Kollektivavtalet skyddar sjuka barn – men det finns fortfarande flera brister

Kollektivavtalet garanterar att förmyndare får full lön för att stanna hemma och ta hand om ett sjukt barn i fyra dagar. Det är bra att komma ihåg att det i lagen inte står något om lön för den tiden. 

17.6.2021

– Det är genom kollektivavtalet som det här med lönen kommer ifrån, konstaterar Sari Kola.

Kola är expert på social- och arbetsmiljöfrågor på Industrifacket. Lagen ger personer rätten att stanna hemma i högst fyra dagar för att vårda eller organisera vården för ett sjukt barn. Det är tack vare kollektivavtalet som den anställda får lön för vårddagarna.

Anställda har skyldighet att anmäla om barnet insjuknat, precis som gällande om den anställda själv blivit sjuk – om den rätten är i bruk i företaget. Så länge barn nämns i avtalet.

Sari Kola

– Läkaren brukar i regel skriva ut fyra dagar sjukledigt för säkerhets skull även om barnet kanske inte skulle behöva så många dagar. Genom egen anmälan kan föräldern snabbare gå tillbaka till jobbet, säger Kola.

Egen anmälan för vård av sjukt barn minskar bevisligen också på frånvaron från jobbet, precis som det också minskar på arbetstagarnas korta sjukfrånvaroperioder.

FLERA PROBLEM KVARSTÅR

– Det ska räcka med att man muntligt redogör för att barnet blivit sjukt. Jag har stött på några fall där arbetsgivaren inte velat betala ut lön eftersom barnet inte fått se en läkare och inte har ett sjukintyg.

– Arbetsgivaren ska ha väldigt starka bevis på tidigare missbruk av rätten till sjukledigt för att få kräva en skriftlig redovisning, säger Kola.

Hon har själv aldrig stött på den här typen av förseelser, alltså har arbetsgivarna i regel inte rätt att kräva sådant.

Om den andra föräldern eller vårdnadshavaren inte kan bli hemma för att sköta om barnet, eller om hen inte får det för sin arbetsgivare, kan man heller inte kräva ett intyg på det. Det räcker med en muntlig redovisning. Kola vill understryka att integritetsreglerna för privatlivet gäller också i arbetslivet.

Arbetsgivaren ska ha väldigt starka bevis på tidigare missbruk av rätten till sjukledigt för att få kräva en skriftlig redovisning

Det måste finnas en flexibilitet när det kommer till byte av arbetsskift i fall båda föräldrar med vårdansvar jobbar skift. För föräldrar som jobbar på samma arbetsplats kan treskiftsarbete vålla vissa problem.

– Arbetstagarens egen hälsa, arbetsförmåga och barnets trygghet kan äventyras om man är tvungen att sköta sjukt barn efter ett tungt nattskift. Så ser vi på den här saken.

Genom samarbete och öppen dialog mellan arbetstagare och arbetsgivare har man tillfälligt klarat av att ändra på arbetspass och arbetstider. Sådana frågor borde man i god tid på förhand fundera på tillsammans i samarbete, skriva ner och dela informationen till alla i arbetsgemenskapen, anser Kola.

Det lönar sig att vara förutseende eftersom det ökar både produktiviteten och välmående i arbetet.

Problem uppstår också då föräldern som är föräldra- eller vårdledig blir sjuk samtidigt med barnet.

– Den andra föräldern får inte lön om hen är tvungen att bli hemma för att sköta barnen.

Arbetsgivaren betalar heller inte lön för den tid som går åt till exempel om den andra föräldern tar sig till sjukhuset för en på förhand planerad operation och den andra föräldern blir hemma för att sköta de andra barnen.

– I kollektivavtalen står det om barn som plötsligt insjuknar, påpekar Kola.

HEMMA MED SJUK 11-ÅRING?

– Rätten till vård av sjukt barn med lön gäller bara för barn under 10 år, säger Janne Heinimäki, avtalsexpert vid teknologisektorn på Industrifacket.

Heinimäki är orolig över att barnets ålder som ger rätt till föräldern att stanna hemma.

– Visst är det tråkigt att måsta lämna en över 10-åring ensam hemma. Vi har redan under flera avtalsrörelser försökt få till stånd en höjning av åldersgränsen, men tyvärr har vi inte lyckats göra ett genombrott.

Janne Heinimäki

Avtalsexperten ser också problem med situationer där till exempel en ensamförsörjare redan använt sina fyra dagar men barnet är fortfarande sjukt och fortfarande måste vårdas hemma.

– Då blir det frågan om skyldigheten att bevilja ledigt för vägande familjeskäl.

Lagen fastställer ändå inte att arbetsgivaren ska betala lön för tiden. Heinimäki uppmuntrar därför till att man i stället ska vända sig till Fpa för att reda ut om det finns möjlighet till ekonomiskt stöd och kolla om kommunen erbjuder tillfällig vård av barn.

Heinimäki är nöjd över att sjukfrånvaro med egen anmälan blivit ett allt vanligare förfarande på arbetsplatserna inom teknologisektorn.

Enligt honom kommer det i regel inte några tvistefall som gäller vård av sjukt barn från arbetsplatserna till förbundskontoret för behandling.

Han vill påpeka att Industrifacket och Teknologiindustrin rf. har redan flera år upprätthållit principen om kontinuerlig förhandling vilket hjälper till när det kommer till tillämpningen av sociala förordningar i arbetslivet.

Genom den gemensamma processen får parterna till stånd gemensamma tolkningar av punkterna i kollektivavtalet.

Heinimäki förundrar sig också över Teknologiindustrin rf. besked om att förbundet inte längre förhandlar om kollektivavtal, utan man vill föra alltmer av avtalsverksamheten till företags- och koncernnivå.

– Teknologiindustrins beslut gör arbetsmarknaden stelare, inte mer flexibel.

TEXT SUVI SAJANIEMI
ILLUSTRATION EMILIE UGGLA

ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS

 

Kollektivavtalet kan vara värt flera tusenlappar i året

Hur långa semestrar vi får njuta sav grundar sig långt på vad som står i lagen, men om semesterlön står det inget i lagboken. Sjuklön och söckenhelgsersättningarna är också bättre i kollektivavtalen än i lagen.  

4.6.2022

Hur skulle det kännas om du måste förhandla med arbetsgivaren om semesterlönen? Betalar din arbetsgivare snällt lön till dig under din familjeledighet trots att lagen inte kräver det?

I regel är villkoren för de anställda bättre då man följer kollektivavtalet än då man går enligt vad som står i lagen om anställningsvillkor. Dessutom måste inte arbetstagaren förhandla med arbetsgivaren om varje förmån som överstiger den lagstadgade nivån.

– Om man i pengar jämför värdet mellan de arbetsvillkor som man förhandlat fram och skrivit ner i kollektivavtalet med den nivå som det står i lagen så kan det röra sig om flera tusenlappar i året, säger Riitta Koskinen, avtalsexpert vid Industrifacket.

