Nina Wessberg: Ont, det gör ont…

En torsdag i mars. Då kommer beskedet. Teknologiindustrin har ensidigt bestämt sig. Våra vägar ska skiljas, meddelar de. Som en våt trasa i ansiktet. En helt vanlig torsdag.

Första känslan är overklig. Facket och arbetsgivarna hör ju ihop! Inget drömförhållande, men visst har vi alltid kommit överens. Godkänt varandras fel och brister.

Grälat ibland, jo, men sedan diskuterat och förhandlat. Och alltid hittat en kompromiss till slut.

Sedan blir jag förbannad. Hur täcks de? Efter alla dessa år. Efter allt som vi upplevt tillsammans!

Så kommer oron. Hur blir det i framtiden? Hur ska vi inom facket ställa om för att klara av medlemmarnas intressebevakning?

När jag tänker efter har beskedet nog legat i luften en tid, kanske i flera år. Och så sveper en våg av fananamma över mig.

Vi ska visst göra vårt allt för att visa att facket är starkare och smartare än vad arbetsgivarna tror!

Besvikelse. Ilska. Oro. Eftertänksamhet. Beslutsamhet.

Många gick igenom hela känslogalleriet när Teknologiindustrins beslut blev ett faktum.

Årtionden av samarbete – borta.

Alla gemensamma projekt för att förbättra arbetslivet och företagens lönsamhet – borta.

Alla arbetsgrupper kring gemensamma frågor – borta.

Förtroendemannasystemet – hur ska det bli det? Den fackliga utbildningen då?

I Finland, ja i hela Norden, har vi byggt upp våra samhällen på stabila organiserade arbetsmarknader, där parterna förhandlar om arbetsvillkoren.

Lika lön för lika jobb. Det kallas för den nordiska modellen och har under årtionden gett oss länder som är trygga. Länder där folk är lyckliga och jämställda.

Vårt Finland, som ute i världen blivit känt för att vi finländare har det här med att förhandla och hitta kompromisser i vårt DNA. Allt detta som resten av världen avundas oss. Det vi varit så stolta över.

Allt riskeras nu i och med utspelet från en av landets främsta arbetsgivarorganisationer, arbetsgivare som steg för steg vill bryta ner facket.

På vilket sätt är det till nytta för landet? Vilken är företagens nytta? Eller arbetarnas?

De svenskspråkiga arbetsplatserna ser jag som de mest sårbara. Om kollektivavtalet inte längre uppnår allmänbindande status blir det heller inte automatiskt översatt till svenska. Och då hittas kollektivavtalet inte längre på Finlex på webben.

Om de svenskspråkiga arbetsgivarna inte inser vikten av att organisera sig i den nya arbetsgivarföreningen, står vi då inför lokala förhandlingar på varje enskild arbetsplats?

Förhandlingar som ska ske på företagets språk. På svenska.

Hur ska resurserna för de förhandlingarna räcka till?

Hur kan vi se till att de svenskspråkiga medlemmarna garanteras samma nivå på förhandlingskompetens som de finskspråkiga?

Hur ska vi garantera att vi klarar av att i framtiden även tolka de svenskspråkiga lokala kollektivavtalen?

Inför varje förhandlingsomgång har facket med sig en hög med förbättringsförslag till förhandlingsbordet. Arbetsgivarna har kompat med att i minst motsvarande drag föreslå försämringar.

Varenda en förbättring i kollektivavtalet har kommit till via krav, inget har arbetsgivaren gett oss av god vilja. Nu står vi åter en gång inför den svåraste avtalsrundan någonsin.

Just nu är frågorna fler än svaren.

En sak är säker. Facket lämnar inte medlemmarna i sticket. Facket förhandlar alltid för sina medlemmar.

Intressebevakning är ett lagspel, ju fler spelare vi har i laget, desto bättre löper spelet. Vi är facket. Tillsammans.

Tillsammans klarar vi det här. Tillsammans är vi starka.

NINA WESSBERG
Organisationsombudsman vid Industrifacket

27.4.2021