Nina Wessberg: Ont, det gör ont…

En torsdag i mars. Då kommer beskedet. Tekno­lo­giin­dustrin har ensidigt bestämt sig. Våra vägar ska skiljas, meddelar de. Som en våt trasa i ansiktet. En helt vanlig torsdag.

Första känslan är overklig. Facket och arbets­gi­varna hör ju ihop! Inget drömförhål­lande, men visst har vi alltid kommit överens. Godkänt varan­dras fel och brister.

Grälat ibland, jo, men sedan disku­terat och förhandlat. Och alltid hittat en kompro­miss till slut.

Sedan blir jag förbannad. Hur täcks de? Efter alla dessa år. Efter allt som vi upplevt tillsammans!

Så kommer oron. Hur blir det i framtiden? Hur ska vi inom facket ställa om för att klara av medlem­marnas intressebevakning?

När jag tänker efter har beskedet nog legat i luften en tid, kanske i flera år. Och så sveper en våg av fananamma över mig.

Vi ska visst göra vårt allt för att visa att facket är starkare och smartare än vad arbets­gi­varna tror!

Besvi­kelse. Ilska. Oro. Efter­tänk­samhet. Beslutsamhet.

Många gick igenom hela känslo­gal­le­riet när Tekno­lo­giin­dustrins beslut blev ett faktum.

Årtionden av samar­bete – borta.

Alla gemen­samma projekt för att förbättra arbets­livet och företa­gens lönsamhet – borta.

Alla arbetsgrupper kring gemen­samma frågor – borta.

Förtroen­de­man­na­sys­temet – hur ska det bli det? Den fackliga utbild­ningen då?

I Finland, ja i hela Norden, har vi byggt upp våra samhällen på stabila organi­se­rade arbets­mark­nader, där parterna förhandlar om arbetsvillkoren.

Lika lön för lika jobb. Det kallas för den nordiska modellen och har under årtionden gett oss länder som är trygga. Länder där folk är lyckliga och jämställda.

Vårt Finland, som ute i världen blivit känt för att vi finlän­dare har det här med att förhandla och hitta kompro­misser i vårt DNA. Allt detta som resten av världen avundas oss. Det vi varit så stolta över.

Allt riskeras nu i och med utspelet från en av landets främsta arbets­gi­va­ror­ga­ni­sa­tioner, arbets­gi­vare som steg för steg vill bryta ner facket.

På vilket sätt är det till nytta för landet? Vilken är företa­gens nytta? Eller arbetarnas?

De svensksprå­kiga arbetsplat­serna ser jag som de mest sårbara. Om kollek­ti­vav­talet inte längre uppnår allmän­bin­dande status blir det heller inte automa­tiskt översatt till svenska. Och då hittas kollek­ti­vav­talet inte längre på Finlex på webben.

Om de svensksprå­kiga arbets­gi­varna inte inser vikten av att organi­sera sig i den nya arbets­gi­varfö­re­ningen, står vi då inför lokala förhand­lingar på varje enskild arbetsplats?

Förhand­lingar som ska ske på företa­gets språk. På svenska.

Hur ska resur­serna för de förhand­lin­garna räcka till?

Hur kan vi se till att de svensksprå­kiga medlem­marna garan­teras samma nivå på förhand­lings­kom­pe­tens som de finskspråkiga?

Hur ska vi garan­tera att vi klarar av att i framtiden även tolka de svensksprå­kiga lokala kollektivavtalen?

Inför varje förhand­ling­somgång har facket med sig en hög med förbätt­ringsförslag till förhand­lings­bordet. Arbets­gi­varna har kompat med att i minst motsva­rande drag föreslå försämringar.

Varenda en förbätt­ring i kollek­ti­vav­talet har kommit till via krav, inget har arbets­gi­varen gett oss av god vilja. Nu står vi åter en gång inför den svåraste avtals­rundan någonsin.

Just nu är frågorna fler än svaren.

En sak är säker. Facket lämnar inte medlem­marna i sticket. Facket förhandlar alltid för sina medlemmar.

Intres­se­be­vak­ning är ett lagspel, ju fler spelare vi har i laget, desto bättre löper spelet. Vi är facket. Tillsammans.

Tillsam­mans klarar vi det här. Tillsam­mans är vi starka.

NINA WESSBERG
Organi­sa­tion­som­budsman vid Industrifacket

27.4.2021