Det finns gott om exempel från olika håll i världen hur det kan gå om det inte finns en aktiv fackfö­re­nings­rö­relse. För Finland lönar det sig inte att kolla vad som händer om man provar på att ta de försäm­rade arbets­vill­ko­rens väg.

”Det är svårt att föres­tälla sig att arbets­gi­vare av ren godhet skulle rätta till orätt­visor och se till att ett farligt arbete blir säkrare. Någon måste kräva det. Människor måste organi­sera sig i fackfö­re­ningar och tillsam­mans kräva sin rätt.”

Så samman­fattar Tarja Valtonen, plane­rare för inter­na­tio­nell verksamhet vid SASK, organi­sa­tio­nens uppdrag och plats i världen.

SASK är Finlands fackfö­re­nin­gars solida­ri­tetscentral. Samtliga förbund som gick samman för att bilda Industri­facket var med om att grunda SASK. Industri­facket stöder fortfa­rande det inter­na­tio­nella arbetet i enlighet med princi­perna om fackfö­re­nings­rö­relsen som en inter­na­tio­nell och solida­risk rörelse.

Man kan säga att SASK är en ”männis­ko­rätt­sor­ga­ni­sa­tion med fikus på arbets­livsfrågor. Organi­sa­tionen har som bäst 35 projekt på gång i samman­lagt åtta länder.

Varför har då Industri­facket beslutat att lägga en procent av inkoms­terna från medlem­sav­gif­terna på att stöda fackfö­re­ningar som kämpar för sina rättig­heter ofta långt från vårt lands yttre gränser?

– För det första är det frågan om rättvisa. Mänskliga rättig­heter, som till exempel rätten till organi­se­ring, strejk­rätten och rätten att förhandla kollek­tivt, tillhör alla. För det andra har negativa fenomen i arbets­livet en tendens att smitta av sig till andra länder och sprida sig snabbare än goda fenomen och förbätt­ringar av arbets­livet, säger Valtonen.

– För det tredje är finska företag kanske inte lika manade att flytta fabriker utomlands i hopp om lägre kostnader, om arbets­ta­gare har hyfsade arbets­villkor överallt. Det finns inte längre finnas några gömställen för företag som uppför sig svinak­tigt, intygar Valtonen.

Facket kan också agera som en vakthund och hålla koll på finska företag som kränker arbets­ta­gares rättig­heter utomlands.

ÖVERLÅNGA ARBETSDAGAR, SJUKDOMAR, OLYCKOR OCH DÖDSFALL

Tarja Valtonen delar med sig ett minne från ett besök till en textil­fa­brik i Malawi tillsam­mans med en sydafri­kansk förbundskamrat.

– Stanken från färgämnen var så stark att jag kunde vistas i byggnaden i bara 15 minuter. Ögonen började rinna och jag hostade. Vi började leta efter ytter­dörren, så att vi skulle kunnat a oss ut. Det var inte precis lätt.

– Männis­korna jobbade där främst med händerna bara. Då tänkte jag verkligen hur allt detta påverkar hälsan.

– Alla förstår vad det innebär om arbets­ta­gare inte har några grundrät­tig­heter eller rätten att tillsam­mans förhandla om arbets­villkor. Det leder till överlånga arbets­dagar, sjukdomar, olyckor och dödsfall.

Valtonen har inte mycket övers för påståenden om att t. ex textil­fa­bri­kerna i Bangla­desh skulle vara några lysande exempel på jämställdhet i arbetslivet.

– Kvinnors delta­gande i arbets­livet har allmänt använts som en måtts­tock på jämställdhet, men det berättar i sig inte något om en människa kan leva på det jobbet, och hur bra man lever. En fattig bangla­des­hisk kvinna som flyttar in till staden från lands­bygden, arbetar långa dagar i en fabrik och skickar pengar till sin hemby. Knappast blir det mycket tid över för studier på kvällarna eller möjlig­heter att lära sig ett nytt yrke, säger Valtonen.

”DE” VISAR ”OSS” EXEMPEL

– Ett hot om att få sparken ligger hela tiden i luften. Chefen jävlas. Arbets­miljön är hundra gånger svårare än hos oss. Trots allt det här vågar människor skrida till åtgärder och tillsam­mans åstad­komma saker, beskriver Valtonen fackfö­re­ning­sak­ti­vister i fattiga länder.

