Mindre flex på jobbet och fler fall i rätten utan kollektivavtal

I motsats till hur diskussionen i offentligheten ofta låter så förhandlar och avtalar man mindre på lokal nivå om de allmänbindande och normalbindande kollektivavtalen förpassas i skräpkorgen.

14.1.2020

Huvudbild. Anställda vid Škoda Transtechs fabrik i Otamäki i Kajana. Arkivbild. FOTO MISKA PUUMALA

Om arbetsgivarorganisationen Skogsindustrin rf:s beslut står fast kommer man i fortsättningen att ingå branschvisa kollektivavtal i den mekaniska skogsindustrin och bioindustrin.

Förutom de tre stora ”skogsjättarna” finns det flera små och medelstora företag inom skogsindustrin. En tredjedel av arbetstagarna i branschen jobbar för skogsjättarna UPM, Stora Enso och Metsä Group.

– Vi kartlägger möjliga nya avtalsparter inom branschen. Ett annat alternativ är att göra upp företagsvisa avtal, säger Jyrki Alapartanen, sektorchef för trävarusektorn vid Industrifacket.

”Vi kartlägger möjliga nya avtalsparter inom branschen. Ett annat alternativ är att göra upp företagsvisa avtal”, säger sektorchefen för Industrifackets trävarusektor, Jyrki Alapartanen FOTO KITI HAILA

Alapartanen anser att företagens konkurrenskraft och verksamhetsmöjligheter skulle bilda ett lite väl brokigt lapptäcke om man endast utgick från lagboken.

– Jag tror inte att man vill ha det så i de medelstora och små företagen. Förnuftet kommer att segra. De stora klarar sig, men de mindre företagens förutsättningar att klara av avtalsbiten är betydligt sämre, säger Alapartanen.

Han understryker vikten av en välorganiserad förtroendemannaorganisation och en hög organiseringsgrad.

– Industrifacket ser till att det finns kollektivavtal även i fortsättningen. Om vi går in för företagsvisa avtal kommer vårt fokus inte i första hand att rikta sig mot de minsta företagen, men visst kommer deras tid i sinom tid.

FLER KONFLIKTER

I kollektivavtalen fastställer man förtroendemannens ställning, rätt till utbildning och information. Om det inte finns ett giltigt kollektivavtal kan personalen företrädas av ett förtroendeombud.

– Förtroendeombuden har oftare betydligt mindre befogenheter än de fackliga förtroendemännen. Enligt lagen har förtroendevalda rätt att få tillgång till ”nödvändig information” och ”tillräckligt med dispens från arbetsuppgifterna”, säger t.f. direktören för Industrifackets juridiska enhet, Susanna Holmberg.

Susanna Holmberg. FOTO KITI HAILA

Om det förekommer tvister gällande anställningsvillkoren försöker man först hitta en lösning på arbetsplatsen med förhandlingar mellan förtroendemännen och arbetsgivaren.

Om man inte når en överenskommelse går ärendet vidare till förhandlingar mellan förbunden. Och om förbunden inte når en överenskommelse går man vidare till rätten.

– Meningsskiljaktigheterna gällande tolkning av avtalen kommer sannolikt att bli fler och man kommer allt oftare att vara tvungen att reda ut ärenden i rätten, anser Anne Heiskanen, jurist vid Industrifacket.

Holmberg påpekar att förbundens gemensamma tolkningar av bestämmelserna i avtalen inte längre skulle gälla.

I stället borde man komma överens om gemensamma tolkningar gällande varje enskilda avtal eller då söka ett beslut från arbetsdomstolen.

MINDRE SPELRUM PÅ ARBETSPLATSEN

Om man övergår till företagsvisa avtal skulle det framför allt märkas av hos sådana medlemmar vars arbetsvillkor fastställs endast genom att kollektivavtalet i branschen är allmänbindande.

Hela 18 procent av finländarna jobbar i företag som inte är medlemmar i arbetsgivarförbund, men där allmänbindande kollektivavtal gäller.

Heiskanen menar att kollektivavtalen för de organiserade företagens del inte nödvändigtvis skulle märkbart förändras så mycket eftersom man kan svarva ihop ett avtal på företagsnivå utgående från innehållet i det gamla normalt bindande avtalet.

– Lagen begränsar ganska mycket vad man kan avtala om lokalt.

Anne Heiskanen. FOTO KITI HAILA

Företagsvisa avtal skulle innebära till exempel att pauser i arbetet, dygnsvila och maxarbetstid skulle återgå till den miniminivå som det stadgas om i lagen.

Småningom skulle skillnaderna i anställningsvillkoren växa. En del företag skulle konkurrera med bra löner och andra anställningsvillkor, medan andra skulle försöka nå konkurrensfördelar genom att dumpa lönerna.

Ett problem är naturligtvis företagen som inte hör till arbetsgivarorganisationen och inte vill förhandla med facket.

– Fackets betydelse som hjälp och stöd för medlemmarna kommer att bli viktigare, säger Heiskanen.

Holmberg anser att det rätt så snabbt kommer att gå upp för arbetsgivarna i små och medelstora företag hur mycket tid som kommer att gå åt till att förhandla om anställningsvillkor och att vrida och vända på juridiska och administrativa frågor. Det måste ändå finnas ett kollektivavtal om inte för annat så för arbetsfreden.

– Det är till allas fördel om det finns ett kollektivavtal.

KOLLEKTIVAVTAL

ALLMÄNBINDANDE KOLLEKTIVAVTAL Ett normalbindande kollektivavtal anses vara allmänbindande om minst hälften av de anställda i branschen arbetar i företag som organiserat sig genom arbetsgivarförbund. Ett allmänbindande kollektivavtal gäller på alla arbetsplatser inom branschen, även så kallade vilda arbetsgivare.

NORMALT BINDANDE KOLLEKTIVAVTAL Ett kollektivavtal med normalt bindande verkan gäller endast för företag som organiserat sig i branschens arbetsgivarförbund. I avtalet kan det förekomma punkter som skiljer sig från det som står i lagen, t. ex gällande semester eller övertid, samt frågor man avtalar om på lokal nivå.

FÖRETAGSVISA KOLLEKTIVAVTAL Ett avtal mellan förbundet som företräder de anställda och företaget. Avtalet gäller endast för företaget i fråga. Avtalet utgår endast från den miniminivå som lagen förutsätter, även om parterna skulle vilja ha det på ett annat sätt eller det skulle finnas behov för lokala lösningar.

TEXT UP/ BIRGITTA SUORSA
ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS

”Det är helt ok med en lokal lönepott, men själva avtalandet kräver lite fixande”

”Det är helt ok med en lokal lönepott, men själva avtalandet kräver lite fixande, säger huvudförtroendeman Tapio Kuhmonen. På de flesta arbetsplatser ligger löneförhöjningen för i år på 1,3 procent. 

Tapio Kuhmonens arbetsplats Kone Hissit Oy hör till de företag där man lyckats med att lokalt avtala om lönepåslag som betalas ut till arbetstagarna utöver den allmänna höjningen enligt kollektivavtal.

– Vi anställda lyckades komma överens om potten med arbetsgivaren, men det är frågan om småpotatis i jämförelse med vad vi hämtat in i företaget genom förbättrad produktivitet, säger Kuhmonen.

Han anser att en företags- eller arbetsplatsspecifik lönehöjning i princip är en bra idé, så länge man kan binda den till produktiviteten på arbetsplatsen. Problemet är att det i dagens kollektivavtal inte på något sätt fastställs några som helst mått eller mätare som den lokala lönepotten ska bygga på.

– Vi drar in pengar och hela tiden borde man håva in mer. Men inte blir det någonsin så mycket över för de anställda, säger Kuhmonen.

Hela systemet med lokala avtal om lönepåslagen borde enligt Kuhmonen ses över.

– Den andel som arbetstagarna får borde bindas samman med produktiviteten i företaget, så att till exempel en andel av avkastningen på det investerade kapitalet skulle betalas ut till de anställda.

”ARBETSTAGARNA FICK ETT LITET LÖNELYFT”

Kollektivavtalet för teknologiindustrin utgör grunden för modellen för avtal om de lokala löneförhöjningarna. Kuhmonen anser att det finns en hel del gott i modellen.

– Prestationslönerna höjdes, vilket är bra. Eftersom vi ofta arbetar på ackord, är det viktigt de höjdes.

Enligt Kuhmonen var det rätt så lätt att nå ett avtal om på arbetsplatsen i våras.

– Jag har svarvat de här avtalen i flera år, så jag vet när det gäller att avtala och när det gäller att bråka. I år skulle det ha varit lönlöst att börja bråka. Trots att det går bra för oss, så får vi ändå inte de pengar som man väl skulle kunna dela ut till oss anställda, utan man gör det bara för att arbetsgivaren i enkäter kan svara att vi har lokala avtal i kraft.

– De anställda fick ett litet påslag, men arbetsgivaren ville inte dela det jämnt mellan arbetstagarna utan dela ut den enligt eget tycke.

Tjänstemännen på Kone Hissit gick inte in för samma modell, berättar Kuhmonen.

