbade 20 år på låsfabriken, började ett nytt kapitel i arbetslivet. Efter att ha testat två olika jobb hittade hon ett jobb matbutik i Dragsfjärd. Ett jobb hon stortrivs med.

Arbetstiderna är en sak som inneburit en förändring.

– Den sista tiden på låsfabriken måste jag vakna klockan fyra för att hinna till jobbet.  Här jobbar jag mest kvällar nuförtiden. Jag har lärt mig att sova på morgonen, säger hon.

”Jag jobbade sista tiden med en del utbildning på fabriken. Jag har nytta av det i kundservicen”, säger Pamela Palomäki-Heinonen som jobbar i K-Market i Dragsfjärd. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Sju år sedan slog konkursen på FN-Steel i Dalsbruk mot Kimitoön. Palomäki-Heinonen hade nyss flyttat till ”Bruket” där hennes man jobbade för FN-Steel. Tanken var att Palomäki-Heinonens man skulle cykla till jobbet medan hon tar bilen till fabriken i Björkboda. Det blev inte riktigt så.

– Tre veckor efter att vi köpt hus så kom konkursen, säger hon.

I stället fick Palomäki-Heinonen och hennes man tänka om. Senare hittade mannen jobb i Salo.

Palomäki-Heinonen tycker att det viktigaste är att ingen varit tvungen flytta från orten efter nedläggningen av lsåfabriken.

– Jag kommer nog att sakna fabriken så länge jag lever även om jag trivs jättebra med mitt nuvarande jobb, säger hon.

”Det har blivit matvaror i stället för järn, men jag har hittat ett nytt bra gäng”, säger Pamela Palomäki-Heinonen. Kunden Mikael Koivisto har också tidigare jobbat på låsfabriken i Björkboda. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

MINNEN OCH FRAMTIDEN

Det är lugnt i Björkboda. Det är bara en bil som kör förbi. En fastighetsförmedlare från Åbo har varit och kollat in fabriken.

På en skylt görs reklam för fotbollslaget FC Bodas hemmamatch i helgen. FC Boda som hört till toppskiktet i division 2 håller nu till i division 4 Väst.

– Förr fanns det en skola, post och butik här i byn. Nu finns det egentligen bara låsmuseum kvar, säger Granberg.

Lindblom tillägger att det också fanns två barer i byn.

Lukas Palomäki har även han sommarjobbat på låsfabriken. Nu hjälper han till med att bevara och berätta om lås och låstillverkningens historia i Björkboda på låsmuséet. Flest besökare kommer det under Baltic Jazz-festivalen i Dalsbruk i början av juli. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Låsmuséet håller till en i byggnad som varit arbetarbostad på 1800-talet och som senare inhyst apotek och bankkontor. Där lär också finnas det sista säkerhetslåset som tillverkades i fabriken.

– De som bor här har kanske fått det lugnare, om det sen är en bra sak eller inte, säger Granberg.

Flera av husen invid fabriksbyggnaden har tidigare varit företagets personalbostäder, men i privat ägo sedan länge.

FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Minnen från låsfabriken lever kvar. Stormen Tapani under julhelgen 2011 är något man inte glömmer i första taget. Flera träd hade fallit  i närheten av fabriken och strömavbrott ställde till det.

– Vi kom hit och satt här i mörkret. Man var ju utan ström hemma också så här satt vi med mössorna på och smutsigt hår, säger Tina Granberg.

Vad som kommer att ske nu med den tomma fabriken är inte klart. På ön finns det gott om industrihallar som väntar på nya ägare och på att någon satsar på att hitta ny användning för dem.

– Inte är det ju så mycket man kan göra när stora koncerner bestämmer att lägga ner fabriker, men det måste jag säga att vi var nog ett tufft gäng som orkade till slutet, säger Lindblom.

TEXT JOHANNES WARIS  
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

På Instagramkontot @bjoerkbodalockfactory1732 publiceras regelbundet bilder med anknytning till Björkboda.

 

”Vi jobbar hårt för att andra ska få en god natts sömn” – På Hilding Anders i Närpes ser man fram emot sju goda år

På säng- och madrasstillverkaren Hilding Anders i Närpes har man klarat över ett år utan olyckor på jobbet.    

Fabriken står där den stått sedan 1960-talet, på Algotsvägen 2 i Närpes, men någonstans längs vägen byttes kläderna ut mot sängar och madrasser. I tiderna färdades flera hundra sömmerskor varje morgon till svenskägda Algot Johansson Ab:s konfektionsfabrik under den österbottniska textilindustrins glansdagar.

Kvinnorna kom i minst fyra bussar – och i regel var de kvinnor – en från Malax, en från Kristinestad, en från Kauhajoki och Teuva samt en fjärde längs kustvägen. Som mest jobbade det omkring 800 sömmerskor på fabriken.

Idag är de anställda färre och könsfördelningen bland de anställda på fabriken ser helt annorlunda ut och ligger så gott som på 50–50. I fabrikslokalen har man sedan länge tillverkat sängar och de senaste knappt 20 år inom ramen för ägaren Hilding Anders, också den ursprungligen en svensk koncern.

Ungefär lika länge har huvudförtroendemannen Mats-Johan Kaars jobbat i huset.

 Huvudförtroendeman Mats-Johan Kaars. FOTO JOHANNES TERVO

Han hälsar besökarna välkomna till rummet där han sköter sitt förtroendeuppdrag, då han inte håller till i lagret där han vanligtvis jobbar. Vi är inne i en förhållandevis lugn period som snart får ett slut. De arbetstagare som varit permitterade har nyss återvänt till jobbet.

– Det är väldigt säsongsbetonat. Det är ganska lugnt på våren fram till slutet av maj. Till slutet av september har vi mycket av jobb, sen blir det en lite lugnare period igen och mot julen och genom januari och februari har vi fullt upp, beskriver Kaars produktionstopparna och dalarna under året.