– Bara semesterpenningen utgör hälften av semesterlönen och lagen känner inte till någon semesterpenning, säger Koskinen.

Semester samlar man in oftast enligt semesterlagen, det vill säga 2,5 dagar per inarbetad månad. I några få branscher gäller 3 dagar per månad, till exempel statliga tjänster.

BARA SJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN LEDIG MED LÖN?

Om man går enligt lagen så är det bara självständighetsdagen 6.12 som är en ledig dag med full lön om dagen infaller på en dag som den anställda normalt jobbar. Vilka dagar som räknas som söckenhelger med full lön, det beror på kollektivavtalet.

Det gäller också för utnämningsdagar eller så kallade ”pekkasdagar”.

Studieledigheten har man stadgat om i lagen om studieledighet. Studieledigheten är oavlönad enligt lag, men också gällande det har man avtalat om på olika sätt inom ramen för kollektivavtalen.

SJUKLÖN OCH FÖRÄLDRALEDIGHET

Då en arbetstagare blir sjuk eller hamnar ut för en olycka garanterar lagen full lön för nio vardagar.

Även här är kollektivavtalen bättre. Vi kan ta ett exempel från ett av Industrifacktets 35 kollektivavtal. I avtalet för kemisk basindustri betalas sjuklön i enlighet med anställningsförhållandets längd från 28 kalenderdagar till 56 kalenderdagar.  ’

Bara semesterpenningen utgör hälften av semesterlönen och lagen känner inte till någon semesterpenning

Lagen förutsätter inte att arbetsgivaren betalar lön för den tid som den anställda är föräldraledig eller tillfälligt vårdledig för att sköta om ett sjukt barn. I flera kollektivavtal är också de här dagarna avlönade dagar.

PÅ LÖNEDAGEN VISAR AVTALET SITT SANNA VÄRDE

Senast då lönekvittot kommer på posten eller dyker upp i nätbanken inser man ett hurdant lukrativt papper kollektivavtalet egentligen är. Eftersom Finlands lag inte känner till någon minimilön så är det kollektivavtalen som bestämmer lönerna i branschen – och de allmänna löneförhöjningarna då det är dags för sådana.

I EU höjs röster för en lagstadgad minimilön i medlemsländerna. De finländska och nordiska facken förhåller sig skeptiska till initiativet.

En minimilön kan gynna människor som arbetar i medlemsländer där lönenivån är betydligt lägre, men i Norden kan det innebära en lägre lönenivå än den ”minimilön” som man avtalar om i förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.

SEMESTERLAGEN SKA UPPDATERAS

I regeringsprogrammet för Sanna Marins regering har man slagit fast att semesterlagen ska ses över och göras om.

Det kan hända att regeringsprogrammet inte på den här punkten kommer att genomföras eftersom varken arbetstagare eller arbetsgivare varit så förtjusta i tanken om att öppna upp lagpaketet.

Arbetsgivarna anser att det är frågan om ett för omfattande projekt medan arbetstagarna oroar sig för att möjligtvis gå miste om förmåner.

Fackcentralen FFC anser att det i den nuvarande semesterlagen finns en miss som borde åtgärdas. Under anställningsförhållandets första år samlar arbetstagaren in endast två dagar semester per månad. FFC:s jurist Anu-Tuija Lehto konstaterar att allt arbete ska samla in lika mycket semester.

Om man ändå går in för att riva upp semesterlagen vill arbetsgivarsidan gå in för att göra om grunderna. Till exempel vill arbetsgivarna kritiskt granska semesterlönen.

För de timanställdas del skulle det också innebära att koefficienterna som man använder för att räkna semesterdagar skulle ses över, meddelar man på Finlands näringsliv EK.

TEXT TIINA TENKANEN  
ILLUSTRATION EMILIE UGGLA

ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS

Nina Wessberg: Ont, det gör ont…

En torsdag i mars. Då kommer beskedet. Teknologiindustrin har ensidigt bestämt sig. Våra vägar ska skiljas, meddelar de. Som en våt trasa i ansiktet. En helt vanlig torsdag.

Första känslan är overklig. Facket och arbetsgivarna hör ju ihop! Inget drömförhållande, men visst har vi alltid kommit överens. Godkänt varandras fel och brister.

Grälat ibland, jo, men sedan diskuterat och förhandlat. Och alltid hittat en kompromiss till slut.

Sedan blir jag förbannad. Hur täcks de? Efter alla dessa år. Efter allt som vi upplevt tillsammans!

Så kommer oron. Hur blir det i framtiden? Hur ska vi inom facket ställa om för att klara av medlemmarnas intressebevakning?

När jag tänker efter har beskedet nog legat i luften en tid, kanske i flera år. Och så sveper en våg av fananamma över mig.

Vi ska visst göra vårt allt för att visa att facket är starkare och smartare än vad arbetsgivarna tror!

Besvikelse. Ilska. Oro. Eftertänksamhet. Beslutsamhet.

Många gick igenom hela känslogalleriet när Teknologiindustrins beslut blev ett faktum.

Årtionden av samarbete – borta.

Alla gemensamma projekt för att förbättra arbetslivet och företagens lönsamhet – borta.

Alla arbetsgrupper kring gemensamma frågor – borta.

Förtroendemannasystemet – hur ska det bli det? Den fackliga utbildningen då?

I Finland, ja i hela Norden, har vi byggt upp våra samhällen på stabila organiserade arbetsmarknader, där parterna förhandlar om arbetsvillkoren.

Lika lön för lika jobb. Det kallas för den nordiska modellen och har under årtionden gett oss länder som är trygga. Länder där folk är lyckliga och jämställda.

Vårt Finland, som ute i världen blivit känt för att vi finländare har det här med att förhandla och hitta kompromisser i vårt DNA. Allt detta som resten av världen avundas oss. Det vi varit så stolta över.

Allt riskeras nu i och med utspelet från en av landets främsta arbetsgivarorganisationer, arbetsgivare som steg för steg vill bryta ner facket.

På vilket sätt är det till nytta för landet? Vilken är företagens nytta? Eller arbetarnas?

De svenskspråkiga arbetsplatserna ser jag som de mest sårbara. Om kollektivavtalet inte längre uppnår allmänbindande status blir det heller inte automatiskt översatt till svenska. Och då hittas kollektivavtalet inte längre på Finlex på webben.

Om de svenskspråkiga arbetsgivarna inte inser vikten av att organisera sig i den nya arbetsgivarföreningen, står vi då inför lokala förhandlingar på varje enskild arbetsplats?

Förhandlingar som ska ske på företagets språk. På svenska.

Hur ska resurserna för de förhandlingarna räcka till?

Hur kan vi se till att de svenskspråkiga medlemmarna garanteras samma nivå på förhandlingskompetens som de finskspråkiga?

