Kategoria: På svenska

Släpvagnstillverkaren Ekeri i Pedersöre nyanställer och bygger ut. Arbetstagarna trivs på företaget och huvudförtroendemannen Patrik Bagarnäs konstaterar att dialogen mellan arbetstagare och ledning fungerar.

Produktionen på Ekeris fabrik i Kållby i Pedersöre går på högtryck och personalen på fabriken arbetar i tvåskift. Både huvudförtroendemannen Patrik Bagarnäs och vd:n Matti Laurila berättar att företaget rekryterar så mycket personal man bara kan, men det är svårt att få tillräckligt med arbetskraft i Pedersöre där arbetslösheten är under tre procent.

– Vi söker bland annat svetsare och montörer. Vi har inget löpande band så därför är det bra om man är montör eller elmontör i grunden, säger Bagarnäs.

Men både han och vd:n Laurila betonar att man också är intresserade av personer med annan yrkesbakgrund. Ekeri utbildar personalen enligt behov.

– Vi försöker ta kål på myten om att det här är ett tungt och smutsigt jobb, och att kvinnor inte kan jobba här, säger Laurila.

Och mycket riktigt – det är rent, prydligt och ljust i den stora monteringshallen.

– Arbetsgivaren lyssnar på våra förbättringsförslag och det sker hela tiden en process där saker utvecklas till det bättre. Till exempel fick vi ny belysning i somras, berättar huvudförtroendemannen Patrik Bagarnäs som representerar Industrifackets medlemmar på fabriken.

MER TILLVERKNING I EGEN REGI

Ekeri tillverkar lastbilskåp, släpvagnar och trailers. Företagets specialitet är släp där hela sidan går att öppna. Det gör det snabbare att lasta och lossa gods, och gör att lastutrymmet kan utnyttjas bättre.

I dagsläget har Ekeri ungefär 210 anställda. Sverige är den största marknaden, därefter kommer Finland och Norge. Ungefär 80 procent av produktionen går på export.

Försäljningen kraschade i samband med finanskrisen för tio år sedan, men sedan dess har det stadigt gått uppåt. Vd:n Matti Laurila berättar att företaget satsar på en behärskad tillväxt där omsättningen ska öka med fem till sju procent varje år.

– Vårt stora mål är att tillverka 900 enheter år 2022. I fjol tillverkade vi 710 enheter och i år är målet 742.

Samtidigt står Ekeri i beråd att ta i bruk en nybyggd hall på fabriksområdet i Kållby. Men nybygget hänger inte samman med tillväxten, utan det handlar om att insourca tillverkningen av golv, väggar och tak. Hittills har den tillverkningen skett på underleverans i Kauhajoki på nästan 200 kilometers avstånd, och elementen har levererats till Kållby med specialtransport.

– Det handlar om att förbättra våra processer och få ner tiden från order till leverans. Sidodörrarna tillverkar vi redan själva enligt samma metod, så kunskapen finns i huset, konstaterar Laurila.

ETT PLUS ATT ARBETET ÄR MÅNGSIDIGT

Tillverkningen av en släpvagn börjar i svetshallen där ramen monteras ihop. Vanligtvis är det två arbetstagare som arbetar med en ram, och de följer med när ramen flyttas på luftkuddar genom hallen, från ett moment till ett annat. När vi besöker fabriken står Tomas Ström vid det sista arbetsmomentet.

– Jag håller på att rikta ramen. Det ska vara en viss båge på den, berättar Ström.

Han har jobbat på Ekeri i ungefär 30 år. Under den tiden har företaget hunnit genomgå många upp- och nedgångar – men mest har det gått uppåt. Personalstyrkan har nämligen mångfaldigats under hans tid på företaget.

– Jag vill minnas att vi var 28 arbetstagare på fabriksgolvet när jag började, säger Ström. Han berättar att han trivs med arbetet och att Ekeri är en bra arbetsgivare.

Från svetshallen går släpvagnsramen vidare till blästring och målning, och sedan kommer ramen in i den stora monteringshallen där bland annat Mikaela Skriko tar över.

– På den här stationen drar vi el till ramen och vi monterar bland annat hjul och olika fästen för verktygslådor, berättar hon samtidigt som hon visar upp den enhet som hon och hennes arbetskamrat Vesa Lehto just har blivit klara med.

Nu väntar de på att enheten ska flyttas vidare till nästa station, samtidigt som de går igenom ritningarna för den ram som de ska ta itu med härnäst.

– Det bästa med jobbet är arbetskamraterna, konstaterar Skriko.

”HÄR VILL JAG JOBBA SÅ LÄNGE JAG BARA FÅR”

När underredet till släpvagnen är klart, är följande steg att montera golv, väggar, tak och dörrar.

– Vi har inga mellanlager, utan enheten går direkt vidare till följande arbetsmoment, berättar Patrik Bagarnäs.

Ville Silander håller på att montera dörrar på ett släp. Han berättar att han har jobbat på Ekeri i drygt ett år.

– Här finns hela tiden något att göra. I början var det mycket nytt att ta till sig, men nu börjar jag lära mig, berättar Silander.

Han jobbade tidigare som lantbruksavbytare, men började på Ekeri efter tips från en kompis som redan jobbade där. Det var ett beslut som han inte har behövt ångra.

– Här vill jag jobba så länge jag bara får, konstaterar han.

Arbetet på Ekeri sker i tvåskift, där morgonskiftet arbetar från sex till två och kvällsskiftet arbetar från två till tio.

– Morgonskiftet är bäst för då har man hela kvällen ledig, säger Silander.

Att vakna tidigt är inte ett problem för honom.

När Silander och hans arbetskamrater har monterat dörrarna åker släpvagnen iväg till måleriet. Sedan kommer den till slutmonteringen där bland annat Simon Punsar arbetar.

Punsar är elmontör och ”lite allt-i-allo”, som han säger själv. Som elmontör hör det till hans uppgifter att bland annat installera kylaggregat och olika slags belysning – bland annat lampbalkar baktill, positionsljus på sidan och arbetsljus.

Just den här dagen har han ändå inte gjort elarbeten, utan han har monterat stänkskydd, förvaringslådor och andra grejer på ett underrede.

Alla släpvagnar anpassas enligt kundens önskemål, och det är en sak som ger variation i arbetet. Simon Punsar konstaterar ändå att det går rätt snabbt att lära sig arbetet.

– Ganska långt är det standardiserat. Vi har ett visst sortiment och det börjar gå på rutin, säger Punsar som har jobbat ett drygt år på slutmonteringen och sammanlagt sju år på Ekeri.

LÄTTARE ATT VARA FÖRTROENDEMAN NÄR DET GÅR BRA

När Patrik Bagarnäs inte sköter uppdraget som huvudförtroendeman, så jobbar han med slutgranskning. När arbetet med en släpvagn är klart är det alltså han som tar över.

– Jag går igenom en checklista och kollar att allt finns med och ser bra ut, så att vi kan leverera enheten till kunden.

Också Bagarnäs lyfter fram arbetskamraterna som det bästa med jobbet.

– Jag har svårt att föreställa mig att man kunde ha bättre arbetskamrater än så här.

Han konstaterar att han har en förstående arbetsledare, så han kan sköta sitt förtroendeuppdrag då när det dyker upp något som måste göras.

Bagarnäs har jobbat på Ekeri i drygt 24 år. I ungefär tio år har han varit huvudförtroendeman och före det var han vice huvudförtroendeman ungefär lika länge.

– Det är lättare att vara förtroendeman när det går bra. Dialogen med ledningen fungerar jättebra. Man kan gå och tala med dem om vad som helst. Är det något problem på golvet så säger jag precis som det är, konstaterar han.

Lokalt har man bland annat avtalat om en arbetstidsbank som enligt Bagarnäs fungerar bra. Och en del av utjämningsdagarna, alltså de så kallade pekkasdagarna, har man ersatt med förkortad arbetstid varje fredag. Det innebär att både morgon- och kvällsskiftet förkortats med två timmar.

– Det är roligare att sluta klockan sex än klockan tio på fredag kväll. Det är också bra med tanke på motivationen.

TEXT JONNY SMEDS / LÖNTAGAREN
FOTO JOHANNES TERVO

Artikeln har tidigare publicerats i Löntagarens nyhetsbrev. Beställ nyhetsbrevet på adressen www.lontagaren.fi/nyhetsbrev så får du de senaste nyheterna om facket och arbetslivet i din e-post varannan vecka.

Industrifacket anser att sysselsättningen och industrins verksamhetsförutsättningar måste prioriteras högt under följande valperiod.

Industrifacket presenterade onsdagen den 16 januari sina målsättningar för valperioden 2019-2023. Samtidigt handlar det om frågor som vill förbundet vill att skrivs ner  i regeringsprogrammet då följande regering tar över vid rodret.

– Finland har tidigare byggts med hjälp av samarbete och tillit. Jag hoppas att vi kan återgå till det. Men det förutsätter att samtliga parter verkligen vill det, sa Industrifackets ordförande Riku Aalto på presskonferensen som anordnades i Helsingfors.