Det verkar som om kunderna inte vill byta ut sina sängar under våren.

– Folk köper trädgårdsmöbler och grillar på sommaren och skjuter kanske upp köpandet av en ny säng till hösten eller vintern, säger Kaars.

300 000 BÄDDPLATSER I ÅRET

I fabriken tillverkas runt 300 000 bäddplatser i året, det rör sig alltså om stora volymer. Sortimentet varierar från billiga sängar till motorsängar som säljs i möbelaffären för flera tusen euro.

Här tillverkar man sängar som säljs av de inhemska möbelkedjorna och landar i såväl ungkarlslyor, familjebostäder, sommarvillor som hotell runt hela landet. Dessutom förser sängar till passagerarhytterna i stora kryssningsfartyg.

– Vi brukar säga i lagret att vi jobbar hårt för att de andra ska få en god natts sömn, säger Kaars.

Arbetskarriärerna på fabriken har i regel varat länge. Kaj Smith hör till de nyare förmågarna inom produktionen med sina ”bara” sex år i huset.  FOTO JOHANNES TERVO

Fabriken är delad i tre avdelningar: sängproduktion, madrassproduktion och lagret. Personalen inom produktionen är rätt så jämnt fördelad mellan avdelningarna.

I våras tog man på fabriken i bruk en ny produktionslinje som limmar resårmadrasser, och två år sedan förnyades inplastningslinjen. Samtidigt försvann arbetsuppgifter som krävde tunga lyft för dem som jobbade med inpackning.

ETT ÅR UTAN OLYCKOR BARA BÖRJAN

– Det som förändrats mycket under mina år på jobbet är säkerhetstänkandet. Vi fokuserar mycket på det. Vi har precis firat att vi klarat oss ett helt år utan olyckor. Det har fortsatt så efter det också så vi slår rekord varje dag, säger Kaars.

Fabrikschef Thomas Aspelin är också nöjd över utvecklingen.

–  Själva skyddet är kanske 20 procent, men 80 procent består av kulturen på jobbet och själva säkerhetsänket, säger han.

Ett sätt har varit att byta arbetsuppgifter mellan de anställda så att belastningen inte blir för ensidig.

– Det är alltid en vattendelare det där med rotation. En del vill ha mer av det medan andra vill göra det de är bra på och tycker om att göra, säger Aspelin.

Det satsas allt mer på säkerhetstänket inom produktionen, anser både fabrikschef Thomas Aspelin och huvudförtroendeman Mats-Johan Kaars. FOTO JOHANNES TERVO

I hallen är det förhållandevis tyst, förutom i den ändan där ramarna till sängarna spikas ihop. Ungefär hälften av de anställda inom produktionen på fabriken är medlemmar i Industrifacket.

Arbetskompisarna Yvonne Bergström och Carina Andersson har båda 19 år bakom sig på företaget. De håller som bäst på med att limma ihop en bäddmadrass. Det blir rätt så många per dag.

– Vi gör ungefär 300 madrasser per skift, säger Andersson. Jobbet har blivit lättare med åren, men visst kan det bli stressigt under produktionstopparna.

Yvonne Bergström och Carina Andersson i färd med att lägga ihop en bäddmadrass – en av omkring 300 per skift. FOTO JOHANNES TERVO

Kaj Smith hör till dem som är aningen nyare på verkstadsgolvet även om han också har drygt fem år bakom sig på fabriken. Han håller på som bäst med att jobba med mindre bäddmadrasser. Det är ett jobb man utför ensam till skillnad från de övriga linjerna.

– Det är straffarbete det här, säger han och skrattar. Vi har ganska varierande arbetsuppgifter, eller så varierande de kan vara på en fabrik.  Det är ganska bra betalt, listar Smith de goda sidorna med arbetet.

Stämningen på jobbet är för det mesta god. Smith inledde sin bana på Hilding Anders med sommarjobb och ”fastnade sen”, som han uttrycker det.

Överlag är det riktigt bra här, säger han medan han viker ihop madrasser.

Inga-Maria Lundmark drar tyget på madrassen och skickar iväg den till paketeringsmaskinen. FOTO JOHANNES TERVO

NYA TAG I LAGRET

Även på lagersidan har man tänkt om under de senaste åren, gjort om lagret och ändrat arbetssättet totalt, berättar Supply Chain Manager Andreas Ekholm.

– Idag är det färre tunga lyft för hand, säger Ekholm.

Lagret gjordes om totalt för två år sedan. Huvudförtroendeman Mats-Johan Kaars och Supply Chain Manager och EWC-ombud Andreas Ekholm. FOTO JOHANNES TERVO

Huvudförtroendemannen Kaars berättar att lastfelen har minskat i och med att lagret gjordes om och digitaliserades.

–Det är också lättare för nya anställda då man inte behöver veta var allt ligger, utan det digitala systemet berättar om det, intygar Ekholm.

Infotavlan i lagret berättar om vad som är på gång idag. På fabriken har man också satt upp en tavla där vem som helst får skriva in förbättringsförslag på jobbet. FOTO JOHANNES TERVO

I år är det 12 sommarjobbare på fabriken i Närpes, av vilka alla nästan är delvis bekanta med jobbet från tidigare sommar och inhopp.

Dessutom har varje sommarjobbare en personlig mentor som hjälper sommarjobbarna att hitta rätt på jobbet.

FOTO JOHANNES TERVO

Tommy Ljungkvist från Malax kör en av de 14 truckarna i lagret. Han är inne på sin andra period som vice förtroendeman. Ljungkvist började jobba på Hilding Anders genom en hyrfirma och fick fast tjänst 2013.