Hur ska vi garantera att vi klarar av att i framtiden även tolka de svenskspråkiga lokala kollektivavtalen?

Inför varje förhandlingsomgång har facket med sig en hög med förbättringsförslag till förhandlingsbordet. Arbetsgivarna har kompat med att i minst motsvarande drag föreslå försämringar.

Varenda en förbättring i kollektivavtalet har kommit till via krav, inget har arbetsgivaren gett oss av god vilja. Nu står vi åter en gång inför den svåraste avtalsrundan någonsin.

Just nu är frågorna fler än svaren.

En sak är säker. Facket lämnar inte medlemmarna i sticket. Facket förhandlar alltid för sina medlemmar.

Intressebevakning är ett lagspel, ju fler spelare vi har i laget, desto bättre löper spelet. Vi är facket. Tillsammans.

Tillsammans klarar vi det här. Tillsammans är vi starka.

NINA WESSBERG
Organisationsombudsman vid Industrifacket

27.4.2021

Riku Aalto: Industrifacket förhandlar om medlemmarnas arbetsvillkor även i fortsättningen

Teknologiindustrins beslut om att grunda ett nytt förbund för att förhandla om kollektivavtal kommer i praktiken att skrota de allmänbindande kollektivavtalen, anser ordförande Riku Aalto.

26.3.2021

Arbetsgivarorganisationen Teknologiindustrin rf. kom på torsdagen 25.3 ut med nyheten om att förbundet delar upp sin verksamhet i två separata föreningar. I fortsättningen är det arbetsgivarorganisationen Teknologiateollisuuden työnantajat som förhandlar om rikstäckande kollektivavtal. Inledningsvis består föreningen av tre medlemsföretag.

Föreningens svenskspråkiga namn presenterades inte under pressträffen på torsdagen.

Teknologiindustrin rf. kommer enligt utsago att koncentrera sig på att stöda företag som inte är medlemmar i den nya arbetsgivarföreningen med de företagsvisa avtalsförhandlingarna.

Industrifackets ordförande Riku Aalto tog emot Teknologiindustrins utspel emot med tungt hjärta eftersom det i praktiken innebär att de allmänbindande kollektivavtalen förpassas till historien inom teknologiindustrin.

– Anställningsvillkoren i branschen kommer att försämras. De allmänbindande kollektivavtalen har erbjudit ett skydd också för dem som jobbar i branschen men inte har förhandlingskraft bakom sig, säger Aalto.

Kollektivavtalet mellan Industrifacket och Teknologiindustrin löper ut 30.11.2021.

Aalto tror att Teknologiindustrins drag sist och slutligen handlar om samma sak som Skogsindustrins beslut från i höstas om att inte längre förhandla kollektivt.  tulkitsee, että

– Man har bara slagit in det i ett annat paket, säger Aalto.

FÖRBUNDET FÖRHANDLAR ÄVEN I FORTSÄTTNINGEN

Ordförande Aaltos meddelande till medlemmarna är klar och tydligt.

– Industrifacket förhandlar även i fortsättningen om medlemmarna arbetsvillkor – på riksnivå eller på arbetsplatserna, säger Aalto.

Industrifacket klara mål är att införa förtroendemannasystemet i de nya rikstäckande och företagsvisa avtalen.

Runt 126 400 av medlemmarna i Industrifacket jobbar inom avtalsbranschen. Det handlar om ett brett fält med flera hundra yrkestitlar inom allt från elektronikindustri till förädling av malm.

VI GÅR MOT EN OROLIGARE ARBETSMARKNAD

Teknologiindustrin motiverar sitt beslut med att man vill öka möjligheterna till lokala avtal och genom det öka konkurrenskraften för exportföretagen.

– Det som nu utlovas skulle vara helt möjligt inom ramen för det nuvarande kollektivavtalet, konstaterar Aalto.

Industrifackets ordförandes bedömning är att Teknologiindsutrins modell egentligen kan försämra konkurrenskraften. Samtidigt skakar man om grunderna i det finländska socialförsäkringssystemet.

– Det kommer att bli oroligare på arbetsmarknaden. Genom avtal har vi klarat av att garantera stabilitet och förutsägbarhet på arbetsmarknaden.

Ett slut för de allmänbindande kollektivavtalen i teknologiindustrin innebär också ett slut på den så kallade finländska exportdrivna modellen för avtalen, där man i övriga branscher väntat på att exportindustrin lägger fram modellen för till exempel lönehöjningar.

– Om avtalen gäller på företagsnivå så skapar det inte någon modell för övriga branscher. Då flyger det tankesättet i skräpkorgen, konstaterar Aalto.

Industrifackets styrelse samlas på fredagen 26.3 för att behandla det aktuella läget.

Industrifackets pressmeddelande 25.3

TEXT ANTTI HYVÄRINEN
FOTO KITI HAILA

ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS

Mindre flex på jobbet och fler fall i rätten utan kollektivavtal

I motsats till hur diskussionen i offentligheten ofta låter så förhandlar och avtalar man mindre på lokal nivå om de allmänbindande och normalbindande kollektivavtalen förpassas i skräpkorgen.

14.1.2021

Huvudbild. Anställda vid Škoda Transtechs fabrik i Otamäki i Kajana. Arkivbild. FOTO MISKA PUUMALA

Om arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin rf:s beslut står fast kommer man i fortsättningen att ingå branschvisa kollektivavtal i den mekaniska skogsindustrin och bioindustrin.

Förutom de tre stora ”skogsjättarna” finns det flera små och medelstora företag inom skogsindustrin. En tredjedel av arbetstagarna i branschen jobbar för skogsjättarna UPM, Stora Enso och Metsä Group.

– Vi kartlägger möjliga nya avtalsparter inom branschen. Ett annat alternativ är att göra upp företagsvisa avtal, säger Jyrki Alapartanen, sektorchef för trävarusektorn vid Industrifacket.

”Vi kartlägger möjliga nya avtalsparter inom branschen. Ett annat alternativ är att göra upp företagsvisa avtal”, säger sektorchefen för Industrifackets trävarusektor, Jyrki Alapartanen FOTO KITI HAILA

Alapartanen anser att företagens konkurrenskraft och verksamhetsmöjligheter skulle bilda ett lite väl brokigt lapptäcke om man endast utgick från lagboken.

– Jag tror inte att man vill ha det så i de medelstora och små företagen. Förnuftet kommer att segra. De stora klarar sig, men de mindre företagens förutsättningar att klara av avtalsbiten är betydligt sämre, säger Alapartanen.

Han understryker vikten av en välorganiserad förtroendemannaorganisation och en hög organiseringsgrad.

– Industrifacket ser till att det finns kollektivavtal även i fortsättningen. Om vi går in för företagsvisa avtal kommer vårt fokus inte i första hand att rikta sig mot de minsta företagen, men visst kommer deras tid i sinom tid.

FLER KONFLIKTER

I kollektivavtalen fastställer man förtroendemannens ställning, rätt till utbildning och information. Om det inte finns ett giltigt kollektivavtal kan personalen företrädas av ett förtroendeombud.

– Förtroendeombuden har oftare betydligt mindre befogenheter än de fackliga förtroendemännen. Enligt lagen har förtroendevalda rätt att få tillgång till ”nödvändig information” och ”tillräckligt med dispens från arbetsuppgifterna”, säger t.f. direktören för Industrifackets juridiska enhet, Susanna Holmberg.

Susanna Holmberg. FOTO KITI HAILA

Om det förekommer tvister gällande anställningsvillkoren försöker man först hitta en lösning på arbetsplatsen med förhandlingar mellan förtroendemännen och arbetsgivaren.

Om man inte når en överenskommelse går ärendet vidare till förhandlingar mellan förbunden. Och om förbunden inte når en överenskommelse går man vidare till rätten.

– Meningsskiljaktigheterna gällande tolkning av avtalen kommer sannolikt att bli fler och man kommer allt oftare att vara tvungen att reda ut ärenden i rätten, anser Anne Heiskanen, jurist vid Industrifacket.

Holmberg påpekar att förbundens gemensamma tolkningar av bestämmelserna i avtalen inte längre skulle gälla.

I stället borde man komma överens om gemensamma tolkningar gällande varje enskilda avtal eller då söka ett beslut från arbetsdomstolen.

MINDRE SPELRUM PÅ ARBETSPLATSEN

Om man övergår till företagsvisa avtal skulle det framför allt märkas av hos sådana medlemmar vars arbetsvillkor fastställs endast genom att kollektivavtalet i branschen är allmänbindande.

Hela 18 procent av finländarna jobbar i företag som inte är medlemmar i arbetsgivarförbund, men där allmänbindande kollektivavtal gäller.

Heiskanen menar att kollektivavtalen för de organiserade företagens del inte nödvändigtvis skulle märkbart förändras så mycket eftersom man kan svarva ihop ett avtal på företagsnivå utgående från innehållet i det gamla normalt bindande avtalet.

– Lagen begränsar ganska mycket vad man kan avtala om lokalt.

Anne Heiskanen. FOTO KITI HAILA

Företagsvisa avtal skulle innebära till exempel att pauser i arbetet, dygnsvila och maxarbetstid skulle återgå till den miniminivå som det stadgas om i lagen.

Småningom skulle skillnaderna i anställningsvillkoren växa. En del företag skulle konkurrera med bra löner och andra anställningsvillkor, medan andra skulle försöka nå konkurrensfördelar genom att dumpa lönerna.

Ett problem är naturligtvis företagen som inte hör till arbetsgivarorganisationen och inte vill förhandla med facket.

– Fackets betydelse som hjälp och stöd för medlemmarna kommer att bli viktigare, säger Heiskanen.

Holmberg anser att det rätt så snabbt kommer att gå upp för arbetsgivarna i små och medelstora företag hur mycket tid som kommer att gå åt till att förhandla om anställningsvillkor och att vrida och vända på juridiska och administrativa frågor. Det måste ändå finnas ett kollektivavtal om inte för annat så för arbetsfreden.

– Det är till allas fördel om det finns ett kollektivavtal.

KOLLEKTIVAVTAL

ALLMÄNBINDANDE KOLLEKTIVAVTAL Ett normalbindande kollektivavtal anses vara allmänbindande om minst hälften av de anställda i branschen arbetar i företag som organiserat sig genom arbetsgivarförbund. Ett allmänbindande kollektivavtal gäller på alla arbetsplatser inom branschen, även så kallade vilda arbetsgivare.

NORMALT BINDANDE KOLLEKTIVAVTAL Ett kollektivavtal med normalt bindande verkan gäller endast för företag som organiserat sig i branschens arbetsgivarförbund. I avtalet kan det förekomma punkter som skiljer sig från det som står i lagen, t. ex gällande semester eller övertid, samt frågor man avtalar om på lokal nivå.

FÖRETAGSVISA KOLLEKTIVAVTAL Ett avtal mellan förbundet som företräder de anställda och företaget. Avtalet gäller endast för företaget i fråga. Avtalet utgår endast från den miniminivå som lagen förutsätter, även om parterna skulle vilja ha det på ett annat sätt eller det skulle finnas behov för lokala lösningar.

TEXT UP/ BIRGITTA SUORSA
ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS

Riku Aalto: ”Inget avtal om inte vi kräver att få ett”

”Vi har tillräckligt med tid för att förbereda oss inför följande kollektivavtalsförhandlingar, trots att förhandlingspositionen har förändrats”, kommeterar ordförande Riku Aalto Skogsindustrins utspel. 

11.11.2020

Industrifackets ordförande Riku Aalto anser att arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin rf:s beslut att inte längre förhandla om kollektivavtal innebär ett slut för den exportdrivna modellen för arbetsmarknaden i Finland.

– Exportsektorns gemensamma syn på kostnadsnivån och lönepåslagen har varit nog för att styra även de andra förbundens förhandlingar. Skogsindustrins beslut skapar ett så stort hål att botten faller ur den exportdrivna modellen, säger Aalto.

Aalto anser att stabiliteten på arbetsmarknaden lider av beslutet.

– Det blir svårare att koordinera helheten. Centralorganisationernas mandat försvagas också, och till exempel statsmaktens förutsättningar för att stöda avtalen genom beskattning försämras.

– Intressant i det här upplägget är det att möjligheterna till den typ av flexibilitet som arbetsgivarna önskat är betydligt mindre än när det kommer till avtal som förbunden förhandlar fram, säger Aalto.

Framför oss kan vi se en tid som präglas av en instabil arbetsmarknad. Enligt Aalto kan det leda till att längden på avtalsperioderna varierar väldigt mycket mellan branscher och företag.

– Skogsindustrins beslut innebär att arbetsvillkoren i branschen hela tiden är öppna för förhandling. Om företaget hela tiden befinner sig i en situation där förhandlingar pågår, då är stabiliteten och förutsägbarheten i branschen hotad. I ett sådant läge finns det inte längre någon ”allmän linje”, som man följer i förhandlingarna.

– Man går ju egentligen över till en princip om att man hela tiden ska förhandla om arbetsvillkoren.

ARBETGIVARNA VILL BESTÄMMA

Vad är det då arbetsgivarna vill med att föra över förhandlingarna till företags- och arbetsplatsnivå? Aalto ger sitt svar utan att blinka.

– Arbetsgivarna har som mål att öka arbetsgivarens direktionsrätt, det vill säga rätten att bestämma om anställningvillkoren. Det betyder innebär diktat, inte förhandlingar.

Enligt Aalto blev arbetsgivarnas avsikter tydliga redan under den föregående avtalsrörelsen.

– Arbetsgivarna inledde förhandlingarna med krav på att skruva ner inkomstnivån för arbetstagarna med 20 procent. Vi klarade av att förhindra det, men högst antagligen har det här också att göra med viljan att köra ner förtroendemannasystemet och därmed försvaga fackets ställning.

Arbetsgivarna har som mål att öka arbetsgivarens direktionsrätt, det vill säga rätten att bestämma om anställningsvillkoren.

– Om någon nu tror att skogsindustrikoncernernas följande erbjudande kommer att vara bättre än senast ur arbetstagarnas synvinkel, så har de fel. De menade allvar sist och det gör de nu också.

Aalto uppmuntrar nu arbetstagare och förtroendevalda att hålla koll på vilken typ av förändringar arbetsgivarna vill införa i arbetslivet.

– Arbetsgivarna kommer aldrig att erbjuda ett kollektivavtal om inte vi vill ha ett sådant – och kräver att få det. Därför måste vi samarbeta. Vi behöver en hög organiseringsgrad och ett nätverk av förtroendemän ute på arbetsplatserna.

TILLRÄCKLIGT MED TID FÖR FÖRBEREDELSER

Kollektivavtalet för den mekaniska skogsindustrin gäller fram till slutet av 2021. Bioindustrins kollektivavtal löper ut i slutet av februari 2022.

– Om man ska hitta något positivt i det hela så är det att Skogsindustrins meddelade om beslutet nu och inte om ett år. Om det hade gått så skulle vi ha fullt upp genast, men nu har vi tid att förbereda oss.

– Vi gör de förberedelser som krävs, både juridiskt och organisatoriskt. Vi bestämmer hur vi ska gå till väga och ser till att det finns tillräckligt med resurser där de behövs. Framför allt förstärker vi vårt samarbete med medlemmarna och de förtroendevalda och utbildar dem för kommande förhandlingar. Samarbetet med Pappersförbundet och Fackförbundet Pro utgör ett viktigt element i det hela.

– Vårt mål är att få till stånd så bra kollektivavtal som möjligt för våra medlemmar även i fortsättningen. Vi stöder, hjälper och erbjuder vår kunskap till stöd ute på arbetsplatserna.

TEXT PETTERI RAITO
FOTO KITI HAILA

ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS ILLUSTRATION EMILIE UGGLA

Avtalsrörelsen i mål i Sverige – löneförhöjning 5,4 %

Samtliga fem förbund i Facken inom industrin har gemensamt svarat ja till det förslag som skapar stommen för kollektivavtalen inom industribranscherna. Avtalsperioden för de nya kollektivavtalen är 29 månader, nästan två och ett halvt år. 

Huvudbild. Marie Nilsson, ordförande för IF Metall. 

2.11.2020

Det nya Industriavtalet gäller från den 1 november 2020 fram till den 31 mars 2023. Till samarbetet Facken inom Industrin hör förutom IF Metall också tjänstemannafacket Unionen, GS-facket, Sveriges livsmedelsarbetareförbund och Sveriges Ingenjörer.

Förbunden representerar sammanlagt närmare två miljoner organiserade arbetstagare i den svenska industrin.

Förhandlingarna om nya kollektivavtal inom industrin sköts fram i våras på grund av coronapandemin.

Innan förhandlingarna sköts upp krävde industrifacken bland annat löneökning på tre procent under tolv månader.

Arbetsgivarna erbjöd i stället 1,4 procent i årligt lönelyft. Det var ett bud som facken då inte accepterade.

I nya avtalet höjs lönerna med tre procent den 1 november och sedan med 2,4 procent den 1 april 2022.

– Det är ett högre värde i årstakt jämfört med förra avtalet. Det är det nya märket, sade IF Metalls ordförande Marie Nilsson på presskonferenssen på söndagen 1.11.

Med uttrycket ”märket” avses den lönenorm som på den svenska arbetsmarknaden spikas av industriförbunden.

– Vi vill ju normera, och då är det viktigt att ha en stabil löneökningstakt som inte går upp och ner, och en takt som ger reallöneökningar, sa Nilsson.

LÅGLÖNESATSNING OCH PENSIONER

Avtalsrörelsen har också kännetecknats av industrifackens krav på en låglönesatsning för anställda med en månadslön som ligger under 26 100 kronor (runt 2500 euro). Det kravet fick facken också igenom.

I praktiken innebär det något högre lönepåslag i procent för de arbetstagare vars lön ligger under gränsen.

– Eftersom det är en större andel av lågavlönade som är kvinnor så är det också att betrakta som en jämställdhetssatsning, säger GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö till den fackliga tidningen Dagens Arbete.

GS-facket representerar arbetare bland annat inom skogs- och trävarusbranschen samt på tryckerier runtom i Sverige.

RETROAKTIVT LÖNELYFT ELLER SIKTE PÅ FRAMTIDEN?

En faktor som också spelar in är att avtalen är sju månader försenade på grund av coronapandemin. Det har inneburit att löntagare har väntat på löneökningar som annars skulle ha börjat gälla i våras. Det nya avtalet ger inga löneökningar retroaktivt för den här perioden.

Fackens sätt att räkna lär uppmärksammas av dem som förhåller sig kritiskt till avtalet. Men för facket är nivån strategiskt viktigare, skriver DA:s reporter Harald Gatu i en kommentar.

För pappersindustrins del går kollektivavtavförhandlingarna vidare. Svenska Pappers och arbetsgivarna återupptar förhandlingarna måndagen 2.11.

TEXT JOHANNES WARIS

 

Personalen kräver att Grano följer kollektivatal

Måttet är rågat hos de anställda på tryckeriföretaget Grano. Nu väntar strejkåtgärder för att få arbetsgivaren att följa det allmänbindande kollektivavtalet för medie- och tryckeribranschen.

9.6.2020. Uppdaterad 15.6.2020

Personalen vid Grano, som är verksam inom den grafiska branschen går ut i strejk.

Industrifacket utlyste den 12 juni strejk på tryckeriföretaget Grano. I fall inte företaget börjar följa det allmänbindande kollektivavtalet för medie- och tryckeribranschen kommer en laglig strejk att inleds den 29 juni kl. 00.00.

Strejken avslutas den 12 juli kl. 23.59. Strejken omfattar samtliga verksamhetsplatser inklusive stödtjänster inom Grano och Grano Grouup

Fler än 500 anställda omfattas av strejken. Dessutom råder övertidsförbud sedan 8 juni.

Orsaken till att facket tagit till stridsåtgärder är att Grano vägrat tillämpa det allmänbindande kollektivavtalet för medie- och tryckeribranschen.

Företaget vägrar också godkänna det förtroendemannasystem som är nedskrivet i kollektivavtalet.

I stället har företaget gått in för att tillämpa sämre arbetsvillkor på runt 90 procent av de anställda än det allmänbindande kollektivavtal för medie- och tryckeribranschen som Industrifacket och arbetsgivarorganisationen Medieförbundet skrivit på.

Grano har tidigare tillämpat utskrivningsbranschens avtal. Det kollektivavtal har dock inte existerat sedan början av mars i år. Orsaken är att Servicefacket PAM som förhandlat fram det avtalet inte längre ansåg att det var förnuftigt att det finns två olika kollektivavtal inom samma bransch. I stället ska de runt 1 200 personerna som flytta över till det avtal som Industrifacket och arbetsgivarförbundet Medialiitto avtalat om.

I stället ska anställningsvillkoren i branschen och de runt 1 200 arbetstagarna bestämmas utgående från det mer omfattande avtalet för medie- och tryckeribranschen.

Industrifacket kräver tillsammans med de anställda vid Grano att:

1) Grano i egenskap av arbetsgivare börjar följa det allmänbindande kollektivavtalet för medie- och tryckeribranschen för samtliga anställda från 1.3.2020

2) Grano följer finländsk lagstiftning och respekterar de anställdas grundläggande rättighet att organisera sig och förhandla med arbetsgivaren.

3) Grano godkänner i egenskap av arbetsgivare de förtroendevalda som personalen valt.

– Personalen på Grano vill ha ”fair play” på jobbet och ömsesidig respekt. Företaget måste respektera arbetstagarnas grundläggande rättigheter, som de anställdas rätt att organisera sig och förhandla om arbetsvillkoren. Grano måste också följa finländsk lagstiftning och det allmänbindande kollektivavtalet för branschen, säger Marko Rosqvist, sektorchef för specialbranschernas sektor vid Industrifacket.

Varför gick det så här?

Personalen vid Grano och Industrifacket har under våren försökt påverka företaget och försökt hitta en lösning på problemet genom diskussioner. Det senaste försöket utspelade sig första veckan i juni.

Resultatet i enkät som gjordes bland personalen vid Grano visar att hela 98 procent är av den åsikten att allmängiltiga kollektivavtal ska följas. Samtidigt lämnade 430 anställda en gemensam adress till arbetsgivaren där innehållet var att avtalet för medie- och tryckeribranschen ska gälla fö alla anställda.

Under den pågående coronakrisen har Grano blivit en leverantör av skyddsutrustning för den offentliga hälsovårdens behov.

Ett av kriterierna för beställningar till den offentliga sektorn är att arbetsgivaren följer det allmänbindande kollektivavtalet i branschen.

Grano skaffar sig ändå konkurrensfördelar genom att tumma på anställningsvillkoren i jämförelse med företag som följer lag och avtal.

De anställda har också uttryck sin oro om att Grano genom sitt handlande äventyrar framtiden för det nya affärsområdet.

Grano har trots upprepade försök till förhandling inte gått med på att tillämpa kollektivavtalet för medie-och tryckeribranschen på samtliga arbetstagare i företagets tjänst.

Industrifacket har därmed inte några andra alternativ än att ta till stridsåtgärder för att försvara arbetstagarnas intressen.

Industrifacket anser att skulle vara förnuftigt för Grano i egenskap företag och arbetsgivare att börja tillämpa medie- och tryckeribranschens avtal och godkänna förtroendemannasystemet.

Kollektivavtalet innehåller fler än 60 punkter om vilka man kan avtala lokalt. Ett genuint samarbete och inkluderande av personalen tryggar lönsamheten för företaget.

Den största ägaren i Grano är det börsnoterade investeringsbolaget Panostaja.

Industrifackets webbplats hittar man mer information om strejken.

 

Industrifackets förhandlingar nu i mål – Riku Aalto: Industrifacket går starkare ur förhandlingarna

”Vi kunde ha uppnått samma resultat i höstas, men arbetsgivarna ville ha konflikt”, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto. Han anser att Industrifackets första gemensamma avtalsrörelse ändå ledde fram till ett slutresultat som var lyckat för arbetstagarnas del. 

29.4.2020

Varje avtalsrörelse är svår på sitt eget sätt, enligt Aalto. Den här gången utgjordes stötestenen av de oavlönade extra 24 arbetstimmarna som infördes i samband med konkurrenskraftsavtalet (kiky).

– Arbetsgivarna visste mycket väl att kikytimmarna ska bort. Vi berättade om det för arbetsgivarna Teknologiindustrin, redan då vi skrev under det tidigare kollektivavtalet. För administrationen berättades det undertecknade protokollet gäller för tre år och sen ska den bort. Det höll vi fast vid.

Teknologisektorns kollektivavtalsdelegation samlades 9.10.2019. Industrifackets ordförande Riku Aalto ledde ordet. Sektorchefen för teknologisektorn Jyrki Virtanen med ryggen mot kameran.
Teknologiasektorns sektordirektion samlades på morgonen 8.11.2019. Riku Aalto berättade om läget i förhandlignarna. De första stridsåtgärderna skulle strax inledas.

– Arbetsgivarna utgick från att det är något av en hederssak för dem att hålla fast vid kiky. De andra arbetsgivarförbundens stöd till Teknologiindustrin gjorde det svårare att nå en överenskommelse.

– Tidigare har ett avtalslöst läge inom exportindustrin betytt att man förhandlingstakten tilltar, men den här gången gick det inte så. Arbetsgivarna hade förberett sig på att medvetet ta en risk och att det skulle uppstå störningar på arbetsmarknaden. Det var deras taktik, säger Aalto.

ARBETSGIVARNAS LINJE EN ÖVERRASKNING

Enligt Aalto skulle avtalen gott och väl ha kunnat stå klara redan i höstas.

– Vi erbjöd Teknologiindustrin möjligheten att förhandla om de s.k. kikytimmarna exportförbunden emellan. Vi försökte få undan ett problem så att vi skulle ha kommit vidare i förhandlingarna. Teknologiindustrin tackade nej och meddelade att de inte kommer att göra någon som helst centrala lösningar. De ville inte ens börja förhandla, säger Aalto.

– Om arbetsgivarna nappat på vårt förslag och velat lösa det här på ett förnuftigt sätt, skulle vi ha haft kollektivavtalen färdiga redan i höstas. Arbetsgivarnas konfliktsökande attityd ledde till att vi fick avtalen klara på det här årets sida.

Industrifackets styrelse samlades 4.1.2020. Från vänster Petri Sorvali, Lasse Vertanen och Heidi Koivisto.

– Jag tycker det är beskrivande att genast efter nyåret då det protokollet inte längre var i kraft så kom vi snabbt fram till ett förhandlingsresultat. Det gav helt enkelt arbetsgivarna friheten för arbetsgivarna. Det var ett svepskäl dem. De skulle mycket väl ha kunnat komma fram till samma slutsats redan i augusti.

Arbetsgivarnas hårda taktik kom som en överraskning för Industrifacket.

–Vi var inte förberedda på att arbetsgivarsidan var så förberedd på våra stridsgärder. Vi levde i den gamla tron om att arbetsgivarna vill undvika strejk, eftersom det får så konsekvenser. Samtidigt trodde vi att vårt rykte som en pålitlig avtalspartner skulle föra förhandlingarna framåt. Så gick det inte.

– Min bedömning är att arbetsgivarna ville testa oss och samtidigt göra läget svårt för regeringen i landet, säger Aalto.

CORONAEPIDEMIN FÖR MED SIG STORA FÖRÄNDRINGAR

Industrifacket förhandlar om sammanlagt 35 kollektivavtal med 17 arbetsgivarförbund. Aalto anser att Industrifacket uppnådde de viktigaste målen under förhandlingarna på förbundsnivå.

– Vi lyckades få bort kikytimmarna. Talkot är över. I stället fick vi olika lösningar som gäller arbetstiden. Vi klarade av att göra dem så att de olika branscherna togs beaktades. I vissa avtal slopades kiky utan att att man införde några ersättande skrivelser. På det sättet lyckades vi väl.

– Den andra målsättningen var en löneuppgörelse som höjer medlemmarnas realinkomster. Till exempel har Finlands Bank påpekat att löneförhöjningar på 3,3 procent på runt två år kommer att förbättra medlemmarnas köpkraft utan att företagens konkurrenskraft lider. Situationen har naturligtvis förändrats i och med coronaepidemin. Vad kommer det att leda till? Det kan nog ingen säga i det här skedet.

– Dessutom fick vi in nya skrivelser om sociala förordningar i avtalen och så lyckades vi med att förstärka de förtroendevaldas position. I flera kollektivavtal finns nu en punkt om att hyresarbetskraft beaktas då man bestämmer den tid som förtroendemän och arbetarskyddsfullmäktige får använda till uppdraget.

Specialbranscherna 17.1.2020.Petri Nurmi (mediie- och tryckeribranschen), i bakgrunden Tuija Pircklén (Grafinet), Sirkka-Liisa Ojala (trädgårdsbranschen), Jussi Nyman, Tanja Levaniemi (textilvårdsbranschen), Juha Krankkala (medie- och tryckeribranschen).
Sektordirektionen för specialbrancherna 5.2.2020. Eveliina Koivisto representerar utdelarna och Tanja Levaniemi textilvårdsbranschen.

NÅGOT ATT FUNDERA ÖVER

Kollektivavtalsförhandlingarna förde också med sig erfarenheter och insikter som bygger grunden för framtida förhandlingar. Samtidigt finns det också en del att se över och bättra på.

– En sak som jag blivit och fundera på är ordningen på förhandlingarna. Från första början har vi strävat efter att avtalen skulle löpa ut rätt så tätt intill varandra, men spridningen är fortfarande den samma som innan förhandlingsomgången.

– Vi kanske inte riktigt insåg, att om avtalsperioderna är olika långa mellan branscherna innebär det att löneförhöjningarna trots samma procentuella höjning blir olika stora. Vi måste nu överväga en hurdan förhandlingsordning för avtalsbranscherna fungerar bäst ur förbundets och medlemmarna synvinkel.

Den här gången låg de största stötestenarna i avtalsrörelsen i förhandlingarna om trävarusektorns kollektivavtal. Kollektivavtalsdelegationen för den mekaniska skogsindustrin samlades i Helsinfors 13.2.2020 under pågående stridsågärder.

En annan fråga är hur man inom förbundet förhåller sig till den brokiga skara avtalsbranscher som är representerade i Industrifacket.

– Avtalsbranscherna är inte identiska. Genom årtionden har de alla utvecklat en egen förhandlingskultur där arbetsgivarna också naturligtvis utgör en del av pusslet. Vi kan inte fullt ut göra alla förhandlings- och kommunikationsprocesser enhetliga – och dessutom kan vi inte ensamma fatta beslut om det. Frågan är om vi som organisation kan godkänna att de här sakerna inte går på samma sätt överallt.

– De blir nödvändigtvis inte lätt, men vår förmåga att delta i den diskussionen är bättre idag. Stridsåtgärderna ökade känslan av samhörighet och förbättrade samarbetet mellan sektorerna. Samtidigt har förståelsen för grundegenskaperna, men också särdragen i våra branscher utvecklats.

Öppenhet är något Aalto anser att ska funderas över noggrant.

– Öppenhet är en viktig princip. I praktiken fick vi igen erfara hur publicerandet av målsättningar för förhandlingarna på bägge sidor leder till att det kör fast vid förhandlingsborden. Parterna håller hårt fast vid sina ståndpunkter då de inte vill att det utåt ska se ut som om man tvingas backa.

– Det här är en diskussion som vi måste föra, den om hur ska vi gå vidare. Är det här spelet i offentligheten viktigare än själva saken?

Enligt Aalto kommer man att gå igenom en utvärdering av kollektivavtalsförhandlingarna som helhet. Diskussionen kommer att gälla alla nivåer av organisationen.

– Vårt mål är att vi ska bli bättre på vårt sätt att göra saker och att vi blir bättre på att beakta olika synvinklar jämfört med den senaste avtalsrörelsen.

Industrifackets styrelse samlas till ett extra insatt möte den 22 februari. Knuten börjar lösas upp?

DET BÖRJAR PÅ NYTT OM ETT ÅR

Ungefär om ett år kommer Industrifacket att vända sig till fackavdelningarna och be om initiativ för för de nya kollektivavtalen. Utgående från dem kommer förbundsstyrelsen att fastställa målsättningarna i juni 2021. Efter det sparkar förhandlingarna igång igen. Strukturen kommer för Industrifackets del att vara den samma som senast.

Aalto vill se att de nya avtalen blir till vid förhandlingsbordet.

– Det var vårt mål också under den här avtalsrörelsen, men arbetsgivarna ville testa oss. Vi fick veta att vi har ett stort stöd på fältet. Medlemmarna visade var styrkan finns. Utan dem skulle vi inte ha de här avtalen. Medlemmarna ska ha ett stort tack för det. det är för medlemmarna som en strejk blir tyngst. Den här gången slog det hårdast mot medlemmarna inom den mekaniska skogsindustrin.

– Våra stridsåtgärder lyckades nästan till hundra procent. Inför följande förhandlingar betyder det att vårt maskineri har, också i det här hänseendet, genom erfarenheten samlat kunskap och blivit starkare.

– Jag hoppas att arbetsgivarna väljer förhandlingens väg som taktik inför följande omgång. Det är ett bättre alternativ än stridsåtgärderna. Samtidigt måste vi komma ihåg att medlemmarna förväntar sig att vi kan sköta förhandlingarna på ett fiffigt sätt. Det har de rätt att förvänta sig. Därför är vi här, säger Aalto.