Industrifacket anser att följande regering måste lägga förbättrande av industrins verksamhetsmöjligheter till ett strategiskt mål  för följande regering. Förbundet vill att man inför ett tillväxtprogram för industri och export i Finland. De viktiga elementen för programmet ska vara att förbättra kunnandet, utbildningen, forskningen och produktutvecklingen.

– I fall exportindustrin inte klarar sig i på kort sikt i konkurrens med andra länder leder det till att man inom industrin inte heller kan investera på långsikt. Satsningen på forskning och produktutveckling ökar inte enbart med hjälp av statliga pengar, sa Aalto.

Finland kommer att sitta med ordförandeklubban i EU under andra halvan  av det pågående året. Industrifacket vill att tillfället tas i akt för att Finland ska lyfta fram ett tillväxtväxtprogram för industrin med utgångspunkt i  cirkulär ekonomi för hela Europa.

Finlands största industrifackförbund vill också att en tydlig linje utarbetas gällande energipolitiken i landet, så att Finland och den inhemska industrin har tillgång till tillräckliga mängder förmånlig, renare eller utsläppsfri el.

Det fungerande systemet med exportgaranti måste fortsätta. Industrifacket vill också att man under följande valperiod utvärderar den statliga organisationen Business Finlands resultat då det kommer till ökning av exporten, företagens tillväxt och internationella framgångar.  Korrigerande åtgärder ska göras om det behov uppdagar sig, anser Industrifacket.

SYSSELSÄTTNINGEN ÖVER 75 PROCENT

Vi finländare blir allt äldre och utvecklingen för med sig ett visst tryck på den offentliga ekonomin. Svaret till utmaningarna som utvecklingen fört med sig på offentliga tjänsterna  ligger i att få fler finländare på jobb – sysselsättningen ska öka till över 75 procent. Det viktigaste sättet är att lindra matchningsproblematiken med att öka arbetskraftens rörlighet. Här gäller det att uppmuntra – inte tvinga – människor at flytta efter jobb. Stödande funktioner ska finnas tillgängliga bland annat genom att höja skatteavdraget för arbetsbostäder.

Utbildningssystemet måste hänga med förändringarna i näringsstrukturen och samhället i stort. Under följande valperiod måste förverkligandet av reformen inom yrkesutbildningen utvärderas noggrant. Behovet av ökade resurser för yrkesutbildningen måste utvärderas till exempel i mitten av valperioden. Resurserna för yrkesutbildningen som sker på arbetsplatserna måste säkras så att de motsvarar det verkliga behovet.

De unga arbetstagarna utgör framtiden. Samtidigt som man arbetar för att allt fler unga ska ha jobb är det viktigt att ingen faller mellan stolarna och hamnar utanför samhället. Här spelar utbildningsmöjligheterna och tillgången till dem en viktig roll.

Gällande arbetskraftsinvandringen finns det skäl att uppmärksamma att företagen följer finländska arbetsvillkor och att detta övervakas. Tillgångsprövningen förarbetskraft från länder utanför EU och ETA-området ska bibehållas även i framtiden.

SKOG OCH GRUVOR OCH KRAFTTAG MOT GRÅ EKONOMI

Ett mångsidigt och hållbart skogsbruk är viktigt för Finland även i fortsättningen. Med tanke på målet att minska utsläppen är det viktigt att komma ihåg att Finlands skogar är kolsänkor. En aktiv och välskött skogsanvändning och skogsvård bidrar till att öka kolsänkorna.

Industrifacket vill att förverkligandet av skogspolitiken i landet går vidare utgående från den nyligen godkända nationella skogsstrategin. Användningen av skog för rekreation och ekonomisk utvinning måste gå att kombinera med ekonomisk utvinning, och här spelar de olika aktörerna inom skogsbranscherna en nyckelroll med den kunskap och erfarenhet som finns i organisationerna.

Utgångsläget för gruvindustrin måste vara att utöka Finlands gruvkluster och dess värdekedja. Införandet av en gruvskatt måste förberedas på ett sådant sätt att det inte leder till att investeringarna lämnar landet. Det är viktigt man ytterligare satsar på ansvar inom gruvindustrin och att mer uppmärksamhet läggs på arbetet efter att själva produktionen avslutats.

Staten måste ha ett aktivt grepp om ägarstyrningen. Målet måste ligga på att utveckla förädlingsgraden och utöka det inhemska ägandet – inte att sälja bort statens egendom.