Valtonen berättar, att många finlän­dare som deltagit i SASK:s verksamhet brukar samman­fatta det som de lärt sig av fackfö­re­nings­kam­rater i utlandet så här:

–  Borde vi också börja aktivt göra något? Dra upp oss från sofflocket helt enkelt.

Arbets­gi­varna lobbar

– Vem skulle offent­ligt täckas motsätta sig mänskliga rättig­heter? Vi vet ändå att en del företag och intres­seor­ga­ni­sa­tioner lobbar mot lagen om företag­sansvar, säger Sonja Finér.

Finér är verksam­hets­le­dare på Finnwatch, som är en organi­sa­tion som håller ögat på inhemska företags globala avtryck. Inför det senaste riksdags­valet förde organi­sa­tionen en kampanj för att en lag om företag­sansvar skulle stiftas i Finland. Industri­facket stöder det här initiativet.

Lagförs­laget grundar sig på FN:S defini­tion om företags så kallade princip om omtanke. Den skulle innebära att finländska företag skulle kunna ställas till svars för brott mot mänskliga rättig­heter i leverans­kedjan utanför landets gränser.

– Vi måste öka trycket på politi­kerna så att lagen, säger Finér. Poliit­ti­sille päättä­jille on nyt saatava painetta, jotta laki saadaan sääde­tyksi ja jotta siitä saadaan kunnianhimoinen.

LAG BÄTTRE ÄN CERTIFIKAT

– Det går lätt att skriva in i företa­gets etiska regel­verk att företaget respek­terar arbets­ta­garnas rätt till organi­se­ring och rätt till fria förhand­lingar. I få företag har man kunnandet som krävs för att på riktigt föra det framåt.

Ett exempel är palmol­jeplan­ta­gerna i Malaysia, där det arbetar gästar­be­tare Nepal och Myanmar.

– En plantage som vi under­sökte hade ett RSPO-certi­fikat, som förut­sätter att arbets­ta­garna har rätt att organi­sera sig. I praktiken hindrades facket med hjälp av olika svepskäl och juridiska processer från att besöka plantagen, så att arbets­gi­varen inte behövde godkänna facket som förhand­lings­part. Arbets­ta­garna kunde inte rappor­tera om vad som var fel eftersom de inte hade en aning om vad en fackfö­re­ning egent­ligen är och vad den gör.

Finér säger att Neste varit med i att förbättra arbetsförhål­landen på palmol­jeplan­tagen i fråga, på grund av de under­sök­ningar Finnwatch gjort.

Verksam­hets­le­daren Finér anser att certi­fikat är nyttiga verktyg för företag. Men en lag vore bättre. Toimin­nan­joh­taja pitää serti­fi­kaat­teja kyllä tarpeel­li­sina työka­luina yrityk­sille. Mutta laki olisi parempi.

– Företagen vill gärna ha en stämpel på sin produkt. På grund av det här konkur­ren­sut­sätts certi­fi­katen och man söker fram den som man får till det lägsta priset. Kvali­teten på övervak­ningen försvagas, krite­rierna luckras upp och det bildas kryphål.

IDEOLOGISK DEBATT I FINLAND

I den offent­liga debatten i Finland svartmålas facket ofta av ideolo­giska skäl. Det

– Här i Finland finns det folk som försöker aktivt och aggres­sivt försvaga fackfö­re­nings­rö­relsen. Men de finländska företag som använder sig av under­le­ve­ran­törer som beskrivs som riskabla länder, när det kommer till mänskliga rättig­heter, förhåller sig i regel positiva till facket.

Enligt Finér märker de snabbt att det i länder där facket är svagt förekommer stora problem. Företagen märker att det blir mycket lättare om facket övervakar arbets­vill­koren för de finländska företagen.

– Många arbets­gi­vares världs­bild skulle kanske vidgas om de besökte till exempel Indien eller Malaysia, där det inte finns någon stark fackföreningsrörelse.

”ORGANISERA, HÅLL MASKINEN I GÅNG”

– Spanien är ett exempel på vad som händer om facket är för svagt för att försvara arbets­ta­garnas rättig­heter och utvecklignen av arbets­livet hänger på politiska konjunkturer.