”Riksförlikningsmannens kontor blev bekant”

– Då arbetsgivarsidan inte är villig att förhandla på allvar, var vi tvungna att ta våra fula mappar och gå till riksförlikningsmannen.

– Det var en exceptionell situation. I regel går man till riksförlikningsmannens kontor för att öppna en viss specifik knut. Den här gången tvingades hon överväga huruvida hon börjar arbeta fram hela kollektivavtal för oss eller om hon ser över hurdana ärenden som hon kan ta till förlikning, berättar Industrifackets ordförande Riku Aalto om de senaste förhandlingarna.

Först i tur av Industrifackets branscher hos riksförlikningsmannen var teknologiindustrin. I början var läget låst, enligt Aalto. Processen började dra ut på tiden. Riksförlikningsman Vuokko Piekkala gav ett medlingsbud som både arbetsgivarna och Industrifacket förkastade.

– Visst kan man dra den slutsatsen att hon gav medlingsbudet med den avsikten att det inte går igenom. Riksförlikningsmannens uppgift är att försöka hitta de gränser inom vilka man kan ggöra medlingsbud. Det måste man förstå i den här processen.

– Ju längre processen pågick, desto bättre förstod riksförlikningsmannen de olika problemen som gäller våra avtal.

Inom teknologi- och kemisektorerna fick man till stånd ett förhandlingsresultat utan ett medlingsbud. För trävarusektorns del kom lösningen till genom att godkänna medlingsbudet. Inom specialbranschernas sektor nådde man avtalen genom förhandlingar mellan förbunden.

– Förhandling är alltid bättre än förlikning. då man går till förlikningsmannen så betyder det att parterna misslyckats i förhandlingarna. Då har man själv inte nycklarna i handen utan det är förlikningsmannen som sitter på dem.

Aalto tror att förhandlingsprocessen även lett till att riksförlikningsmannen lärt sig mycket nytt.

– Det att hon spikade fast ett stöd för den som öppnar spelet, löneledaren, var ur vår synvinkel på ett sätt en bra sak. Samtidigt band det också fast läget i vissa frågor för våra andra avtalsbranscher. Det gr det inte lätt att komma fram till ett medlingsbud.

– Kanske lärde hon sig att det lönar sig att överväga hur man på förhand slår fast olika linjer i förhållande till det rörelseutrymme man behöver i själva förlikningsprocessen.

TEXT PETTERI RAITO
FOTO KITI HAILA

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

 

Avtalsrörelsen inne på slutrakan – 98 % av Industrifackets medlemmar har ett nytt kollektivavtal

De flesta av Industrifackets avtalsbranscher har fått nya kollektivavtal. Vägen till de flesta av dem gick enbart via förhandlingsbordet. I skrivande stund har 98 procent av Industrifackets medlemmar ett nytt avtal. 

Förhandlingsomgången som inleddes i augusti ifjol börjar snart vara framme vid mållinjen. Samtliga kollektivavtal inom teknologisektorn står klara, medan finns ett öppet avtal i både trävarusektorn och specialbranschernas sektor. Avtalsläget inom Industrifacket uppdateras på förbundets webbsidor. 

De 24 oavlönade talkotimmar som infördes som en del av konkurrenskraftsavtalet (kiky) har slopats oberoende om timmarna figurerade i själva avtalstexten eller i ett eget protokoll. Löneförhöjningarna genomförs i enlighet med den allmänna linjen och köpkraften hos medlemmarna tryggas. Även gällande flera skrivelser i avtalen fick man igenom några framsteg. Samtidigt var man tvungen att ge efter på andra punkter.

De flesta avtalen blev till vid förhandlingsbordet. Tyngst var det i förhandlingarna om ett avtal för den mekaniska skogsindustrin. Där rodde man hem ett avtal först efter fyra veckor av strejk.

Den största orsaken bakom att förhandlingarna gick trögt var arbetsmarknadens soloåkare Skogsindustrin rf. vars förhandlingslinje präglades av en hård linje med avsikt att gå åt arbetsvillkoren samt ovilja att förhandla på riktigt.

”ETT OAVGJORT RESULTAT EFTER HÅRD KAMP”

Förtroendemännen inom den mekaniska skogsindustrin och snickeribranschen samlades den 27 februari i Helsingfors till ett infotillfälle för att i detalj gå igenom vad de nya avtalen verkligen innehåller och hur och på vilket sätt vägen fram till avtal stakats fram.

– Jag fick känslan av att arbetsgivarnas pressade på hårt och vi var kanske inte riktigt förberedda på det. Inte är det här en seger. Jag skulle säga att vi fick till stånd ett oavgjort resultat efter en hård kamp, sa Juha Kontinen, huvudförtroendeman vid Stora Ensos såg i Honkalahti, efter infotillfället.

Mikko Heino som är huvudförtroendeman på Askos soffabrik Insofa i Lahtis, anser att de svåraste avtalspunkterna ur arbetstagarnas synvinkel är nedskärningen i tjänsteårstilläggen samt det att arbetsgivaren får rätten att spjälka upp arbetstagarnas semester. Han ser också ljusglimtar i avtalet.

– Hos oss genomfördes ”kiky” så att tre ”pekkasdagar” föll bort. Genom det här avtalet fick vi dem tillbaka, säger Heino.

Vuokko Piippolainen, huvudförtroendeman på UPM Alholmens såg i Jakobstad, säger rakt ut att det är svårt att hitta något gott i det nya avtalet. Hon är ändå nöjd över att förbundet ordnat ett infotillfälle för att öppna upp det nya avtalet för förtroedemännen.

– Det är bra att sakerna sägs som de verkligen är. Nu ska vi ta lärdom av det. Inför följande avtalsförhandlingar måste vi ha verktygen i skick, oberoende hur Skogsindustrin rf uppför sig, säger Piippolainen.

ARBETSGIVARNAS ATITYD FÖRUNDRAR

Huvudfötroendeman Kimmo Natunen på UPM Plywood i Nyslott ser både goda och dåliga element i avtalet.

– Nedskärningen av tjänsteårstillägget behandlar arbetstagare ojämlikt. Samtidigt betalar vi ett pris  för att arbetsgivaren fick möjligheten att införa nya arrangemang för arbetstiden. Det återstår att se om och hur man tar i bruk dem på arbetsplatserna.

– Med tanke på omständigheterna är helheten sådan att man leva med avtalet. Vi måste komma ihåg att löneförhöjningarna följer den allmänna linjen och det oavlönade talkoarbetet försvinner.

Natunen har funderat en hel del över arbetsgivarnas attityd under förhandlingarna.

– Det som förundrar mig är den signal som Skogsindustrin rf. verkar vilja förmedla till de anställda i förbundets medlemsföretag. Då det hela tiden finns ett behov av arbetskraft i mekaniska skogsindustrin, så kan man säga att det inte är en speciellt lockande signal.

TEXT PETTERI RAITO