–Jag känner till hela stället, då jag har jobbat på alla avdelningarna. Jag gillar bäst att jobba i lagret för det är ganska självständigt, säger Ljungkvist. Han anser också att lagret funkar bättre i dagens läge – speciellt efter en ny uppdatering av det elektroniska lagersystemet.

Tommy Ljungkvist har jobbat på alla avdelningar på fabriken – bäst trivs han i lagret. FOTO JOHANNES TERVO

I semestertider måste man fråga ju naturligtvis fråga om semesterplaner. Trots personalförmåner på sängar för de anställda har Ljungkvist verkligen inte bara tänkt sova bort semestern.

– Det blir till att renovera sommarstugan och nya avloppssystem ska lagas på hemgården, säger Ljungkvist innan han kör vidare med trucken.

FOTO JOHANNES TERVO

BÄTTRE INFORMATIONSGÅNG GENOM MÅNADSMÖTE

Klaus Erbismann är chef för koncernens verksamhet i Finland och Baltikum. Han har tummen på pulsen när det kommer till finländarnas sovvanor. Vikten av vila och en god kvalitet på sömnen är något  som regelbundet tas upp i medierna, vilket också syns på Hilding Anders.

– Vi har haft sju goda år nu, och nu väntar vi på sju goda år till. Vi har sett en viss förskjutning från billigare sängar mot lite dyrare. Det positiva är att finländarna verkar satsa mer på sitt sovande än tidigare, säger han.

Hösten 2018 införde man ett särskilt månadsmöte mellan ledning och förtroendevalda.

– Då tyckte jag att situation blev onödigt spänd inom organisationen, säger Erbismann.

Månadsmötet infördes efter en rätt så turbulent höst i samband med arbetstidsförlängningen som kom på köpet i samband med konkurrenskraftavtalet. Här innebär det att talkotimmarna kneps från de så kallade ”pekkasdagarna”.

I mötet deltar förutom chefen för Finland och Baltikum och huvudförtroendemannen också kontorspersonalens förtroendevalda och EWC-ombudet.

Enligt det europeiska EWC-direktivet ska multinationella företag inrätta ett europeiskt företagsråd (EWC) om arbetsgivaren eller anställda i minst två länder vill ha det så.

Det förutsätter att företaget har minst 1 000 anställda i EU/EES-länder och minst 150 anställda i två länder, och koncernen Hilding anders har verksamhet i så gott som samtliga länder i Europa.

Klaus Erbismann är chef för verksamheten i Finland och Baltikum. FOTO JOHANNES TERVO

Förutom möten mellan ledning och förtroendevalda ordnas ett möte för hela personalen ungefär en gång per kvartal.

– Jag anser att det funkar bra att vi möts en gång i månaden. Det är också lättare att vara förtroendeman då reglerna följs på jobbet, säger Kaars.

– Inte är vi ju av samma åsikt i alla frågor men det är bra höra ett annat perspektiv. Det är viktigt med transparens och kommunikation inom organisationen. Jag kan ju heller inte åtgärda problem som jag inte vet om att existerar, tillägger Erbissmann.

Största delen av sängarna som tillverkas i Närpes  är så kallade ”private label”-produkter som återförsäljarna säljer under eget brand. FOTO JOHANNES TERVO

Huvudbild. Yvonne Bergström och Carina Andersson. 

HILDING ANDERS FINLAND

HEMORT: Närpes   

GRUNDAT: 1989 under namnet Unituli, en del av koncernen Hilding Anders från 1998. I Närpes från 2000.

PRODUKTION: Sängar och bäddmadrasser  

VERKSAMHETSOMRÅDE:  Finland

OMSÄTTNING: 35 miljoner (2018)

PERSONAL : 50 inom produktionen på fabriken i Närpes, totalt 70.

 

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO JOHANNES TERVO

NGU-deltagarna funderade på en kampanj som verkligen funkar

Vad kännetecknar en bra kampanj? Bland annat den frågan försökte fackaktiva svara på under de grafiska branschernas nordiska samarbetsorgan NGU:s konferens i Finland.

Nordisk grafisk union (NGU) är en sammansättning av fackförbunden inom den grafiska branschen i de nordiska länderna. Samarbetet inleddes på 1970-talet. Samarbetetsorganets organiseringskonferens ordnades i Kyrkslätt i slutet av maj. Organiseringskonferensen lockade ett 20-tal aktiva medlemmar och anställda från Finland, Sverige, Norge och Danmark.

Industrifackets styrelsemedlemmar Ronny Norrgård och Peter Sjökvist liksom också Elin Sundback, fackligt ombud på Åland, stod för den finländska representationen.

Vanja Elsilä från svenska GS-facket. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

MER INFORMATION OM NORDISKT SAMARBETE

Vanja Elsilä, avdelningsordförande för svenska facket för Skogs- Trä och Grafisk bransch avdelning 6 Väst. GS-facket hör till de nyare fackförbunden i västra grannlandet och har nyligen firat 10-årsjubileum.

GS-facket blev till år 2009 efter en samgång av Grafiska Fackförbundet Mediafacket och Skogs- och Träfacket.

– Detta var första gången jag deltog i NGU, och har fram tills nu inte haft stor insikt i samarbetet. Jag tycker att det är lagom att ses årsvis för samverkan mellan de nordiska länderna. Däremellan fortgår samarbetet genom det nätverk som skapats, sa Elsilä.

Elsilä anser att det helt enkelt behövs mer information om möjligheterna som finns för fackligt samarbete mellan de nordiska länderna.

– Bristen på insyn tills nu vittnar om att det är begränsat till en liten grupp. Vårt förbund behöver helt enkelt bli bättre på kommunicera ut det nordiska samverkansarbetet.

