Rörfabriken i Lappvik inne på slutrakan – ”Vi har gått igenom förtvivlan, ilskan, hoppet och maktlösheten”

teollisuusliitto

Vid årsskiftet stänger SSAB:s stålrörsfabrik i Lappvik i Hangö för gott. ”Det var verkligen inte så här det skulle gå”, säger arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg om att en fabrik som nyss firade 50-årsjubileum nu läggs ner.

HUVUDBILD. Arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg och huvudförtroendeman Timo Jansson har tillsammans 60 år bakom sig på fabriken.

18.11.2020

Solen skiner och höstens färger sprakar i rött och gult. Det är en av de där vackra dagarna som får en att komma ihåg att hösten inte är enbart eländig. Det blåser ändå kallt på Ekösundet utanför Lappvik. Man fryser om öronen men usikten är det minsann inget fel på.

– Inte skulle man ju idag få lov att sätta upp en fabrik på det här stället, säger en man i vit hjälm. Bakom näs- och munskyddet döljer sig Ulf Heimberg, arbetarskyddsfullmäktige vid SSAB:s stålrörfabrik i Lappvik. En man som tillbringat lejonparten av sin yrkeskarriär här.

Det var en reporter från lokalradion och frågade vad jag tyckte om att fabriken ska läggas ner.

Ute på gården står grova pålningsrör, som tål att lagras utomhus. Smårörsproduktionen flyttade till SSAB:s enhet i Tavastehus i augusti.

– Nu är vi på slutrakan. Det gamla bibliska uttrycket om att ”allt har sin tid” har verkligen besannats, säger Heimberg, där han står vid porten till fabriken som varit hans arbetsplats i drygt 33 år.

En väldigt säker sådan, som han säger sig själv. Fram tills den dagen 2018, då han stod och tankade bilen och fick ett samtal.

– Det var en reporter från lokalradion och frågade vad jag tyckte om att fabriken ska läggas ner. Det var så jag fick veta om beslutet, säger Heimberg.

Det är fortfarande oklart vad som kommer att hända med själva fabriksfastigheten efter att produktionen avslutas.

Huvudförtroendeman Timo Jansson gör också oss sällskap. 115 personer arbetade här då beslutet om nedläggningen kom för drygt två år sedan, berättar han.

Nu är antalet betydligt lägre då knappt 50 anställda är kvar. Uppsägningsbeskeden har delats ut och arbetsplikten av tar slut vid årsskiftet för de flesta. I dagsläget kör man fyra rörlinjer och i början av hösten gick man över från två skift till ett.

”RIKTIGT GODA ÅR”

Men, låt oss ta det hela från början.

På 1960-talet ökade befolkningsmängden efter ett industriellt uppsving på Hangöudden.  Rörfabriken i Lappvik grundades 1969 som Etna rör. Företagets rötter går att finna i Hangö Svetsning Ab, grundat strax efter kriget.

År 1975 tog statsägda ståljätten Rautaruukki över fabriken. Och visst är det ”Rautaruukkis fabrik” det verkar heta i folkmun.

– Det var riktigt goda år på 1980-talet och speciellt i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet kan man nästan tala om galna år, säger Heimberg.

Bland kunderna fanns bland annat byggnadsindustrin och transportindustrin.

Den första tiden var riktigt bra. Men det är historia nu.

2014 blev året då svenska SSAB tog över Rautaruukki, en utveckling som inledningsvis togs emot väl i Lappvik. Här spelade tankar om ett svenskt lyssnande ledarskap och representation i styrande organ på svenskt vis en roll.

– Produktionsmängden ökade klart eftersom SSAB inte då hade egen rörproduktion, säger Jansson.

– Ja, den första tiden var riktigt bra. Men det är historia nu, säger Heimberg.

Strejk inom teknologiindustrin 2011 på dåvarande Rautaruukki i Lappvik. Strejkvakterna från vänster Timo Jansson, Kalevi Heikkinen och Risto Tuppurainen.

Så här i efterhand anser de ändå att det befarade beslutet hängde i luften från start.

– Det hette ju då redan då att SSAB har två primärenheter i Finland, Brahestad och Tavastehus – och sen kanske något litet vid sidan om, säger Jansson.

Det som kanske grämer mest efter beslutet är den dåliga kommunikationen från koncernsledningshåll i Sverige.

Det hette ju då redan att SSAB har två primärenheter i Finland, Brahestad och Tavastehus – och sen kanske något litet vid sidan om.

– Jag hade väntat mig lite mer solidaritet, lite mer diskussion, speciellt som vi ju långt pratar samma språk, men det har varit plus minus noll. Inte ett piss därifrån, säger Heimberg.

