Fyra år efter nedläggningen av rörfabriken i Lappvik – ”En dörr stängdes, men i stället har andra öppnats”

Senast Tekijä besökte stålföretaget SSAB:s rörfabrik i Lappvik höll ett femtiotal anställda i gång det som fanns kvar av produktionen. Två år innan hade det starkt kritiserade beslutet kommit.

För de allra flesta som en överraskning. Rörproduktionen skulle koncentreras till enheten i Tavastehus och fabriken i Lappvik, som varit i gång sedan 1960-talet, skulle läggas ner.

Arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg hade fullt upp med att arbeta med frågor som hade att göra med bekämpning av coronaviruset på arbetsplatsen samtidigt som ett sorgearbete pågick.

Ett använt munskydd hade fastnat i staketet och vajade i vinden. Smårörstillverkningen hade redan flyttat till Tavastehus.

Hösten 2024 har den stora SSAB-texten försvunnit från skylten vid vägen, liksom Rautaruukki-texten försvann åtta år tidigare då svenskarna tog över.

Det är en bekant man som hälsar på oss på parkeringsplatsen.

Den nordiska ståljättens namn på skjortan har sedan det senaste besöket bytts ut mot det internationellt klingande Port of Lappvik.

– Jag kunde inte hålla mig borta, säger Heimberg.

Heimberg arbetar som fastighetsskötare på industritomten. Han blev anställd för att hålla koll på fastigheten redan strax efter nedläggningen.

Ett drygt år efter nedläggningen, i april 2022, meddelade två företag inom båtbranschen, Nylund’s Boathouse från Raseborg och Marine Alutech från Salo att de tillsammans under namnet Port of Lappvik köper upp området.

Sedan i fjol håller också Gränsbevakningsväsendet till i hamnen i Lappvik, vilket också för med sig stabila inkomster.

Tidigare SSAB-anställda Säde Sundberg kör in på parkeringsplatsen på sin Triumph och gör oss sällskap då vi går in.

De tidigare kollegerna hinner snacka lite om det aktiva djurlivet på fabriksområdet. Rävar, skogsharar, hjortar en massa fåglar.

Jag tänker att det är bra att det ändå kom någon typ av verksamhet hit rätt så snabbt efter nedläggningen.

Inne i hallen är det mörkt. Och väldigt mycket tystare än då här tillverkades stålrör och truckar körde omkring.

– Jag känner igen den här lukten på något sätt. Det känns bekant men samtidigt ändå inte. Det har nog varit en hel del stress i den här hallen, säger Sundberg och skrattar.

– Det ser heller inte lika råddigt ut som det ibland kunde se ut.

I betonggolvet syns fortfarande märken efter tunga högar av stålrör.

Där det tidigare producerades stålrör är det nu båtar av olika slag som står i förvar eller väntar på service.

– Jag tänker att det är bra att det ändå kom någon typ av verksamhet hit rätt så snabbt efter nedläggningen, så att inte fastigheten och området hann bli förfallet, säger Sundberg.

Inledningsvis hette det att det nya arrangemanget skulle kunna föra med sig omkring 100 jobb. Heimberg uppskattar att det i nuläget jobbar runt 40 personer på området. Då beslutet om rörfabrikens nedläggning kom år 2018 jobbade 115 personer där.

– Jag var med då Skogby såg lades ner i slutet av 1980-talet. Det fanns män, framför allt ungkarlar, som hade flyttat från en annan ort och inte riktigt hittade sin plats. Alkohol var ofta med i bilden och jag vet om åtminstone två personer som tog livet av sig, säger Heimberg.

Det var många som gick till Fiskars Finland och SBA i Raseborg som anställde då.

Då SSAB lade ner i Lappvik var det ett antal som blev och väntade in pensionen. De allra flesta hittade ändå jobb relativt snabbt. Enligt uppskattning bodde långt över hälften av de anställda i Raseborg.

– Det var många som gick till Fiskars Finland och SBA i Raseborg som anställde då och Helkamas fabriker i Hangö.

Det fanns ett antal som nappade på erbjudandet att åka till Tavastehus, men de flesta av dem bor kvar i Västnyland.

– Det fanns speciellt av de likte yngre som åker till Tavastehus och jobbar på valverket där och inte alls i rörproduktionen. Där är arbetsskiften sådana att det möjliggör att bo kvar här, men man måste ändå ha någon lya att övernatta i Tavastehus. Det var någon som hade skaffat en husbil, säger Heimberg.

En familj med rötterna i norra Finland sökte sig till Brahestad och SSAB:s stålverk där.

Det var också flera som fick jobb på enzymtillverkaren IFF:s, tidigare Genencors, fabrik i Hangö.

Fabriken anställer runt 150 personer idag.

En av dem är Säde Sundberg som jobbat med logistik som tjänsteman på kemiföretaget. Enzymtilvlerkningens termer som granulering och fermentering.

– Att jobba aktivt med arbetarskyddet. Det tror jag alla vi som kommer från rörfabriken i Lappvik har med oss fortfarande.

NYA BANOR

För vissa av de tidigare anställda innebar nedläggningen branschbyte eller skolbänken. Lina Forsberg jobbade som truckförare ända fram till slutet år 2020. ”Jag trodde ju nog att jag skulle få stanna längre”, sade hon för fyra år sedan då vi träffades i Lappvik under rörfabrikens sista höst.

Forsberg gick arbetslös i en vecka innan hon fick jobb i en annan av Industrifackets avtalsbranscher då hon började jobba för tvätteriet Clean Kalle i Raseborg. Det blev några månader av jobb där innan tanken på utbildning inom det sociala området började växa sig starkare.

En dörr stängdes, men i stället har andra dörrar öppnats.

Nu jobbar Forsberg som personlig assistent på deltid. Dessutom har hon axlat ansvar inom en organisation i tredje sektorn.

– Jag har nyss börjat som verksamhetsledare för Västnylands hörselförening. Det är en annan typ av jobb än jag gjort tidigare. På fabriken visste jag att jag jobbar måndag till fredag. Nu är arbetstiderna friare.

Forsbergs pappa, som också jobbade på fabriken, hittade också efter nedläggningen snabbt jobb på en firma i Karis. Hon saknar inte fabriksjobbet, men ibland nog känslan av att ha en konkret arbetsgemenskap.

– Nu jobbar jag ju en hel del ensam hemifrån. Mitt liv har inte blivit sämre. En dörr stängdes, men i stället har andra dörrar öppnats, säger Forsberg.

Nu får hon till exempel skriva mera, något hon gillar eftersom hon alltid gillat att arbeta med text.

I Lappvik sätter sig Ulf Heimberg i ”koppin” vid tidigare fabriksporten. På kaffekoppen i hans hand står det fortfarande SSAB, som ett minne från gamla dagar.

– Det är ett avslutat kapitel. Fortfarande håller jag fast vid att det var fel beslut att lägga ner rörfabriken. Men det är inte förbjudet att göra fel beslut.