Emma Watne från norska Fellesforbundet berättade om kampanjen ”Flere fasta jobber” vars mål var att bland annat att få ett slut på s.k. nolltimmarsavtal i Norge.  FOTO PATRIK LINDSTRÖM

KAMPANJ FÖR FASTA JOBB

Deltagarna jämförde erfarenheter och lärdomar från kampanjer som förbunden i de olika länderna varit organiserat eller deltagit i.

Emma Watne från norska Fellesforbundet arbetade med kampanjen Flere faste jobber som lyckades i alla fall delvis få bukt med problemen som gäller inhyrd arbetskraft i Norge. Problemen har gällt framför allt byggbranschen och servicebranschen.

– Om man tänker på den bransch som jag företräder, hotell- och restaurangbranschen, så var den i början av fackföreningsrörelens historia en av de mest organiserade och idag hör den till de brancher där organiseringsgraden är lägst, sa Watne.

Ronny Norrgård räcker över den symboliska budkavlen till Marcus Linnros från Skåne och svenska GS-facket. I gruppens planeringsarbete deltog också Ellinor Linnea Spro från Norge (Fellesforbundet) och Dennis Christensen från Danmark (HK). FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Kristiina Linna från FFC berättade om kampanjen Landet för de fria, vars mål var att uppmuntra människor att rösta för förändring i vårens riksdagsval.  Dessutom presenterade danskarna kampanjen mot nedskärningar i utbildningen – en kampanj som nådde framgångar.

NGU-deltagarna fick utveckla idér för kampanjer och påverkningsarbete i mindre grupper.

– Jag lärde mig mycket under dessa dagar. Fick framförallt en inblick i hur de nordiska länderna arbetar med organisationen, politiken samt vilka kampanjer och strategier som fungerat hos dem, och inte minst hur de framgångsrikt gått tillväga, summerar Vanja Elsilä de tre intensiva dagarna.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Optimastudenter tog FM-guld i mekatronik i Joensuu

Årets upplaga av FM i yrkesskicklighet, Mästare 2019, gick av stapeln i Joensuu där över 400 unga proffs tävlade i mer än trettio tävlingsserier. Benjamin Vikström och Robert Westerlund, som får sin yrkesexamen i år från Optima i Jakobstad, tog segern i förkrossande stil i tävlingsserien för mekatronik, det vill säga arbete och produkter som kombinerar mekanik och elektronik.

De unga proffsen tävlade i par, till skillnad från de flesta övriga tävlingsserierna. Duon samlade på sig 89,5 poäng, då laget som kom tvåa fick 57,5 poäng.

Tävlingsuppgiften gick ut på att få en robot att flytta på klossar, och här höll vinnarnas nerver.

–  Det känns bra, svarar Westerlund på den obligatoriska idrottsfrågan. Vi hade ett bra samarbete och det flöt på bra, säger Westerlund.

– Det var lite nervöst under första tävlingsdagen, men inte sen senare, säger Vikström.

Träningen inför FM hade vinnarna inlett redan under hösten – vilket gav resultat.

DET BÄSTA ÄR ATT SE NÄR GREJER FUNGERAR

Vinnarna får förutom ära och berömmelse också ett pris på 800 euro.

– Det bästa är att man får både programmera och få grejer att fungera tillsammans. Det kan vara invecklat, säger pedersörebon Westerlund.

–  När man ser något som man själv gjort verkligen funkar, säger Vikström som kommer från Larsmo.

Både Vikström och Westerlund rekommenderar andra att ta vara på chansen att delta i tävlingar där man kan utmana både sig själv och andra.

Framtiden är något som de nyutexaminerade vinnarna inte direkt stressar över för tillfället.

– Jag har lärt mig mycket i skolan och det har blivit tydligt att det här är en bransch som passar mig, säger Westerlund.

Vikström kommer att jobba inom ett företag som sysslar med maskinuthyrning, medan Westerlund ska jobba på Esse Elektro-Kraft, i alla fall fram tills han rycker in i militären.

Optima skördade framgång även i andra tävlingskategorier inom Industrifackets branscher då Joakim Björkström tog brons i möbelsnickeri.

Resultat och bilder från Mästare2019 hittar du i Tekijäs reportage från finaldagen (på finska). Nästa år ordnas finalen i FM i yrkesskicklighet Jyväskylä.

Huvudbild.Benjamin Vikström och Robert Vesterlund deltog i finalen i Mästare2019 i Joensuu.  Foto Skills Finland/Nina Karaush

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO SKILLS FINLAND/NINA KARAUSH OCH CHRISTIAN DAHLIN/OPTIMA

Personalen på Termonova i Ingå fixar både gymmattor och tunnelbyggen – ”I praktiken säljer vi luft”

Det var kanske bara få som visste att olympiska medaljerna i gymnastik avgörs på underlag som tillverkats i Ingå. Dessutom skapar nya tunnelprojekt framtidstro hos arbetstagarna vid cellplasttillverkaren NMC Termonova.

Olympiska spelen i Rio 2016, London 2012, Peking 2008 och Aten 2004… Cellplasttillverkaren från Ingå spelar en inte alls oviktig biroll i elitidrottens finrum. Då en av  idrottshistoriens mest framgångsrika gymnaster, Simone Biles, kammade hem fyra guld och en brons i Brasilien, var det kanske inte många som hade ögonen på det gula underlaget – men det hade antagligen en och annan anställd på västnyländska NMC Termonova.

Idrottsunderlag är en exakt vetenskap.

– Det handlar om densiteten i materialet. Det finns olika krav på hårdheten som krävs till exempel mellan judo och brottning, då man i ena grenen tävlar barfota och i den andra har tossor på fötterna, säger VD Peter Hammarberg.

Att gymnasterna ser ut att hoppa så högt som det gör har alltså inte enbart med deras hårda träning och goda fysik.

–  Underlaget ger omkring 15-20 procent extra höjd på hoppen.