De galna åren vid millenieskiftet var kanske över men fabriken i Lappvik hade goda år bakom sig då beslutet kom.

Fabriken hade också fått utmärkelser för hur arbetarskyddet utvecklats på fabriken. Det arbete fortsätter förövrigt in i det sista. På fabriken har man satt ihop en arbetsgrupp för att motarbeta coronariskerna.

INGET EXTRA FRÅN ARBETSGIVAREN

De förtroendevalda har fört diskussioner och förhandlingar med ledningen minst en gång i månaden sedan nedläggningsbeslutet för över två år sedan.

– Inte är det så väldigt mycket extra arbetsgivaren kommit med i förhandlingarna. För det mesta handlar det om lagstadgade rättigheter för dem som blivit uppsagda. Arbetsgivaren har slagit in de lagstadgade rättigheterna i ett vackert paket. Något generöst har det inte varit frågan om, säger Jansson.

Ursprungligen hette det att det råder arbetsplikt under hela uppsägningstiden, men det ändrades senare. Sådana personer som har en eller två månaders uppsägningstid har ännu inte fått besked om uppsägning.

Lina Forsberg arbetade tre år som truckförare på fabriken i Lappvik.

–  Personalens förtroendevalda har kunnat förutspå förtvivlan, ilskan, hoppet och maktlösheten. Alla de här faserna har vi gått igenom. Jag talar också med folk som varit med och byggt upp den här fabriken, pensionerade sedan länge. Tänk att det finns en bitterhet trots att det inte längre berör dem på något sätt, säger Heimberg.

Nu återstår acceptansen.

Omkring hälften av arbetstagarna har lämnat företaget efter nedläggningsbeslutet. Hela ledningsgruppen sökte sig rätt fort efter beslutet bort från fabriken. Det har väckt en del funderingar på fabriksgolvet.

– Det blir en hel del problem med informationsgången. Om inte arbetstagarna skulle veta vad de gör, så skulle fabriken stå, säger Jansson bestämt.

ENSTAKA LJUSGLIMTAR

På Hangöudden har industrierna av tradition sysselsatt människor sedan 1960-talet. Inte långt från SSAB:s fabrik ligger Koverhar, där FN-steels stålverk låg. Företagets konkurs och nedläggningen av fabriken 2012 ligger här i färskt minne.

Då förlorade fler än 400 personer jobbet och nedläggningen påverkade naturligtvis också kringnäringarna. Också på SSAB:s fabrik finns det anställda som för andra gången fick se sin arbetsplats läggas ner.

Sammanlagt runt 15 av dem som blivit uppsagda från Lappviksfabriken har börjat jobba på SSAB:s övriga enheter i landet.

Läget är ändå inte fullt så dystert och speciellt hangöborna har hittat jobb, berättar Jansson.

Filterpak, som tillverkar munskydd i Hangö, har anställt dussintals människor under den senaste tiden. Cykel- och kabeltillverkaren Helkama går också bra och har gjort flera nyanställningar.

Och visst finns det av dem som tagit emot jobb på SSAB:s andra enheter i landet och främst fabriken i Tavastehus. Sammanlagt rör det sig om runt 15 personer.

De har kanske fem-sex år kvar innan pensionen. De blir med bostad och familj här i nejden.

– De flesta som åker dit ser det som ett sista krafttag. Vi kallar dem ”besökare”. De har kanske fem-sex år kvar innan pensionen. De blir med bostad och familj här i nejden, säger Jansson.

Det finns också någon enstaka anställd som jobbar på SSAB:s fabrik i Toijala.

– Folks livssituationer är förstås olika. Rörtillverkningen är också en väldigt specialbransch och det kan vara svårt att överföra kunnande till annan tillverkning, förutom då att man har erfarenhet av fabriksarbete. Men sen vaknar ju frågan om vem som anställer en 55-åring som tillverkat rör i 35 år.

En flytt till finskspråkiga Tavastehus var aldrig ett alternativ för Lina Forsberg. Så gott som hela den tid hon jobbat som truckoperatör på fabriken har präglats av stämningarna efter beslutet om nedläggning.

– För min del blir det sannolikt någon typ av utbildning, men jag vet inte ännu vad det skulle vara, säger hon.

Var jag är om ett år och och vad jag gör, det vet jag inte, säger Tenalabon Lina Forsberg.

Hon poängterar att det inte enbart är anställda som befinner sig nära pensionsåldern som får se sig om efter nya jobb.

– Jag trodde ju nog att jag skulle ha fått stanna längre, säger Forsberg.