Dessutom föreslår Industrifacket ett omfattande och uppdaterat program i kampen för att stävja den gråa ekonomin. Redan i dag  finns en fungerande praxis kring skattenummer i bruk inom byggnadsbranschen. Industrifacket vill införa samma praxis inom restaurangbranschen, städbranschen och industrin. Sanktioner som försummelseavgifter som grundar sig på lagen om beställaransvar ska gälla också för förseelser inom arbetarskyddet.

SAMARBETE PÅ ARBETSMARKNADEN ÖKAR KONKURRENSKRAFTEN

Samarbetet mellan landets regering och arbetsmarknadsorganisationerna utgör en viktig byggsten i den delen av finanspolitiken som försöker täppa till hållbarhetsgapet och skapa förutsättningar för tillväxt i Finland.

Genom historien har förhandlingar på arbetsmarknaden som grundar sig på tillit och samarbete lett till det bästa slutresultatet.

Företagen och internationell handel har en stor inverkan på hur väl mänskliga rättigheter. Industrifacket deltar i  kampanjen #ykkösketjuun (första kedjan) som arbetar för en lag om företags ansvar för respekten för mänskliga rättigheter även i Finland. En sådan lag har redan stiftats bland annat i Frankrike och Schweiz.

TEXT PETTERI RAITO
ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS
FOTO KITI HAILA

BILD: Första vice ordförande Turja Lehtonen och ordförande Riku Aalto.

I Skinnarvik på Kimitoön jobbar Industrifackets medlemmar med att montera sjöminor. De anställda tonar ner hemlighetsmakeriet kring jobbet, men någon helt vanlig arbetsplats kan man ändå inte tala om.

Det är torsdagsmorgon och arbetet pågår i verkstadshallarna i Skinnarvik på Kimitoön. Det skruvas, putsas och svetsas helt som vanligt, eller ja – vanligt och vanligt. Här på Marinens depå jobbar nämligen civila Industrifackets medlemmar som monterar och servar sjöminor.

– Jag servar en del som justerar hur snabbt sjöminan sjunker ner under ytan när man lägger den i vattnet, berättar mekanikern Niklas Friman alldeles vardagligt som om han skulle tala om ett oljebyte på bilen.

Friman har jobbat på depån i 28 år och medger att arbetsplatsen och jobbet de gör kanske inte riktigt är helt som på alla andra verkstäder.

– Man blir ju van med tiden. Jag jobbade tidigare på Björkboda låsfabrik men sökte mig hit för att det verkade spännande och intressant. Och intressant är jobbet fortsättningsvis.

Huvudförtroendemannen Jan-Peter Silander är inne på samma spår. Han säger att jobbet är intressant och mångsidigt, men att det själva praktiska arbetet egentligen inte skiljer sig från verkstadsjobb på den civila sidan.

– Jag jobbade själv som bilmekaniker i tio år på en verkstad innan jag började här. Här behöver man inte slåss med kunderna, då en del kunder ville att bilen är färdig redan innan den rullar in på verkstaden. Och så skulle man ännu diskutera och förhandla om priset. Här får vi de resurser vi får, och vi klarar oss oftast riktigt bra med dem. Det är lugnare tempo på det viset.

Det är två olika huvudtyper av minor man jobbar med på verkstaden. Den första typen är så kallade kontaktminor som säkert är bekanta för de flesta från filmerna, nämligen de runda sjöminorna som ligger en bit under ytan och detonerar vid kontakt med fartyg.

– Årsmodellerna på kontaktminorna är från 40- och 50-talet, så vi talar om ganska gammal men samtidigt beprövad teknik som fungerar helt perfekt ännu idag, förklarar vice chefen för minverkstaden, ingenjörlöjtnant Kenneth Eriksson.

Den andra typen av sjöminor är bottenminor. De är moderna, fyllda med elektronik och censorer och alltså betydligt mer komplicerade, trots att de för en lekman vid första ögonkast kunde förväxlas med en kompost eller septiktank.

– Den nyaste modellen är från 2016. De är större och mer känsliga än kontaktminorna och innehåller mer sprängämne, men de är ändå mycket säkrare, eftersom moderna sprängämne är okänsligare och svåra att antända, fortsätter Eriksson.

SÄKERHETEN FÖRST

Det finns en orsak till att depåavdelningen är belägen ute i skärgården, långt ifrån närmaste bosättning. Man arbetar med sprängämnen och trots omfattande säkerhetsföreskrifter, finns ändå risken för att något kan gå snett. Det syns till och med i hur byggnaderna är placerade. Skulle en allvarlig olycka ske, hur osannolikt som helst, skulle chockvågen från explosionen riktas utåt, bort från de övriga byggnaderna, förklarar Eriksson.

– Säkerheten är ytterst viktig för oss. Säkerhetsbestämmelserna tummar vi inte på. Trots att moderna sprängämnen är säkra och svåra att få att detonera, så arbetar vi som om det skulle vara krut som kan antändas av statiskt elektricitet. Vi har stora marginaler i säkerhetsbestämmelserna så att det inte ska ske några olyckor.

Mingranskaren och depåns snickare Sven-Erik Kinos har lätt för att underteckna det här. Han har jobbat på depån i över 32 år och har länge fungerat som huvudförtroendeman och för tillfället som arbetsplatsens arbetarskyddsfullmäktige.

– Vi träffas några gånger om året för att diskutera säkerheten med arbetsgivaren, men vi har aldrig några stora frågor att ta i tu med eftersom säkerheten oberoende alltid är så viktig och bestämmelserna så strikta. Det är små saker som rättas till vid behov. Staten som arbetsgivare är väldigt precis med att allting ska vara i skick, säger Kinos.

Silander håller med och säger att säkerhetsbestämmelserna till och med kan kännas överdrivna.

– Vi är väldigt noga och arbetarskyddet är absolut i skick. När vi jobbar med sprängämnen har vi till exempel skild klädsel, speciella skor som förhindrar statiskt elektricitet och jordningsarmband på oss. Jag känner inte att det skulle vara farligt alls att jobba här.

Tvärtom känns säkerhetsbestämmelserna till och med lite överdrivna emellanåt, men bättre så.

TONAR NER HEMLIGHETSMAKERIET

Depån i Skinnarvik är ett bra exempel på hur mångsidiga branscher som Industrifacket representerar. Men förutom de låsta portarna, en del uniformsklädda militärer, sprängämnen och sjöminor är arbetsplatsen trots allt inte så olik många andra verkstäder.

– En stor del av det vi gör är egentligen inte speciellt hemligt. Alla vet hur kontaktminor ser ut och webben är full av information, säger Friman och tonar ner hemlighetsmakeriet.

– Till en del är ju jobbet också på sätt och vis hemligt. Men vänner och bekanta känner till att jag jobbar här, så de frågar inte så mycket om jobbet och vi har annat än arbete att diskutera på fritiden. Det går ganska bra ihop och inte orsakar det några besvär, fortsätter Silander.

Att jobba för staten och försvarsmakten verkar vara något som uppskattas bland de anställda. Bland annat förmånerna lyfts fram av många.

– Vi har flexibel arbetstid och efter 15 års anställning har vi lång semester, det vill säga 38 dagar ledigt per år. Lönerna är också konkurrenskraftiga jämfört med den civila eller privata sidan. Arbetstagarna får också idrotta under arbetstid två timmar i veckan, räknar Silander upp.

Möjligheten till utbildning är också något som uppskattas.

– Arbetsgivaren erbjuder utbildning och kurser, förutom alla de kurser som Industrifacket erbjuder sina medlemmar, poängterar Silander.

En som har haft konkret nytta av utbildningsmöjligheterna är montören Eija Fredriksson. I ett hörn av verkstaden jobbar hon med element som kommer in i minorna. Först plockar hon dem isär, putsar och servar dem. Efter det smälter hon bort den gamla tenn-beläggningen och gör nya kopplingar. Sen monterar hon ihop elementen igen. Jobbet går på rutin och med yrkesskicklighet, men när hon började jobba på depån för 28 år sedan, hade hon helt andra arbetsuppgifter.

– Jag började ursprungligen jobba här som städerska. I och med en del omstruktureringar skulle jag för 16 år sedan ha tvingats flytta till Försvarsförvaltningens byggverk, men då lediganslog man en montörstjänst här som jag sedan fick. Jag utbildades till montörsjobbet och har idag många olika arbetsuppgifter.

– Det var en riktigt positiv förändring. Städarjobbet är nämligen inte något helt enkelt jobb, det är ganska tungt fysiskt. Men jag får ännu också städa ibland, vilket är trevligt som omväxling. Det här är en bra arbetsplats, med betoning på att jag egentligen kom hit på ett ettårs vikariat, och nu 28 år senare är jag ännu här, fortsätter Fredriksson och skrattar.

Skulle huvudförtroendemannen Jan-Peter Silander få fria händer, är det egentligen bara en sak han skulle förändra på arbetsplatsen. Nämligen rekryteringsprocessen.