Verkställande direktör Peter Hammarberg. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Långt från Ingå förhandlar världens fem största tillverkare med Internationella Olympiska Kommittén om vem som får leverera underlagen till OS i Tokyo, som inleds om drygt två år.

Förutom materialet till gymnastikmattor är också materialet i de måltavlor som används i topptävlingar inom bågskytte tillverkade här. Den så kallade sporthelheten står ändå för bara en fjärdedel av företagets produktion.

De övriga områden för cellplasttillverkaren är för det mesta inom värmeisolering. I bergiga Norge byggs det en hel del trafiktunnlar genom fjäll och det är en marknad NMC Termonova slagit sig in på.

Det här blir isoleringsmaterial av olika slag. FOTO PATRIK LINDSTRÖM 

En stor del av företagets produkter går på export, men det finns också en inhemsk efterfråga. Produkterna hittas överallt.

Det handlar om allt från stora byggprojekt till skaften i populära inhemska vinterskor för barn.

– Det som gynnar oss här i Ingå är att det inom det belgiska familjeföretaget som äger oss inte, finns en annan fabrik som kan göra det vi gör här, säger Hammarberg.

NMC-koncernen äger 17 produktionsenheter runtom i Europa – bland annat i Belgien, Nederländerna och  Tyskland.

SKRÄDDARSYDDA PRODUKTER

Huvudstadsregionens nästan rent av ökända långkörare inom infrastruktur, Västmetron, har också fört med sig jobb på NMC Termonova, liksom också stora satsningar på värmeupptagning från vattenbassänger i Österrike, dit Termonova levererat bassängtäcken med den blygsamma storleken på tio hektar.

Då konkurrenterna finns för det mesta i utlandet, med så gott som samma råvarukostnader, har man i Ingå satsat vid sidan av bulkvaran på mer på skräddarsydda produkter för kunderna runtom i Europa.

Huvudförtroendeman Jyri Puttonen. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

I regel har de anställda jobbat länge på företaget och arbetskarriärerna långa. Huvudförtroendeman Jyri Puttonen är själv trots allt rätt så ny i huset och hör samtidigt till det unga gardet inom produktionen.

Lojobon började jobba på NMC Termonova genom en rekryteringsfirma för ett par år sedan.

JOBBA I UGNEN

Produktionen på fabriken i Ingå sker i två avdelningar, på ena sidan tillverkas själva råvaran och enkla så kallade bulkprodukter. Man känner genast att det blir riktigt varmt och skönt att traska in på ugnsidan.

I praktiken handlar det om att blåsa varm luft och tillsätta vissa kemikalier. Materialet färdas genom ugnen i varierande temperaturer, ”jäser” och blir så gott som 30 gånger större, tre gånger på höjden, bredden och djupet.

– I praktiken kan man alltså säga att vi säljer luft, säger Hammarberg.

Processen är väldigt känslig för värmeväxlingar. Det kan hända att en dörr som står öppen någonstans påverkar processen till den grad att materialet måste förkastas.

– Förra sommaren var väldigt varm och då märkte man nog av det på jobbet, säger Puttonen.

Omkring hälften av de runt 1500 produkter som för tillfället tillverkas här står klara att skeppas ut till kundföretagen vid det här skedet. Andra hälften går vidare till vidare förädling på andra sidan väggen.

Arbetarskyddsfullmäktige Staffan Nyman och vice huvudförtroendeman Ralf Heinström jobbar i par. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Staffan Nyman har arbetarskyddet i ryggmärgen med sina 15 år som arbetarskyddsfullmäktige. Han beskriver sig också som något och något av en allt-i-allo på fabriksgolvet.

– Vi har jobbat för att få luftkvaliteten bättre och det har den blivit. Det blir också färre skärsår nuförtiden, säger Nyman.

Skärskadorna är den vanligaste typen av arbetsrelaterade olyckor här, då man med hjälp av mattknivar manuellt skär av material som kommer från ugnen.

Göteborgsbördige Mabel Olsson håller som bäst med att se över den andra maskinen på ungsidan.

– Nu kör vi en väldigt lång körning, det tar över femtio timmar. Att sköta inställningarna är det som tar mest tid, säger hon.

 ”Jobbet är ganska monotont, så det är viktigt med bra humor på jobbet, att vi kan skämta tillsammans”, säger Mabel Olsson (t.v), som är en av tre kvinnor som jobbar inom produktionen. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Då NMC Termonovas verksamhet står på två ben, basgrejerna, som har en rätt stadig åtgång, och större projekt i stil med tunnelbyggen, har behovet av arbetskraft också varierat. Nyligen har man återgått från treskift till oavbrutet arbete i fem skift med anledning av ett större tunnelprojekt i hemlandet.

– Alla som har velat komma tillbaka har fått det, men visst finns det förstås alltid såna som fått andra jobb, säger vice huvudförtroendeman Ralf Heinström.

MER LAGERUTRYMME ÖNSKAS

I regel sker tillverkningen av de längre förädlade produkterna ”med hjälp av värme, inte lim”, som det heter här. På andra sidan väggen, där förädling sker finns bland annat flamlamineringsmaskinen och den stora lamineringsmaskinen som går kort och gått under namnet Jumbo.

Här är det också aningen svalare. Här jobbar Mika Suomalainen som varit 30 år i huset.

– Jag fick här nyligen en prenika. Inte skulle man väl vara här så länge om man vantrivdes, säger han.

Mika Suomalainen och Johan Westerlund.  FOTO PATRIK LINDSTRÖM 

Suomalainen jobbar i par med Johan Westerlund som  har sin andra dag på jobbet efter att ha återvänt efter att ha varit permitterad i några månader.

– Vi får hoppas att det kommer fler beställningar, säger han, för att sedan återgå till arbetet.

