Nina Wess­berg: Ont, det gör ont…

En tors­dag i mars. Då kommer beske­det. Tekno­lo­giin­dustrin har ensi­digt bestämt sig. Våra vägar ska skil­jas, medde­lar de. Som en våt trasa i ansik­tet. En helt vanlig torsdag.

Första käns­lan är overklig. Facket och arbets­gi­varna hör ju ihop! Inget drömförhål­lande, men visst har vi alltid kommit överens. Godkänt varan­dras fel och brister.

Grälat ibland, jo, men sedan disku­te­rat och förhand­lat. Och alltid hittat en kompro­miss till slut.

Sedan blir jag förban­nad. Hur täcks de? Efter alla dessa år. Efter allt som vi upplevt tillsammans!

Så kommer oron. Hur blir det i fram­ti­den? Hur ska vi inom facket ställa om för att klara av medlem­mar­nas intressebevakning?

När jag tänker efter har beske­det nog legat i luften en tid, kanske i flera år. Och så sveper en våg av fana­namma över mig.

Vi ska visst göra vårt allt för att visa att facket är star­kare och smar­tare än vad arbets­gi­varna tror!

Besvi­kelse. Ilska. Oro. Efter­tänk­sam­het. Beslutsamhet.

Många gick igenom hela käns­lo­gal­le­riet när Tekno­lo­giin­dustrins beslut blev ett faktum.

Årtion­den av samar­bete – borta.

Alla gemen­samma projekt för att förbättra arbets­li­vet och före­ta­gens lönsam­het – borta.

Alla arbetsgrup­per kring gemen­samma frågor – borta.

Fört­roen­de­man­na­sys­te­met – hur ska det bli det? Den fackliga utbild­nin­gen då?

I Finland, ja i hela Norden, har vi byggt upp våra samhäl­len på stabila orga­ni­se­rade arbets­mark­na­der, där parterna förhand­lar om arbetsvillkoren.

Lika lön för lika jobb. Det kallas för den nordiska model­len och har under årtion­den gett oss länder som är trygga. Länder där folk är lyckliga och jämställda.

Vårt Finland, som ute i värl­den blivit känt för att vi finlän­dare har det här med att förhandla och hitta kompro­mis­ser i vårt DNA. Allt detta som resten av värl­den avun­das oss. Det vi varit så stolta över.

Allt riske­ras nu i och med utspe­let från en av landets främsta arbets­gi­va­ror­ga­ni­sa­tio­ner, arbets­gi­vare som steg för steg vill bryta ner facket.

På vilket sätt är det till nytta för landet? Vilken är före­ta­gens nytta? Eller arbetarnas?

De svensksprå­kiga arbetsplat­serna ser jag som de mest sårbara. Om kollek­ti­vav­ta­let inte längre uppnår allmän­bin­dande status blir det heller inte auto­ma­tiskt över­satt till svenska. Och då hittas kollek­ti­vav­ta­let inte längre på Finlex på webben.

Om de svensksprå­kiga arbets­gi­varna inte inser vikten av att orga­ni­sera sig i den nya arbets­gi­varfö­re­nin­gen, står vi då inför lokala förhand­lin­gar på varje enskild arbetsplats?

Förhand­lin­gar som ska ske på före­ta­gets språk. På svenska.

Hur ska resur­serna för de förhand­lin­garna räcka till?

Hur kan vi se till att de svensksprå­kiga medlem­marna garan­te­ras samma nivå på förhand­lings­kom­pe­tens som de finskspråkiga?

Hur ska vi garan­tera att vi klarar av att i fram­ti­den även tolka de svensksprå­kiga lokala kollektivavtalen?

Inför varje förhand­ling­somgång har facket med sig en hög med förbätt­ringsförs­lag till förhand­lings­bor­det. Arbets­gi­varna har kompat med att i minst mots­va­rande drag föreslå försämringar.

Varenda en förbätt­ring i kollek­ti­vav­ta­let har kommit till via krav, inget har arbets­gi­va­ren gett oss av god vilja. Nu står vi åter en gång inför den svåraste avtals­run­dan någonsin.

Just nu är frågorna fler än svaren.

En sak är säker. Facket lämnar inte medlem­marna i stic­ket. Facket förhand­lar alltid för sina medlemmar.

Intres­se­be­vak­ning är ett lags­pel, ju fler spelare vi har i laget, desto bättre löper spelet. Vi är facket. Tillsammans.

Till­sam­mans klarar vi det här. Till­sam­mans är vi starka.

NINA WESSBERG
Orga­ni­sa­tion­som­buds­man vid Industrifacket

27.4.2021