– Det som jag skulle ta i tu med genast är rekryteringen av nya mänskor. Den är för långsam inom försvarsmakten. Vi har ett par platser lediga och en montör hade vi redan valt, men i och med att processen tog så länge, så hann den personen få ett annat jobb. Så nu börjar rekryteringsprocessen på nytt. Men annars har jag inte egentligen något att klaga på.

TEXT JOHAN LUND
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

En varning åt regeringen. Ett stöd för uppsägningsskyddet. Nästan 22 000 av Industrifackets medlemmar på 150 arbetsplatser strejkade onsdagen den 3 oktober.

Industrifackets styrelse beslöt den 24 augusti om omfattande, stegvis framskridande åtgärder som stöd för ett jämställt uppsägningsskydd. Det första skedet, det vill säga övertidsförbudet trädde i kraft den 17 september och gäller tills vidare. Det andra skedet, strejkdagen den 3 oktober stoppade arbetet på omkring 150 arbetsplatser inom Industrifackets branscher. Industrifackets styrelse beslöt den 5 oktober att förbundet tar till hårdare organisationsmässiga åtgärder. Detaljerna om och tidtabellen för de fortsatta åtgärderna meddelas senare. Facket överväger att avstå från påtryckningsåtgärderna om regeringen drar tillbaka förslaget till en ny uppsägningslag och förbinder sig till att inte längre komma med nya propositioner till riksdagen som försämrar arbetslivet.

ISKU INTERIOR, LAHTIS: ”Jag är stolt över vårt gäng”

”Strejken har gått bra”, säger huvudförtroendeman Seppo Päivärinta belåtet. Han har stått som strejkvakt vid porten till Iskus fabrik i Lahtis vid skiftbytet tidigt på morgonen. 350 produktionsarbetare har hållit sig borta.

Det är en kylig morgon vid porten till fabriken Isku Interior. Några av arbetstagarna som hade börjat sitt nattskift under det föregående dygnet har redan gått för dagen. På Iskus område finns flera andra företag där man inte strejkar. Alla som kommer till platsen får frågan om vart de är på väg. Som strejkvakter fungerar vid sidan om huvudförtroendemannen styrelseordförande Eero Nieminen och styrelsemedlem Nina Päivärinta från fackavdelningen för Isku.

– På väg till trådverkstaden? OK, trevlig arbetsdag! Nina Päivärinta ropar glatt till föraren som har stannat bilen efter att ha sett strejkvakterna som samlats.

Huvudförtroendemannen Seppo Päivärinta säger att antalet ordinarie produktionsarbetstagare på möbelfabriken är 296 och antalet inhyrda arbetstagare ett sextiotal. Han konstaterar att arbetstagarna har förstått orsakerna till strejken. Päivärinta understryker att löntagarna har fått utstå mycket redan under en längre tid.

– Mindre bemedlade och fattiga har behandlats verkligen grymt under hela regeringsperioden. De arbetslösa har förödmjukats. Även de som nu har ett jobb, förstår att nedskärningarna i utkomstskyddet för arbetslösa någon gång kan gälla också dem.

”VI FÅR UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER GE EFTER NU”

Nina Päivärinta berättar hur hon senast i går pratat med en bekant fabriksarbetare om orsakerna till strejken.

– Jag förklarade hur läget är och konstaterade att det inte längre fanns någon annan utväg för oss (facket). Han var mycket förståelsefull och uppmuntrade oss till att under inga omständigheter ge efter nu.

Päivärinta har i färskt minne den rad av löntagarfientliga åtgärder som regeringen Sipilä vidtagit, vilka enligt strejkvakten ger full rätt till dagens åtgärder, och mer därtill.

– Vi är tvungna att dra åt skruven, regeringen började ju med tvångslagarna 2015. Sedan kom konkurrenskraftsavtalet som är som att välja mellan pest och kolera. Därefter bröt regeringen mot konkurrenskraftsavtalet i och med den första aktiveringsmodellen. I konkurrenskraftsavtalet enades man ju om att utkomstskyddet för arbetslösa inte längre kommer att försämras, vilket ändå har skett. Den inkomstrelaterade dagpenningen skars ner med 100 dagar och den första aktiveringsmodellen har också skurit ner utkomstskyddet för arbetslösa.

– Det är klart att den sista spiken i kistan kommer i något skede, och det skedet är nu. Arbetsministerns anföranden i går ändrar ingenting, för själva saken, nämligen ojämlikheten förändras inte. Jag tycker att det är utomordentligt bra att FFC enades om en gemensam ståndpunkt. Det enda möjliga är att lagförslaget dras tillbaka!