Ett så kallat lean-tänk som blivit allt vanligare inom industrin är svårt att genomföra här i de nuvarande fabriksutrymmena, där företaget hållit till i snart 40 år.

– Det skulle kunna finnas mer lagerutrymme. För tillfället är det två dagar produktion, och sen är huset fullt. Ibland kan de färdiga produkterna stå i vägen, säger Suomalainen.

Han berömmer ändå att man i dag oftare byter arbetsuppgifter med kollegerna.  Suomalainen har rätt så nyligen bekantat sig med flamlaminering

– Det skulle vara bra om allt fler prövade på olika grejer här, säger Suomalainen som tillbringade 1990-talet ”på ugnsidan” för att sedan flytta över till förädlingssidan till att bland annat jobba med ”Jumbon”.

Seppo Blom (närmare kameran) och Ossi Pakkala. FOTO PATRIK LINDSTRÖM 

För tillfället består Jumbogänget av Seppo Blom och Ossi Pakkala. De kör samtidigt också kvalitetskontroll. Om mattan som spottas ut har repor eller orenheter plockar de bort dem.

Både Blom och Pakkala står med ett ben på en pall och lutar med det andra mot maskinen.

– Jag har aldrig lyckats trilla ner härifrån, säger Blom, medan han hejar över en cellplastmatta i högen av godkända mattor – den 48:e av sitt slag.

HUVUDFÖRTROENDMAN VID FLAMLAMINERAREN

Då huvudförtroendeman Puttonen inte sköter sitt förtroendemannauppdrag håller han för det mesta till vid flamlamineringsmaskinen.

”Det här är ett jobb som man oftast inte har så skyndsamt med, så jag kommer åt att sköta förtroendeuppdraget lite vid sidan om, och sen tar jag tid för uppdraget vid behov”, säger Jyri Puttonen. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Så gott som alla anställda inom produktionen är medlemmar i Industrifacket, intygar huvudförtroendemannen.

– Jag har fortfarande mycket att lära mig. Inte har jag tidigare precis öppnat lagböcker, säger Puttonen och uppmanar också andra yngre anställda att söka sig till förtroendeposter på jobbet.

Huvudbild. Staffan Nyman och Ralf Heinberg.

NMC TERMONOVA

GRUNDAT: 1977, nuvarande ägaren NMC köpte upp 2006

HEMORT: Ingå

PRODUKTION: Produkter i polystyren eller cellplast.

VERKSAMHETSOMRÅDE: Hela världen, export till Norden och Centraleuropa

PERSONAL: 61

OMSÄTTNING: 18,5 miljoner (2018)

 

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

”Kiky” och svensk service på tapeten då Industrifackets fullmäktige samlades

Industrifackets fullmäktige krävde förändring av den kommande regeringen. Det krympande medlemsantalet, arbetskraftinvandring och höstens kollektivavtalsförhandlingar väckte diskussion. Det hördes även röster för mer svensk service inom industrifacket.

Industrifackets fullmäktige samlades i anrika Paasitorni i Helsingfors 21-22 maj.

Ilkka Nordström, fullmäktigemedlem, huvudförtroendeman vid metallföretaget OSTP i Jakobstad och medlem i Industrifackets svenska sektion, krävde att en webbtjänst för kollektivavtalet (verkkotes) ska utvecklas även på svenska.

Nordström föreslog också att Industrifacket inleder förberedelserna för att utveckla en behändig mobilapp som man kan använda för att räkna ut rätt nivå på t. ex tillägg för övertid.

Förslagen fick ett stöd bland de övriga fullmäktigemedlemmarna.

– En bra idé!, sa Tommi Suvela från Birkaland på svenska.

Ilkka Nordström. FOTO KITI HAILA

Flera fullmäktigemedlemmar tog upp resultatet i vårens riksdagsval och pågående regeringsförhandlingar. Det är ingen självklarhet att den nya regeringen kommer att gå in för en löntagarvänligare politik, men förutsättningarna är betydligt bättre.

Peter Sjökvist från Närpes, styrelse- och fullmäktigemedlem, skickade sina hälsningar till regeringsförhandlarna i Ständerhuset.

– Sipilä-eran är förbi. Arbetet för en ljus framtid är nu viktigare än någonsin, sa Sjökvist, huvudförtroendeman vid Närko.

”Vi behöver en familjeledighetsmodell för 2020-talet”, sa Peter Sjökvist i sitt tal inför fullmäktige. I svart Mari Tuomaala från Torneå.  FOTO KITI HAILA 

Tekijä tog en pratstund med några av de svenskspråkiga medlemmarna i Industrifackets fullmäktige.

Vad är det viktigaste med tanke på höstens förhandlingar?

– Det viktigaste naturligtvis är att få bort kiky-timmarna. För det andra, så är så att vi kört med 0-linje tillräckligt länge nu. Där skulle det få ske en förändring, säger fullmäktigemedlem Ann-Louice Ormiskangas.

”Vi har kört med 0-linje tilräckligt länge nu”, säger Ann-Louice Ormiskangas, huvudförtroenman vid Herrmans i Pedersöre. FOTO KITI HAILA

Ormiskangas tror ändå att höstens förhandlingar kommer att bli svåra.

Hon anser att samarbetet mellan folköver sektorgränserna fungerar bra på svenska.

– Vi svenskspråkiga förtroendemän i Österbotten har ett bra samarbete. Vi håller kontakt bland annat genom Whatsapp, säger Ormiskangas.

”Jag anser att en avlagd grundkurs för huvudförtroendemän måste vara en grundförutsättning för att en förtroendman ska få ingå lokala avtal med arbetsgivaren”, säger Daniel Hannus. FOTO KITI HAILA

Daniel Hannus, huvudförtroendeman vid kyldisktillverkaren Viesmann i Borgå, håller med om den i talarstolen ofta uttalade kritiken om att arbetslivsfrågorna så gott lyste med sin frånvaro under de sista veckorna inför riksdagsvalet. Han ställde själv upp i valet och strävade efter att hålla arbetslivsfrågor framme under kampanjen.