FÖRTROEDEMANNEN MÅSTE VARA NOGGRANN

Kuhmonen säget att personalen i regel är nöjd om man får något, men att det i regel räknas i cent och inte i euro.

– Löneutvecklingen är ganska trög. När vi talar om priset på mat och service för att inte tala om elräkningarna, så växer de i snabbare takt än lönerna stiger.

– Lönsamheten för vårt företag har förbättrats både internationellt och här hemma. Arbetsgivaren kollar ändå alltid litet från vilket snöre de kan dra. Ibland visar de siffror över läget i Finland och i bland globalt. Jag anser att förhandlingarna måste grunda sig på läget här i Finland, eftersom vi utgör vår egen enhet, som drar in pengar.

”DET HÄR ÅRET KÖR VI PÅ MED ALLMÄN LÖNEÖKNING”

Företaget Ha-Sa Oy verkar inom avtalsbranschen för den mekaniska skogsindustrin. Huvudförtroendeman Teijo Paanasen berättar att lönepåslaget i år genomfördes enligt vad som stod i kollektivavtalet.

– Vi har inte några lokala avtal om lönerna. Vi gjorde ett förslag, men det fick inte riktigt vind i seglen. Vi hade ett möte där hela ärendet slogs fast. Visst var det en ganska kort förhandlingsprocess, säger Paananen.

Enligt Paananen har man under tidigare år lyckats med att nå löneförhöjningar som varit bättre ur de anställdas synvinkel.

– Förhandlandet gick mycket bättre under förra avtalsomgången.

Paananen säger ändå att läget på arbetsplatsen är bra och att det finns jobb.

– Coronan har inte påverkat på något sätt. Vi har orderstocken full och kör på för fullt fram till semestrarna. Tiden får utvisa hur det kommer att gå i framtiden.

– Jag var lite skraj i våras. Men nu verkar det som om produktionen kommit igång och marknaden drar bättre än väntat. Vi befinner oss på samma nivå som ifjol.

BRA MODELL

Jukka Saviluoto.

Förtoendemännen inom teknologiindustrin frågades hur man avtalat om lokala löneföhöjningar på arbetsplatsen i vår. Resultatanalysen pågår fortfarande, men specialforskare Jukka Saviluoto vid Industrifacket, vågar sig ändå på att säga att lönerna på de flesta arbetsplatser höjts enligt kollektivacvtalets allmänna linje. Det betyder 1,3 procent.

– I år var det en bra stupstock eller ”perälauta”, säger SaTänä vuonna se oli helppo perälauta.

Spelrummet för att avtala om större lönepåslag har funnits på en del arbetsplatser.

– Det rör sig ändå om en minoritet i teknologiindustrin. Vanligtvis brukar det röra sig om 10–20 procent på allmänna höjningen, säger Saviluoto.

Under den föregående avtalsperioden fanns också en lokal lönepott med i spelet. Då hade arbetsgivaren sista ordet om hur den fördelades. Då berättade varannan förtroendeman att man gjort ett lokalt avtal om saken.

I regel var motivet det att man inte ville att arbetsgivaren ensidigt skulle bestämma om fördelningen.

Då var innehållet i de flesta lokala avtal sådant att lönepåslaget fördelades jämnt mellan arbetstagarna.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO JOHANNES TERVO

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

 

Lokala avtal – en nödvändighet, en risk och och en stor möjlighet

Förtroende och tillit är förutsättningen för att lokalt avtalande ska fungera på arbetsplatsen på ett sätt som gynnar alla. På arbetsplatser där man inte är vana vid att regelbundet förhandla och diskutera lönar det sig definitivt att börja bygga upp en sådan kultur, säger avtalsxpert Kauno Koskela vid Industrifacket.

6.5.2020

Enligt Koskela betyder lokalt avtalandekort och gott att man tillsammans sitter ner och ser hur arbetsgemenskapen kan utvecklas på ett fiffigt sätt

– Avtalandet behöver nödvändigtvis gälla något som det finns en skrivelse om i kollektivavtalet, säger Kauno Koskela.

Industrifackets 35 kollektivavtal innehåller flera möjligheter till att ingå lokala avtal.

– Bara i teknologiindustrins kollektivavtal finns det säkert 50–60 punkter där det uttryckligen nämns att ”det här kan man avtala om lokalt” på ett annat sätt än det står i avtalet. Mer handlar det om att det verkligen ska finnas gemensam vilja att förhandla på allvar.

Koskela vill påminna om att lokala avtal inte har ett egenvärde utan att behovet kommer från verkliga behov på arbetsplatserna.