Huvudförtroedeman Jansson berättar att det också finns vissa hinder då det gäller utbildnig för de uppsagda från SSAB i Lappvik.

– TE-centralerna har flera kurser och utbildningar och en del skulle säkert, men som en av omställningsskyddet har vi fått en liten bonus för att vi ska jobba kvar här. Det betyder att vi har runt tre månader efter att vi blivit arbetslösa då vi inte får inkomstrelaterad dagpenning.  Då får du inget stöd under de tre första månaderna om du bestämmer dig för att börja studera. Det sparkar åt fel håll, säger Jansson.

För både Heimberg och Jansson väntar pensionen i en inte allt för avlägsen framtid.

– Jag skulle få gå i pension i februari, men jag har inte ännu beslutat mig ännu. Något kommer jag att göra, det är säkert. Om det blir på heltid eller deltid, det återstår att se, säger Heimberg.

VAD HÄNDER MED FABRIKEN?

– Spekulationer och rykten finns det gott om, men något konkret som personalen skulle fått ta del av, det finns det helt enkelt inte i det här skedet, säger Heimberg.

– De grupper som besökt oss här har snarast varit intresserade av vad som finns att ta, inte nödvändigtvis av att utveckla området säger Jansson.

Hamn, järnvägsförbindelse, riksvägar, allt ligger nära.

De gamla produktionslinjerna ska plockas bort efter årsskiftet.

– En del tar man till vara och använder som reservdelar, men en hel del hamnar väl i masugnen på SSAB i Brahestad, säger Jansson.

En sak är säker och det är att byn Lappvik blir tystare än tidigare. Bybutiken stängde redan för något år sedan.

Runt 50 personer arbetar i produktionen fram tills årsskiftet. Tidtabellen  har ruckats framåt  flera gånger under nedläggningsprocessen.

Både Jansson och Heimberg vill föra fram att infrastrukturen är i skick med tanke på någon typ av industriell produktion. Hamn, järnvägsförbindelse, riksvägar, allt ligger nära.

– Det var inte så här det skulle gå. Det är inte fel att göra dåliga beslut, men SSAB:s beslut att lägga ner fabriken var inte genomtänkt. Flummigt från början till slut. Det har inte varit frågan om att vi inte varit lönsamma eller att leveranstiderna inte skulle ha hållit. Och om deras ursprungliga planer skulle ha hållit, så skulle vi vara borta härifrån sedan länge, men det blev inte så, säger Heimberg.

– På fabriksgolvet har det blivit tydligt att nedläggningsprocessen inte haft en tydlig ledare i något skede, olika personer har ansvarat för sina ansvarsområden. Först meddelar man om nedstängning, efter det gör man beslut om investeringar i Tavastehus. Det handlar inte om att de inte skulle klara av det i Tavastehus, det finns helt enkelt inte tid, säger Jansson.

Sammanlagt har nedläggningsprocessen tagit nästan tre år. Lagen skulle ha godkänt ett där och sen i det skedet skulle. Ur Lappviks synvinkel skulle det hela ha tagit ett havt år, anser huvudförtroendemannen.

I oktober slutfördes samarbetsförhandlingarna på SSAB:s enheter i Finland. 35 årsverken ska bort, löd slutresultatet. Samarbetsförhandlingarna berörde inte fabrken i Lappvik.

Inga fall av coronasmitta har upptäckts på Lappviksfabriken, berättar arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg.

Specialgrupp mot covid-19

Förutom den stress som nedläggningsbeslutet orsakat och den utdragna ovetskapen som personalen på SSAB:s rörfabrik i Lappvik fått tampas, med har den sista tiden också präglats av coronapandemin.

En skild covidgrupp, bestående av förtroendemän, arbetarskyddet och ledning började träffas regelbundet. Gruppen sammanträder två gånger i veckan.

– Vi går bland annat igenom smittläget i landet och här i närområdet, så att vi kan reagera vid behov, säger arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg.

Man har också sett över rutinerna när det kommer till att hämta och föra varor i produktion. Gäster och deras värdar bär ansiktsmasker, medan de inte är obligatoriska för personalen.

– I matsalen har vi infört matturer och hälften av stolarna är bortplockade, så det är lättare att hålla säkerhetsavstånd.

Utomstående chaufförer som kommer och hämtar rören ska bära ansiktsmask då de befinner sig på fabriksområdet. Skydden står SSAB för.

– Sjukfrånvaron överlag har varit låg. Man skulle ju kunna tro att arbetsmoralen inte är på topp efter att folk blir uppsagda, men visst är den det. Det här har vi varit stolta över, säger Heimberg.

 

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO PATRIK LINDSTRÖM