På valfältet har han stött på en och annan väljare som närmast ropat om ”köttskatt”.

– Det kan vara svårt att påverka någon som har en så stark åsikt. Vi måste hålla oss till fakta och motivera våra ståndpunkter, säger han.

Gällande kollektivavtalsförhandlingarna i höst är Hannus mer än tydlig.

– Kiky ska bort, säger han.

– Det är bra att samarbetet mellan grupperna inom Industrifacket funkar bättre. Det är viktigt med samarbete då vi långt har samma mål.

Hanna Borisov, huvudförtroendeman vid Optinova AB i Godby på Åland, är inne på samma linje.

– Det viktigaste är att få bort tvångstimmarna, löneförhöjningar är nummer två, säger Borisov.

På Borisovs arbetsplats har förlängningen av arbetstid genomförts genom att en lördag ha en gemensam Må Bra-dag för hela personalen, så att det inte rör sig om regelrätt talkoarbete för arbetsgivaren – vilket är fallet på flera arbetsplatser.

Hanna Borisov anser att den fackliga kulturen på Åland är  rätt så ung och tunn ”Man får börja jopbba från grunden”, säger hon. FOTO KITI HAILA

MED BLICKEN MOT HÖSTENS FÖRHANDLINGAR

Fackavdelningarna inom Industrifacket gjorde sammanlagt 1 228 förslag. 717 stod teknologisektorn för, 297 specialbranscherna, 154 kemisektorn och 60 inom träsektorn.  Förslagen har behandlats inom sektorerna och i Industrifackets styrelse.

Förberedelserna inför kollektivavtalsförhandlingarna har varit igång  en god stund. De egentliga förhandlingarna kommer att utspela sig mestadels under tidsperioden mellan september och november.

Förutom slopandet av de så kallade kiky-timmarna lyfter Industrifacket fram följande teman:

  • En löneuppgörelse som försvarar medlemmarnas köpkraft
  • Utveckling av regelverket för arbetstid
  • Förbättra de förtroendevaldas rättigheter och ställning
  • Tydligare spelregler för inhyrd arbetskraft, utomstående arbetskraft och utsända arbetstagare
  • Utbildning; inlärning i arbetet och de förändringar som reformen av yrkesutbildningen i landet förorsakat på arbetsplatserna

ORDFÖRANDE RIKU AALTO: FINLAND ÄR EN STABIL MILJÖ FÖR INVESTERINGAR

I sitt tal till fullmäktige ville ordförande Riku Aalto föra fram att Finland, trots att arbetsgivarna och företagarorganisationerna talar om en seg men samtidigt oförutsägbar arbetsmarknad, är en stabil miljö för investeringar.

Enligt Aalto utgjordes en av arbetsgivarlägrets viktigaste meddelanden under riksdagsvalet av konstanta upprepningar om att Finland kännetecknas av en instabil och oflexibel arbetsmarknad, och det måste åtgärdas.

– I praktiken betyder det att så kallade ”olagliga strejker” eller politiska ska fås i styr, även om statistiken visar det inte rör sig om något större problem i Finland, sa Aalto.

Industrifackets ordförande Riku Aalto. FOTO KITI HAILA

Arbetsgivarnas tunna ”babbel” låter konstigt i ljuset av senaste tidens nyheter. Skogsjätten Metsä Group planerar en storinvestering i Kemi.

– Industrifacket stöder det här projektet. Vår uppfattning är att det handlar om en hållbar lösning såväl från våra skogars som ur miljöns synvinkel.

Aalto påpekade skickade också hälsningar till personerna som hålelr på med att svarva ihop landets följande regering.

– Industrifacket vill också att regeringen satsar på en reform av yrkesutbildningen, åtgärder mot den växande gråa ekonomin, frågor i anknytning till arbetskraftsinvandring, familjeledighetsreformen och en förlängning av läroplikten. Vi kräver att den nya regeringen förbinder sig till ett genuint samarbete med arbetsmarknadsparterna. Jag tror att flera av de saker vi tycker är viktiga kommer att finnas i någon form i regeringsprogrammet.

Aalto påpekade att Industrifacket kommer att idka intressebevakning och kämpa för att nå målsättningarna oberoende hur regeringsbasen i landet ser ut.

Industrifackets första vice ordförande Turja Lehtonen önskar att medlemmar och anställda inom förbundet tog till åtgärder att öka medlemsantalet. Trots att Industrifackets ekonomi är i skick oroar det sjunkande medlemsantalet.

– Det kan inte fortsätta såhär. Medlemsantalets utveckling har inte varit önskad, utan det har varit oroväckande. Det här berör oss alla som är samlade i denna sal, sade Lehtonen i sitt tal inför Industrifackets fullmäktigemöte i Helsingfors på tisdagen.

Industrifackets 1. vice ordförande Turja Lehtonen. FOTO KITI HAILA

Industrifackets fullmäktige har under sitt fullmäktigemöte i Helsingfors godkänt verksamhetsberättelsen för bokslutet för 2018. I verksamhetsberättelsen konstateras att året varit fullt av arbete och utmaningar. Orsakerna går att finna både inom organisationen som på grund av yttre utmaningar.

En av de största interna utmaningarna har naturligtvis utgjorts av att år 2018 varit Industrifackets första verksamhetsår. Industrifacket, som blev till genom en fusion av Metallarbetarförbundet, industrifacket TEAM och Träfacket inledde sin verksamhet den 1 januari 2018. Sammanfogandet av verksamhetskulturen inom tre olika förbund har krävt en hel del arbete.