”SÅ HÄR MYCKET FÅR INGEN UNDERKUVAS”

Eero Nieminen berättar att han har fått – uttryckligen fått, inte varit tvungen att – diskutera strejken på daglig basis.

– Diskussionerna bland de anställda har varit bra och inspirerande. Jag har fått höra att det är fint att facket är på de anställdas sida rent konkret. Det är bra att det nu görs någonting.

Nieminen avfärdar företagarsidans påståenden om ”utomparlamentarisk verksamhet” som osakliga.

– Så här mycket får man inte underkuva arbetstagare, eller någon annan överhuvudtaget. Regeringens diktat strider mot demokratin. När regeringen förtrycker löntagarna och inte går med på att diskutera eller förhandla är vi ju tvungna att agera.

Strejkvakterna vid Isku tror att helt andra åtgärder än avsked på oklara grunder och karensstraff skulle skapa arbete i Finland.

– Övertidsarbete borde begränsas. Övertidsförbudet har visat att inte ens skiftena i stora fabriker fungerar, och att de har problem. Jag har förundrat mig över hur övertidsförbudet kan inverka så här mycket, säger Nina Päivärinta.

– Om den övre gränsen för övertidsarbete stramas åt skulle antalet arbetstillfällen i Finland öka rejält. Det skulle ha en stor inverkan, säger Seppo Päivärinta.

De YTK-medlemmar som slunkit in genom portarna vill Nina Päivärinta påminna om att Allmänna Arbetslöshetskassan inte står vid porten för att försvara arbetarnas rättigheter. Det är ju bara en a-kassa, inte ett fackförbund. YTK har inte heller gett några utlåtanden om hur fel det är att försvaga uppsägningsskyddet. Medlemmar i YTK får inte heller strejkunderstöd.

– Riku Aalto konstaterade att de har gjort sitt val. Jag tycker att det var riktigt bra sagt av ordföranden.

HUVUDFÖRTROENDEMAN NIINA MALM, OVAKO, IMATRA: ”VI HAR UPPLYSTA MÄNNISKOR”

Niina Malm säger att arbetstagarna har förstått varför de strejkar.

Fabriken sysselsätter cirka 470 organiserade arbetstagare i Industrifacket. Fabriken tömdes på folk och stannade av sex på morgonen. Strejkdagen förlöpte smidigt.

– Folk har varit rakryggade och punktliga. Till exempel strejkvakterna var på plats precis som överenskommet.

Enligt Malm är likvärdighet och jämlikhet hörnstenar som man ska hålla sig till.

– Samma regler ska gälla för alla. Det är min förhoppning att vi skulle få en jämlik arbetslagstiftning som omfattar hela Europa. Jag kan inte förstå hur landets regering med hård hand har börjat ensidigt rota i saker som är i ordning. Så här kan det inte fortsätta.

HUVUDFÖRTROENDEMAN ATTE KILPINEN, MÖLNLYCKE HEALTHCARE, S:T MICHEL: ”DET HÄR HANDLAR OM SOLIDARITET”

Enligt Atte Kilpinen förstår de 400 anställda på företaget varför maskinerna inte är i gång på strejkdagen. Fackförbundet Pro är också med för fullt.

Strejkvakterna gjorde sitt morgonskift mellan klockan fem och åtta. Man blev tvungen att anmärka på några strejkbrytare som ville gå till fabriken.

Fabrikschefen var naturligtvis förargad över hur mycket strejken kostar fabriken. Kilpinen hade påmint om att strejken skulle ha kunnat förhindras om ett meddelande om detta gått via arbetsgivarförbundet till regeringen.

– Företagen har dragit nytta av regeringen Sipiläs agerande. Arbetsgivarna behöver inte lida i andras ställe. De har dragit nytta av situationen och kommer att fortsätta att göra det.

Vad om endagsstrejken inte får regeringen att ta sitt förnuft till fånga?

– Då blir vi tvungna att planera fortsatta åtgärder. Vi ger inte upp.

HUVUDFÖRTROENDEMAN MARKO KEMPPAINEN, EXEL COMPOSITES, JOENSUU: ”VI HAR EN TOM FABRIKSSAL”

Marko Kemppainen säger att arbetstagarna har förstått motiveringarna till strejken.

– Det började med konkurrenskraftsavtalet, sedan kom första och andra aktiveringsmodellen, och regeringens löften om att inte lägga sig i arbetstagarnas ställning. Vi litade på löftet och gick in för konkurrensavtalet med långa tänder, men regeringen har svikit sitt ord. Nu måste vi få slut på spelet.

