Niklas Wahlroos arbetsbeskrivning är kort men varierande: ”Jag gör allt som inte elektrikerna gör”

Borgåbon Niklas Wahlroos jobb är att se till att kraftverk och andra industrianläggningar hålls i skick. Det är ett jobb som inneburit såväl översättningsuppdrag i Sverige som underhåll på kärnkraftverket i Lovisa.  

7.6.2021

For­tums kraftvärmev­erk i Finno i Esbo är borgåbon Niklas Wahlroos arbet­splats den här veck­an. Med kraftvärme avs­es den ener­giteknik som gör det möjligt att sam­tidigt pro­duc­era elek­tricitet och fjär­rvärme med hög verkn­ings­grad.

Det på 1970-talet invig­da kraftver­ket har genomgått omfat­tande förän­dringar under de senaste åren. En stenkolspan­na lades ner i fjol som en del av målet att min­s­ka på utsläp­pen i fjär­rvärme­pro­duk­tio­nen fram till 2025.

Men än så länge är det i gång och i pan­nor­na ska­pas fjär­rvärme för runt 200 000 hushåll i Esbo, Grankul­la och Kyrk­slätt. Det är Wahlroos arbets­gi­vare Cave­ri­on som sköter om under­hål­let på kraftver­ket.

– Ibland är det större jobb och i mel­lan är det min­dre. Ofta hand­lar det om att göra under­håll på så att de inte går sön­der då processen är igång, för då blir det dyrt. I de här kraftverken är det ofta frå­gan om aska och kol och annat som sliter hårt på mask­in­er­na.

Det hand­lar om mekaniskt under­håll och före­byg­gande ser­vice. Att lap­pa, svet­sa, ser­va, under­hål­la, och ibland vän­ta på reservde­lar.

– Egentli­gen gör jag allt som ”strukar­na”, eller elek­trik­er­na, inte gör.

Och det är inte så lite det.

SNUBBLADE IN I BRANSCHEN

Det är egentli­gen av en slump som det blev så att Wahlroos bör­jade job­ba med mekaniskt under­håll och teknisk ser­vice för fem år sedan.

– Jag är ju egentli­gen hus­byg­gare och snickare till utbild­nin­gen, det har inte myck­et att göra med det här. Men man lär ju sig på job­bet, säger Wahlroos.

Han bodde med sin flick­vän i Åbo där hon stud­er­ade. Wahlroos bör­jade se sig om efter arbete och sva­rade på en annons där en hyres­fir­ma sök­te arbetare till ett rivn­ingsjobb på en månad.

Det gick som det ibland går och den ena månaden blev två, sedan tre och till sist blev Wahlroos erb­ju­den anställ­ning på Maint­part­ner, som före­taget då fort­farande hette.

Cave­ri­on köpte upp Maint­part­ners verk­samhet i Fin­land, Est­land och Polen för två år sedan.

Unge­fär vid sam­ma tid­punkt fly­t­tade ock­så Wahlroos till­ba­ka till Nyland och blev en del av teamet där. Själ­va enheten lig­ger i Van­da, men där har han knappt satt sin fot under den senaste tiden.

–  Jag är ju egentli­gen hus­byg­gare och snickare till utbild­nin­gen, det har inte myck­et att göra med det här. Men man lär ju sig på job­bet.

I hans team job­bar runt 10 per­son­er. De job­bar för det mes­ta i par, men den här veck­an kör Wahlroos solo på grund av att arbet­skom­p­isen är på semes­ter.

– Den vik­ti­gaste orsak­en till att man ska vara två är säk­er­heten. Det kan vara till exem­pel att den ena vak­tar luck­an då den andra job­bar inne i en cis­tern. Om något hän­der så kan det vara svårt att ta sig ut. Där­för är vi två.

En annan grej som kräver att arbe­tarsky­d­det funger­ar till max är het­ar­beten, till exem­pel svet­sning eller löd­ning.

– Men här är bran­drisken väldigt liten, inty­gar han.

RESER RUNT

Tju­gofemårin­gen Wahlroos pend­lar till job­bet från Borgå där han bor med sam­bo och hund. Det blir 700 kilo­me­ter i veck­an för tillfäl­let. Även på job­bet är han ofta på resande fot.

I dagens läge job­bar han fram­för allt på kraftverk och indus­tri­an­läg­gningar i Nyland. Tidi­gare, då han hade Reso i Åbo­trak­ten som hem­ma­bas, var det inte ovan­ligt att job­bet krävde ock­så län­gre vis­telser i Sverige.

– Det längs­ta har var­it tre månad­er i Eskil­stu­na. Till en bör­jan var jag tolk när de behövde någon som kunde sven­s­ka. Det gjorde jag i två veck­or, ett gan­s­ka lätt jobb, minns Wahlroos.

I regel job­bar han ändå några veck­or eller en månad på ett och sam­ma ställe innan det blir dags för fly­tt, men det finns undan­tag.

– Då det är ser­vices­topp på kärnkraftver­ket i Lovisa brukar det ta tre månad­er. Där har jag var­it två gånger, berät­tar Wahlroos.

Wahlroos har ock­så kom­mit in i den fack­li­ga svän­gen då han valdes till vice förtroen­de­man. Han har tillsvi­dare delt­ag­it i ett inledande tillfälle för förtroen­demän som ord­nades över nätet på grund de begrän­sningar som kam­p­en mot coro­n­a­pan­demin innebär.

CORONATIDEN INTE SÅ SPECIELL

Wahlroos berät­tar att coro­n­a­pan­demin ändå på det sto­ra hela inte märk­ts av på job­bet, föru­tom då i form av näs- och mun­sky­d­den som ibland gör att sky­dds­glasen immar till.

– Det är ofta sto­ra enheter och det finns gott om rum för alla att hål­la avstånd. Inte är det någon rus­ning pre­cis i mat­salen heller, berät­tar han.

Snart bör­jar Wahlroos jobb i kraftver­ket i Esbo vara över för den här gån­gen.

Näs­ta anhalt finns högst antagli­gen i Ingå. Där vän­tar ett arbete i tunnlar under jor­den, där det kan vara si och så med mobilsig­nal.

– Man måste fara dit arbetet finns, avs­lu­tar Wahlroos.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO PATRIK LINDSTRÖM