De yttre utmaningarna som Industrifacket stått inför har långt berott på det politiska läget i landet.  Regeringen Sipilä, arbetsgivar- och företagarorganisationerna har gått till angrepp mot hela fackföreningsrörelsen. Trots att det funnits mörka moln på himlen, har situation samtidigt svetsat samman förbundets led. Det kom fram till exempel i kampen mot den så kallade aktiveringsmodellen och uppsägningslagen.

Industrifackets viktigaste målsättning för 2018 var att effektivt få igång det nya fackförbundets verksamhet. Övriga fokusområden har varit att öka samhällspåverkan samt utveckling av regionkontoren, regionverksamheten och fackavdelningarna.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO KITI HAILA

 

Industrifackets nya förtroendemän på historisk kurs – ”Jätteviktigt med utbildning på svenska”

”Fem stjärnor eller 10/10”. Deltagarna i den första grundkursen för förtroendemän i Industrifackets historia gav kursen ett lysande vitsord. 

Tretton nyvalda, gamla och nygamla förtroendemän från Hangö i söder till Karleby i norr, samlades i Murikkainstitutets lokal, tvärs över gatan från Industrifackets huvudkontor i Hagnäs i Helsingfors 13–17 maj. Fokus låg på grundpelarna: facket, förtroendemannasystemet, kollektivavtalet och förhandlingsteknik.

Några deltagare har en lång bana som förtroendeman bakom sig, medan andra rätt så nyligen blivit valda till förtroendemän på jobbet.

”Jag tvekade först, men tänkte sen att varför inte”, säger kursdeltagaren Rose-Marie Eklund, som är nyvald vice huvudförtroendeman på Mirka i Jeppo. FOTO KITI HAILA

Ordförande Riku Aalto hälsade kursdeltagarna välkomna på måndagsmorgonen och inledde med att gå igenom möjligheterna och utmaningar i de pågående  regeringsförhandlingarna  och framför allt blicka mot höstens förhandlingar om kollektivavtalen för Industrifackets medlemmar.

Precis som i många kaffebord landet över, är det framför allt ”kiky” d.v.s konkurrenskraftavtalet som väckte diskussion och frågor bland kursdeltagarna.

Organisationsombudsman Nina Wessberg och avtalsexpert Magnus Salmela stod för undervisningen under kursenDessutom berättade Industrifackets specialforskare Timo Eklund om förebyggande intressebevakning på arbetsplatsen.

”Jag valdes till huvudförtroendeman och då ska jag naturligtvis delta i kursenVi har en arbetsplats där det talas många språk – rumänska, litauiska, ryska, arabiska.”, säger Remus Mihalache är huvudförtroendeman på Quickly Tvättcentral i Mariehamn. FOTO KITI HAILA 
Thomas Källström är förtroendevald för skiftet på Visko Teepak i Hangö. I bakgrunden närmast kameran Johnny Söderholm. 

– Det är bra att det finns öppenhet för diskussion här. Det handlar ju bara inte om det som kommer fram på föreläsningar, utan också exemplen från verkliga livet som kommer fram i diskussionerna, säger Eva-Maria Lind, huvudförtroendeman på båttillverkaren Baltic Yachts.

– Det har blivit klart att jag har mycket arbete att göra då jag kommer hem, säger Eric Häger, nyvald huvudförtroendeman på vattenlåsttillverkaren Prevex i Nykarleby, där han jobbar som maskinoperatör.

Eva-Maria Lind (i mitten), Lotta Asp (t.v), i bakgrunden Tommy Ljungkvist ja Mats-Johan Kaars.

–Det har varit riktigt lyckat. Jag har fått en helhetsbild av hur viktigt det är med facket. Det bästa var att själv testa på det här med förhandling, säger Rose-Mari Eklund. Hon är vice huvudförtroendeman på Mirka i Jeppo.

Både Eklund och Lind tänker delta i fortsättningskursen i  höst.

Så ni ger kursen ett gott vitsord ? 

– Ja, fem sjärnor eller 10/10. Jag tycker inte jag har saknat något, säger Lind.

”DET ÄR JÄTTEVIKTIGT MED KURS PÅ MODERSMÅLET”

–  Det är jätteviktigt att det går på ens eget modersmål, så att man kan diskutera fritt. Jag behöver inte tänka på att hur jag ska ställa en fråga så att alla förstår, säger Lind. Bordsgrannen Eklund håller med.

– Jag kan finska och pratar finska varenda dag, men jag tror att mycket på en sådan här kurs skulle gå förbi, så det är jätteviktigt att det går på svenska, säger Eklund

Eric Häger tror han kan använda sina förtroendemannatimmar effektivare efter grundkursen. FOTO KITI HAILA

Organisationsombudsman Nina Wessberg är också nöjd med kursen.

– Jag tycker vi lyckades bra med att vi fick folk att diskutera. Det fanns tid att grubbla över de psykologiska faktorerna som påverkar en förhandling. Jag vill ge deltagarna det som jag skulle ha behövt då blev vald till förtroendeman, säger Wessberg.

Wessberg sägar att hon vill uppmuntra nya förtroendemän att verkligen våga ta tag i saker på jobbet och samtidigt komma ihåg nätverk och ett förbund.

– De är ett led i den fackliga kedjan, säger hon.

Flera av deltagarna har för avsikt att delta i fortsättningskursen som ordnas i september.

Industrifackets organisationsombudsman Nina Wessberg drog en del av kursinnehållet. FOTO KITI HAILA
Avtalsexpert Magnus Salmela hade hand om ”lagarna och paragraferna” under kursen. FOTO KITI HAILA

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO KITI HAILA

Huvudbild: Deltagarna i Industrifacket första grundkurs för förtroendemän i Helsingfors 13-17.5.2019