Här monteras sjöminor

I Skinnarvik på Kimitoön jobbar Industri­fac­kets medlemmar med att montera sjöminor. De anställda tonar ner hemlig­hets­ma­ke­riet kring jobbet, men någon helt vanlig arbetsplats kan man ändå inte tala om.

Det är torsdags­morgon och arbetet pågår i verks­tads­hal­larna i Skinnarvik på Kimitoön. Det skruvas, putsas och svetsas helt som vanligt, eller ja – vanligt och vanligt. Här på Marinens depå jobbar nämligen civila Industri­fac­kets medlemmar som monterar och servar sjöminor.

– Jag servar en del som justerar hur snabbt sjöminan sjunker ner under ytan när man lägger den i vattnet, berättar mekani­kern Niklas Friman alldeles vardagligt som om han skulle tala om ett oljebyte på bilen.

Friman har jobbat på depån i 28 år och medger att arbetsplatsen och jobbet de gör kanske inte riktigt är helt som på alla andra verkstäder.

– Man blir ju van med tiden. Jag jobbade tidigare på Björk­boda låsfa­brik men sökte mig hit för att det verkade spännande och intres­sant. Och intres­sant är jobbet fortsättningsvis.

Huvudfört­roen­de­mannen Jan-Peter Silander är inne på samma spår. Han säger att jobbet är intres­sant och mångsi­digt, men att det själva praktiska arbetet egent­ligen inte skiljer sig från verks­tads­jobb på den civila sidan.

– Jag jobbade själv som bilme­ka­niker i tio år på en verkstad innan jag började här. Här behöver man inte slåss med kunderna, då en del kunder ville att bilen är färdig redan innan den rullar in på verks­taden. Och så skulle man ännu disku­tera och förhandla om priset. Här får vi de resurser vi får, och vi klarar oss oftast riktigt bra med dem. Det är lugnare tempo på det viset.

Det är två olika huvud­typer av minor man jobbar med på verks­taden. Den första typen är så kallade kontakt­minor som säkert är bekanta för de flesta från filmerna, nämligen de runda sjömi­norna som ligger en bit under ytan och detonerar vid kontakt med fartyg.

– Årsmo­del­lerna på kontakt­mi­norna är från 40- och 50-talet, så vi talar om ganska gammal men samti­digt beprövad teknik som fungerar helt perfekt ännu idag, förklarar vice chefen för minverks­taden, ingen­jör­löjt­nant Kenneth Eriksson.

Den andra typen av sjöminor är botten­minor. De är moderna, fyllda med elekt­ronik och censorer och alltså betyd­ligt mer komplice­rade, trots att de för en lekman vid första ögonkast kunde förväxlas med en kompost eller septiktank.

– Den nyaste modellen är från 2016. De är större och mer känsliga än kontakt­mi­norna och innehåller mer sprän­gämne, men de är ändå mycket säkrare, eftersom moderna sprän­gämne är okäns­li­gare och svåra att antända, fortsätter Eriksson.

SÄKERHETEN FÖRST

Det finns en orsak till att depåav­del­ningen är belägen ute i skärgården, långt ifrån närmaste bosätt­ning. Man arbetar med sprän­gämnen och trots omfat­tande säker­hetsfö­res­krifter, finns ändå risken för att något kan gå snett. Det syns till och med i hur byggna­derna är place­rade. Skulle en allvarlig olycka ske, hur osanno­likt som helst, skulle chockvågen från explo­sionen riktas utåt, bort från de övriga byggna­derna, förklarar Eriksson.

– Säker­heten är ytterst viktig för oss. Säker­hets­bes­täm­mel­serna tummar vi inte på. Trots att moderna sprän­gämnen är säkra och svåra att få att detonera, så arbetar vi som om det skulle vara krut som kan antändas av statiskt elekt­ricitet. Vi har stora margi­naler i säker­hets­bes­täm­mel­serna så att det inte ska ske några olyckor.

Mingrans­karen och depåns snickare Sven-Erik Kinos har lätt för att under­teckna det här. Han har jobbat på depån i över 32 år och har länge fungerat som huvudfört­roen­deman och för tillfället som arbetsplat­sens arbetarskyddsfullmäktige.

– Vi träffas några gånger om året för att disku­tera säker­heten med arbets­gi­varen, men vi har aldrig några stora frågor att ta i tu med eftersom säker­heten oberoende alltid är så viktig och bestäm­mel­serna så strikta. Det är små saker som rättas till vid behov. Staten som arbets­gi­vare är väldigt precis med att allting ska vara i skick, säger Kinos.

Silander håller med och säger att säker­hets­bes­täm­mel­serna till och med kan kännas överdrivna.

– Vi är väldigt noga och arbetars­kyddet är absolut i skick. När vi jobbar med sprän­gämnen har vi till exempel skild klädsel, speciella skor som förhin­drar statiskt elekt­ricitet och jordning­sarm­band på oss. Jag känner inte att det skulle vara farligt alls att jobba här.

Tvärtom känns säker­hets­bes­täm­mel­serna till och med lite överdrivna emellanåt, men bättre så.

TONAR NER HEMLIGHETSMAKERIET

Depån i Skinnarvik är ett bra exempel på hur mångsi­diga branscher som Industri­facket repre­sen­terar. Men förutom de låsta portarna, en del uniformsklädda militärer, sprän­gämnen och sjöminor är arbetsplatsen trots allt inte så olik många andra verkstäder.

– En stor del av det vi gör är egent­ligen inte speciellt hemligt. Alla vet hur kontakt­minor ser ut och webben är full av infor­ma­tion, säger Friman och tonar ner hemlighetsmakeriet.

– Till en del är ju jobbet också på sätt och vis hemligt. Men vänner och bekanta känner till att jag jobbar här, så de frågar inte så mycket om jobbet och vi har annat än arbete att disku­tera på fritiden. Det går ganska bra ihop och inte orsakar det några besvär, fortsätter Silander.

Att jobba för staten och försvars­makten verkar vara något som uppskattas bland de anställda. Bland annat förmå­nerna lyfts fram av många.

– Vi har flexibel arbetstid och efter 15 års anställ­ning har vi lång semester, det vill säga 38 dagar ledigt per år. Lönerna är också konkur­rens­kraf­tiga jämfört med den civila eller privata sidan. Arbets­ta­garna får också idrotta under arbetstid två timmar i veckan, räknar Silander upp.

Möjlig­heten till utbild­ning är också något som uppskattas.

– Arbets­gi­varen erbjuder utbild­ning och kurser, förutom alla de kurser som Industri­facket erbjuder sina medlemmar, poäng­terar Silander.

En som har haft konkret nytta av utbild­nings­möj­lig­he­terna är montören Eija Fredriksson. I ett hörn av verks­taden jobbar hon med element som kommer in i minorna. Först plockar hon dem isär, putsar och servar dem. Efter det smälter hon bort den gamla tenn-belägg­ningen och gör nya kopplingar. Sen monterar hon ihop elementen igen. Jobbet går på rutin och med yrkess­kicklighet, men när hon började jobba på depån för 28 år sedan, hade hon helt andra arbetsuppgifter.

– Jag började ursprungligen jobba här som städerska. I och med en del omstruk­tu­re­ringar skulle jag för 16 år sedan ha tvingats flytta till Försvarsför­valt­nin­gens byggverk, men då lediganslog man en montörst­jänst här som jag sedan fick. Jag utbil­dades till montörs­jobbet och har idag många olika arbetsuppgifter.

– Det var en riktigt positiv förändring. Städar­jobbet är nämligen inte något helt enkelt jobb, det är ganska tungt fysiskt. Men jag får ännu också städa ibland, vilket är trevligt som omväx­ling. Det här är en bra arbetsplats, med betoning på att jag egent­ligen kom hit på ett ettårs vikariat, och nu 28 år senare är jag ännu här, fortsätter Fredriksson och skrattar.

Skulle huvudfört­roen­de­mannen Jan-Peter Silander få fria händer, är det egent­ligen bara en sak han skulle förändra på arbetsplatsen. Nämligen rekryteringsprocessen.

– Det som jag skulle ta i tu med genast är rekry­te­ringen av nya mänskor. Den är för långsam inom försvars­makten. Vi har ett par platser lediga och en montör hade vi redan valt, men i och med att processen tog så länge, så hann den personen få ett annat jobb. Så nu börjar rekry­te­rings­processen på nytt. Men annars har jag inte egent­ligen något att klaga på.

TEXT JOHAN LUND
FOTO PATRIK LINDSTRÖM