Det säger Jyrki Raina, tidigare general­se­kre­te­rare för världs­facket IndustriALL, numera arbets­livs­kon­sult. Han vill påminna om att den borger­liga regeringen i Spanien ville krossa systemet med kollektivavtal.

Arbets­gi­varna fick igenom kravet på att lokala avtal gällde framom natio­nella kollektivavtal.

– Det ända som blev kvar var egent­ligen minimi­lönen och skrivelsen om max arbetstid, säger Raina.

Bakgrunden låg föga överras­kande i den låga organi­se­rings­graden. På arbetsplat­serna tvingades fackliga förtroen­de­valda gå med på försäm­rin­garna av anställningsvillkoren.

Raina känner väl till förahnd­lings­sys­temen i de olika europeiska länderna.

– Vi ser en viss allmä­neu­ro­peisk trend där man vill flytta avtalandet ner på en lokal nivå, och så lite som möjligt ska beslutas om på natio­nell nivå. Arbets­gi­varna pratar natur­ligtvis sinse­mellan och vill gärna se att ”väl funge­rande praxis”, som är bekanta från Kina eller andra odemo­kra­tiska länder sprids, säger Raina.

Därför vill Raina påminna om vikten i att organi­se­rin­gar­betet fungerar även på hemmaplan. För Industri­fac­kets del handlar det om målmed­veten medlems­rek­ry­te­ring i kombi­na­tion med att utveckla förtroen­de­man­na­nät­verket, som åtnjuter arbetarnas genuina förtroende.

– Håll maskinen i gång, summerar han.

ORD OCH HANDLING

I jämfö­relse med grann­län­derna Sverige och Danmark är förtroendet mellan arbets­ta­gare och arbets­gi­vare sämre. Det är beklagligt, anser, Raina.

– På företa­gar­sidan saknas en viss kunskp, speciellt i mindre företag. I storbolag kan det sen igen handla om att ledningen består av ekonomi- och tekno­lo­gio­rien­terat folk som inte förstår sig på att leda människor.

Det finländska facket måste bevisa att det står på de lägst avlönade arbets­ta­garnas sida. Förbunden som talar om jämlikhet borde lyfta fram unga och kvinnor på höga poster.

– Ord och handling måste matcha eller så förlorar facket sin trovärdighet.

”BESVIKELSER”

– Visst är det ju hemskt då arbets­gi­var­sidan måste hoppas på nedgång i ekonomin.

Så ironi­serar Tapio Bergholm, histo­riker, docent vid Östra Finlands univer­sitet och något av en ”fackex­pert”, det aktuella läget på arbetsmarknaden.

– Arbets­gi­va­ror­ga­ni­sa­ti­nerna trodde på sina egna experter som hade en uppfatt­ning om att den ekono­miska tillväxten avstannar snabbt. Dessutom anser företa­garna i Finland EK att det är fel färg på regeringen i landet. Arbets­gi­varna måste nu tjura. Konkur­rens­kraft­sav­talet var inte en tillräckligt hård åtgärd, beskriver Bergholm.

I offent­lig­heten presen­teras det med jämna mellanrum tankar om att Finland är på väg mot samma öde som ett eller annat sydame­ri­kanskt land.

– När man demoni­serar människor som går till jobbet före klockan sju på morgonen, är det fackets uppgift att försvara dem. Det bästa med facket är att man kan samla ihop de här männis­korna.  Genom små insatser får man utrymme att föra talan i det finländska samhället.

I den offent­liga debatten som allt oftare påminner om ett minerat slagfält, måste facket alltid komma ihåg vilket mandat det har, anser Bergholm.

– Ombudsmän och funktio­närer i facket måste ha en bra uppfatt­ning om teman i den pågående debatten. Man måste vara lite som brandkåren. Man ska vara så väl förbe­redd att man snabbt kan svara på felak­tiga påståenden i offentligheten.

– De som är anställda vid facket ska veta hurdana löner och arbets­villkor medlem­marna har.  De ska veta hur förändringar i den sociala trygg­heten eller beskatt­ningen kommer att påverka medlemmarna.

TEXT SUVI SAJANIEMI

ILLUSTRATION TUOMAS IKONEN

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS