Mindre flex på jobbet och fler fall i rätten utan kollektivavtal

I motsats till hur diskussionen i offentligheten ofta låter så förhandlar och avtalar man mindre på lokal nivå om de allmänbindande och normalbindande kollektivavtalen förpassas i skräpkorgen.

14.1.2021

Huvudbild. Anställda vid Škoda Transtechs fabrik i Otamäki i Kajana. Arkivbild. FOTO MISKA PUUMALA

Om arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin rf:s beslut står fast kommer man i fortsättningen att ingå branschvisa kollektivavtal i den mekaniska skogsindustrin och bioindustrin.

Förutom de tre stora ”skogsjättarna” finns det flera små och medelstora företag inom skogsindustrin. En tredjedel av arbetstagarna i branschen jobbar för skogsjättarna UPM, Stora Enso och Metsä Group.

– Vi kartlägger möjliga nya avtalsparter inom branschen. Ett annat alternativ är att göra upp företagsvisa avtal, säger Jyrki Alapartanen, sektorchef för trävarusektorn vid Industrifacket.

Alapartanen anser att företagens konkurrenskraft och verksamhetsmöjligheter skulle bilda ett lite väl brokigt lapptäcke om man endast utgick från lagboken.

– Jag tror inte att man vill ha det så i de medelstora och små företagen. Förnuftet kommer att segra. De stora klarar sig, men de mindre företagens förutsättningar att klara av avtalsbiten är betydligt sämre, säger Alapartanen.

Han understryker vikten av en välorganiserad förtroendemannaorganisation och en hög organiseringsgrad.

– Industrifacket ser till att det finns kollektivavtal även i fortsättningen. Om vi går in för företagsvisa avtal kommer vårt fokus inte i första hand att rikta sig mot de minsta företagen, men visst kommer deras tid i sinom tid.

FLER KONFLIKTER

I kollektivavtalen fastställer man förtroendemannens ställning, rätt till utbildning och information. Om det inte finns ett giltigt kollektivavtal kan personalen företrädas av ett förtroendeombud.

– Förtroendeombuden har oftare betydligt mindre befogenheter än de fackliga förtroendemännen. Enligt lagen har förtroendevalda rätt att få tillgång till ”nödvändig information” och ”tillräckligt med dispens från arbetsuppgifterna”, säger t.f. direktören för Industrifackets juridiska enhet, Susanna Holmberg.

Om det förekommer tvister gällande anställningsvillkoren försöker man först hitta en lösning på arbetsplatsen med förhandlingar mellan förtroendemännen och arbetsgivaren.

Om man inte når en överenskommelse går ärendet vidare till förhandlingar mellan förbunden. Och om förbunden inte når en överenskommelse går man vidare till rätten.

– Meningsskiljaktigheterna gällande tolkning av avtalen kommer sannolikt att bli fler och man kommer allt oftare att vara tvungen att reda ut ärenden i rätten, anser Anne Heiskanen, jurist vid Industrifacket.

Holmberg påpekar att förbundens gemensamma tolkningar av bestämmelserna i avtalen inte längre skulle gälla.

I stället borde man komma överens om gemensamma tolkningar gällande varje enskilda avtal eller då söka ett beslut från arbetsdomstolen.

MINDRE SPELRUM PÅ ARBETSPLATSEN

Om man övergår till företagsvisa avtal skulle det framför allt märkas av hos sådana medlemmar vars arbetsvillkor fastställs endast genom att kollektivavtalet i branschen är allmänbindande.

Hela 18 procent av finländarna jobbar i företag som inte är medlemmar i arbetsgivarförbund, men där allmänbindande kollektivavtal gäller.

Heiskanen menar att kollektivavtalen för de organiserade företagens del inte nödvändigtvis skulle märkbart förändras så mycket eftersom man kan svarva ihop ett avtal på företagsnivå utgående från innehållet i det gamla normalt bindande avtalet.

– Lagen begränsar ganska mycket vad man kan avtala om lokalt.

Företagsvisa avtal skulle innebära till exempel att pauser i arbetet, dygnsvila och maxarbetstid skulle återgå till den miniminivå som det stadgas om i lagen.

Småningom skulle skillnaderna i anställningsvillkoren växa. En del företag skulle konkurrera med bra löner och andra anställningsvillkor, medan andra skulle försöka nå konkurrensfördelar genom att dumpa lönerna.

Ett problem är naturligtvis företagen som inte hör till arbetsgivarorganisationen och inte vill förhandla med facket.

– Fackets betydelse som hjälp och stöd för medlemmarna kommer att bli viktigare, säger Heiskanen.

Holmberg anser att det rätt så snabbt kommer att gå upp för arbetsgivarna i små och medelstora företag hur mycket tid som kommer att gå åt till att förhandla om anställningsvillkor och att vrida och vända på juridiska och administrativa frågor. Det måste ändå finnas ett kollektivavtal om inte för annat så för arbetsfreden.

– Det är till allas fördel om det finns ett kollektivavtal.

KOLLEKTIVAVTAL

ALLMÄNBINDANDE KOLLEKTIVAVTAL Ett normalbindande kollektivavtal anses vara allmänbindande om minst hälften av de anställda i branschen arbetar i företag som organiserat sig genom arbetsgivarförbund. Ett allmänbindande kollektivavtal gäller på alla arbetsplatser inom branschen, även så kallade vilda arbetsgivare.

NORMALT BINDANDE KOLLEKTIVAVTAL Ett kollektivavtal med normalt bindande verkan gäller endast för företag som organiserat sig i branschens arbetsgivarförbund. I avtalet kan det förekomma punkter som skiljer sig från det som står i lagen, t. ex gällande semester eller övertid, samt frågor man avtalar om på lokal nivå.

FÖRETAGSVISA KOLLEKTIVAVTAL Ett avtal mellan förbundet som företräder de anställda och företaget. Avtalet gäller endast för företaget i fråga. Avtalet utgår endast från den miniminivå som lagen förutsätter, även om parterna skulle vilja ha det på ett annat sätt eller det skulle finnas behov för lokala lösningar.

TEXT UP/ BIRGITTA SUORSA
ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS