15.10.2020 SSAB Lappvik Arbetarskyddsfullmäktige Ulf Heimberg och huvudförtroendeman Timo Jansson Foto: Patrik Lindström

Rörfa­bri­ken i Lapp­vik inne på slut­ra­kan – ”Vi har gått igenom fört­viv­lan, ilskan, hoppet och maktlösheten”

Vid årss­kif­tet stän­ger SSAB:s stål­rörs­fa­brik i Lapp­vik i Hangö för gott. ”Det var verkli­gen inte så här det skulle gå”, säger arbe­tars­kydds­full­mäk­tige Ulf Heim­berg om att en fabrik som nyss firade 50-årsju­bi­leum nu läggs ner.

HUVUDBILD. Arbe­tars­kydds­full­mäk­tige Ulf Heim­berg och huvudfört­roen­de­man Timo Jans­son har till­sam­mans 60 år bakom sig på fabriken.

18.11.2020

Solen skiner och höstens färger spra­kar i rött och gult. Det är en av de där vackra dagarna som får en att komma ihåg att hösten inte är enbart elän­dig. Det blåser ändå kallt på Ekösun­det utanför Lapp­vik. Man fryser om öronen men usik­ten är det minsann inget fel på.

– Inte skulle man ju idag få lov att sätta upp en fabrik på det här stäl­let, säger en man i vit hjälm. Bakom näs- och muns­kyd­det döljer sig Ulf Heim­berg, arbe­tars­kydds­full­mäk­tige vid SSAB:s stål­rör­fa­brik i Lapp­vik. En man som till­brin­gat lejon­par­ten av sin yrkes­kar­riär här.

Det var en repor­ter från lokal­ra­dion och frågade vad jag tyckte om att fabri­ken ska läggas ner.

Ute på gården står grova pålnings­rör, som tål att lagras utom­hus. Smårörs­pro­duk­tio­nen flyt­tade till SSAB:s enhet i Tavas­te­hus i augusti.

– Nu är vi på slut­ra­kan. Det gamla bibliska uttryc­ket om att ”allt har sin tid” har verkli­gen besan­nats, säger Heim­berg, där han står vid porten till fabri­ken som varit hans arbetsplats i drygt 33 år.

En väldigt säker sådan, som han säger sig själv. Fram tills den dagen 2018, då han stod och tankade bilen och fick ett samtal.

– Det var en repor­ter från lokal­ra­dion och frågade vad jag tyckte om att fabri­ken ska läggas ner. Det var så jag fick veta om beslu­tet, säger Heimberg.

Det är fort­fa­rande oklart vad som kommer att hända med själva fabriks­fas­tig­he­ten efter att produk­tio­nen avslutas.

Huvudfört­roen­de­man Timo Jans­son gör också oss sälls­kap. 115 perso­ner arbe­tade här då beslu­tet om nedlägg­nin­gen kom för drygt två år sedan, berät­tar han.

Nu är anta­let betyd­ligt lägre då knappt 50 anställda är kvar. Uppsäg­nings­bes­ke­den har delats ut och arbet­splik­ten av tar slut vid årss­kif­tet för de flesta. I dags­lä­get kör man fyra rörlin­jer och i början av hösten gick man över från två skift till ett.

”RIKTIGT GODA ÅR”

Men, låt oss ta det hela från början.

På 1960-talet ökade befolk­nings­mäng­den efter ett industriellt upps­ving på Hangö­ud­den.  Rörfa­bri­ken i Lapp­vik grun­da­des 1969 som Etna rör. Före­ta­gets rötter går att finna i Hangö Svets­ning Ab, grun­dat strax efter kriget.

År 1975 tog stat­sägda stål­jät­ten Rauta­ruukki över fabri­ken. Och visst är det ”Rauta­ruuk­kis fabrik” det verkar heta i folkmun.

– Det var riktigt goda år på 1980-talet och speciellt i slutet av 1990-talet och i början av 2000-talet kan man nästan tala om galna år, säger Heimberg.

Bland kunderna fanns bland annat bygg­nad­sin­dustrin och transportindustrin.

Den första tiden var riktigt bra. Men det är histo­ria nu.