Strejkdagen förlöpte lugnt.

– Ingen har kontaktat oss. Tack vare de tydliga anvisningar som facket gav blev det minimalt med frågor. Strejkunderstödet ansågs som viktigt.

Kemppainen har förundrat sig över företagarnas tankar om att det är nödvändigt att göra sig av med arbetstagare.

– Det verkar konstigt att den första reaktionen på problem är att ge sparken åt arbetstagare. Vad hände med tanken på att hjälpa människor och samarbeta på arbetsplatsen? En företagare är inte sin uppgift vuxen om han eller hon inte inom en sex månaders prövotid kan bedöma om han eller hon vill anställa personen i fråga eller inte.

HUVUDFÖRTROENDEMAN TONI KERÄNEN, OUTOKUMPU STAINLESS, TORNEÅ: ”NU FINNS DET ANLEDNING TILL STREJK”

Toni Keränen säger att det var tyst på stålfabriken på strejkdagen. I strejken deltog 1 500 personer, av vilka 350 var medlemmar i Pro.

– Vi står gemensamt mot en underminering av uppsägningslagen. Lagen ger oss denna möjlighet till samhällspåverkan som det är skäl att utnyttja när det finns orsak till det.

Man har diskuterat i offentligheten om det är rätt att arbetsgivarna får lida på grund av konflikten mellan regeringen och facket. Keränen ser dock att arbetsgivarna har möjlighet att påverka regeringen via sina egna kanaler.

– Hos oss är statsägda Solidium en stor ägare som erbjuder möjlighet till direkt kontakt, säger Keränen.

Keränen skickar hälsningar till statsminister Juha Sipilä.

– Det är skäl att ta mössan i näven, medge sina felbedömningar och ge efter. Jag hoppas att fackets gemensamma hälsningar väger så tungt att de når fram.

VICE HUVUDFÖRTROENDEMAN KALLE FORSMAN, NOKIAN RENKAAT, NOKIA: ”NU SKA VI INTE GE UPP”

Kalle Forsman ser att om vi ger upp nu kan det komma emot ännu svårare saker i framtiden, såsom till exempel avsaknaden av kollektivavtalens allmänbindande karaktär. Regeringens ändringar i uppsägningsskyddet duger inte.

– Inte ändras ju den ojämlika behandlingen i lagförslaget, även om storleken på företaget ändras.

– Om det finns orsak till uppsägning kan man i Finland säga upp med stöd av lagar och förordningar. En företagare ska inte bli förvånad om han eller hon råkar i svårigheter vid olaglig uppsägning av någon som till exempel är sjukledig.

En uppluckring av uppsägningsskyddet skapar inga nya arbetstillfällen. Forsman understryker att arbetarpartierna har lagt fram många goda förslag till förbättring av sysselsättningen.

– Jag förstår nog att det innebär ett stort steg för en småföretagare att anställa sin första eller andra arbetstagare. Varför kan vi då inte stödja sysselsättningen i en situation som denna?

HUVUDFÖRTROENDEMAN KIMMO NATUNEN, UPM PLYWOOD, NYSLOTT: ”MÄNNISKOR BEHÖVER ANSTÄLLNINGSTRYGGHET”

Kimmo Natunen säger att strejkdagen förlöpte föredömligt på fanerfabriken. Enligt Natunen har de anställda kommit med positiv respons på hur deras rättigheter försvaras.

– Syftet med arbetslagstiftningen är att skydda arbetstagaren. Det är därför oacceptabelt att försvaga den. Ett förslag som försvagar uppsägningsskyddet skulle försätta arbetsplatser av olika storlek i en ojämlik ställning.

Natunen påminner om att när konkurrenskraftsavtalet ingicks blev arbetstagarparten lovad att inga ytterligare försämringar av arbetslagstiftningen skulle göras under denna regeringsperiod. Han anser att fackets organisatoriska agerande måste fortsätta tills lagförslaget faller.

När det gäller att främja sysselsättningen måste man söka lösningar genom trepartsberedning, säger han.

– Människor behöver anställningstrygghet. Man ska inte hela tiden behöva vara rädd för att bli uppsagd.

 

TEXT SUVI SAJANIEMI, ASKO-MATTI KOSKELAINEN OCH PETTERI RAITO
FOTO LAURI ROTKO, JOHANNA KOKKONEN, JYRKI LUUKKONEN, PAULA MYÖHÄNEN, ARI NAKARI, MARKKU TISSARINEN OCH JARNO VUORINEN