Har slave­riet förpas­sats till histo­rien i Qatar?

– Det var just det som var det värsta, berät­tar en migran­tar­be­tare som jobbade i Qatar i många år och som själv var tvun­gen att lämna landet för en tvåårs­pe­riod, efter­som arbets­gi­va­ren inte lät honom byta jobb.

Av hälsos­käl hade han ändå inget annat val än att komma bort från jobbet där han var tvun­gen att göra arbets­da­gar på mer än 16 timmar. För att garan­tera hans säker­het kan vi inte nämna hans riktiga namn, så vi kallar honom Alex.

En arbets­ta­gare som tänker lämna landet kan genast bli brott­san­mäld som rymling.

Att Alex säker­het är hotad talar sitt dystra språk om situa­tio­nen i Qatar. Men Alex vill betona att mycket har blivit bättre.

Kafa­la­sys­te­met upphäv­des delvis för sex år sedan och det börjar leda till förändrin­gar. Enligt Alex är de värsta kränk­nin­garna av de mänskliga rättig­he­terna numera säll­synta. Arbets­ta­gar­nas möjlig­he­ter att klaga på hur de behand­las och få rätt­visa har förbätt­rats, men vissa arbets­gi­vare är uppfin­nings­rika när det gäller sätt att beröva arbets­ta­garna deras frihet.

– En arbets­ta­gare som tänker lämna landet kan genast bli brott­san­mäld som rymling. Då kan perso­nen förlora rätten till sin bostad, och som åtalad har hen inte rätt att anklaga arbets­gi­va­ren för felak­tigt bemö­tande. Perso­nen blir tvun­gen att stanna i landet ille­galt och utan skydd, berät­tar Alex.

Alex är aktiv i en före­ning som försö­ker hjälpa arbets­ta­gare i nöd. Man erbju­der dem infor­ma­tion, utbild­ning och akti­vi­te­ter. Orga­ni­sa­tio­nen funge­rar lite som ett fackför­bund, men egent­liga fackför­bund har migran­tar­be­tarna inte rätt att grunda.

Redan det är ett allvar­ligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

I Qatar finns ändå struk­tu­rer för att göra arbets­ta­gar­nas röst hörd. På arbetsplat­ser med över 30 anställda har man till exem­pel rätt att inrätta arbets­ta­gar­kom­mittéer där arbets­ta­garna och arbets­gi­varna är lika representerade.

FÖRMÅNERNA GÄLLER INTE ALLA

De meto­der som beskrivs ovan kan anses vara mycket progres­siva med tanke på att det hand­lar om Qatar. Det är dock bara vid före­tag som är kopplade till fotbolls-VM som arbets­ta­garna har rätt till repre­sen­ta­tion på arbetsplat­serna, alltså på ungefär tio procent av före­ta­gen. Där över­va­kas också arbe­tars­kyd­det, inkvar­te­ringsförhål­lan­dena och hur arbets­ta­garna bemöts. Det är därmed en lotto­vinst att få jobba för ett före­tag med kopplin­gar till Fifa.

Det verkar uppen­bart att det inter­na­tio­nella tryck som har uppstått i samband med fotbolls-VM verkli­gen har förbätt­rat förhål­lan­dena för arbets­ta­garna – även om många anser att Qatar aldrig borde ha bevil­jats turne­rin­gen. Dessu­tom är det inte bara arbets­ta­garna som utsätts för kränk­nin­gar av de mänskliga rättig­he­terna, utan också till exem­pel åskå­dare som hör till sexuella minoriteter.

Qatar har lärt sig hur saker och ting sköts i andra länder.

En annan fråga är om förändrin­garna är bestående.

– Jag vet inte. Lagarna kan ändras på ett ögonblick. Det finns skäl att anta att åtmins­tone arbets­ta­gar­kom­mittéerna kommer att upphöra att exis­tera efter VM.

Alex säger ändå att han tror att regi­men i Qatar har lärt sig hur saker och ting sköts i andra länder och att det kanske finns ett genuint intresse av att förbättra situa­tio­nen för arbets­ta­garna. Alex kommen­ta­rer präglas av opti­mism, men utan opti­mism skulle det säkert vara svårt att vara akti­vist i Qatar.

Delvis ligger det säkert ändå i Qatars eget intresse att åstad­komma förbätt­rin­gar, för landet vill nappa åt sig idrotts­täv­lin­gar också i framtiden.

FAMILJERNA FÅR NÖJA SIG MED SMÅSLANTAR

Alex och andra frivil­liga oroar sig för de mest utsatta arbets­ta­garna och även­ty­rar sin egen säker­het för att hjälpa dem. Alltså de miljon­tals asia­ter och afri­ka­ner som sliter i extrem värme och i åratal bor i isole­rade barack­byar långt från städer­nas bekvämligheter.

Hur ser deras vardag ut?

Enligt lagen är arbets­ti­den 48 timmar per vecka. Man jobbar sex dagar i veckan, så en arbets­dag är åtta timmar. Det låter tufft, men fort­fa­rande rimligt, för folk har kommit till Qatar för att tjäna pengar och inte för att lata sig. Samti­digt ska man komma ihåg att alko­hol inte säljs i Qatar och att mycket annat är förb­ju­det, såsom att dansa eller att kyssas och kramas offent­liga platser.

Qatar är ett dyrt land och infla­tio­nen skju­ter i höjden också där.

Arbets­da­gen blir ändå längre när man räknar med matras­ten och minst en timmes arbets­re­sor. Då är man redan uppe i 11 timmar, och många jobbar ännu mer. Arbets­ta­garna har rätt till över­tid­ser­sätt­ning, men när jag lyss­nar på Alex tviv­lar jag på att ersätt­nin­gen faktiskt beta­las ut. Livet går ut på att jobba och sova.

Grund­lö­nen är så låg att det knappt blir något över som kan skic­kas hem till famil­jen. Den lags­tad­gade mini­mi­lö­nen är 1000 rial, ungefär 280 euro. Därtill ska man få 500 rial för boende och 300 rial för mat, om arbets­gi­va­ren inte bekos­tar det.

– Qatar är ett dyrt land och infla­tio­nen skju­ter i höjden också där, påpe­kar Alex.

Lagen om mini­mi­lön, som trädde i kraft i fjol, är ändå viktig, för annars skulle det inte finnas någon norm att hänvisa till för de orga­ni­sa­tio­ner som förs­va­rar arbets­ta­gar­nas rättig­he­ter. Ett problem är dock att mini­mi­lö­nen lätt också blir ett maximi.

DET BEHÖVS ETT CENTER FÖR MIGRANTARBETARE

Refor­merna är inte bara Fifas och Qatars fört­jänst. Den inter­na­tio­nella fackfö­re­nings­rö­rel­sen, med bygg­nad­sar­be­tar­nas värld­sor­ga­ni­sa­tion BWI och världs­fac­ket ITUC i spet­sen, har jobbat hårt för förbätt­rin­garna. Också Inter­na­tio­nella arbet­sor­ga­ni­sa­tio­nen ILO har inrät­tat en tillfäl­lig byrå i Qatar och orga­ni­sa­tio­ner för hembit­rä­den och trans­por­tar­be­tare har fått repre­sen­ta­tion i landet.

Allt det här är goda tecken som tyder på att refor­merna kan vara bestående, men risken är ändå stor att refor­merna upphävs när fotbolls­fol­ket och därmed hela värl­den slutar intres­sera sig för vad som händer i Qatar. Qatar har visser­li­gen som stra­tegi att ansöka om stora idrotts­täv­lin­gar och kommer att stå värd för en formel 1‑deltävling igen nästa år samt flers­port­se­ve­ne­man­get asia­tiska spelen 2030.

Hur kan man då garan­tera att förändrin­garna blir bestående?

Alex anser att den qata­riska staten borde ingå avtal med arbets­ta­gar- och männis­ko­rätt­sor­ga­ni­sa­tio­ner samt också med de idrott­sor­ga­ni­sa­tio­ner som i fram­ti­den ordnar tävlin­gar i Qatar.

Den vikti­gaste konkreta refor­men skulle ändå vara ett center där migran­tar­be­tare kan få stöd och skydd om de drab­bas av problem. Avsik­ten är att också de som har förlo­rat sin bostad, till exem­pel på grund av utvis­ning, ska kunna bo där.

– Det finns långtgående planer på ett sådant center, men ännu saknas formellt klar­tec­ken från staten.

Bakgrunds­kraft bakom cent­ret är det globala bygg­fac­ket BWI, som har försökt få de före­tag som spons­rar tävlin­garna att förespråka inrät­tan­det av cent­ret. Det verkar ändå som om inget jättefö­re­tag ännu har gjort det.