2014 blev året då svenska SSAB tog över Rauta­ruukki, en utveckling som inled­nings­vis togs emot väl i Lapp­vik. Här spelade tankar om ett svenskt lyss­nande ledars­kap och repre­sen­ta­tion i styrande organ på svenskt vis en roll.

– Produk­tions­mäng­den ökade klart efter­som SSAB inte då hade egen rörpro­duk­tion, säger Jansson.

– Ja, den första tiden var riktigt bra. Men det är histo­ria nu, säger Heimberg.

Strejk inom tekno­lo­giin­dustrin 2011 på dåva­rande Rauta­ruukki i Lapp­vik. Strej­kvak­terna från väns­ter Timo Jans­son, Kalevi Heik­ki­nen och Risto Tuppurainen.

Så här i efter­hand anser de ändå att det befa­rade beslu­tet hängde i luften från start.

– Det hette ju då redan då att SSAB har två primä­ren­he­ter i Finland, Brahes­tad och Tavas­te­hus – och sen kanske något litet vid sidan om, säger Jansson.

Det som kanske grämer mest efter beslu­tet är den dåliga kommu­ni­ka­tio­nen från koncerns­led­ningshåll i Sverige.

Det hette ju då redan att SSAB har två primä­ren­he­ter i Finland, Brahes­tad och Tavas­te­hus – och sen kanske något litet vid sidan om.

– Jag hade väntat mig lite mer soli­da­ri­tet, lite mer diskus­sion, speciellt som vi ju långt pratar samma språk, men det har varit plus minus noll. Inte ett piss därifrån, säger Heimberg.

De galna åren vid mille­nies­kif­tet var kanske över men fabri­ken i Lapp­vik hade goda år bakom sig då beslu­tet kom.

Fabri­ken hade också fått utmär­kel­ser för hur arbe­tars­kyd­det utvecklats på fabri­ken. Det arbete fort­sät­ter föröv­rigt in i det sista. På fabri­ken har man satt ihop en arbetsgrupp för att motar­beta coronariskerna.

INGET EXTRA FRÅN ARBETSGIVAREN

De fört­roen­de­valda har fört diskus­sio­ner och förhand­lin­gar med lednin­gen minst en gång i måna­den sedan nedlägg­nings­bes­lu­tet för över två år sedan.

– Inte är det så väldigt mycket extra arbets­gi­va­ren kommit med i förhand­lin­garna. För det mesta hand­lar det om lags­tad­gade rättig­he­ter för dem som blivit uppsagda. Arbets­gi­va­ren har slagit in de lags­tad­gade rättig­he­terna i ett vackert paket. Något gene­röst har det inte varit frågan om, säger Jansson.

Ursprungli­gen hette det att det råder arbet­splikt under hela uppsäg­nings­ti­den, men det ändra­des senare. Sådana perso­ner som har en eller två måna­ders uppsäg­nings­tid har ännu inte fått besked om uppsägning.

Lina Fors­berg arbe­tade tre år som truckfö­rare på fabri­ken i Lappvik.

–  Person­alens fört­roen­de­valda har kunnat förutspå fört­viv­lan, ilskan, hoppet och makt­lös­he­ten. Alla de här faserna har vi gått igenom. Jag talar också med folk som varit med och byggt upp den här fabri­ken, pensio­ne­rade sedan länge. Tänk att det finns en bitter­het trots att det inte längre berör dem på något sätt, säger Heimberg.

Nu återstår acceptansen.

Omkring hälf­ten av arbets­ta­garna har lämnat före­ta­get efter nedlägg­nings­bes­lu­tet. Hela ledningsgrup­pen sökte sig rätt fort efter beslu­tet bort från fabri­ken. Det har väckt en del funde­rin­gar på fabriksgolvet.

– Det blir en hel del problem med infor­ma­tionsgån­gen. Om inte arbets­ta­garna skulle veta vad de gör, så skulle fabri­ken stå, säger Jans­son bestämt.

ENSTAKA LJUSGLIMTAR

På Hangö­ud­den har industrierna av tradi­tion syssel­satt männis­kor sedan 1960-talet. Inte långt från SSAB:s fabrik ligger Kover­har, där FN-steels stål­verk låg. Före­ta­gets konkurs och nedlägg­nin­gen av fabri­ken 2012 ligger här i färskt minne.

Då förlo­rade fler än 400 perso­ner jobbet och nedlägg­nin­gen påver­kade natur­ligt­vis också kring­nä­rin­garna. Också på SSAB:s fabrik finns det anställda som för andra gången fick se sin arbetsplats läggas ner.

Samman­lagt runt 15 av dem som blivit uppsagda från Lapp­viks­fa­bri­ken har börjat jobba på SSAB:s övriga enhe­ter i landet.

Läget är ändå inte fullt så dystert och speciellt hangö­borna har hittat jobb, berät­tar Jansson.

Filter­pak, som till­ver­kar muns­kydd i Hangö, har anställt dussin­tals männis­kor under den senaste tiden. Cykel- och kabel­till­ver­ka­ren Helkama går också bra och har gjort flera nyanställningar.

Och visst finns det av dem som tagit emot jobb på SSAB:s andra enhe­ter i landet och främst fabri­ken i Tavas­te­hus. Samman­lagt rör det sig om runt 15 personer.

De har kanske fem-sex år kvar innan pensio­nen. De blir med bostad och familj här i nejden.

– De flesta som åker dit ser det som ett sista kraft­tag. Vi kallar dem ”besö­kare”. De har kanske fem-sex år kvar innan pensio­nen. De blir med bostad och familj här i nejden, säger Jansson.

Det finns också någon enstaka anställd som jobbar på SSAB:s fabrik i Toijala.

– Folks livs­si­tua­tio­ner är förstås olika. Rörtill­verk­nin­gen är också en väldigt specialbransch och det kan vara svårt att överföra kunnande till annan till­verk­ning, föru­tom då att man har erfa­ren­het av fabrik­sar­bete. Men sen vaknar ju frågan om vem som anstäl­ler en 55-åring som till­ver­kat rör i 35 år.

En flytt till finsksprå­kiga Tavas­te­hus var aldrig ett alter­na­tiv för Lina Fors­berg. Så gott som hela den tid hon jobbat som truc­ko­pe­ra­tör på fabri­ken har präglats av stäm­nin­garna efter beslu­tet om nedläggning.

– För min del blir det sanno­likt någon typ av utbild­ning, men jag vet inte ännu vad det skulle vara, säger hon.

Var jag är om ett år och och vad jag gör, det vet jag inte, säger Tena­la­bon Lina Forsberg.

Hon poäng­te­rar att det inte enbart är anställda som befin­ner sig nära pensionsål­dern som får se sig om efter nya jobb.

– Jag trodde ju nog att jag skulle ha fått stanna längre, säger Forsberg.

Huvudfört­roe­de­man Jans­son berät­tar att det också finns vissa hinder då det gäller utbild­nig för de uppsagda från SSAB i Lappvik.

– TE-cent­ra­lerna har flera kurser och utbild­nin­gar och en del skulle säkert, men som en av omställ­ningss­kyd­det har vi fått en liten bonus för att vi ska jobba kvar här. Det bety­der att vi har runt tre måna­der efter att vi blivit arbets­lösa då vi inte får inkom­stre­la­te­rad dagpen­ning.  Då får du inget stöd under de tre första måna­derna om du bestäm­mer dig för att börja studera. Det spar­kar åt fel håll, säger Jansson.

För både Heim­berg och Jans­son väntar pensio­nen i en inte allt för avläg­sen framtid.

– Jag skulle få gå i pension i februari, men jag har inte ännu beslu­tat mig ännu. Något kommer jag att göra, det är säkert. Om det blir på heltid eller deltid, det återstår att se, säger Heimberg.

VAD HÄNDER MED FABRIKEN?

– Speku­la­tio­ner och rykten finns det gott om, men något konkret som person­alen skulle fått ta del av, det finns det helt enkelt inte i det här skedet, säger Heimberg.

– De grup­per som besökt oss här har snarast varit intres­se­rade av vad som finns att ta, inte nödvän­digt­vis av att utveckla områ­det säger Jansson.

Hamn, järn­vägsför­bin­delse, riks­vä­gar, allt ligger nära.

De gamla produk­tions­lin­jerna ska ploc­kas bort efter årsskiftet.

– En del tar man till vara och använ­der som reserv­de­lar, men en hel del hamnar väl i masug­nen på SSAB i Brahes­tad, säger Jansson.

En sak är säker och det är att byn Lapp­vik blir tystare än tidi­gare. Bybu­ti­ken stängde redan för något år sedan.

Runt 50 perso­ner arbe­tar i produk­tio­nen fram tills årss­kif­tet. Tidta­bel­len  har ruckats framåt  flera gånger under nedläggningsprocessen.

Både Jans­son och Heim­berg vill föra fram att infra­struk­tu­ren är i skick med tanke på någon typ av industriell produk­tion. Hamn, järn­vägsför­bin­delse, riks­vä­gar, allt ligger nära.

– Det var inte så här det skulle gå. Det är inte fel att göra dåliga beslut, men SSAB:s beslut att lägga ner fabri­ken var inte genom­tänkt. Flum­migt från början till slut. Det har inte varit frågan om att vi inte varit lönsamma eller att leve­rans­ti­derna inte skulle ha hållit. Och om deras ursprungliga planer skulle ha hållit, så skulle vi vara borta härifrån sedan länge, men det blev inte så, säger Heimberg.

– På fabriks­gol­vet har det blivit tydligt att nedlägg­nings­proces­sen inte haft en tydlig ledare i något skede, olika perso­ner har ansva­rat för sina ansvar­sområ­den. Först medde­lar man om neds­täng­ning, efter det gör man beslut om inves­te­rin­gar i Tavas­te­hus. Det hand­lar inte om att de inte skulle klara av det i Tavas­te­hus, det finns helt enkelt inte tid, säger Jansson.

Samman­lagt har nedlägg­nings­proces­sen tagit nästan tre år. Lagen skulle ha godkänt ett där och sen i det skedet skulle. Ur Lapp­viks synvin­kel skulle det hela ha tagit ett havt år, anser huvudförtroendemannen.

I okto­ber slutför­des samar­betsför­hand­lin­garna på SSAB:s enhe­ter i Finland. 35 årsver­ken ska bort, löd slut­re­sul­ta­tet. Samar­betsför­hand­lin­garna berörde inte fabr­ken i Lappvik.

Inga fall av coro­nas­mitta har upptäckts på Lapp­viks­fa­bri­ken, berät­tar arbe­tars­kydds­full­mäk­tige Ulf Heimberg.

Specialgrupp mot covid-19

Föru­tom den stress som nedlägg­nings­bes­lu­tet orsa­kat och den utdragna ovets­ka­pen som person­alen på SSAB:s rörfa­brik i Lapp­vik fått tampas, med har den sista tiden också präglats av coronapandemin.

En skild covidgrupp, bestående av fört­roen­de­män, arbe­tars­kyd­det och ledning började träf­fas regel­bun­det. Grup­pen sammant­rä­der två gånger i veckan.

– Vi går bland annat igenom smitt­lä­get i landet och här i närområ­det, så att vi kan reagera vid behov, säger arbe­tars­kydds­full­mäk­tige Ulf Heim­berg.

Man har också sett över ruti­nerna när det kommer till att hämta och föra varor i produk­tion. Gäster och deras värdar bär ansikts­mas­ker, medan de inte är obli­ga­to­riska för personalen.

– I mats­alen har vi infört mattu­rer och hälf­ten av stolarna är bortploc­kade, så det är lättare att hålla säkerhetsavstånd.

Utomstående chauffö­rer som kommer och hämtar rören ska bära ansikts­mask då de befin­ner sig på fabrik­sområ­det. Skyd­den står SSAB för.

– Sjukfrån­va­ron över­lag har varit låg. Man skulle ju kunna tro att arbets­mo­ra­len inte är på topp efter att folk blir uppsagda, men visst är den det. Det här har vi varit stolta över, säger Heimberg.

 

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO PATRIK LINDSTRÖM