Arbetstider och lön är saker som man avtalar mes om på arbetsplatserna.

– Då ett belöningssystem är sporrande och rättvist, stöder det också jobbet samtidigt själva arbetet.  Kun palkitsemisjärjestelmä on kannustava ja oikeudenmukainen, niin se tukee työn tekemistä. Samoin tukee sellainen työaika, joka on yhdessä suunniteltu ja räätälöity niin henkilöstön kuin työnantajan tarpeita vastaavaksi.

FACKET STÖDER FÖRHANDLAREN

Då man förhandlar om lokala avtal på arbetsplatser är informationsgången ytterst viktig.

– Det är viktigt att folk i ett tidigt skede får veta att förtroendemannen börjar förhandla om ett lokalt avtal. Det största misstaget man göra är att man förhandlar fram ett avtal i god anda och sen när det står klart så lägger man bara upp en lapp på anslagstavlan. Då kan de anställda undra om när och hur ett sådant här avtal blivit till, säger Koskela.

– Genom att öppet dela med sig av information får förtroendemannen ett godkännande för sin förhandlingsinsats. Det vore bra om informerande kan skötas tillsammans med arbetsgivaren.

Industrifacket erbjuder information och utbildning som berör lokala avtal.

Det blir bättre avtal om man klarar av att diskutera öppet

– Förtroendemannens roll ska inte längre vara sådan att man bara övervakar om man följer kollektivavtalet på arbetsplatser, utan det handlar också om att på ett konstruktivt sätt kan diskutera och föra fram saker som berör arbetsgemenskapen.

– Utbildningen vid Industrifackets utbildningsenhet Murikkainstitutet utvecklas i den riktningen att förtroendemännen utvecklar de här färdigheterna, säger Koskela.

Koskela säger också att det lönar sig att vända sig till förbundskontoret och regionkontoren och ta vara på den expertis och erfarenhet som finns där.

– Vi är ju inte med och undertecknar avtalet, men det skulle vara bra om man från arbetsplatserna skickade in avtalstexterna till oss för kommentarer. Det är viktigt att man på arbetsplatserna vet att man alltid kan vända sig till oss.

”Nu betalas ersättning för extra arbete”

På Vapos pelletfabriker har man ingått lokala avtal som förbättrat Vapon pellettitehtaille on solmittu sopimuksia, jotka ovat parantaneet työntekijöiden ansioita.

Huvudförtroendeman Jukka Kortesmaa har jobbat 41 år på företaget och är en erfaren förhandlare med många lokala avtal bakom sig.

– Innan 2010 förhandlade vi bland annat om tillägg för uppsamling i säckar. År 2010 flyttade vi över till Maintpartners team. Då vi gick över tillbaka till Vapo 2012 drog man bort alla lokala avtal vi haft. De senaste åren har vi börjat förhandla fram nya avtal, berättar Kortesmaa.

Enligt Kortesmaa har man nått  avtal genomen principen om kontinuerig förhandling.

– Ett exempel är tillägg för byte vid arbetsskift. Det blev till på grund av de krav som fanns i treskiftsarbetet. Det förekommer alltid förändringar i processen. Ofta måste man förklara saker i 10–15 minuter till följande skift. Det blev på ett sätt en fråga om övertid. Vi ansåg att det är fel och att månne inte vi kan komma överens om saken med arbetsgivaren.

– Vi kom överens om att man kommer till jobbet tio minuter före skiftet börjar men arbetsgivaren betalar ut en ersättning för det. Vi gjorde ett tillägg före skiftbyte. Det var en lyckad lösning. Man hinner väl förklara allt på tio minuter, alla fick ersättning för det och folk fick åka hem i tid.

Enligt Kortesmaa gäller avtalet för alla Vapos pelletsfabriker där man jobbar i skift. Man har också lokala avtal på privata pelletfabriker.

Vapo har sex pelletfabriker på olika håll i Finland. Sammanlagt arbetar drygt 30 personer på fabrikerna. Förtroendemännen förhandlar med Vapos personalchef och chefer inom företagets pelletavdelning.

Kortesmaa anser att principen om kontinuerlig förhandling är bra.

– Om det känns som att något börjar tynga så kan man samla ihop folk till förhandling och förbättra läget.

– Vi har gjort avtal i god anda tagit båda sidorna i beaktan. Det har inte varit frågan om diktat uppifrån utan om riktiga förhandlingar.

Stämningen på jobbet är bättre om man genast reagerar på det som händer.

– Om arbetsmängden ökar så ska arbetstagaren få en ersättning för det. Inte så att man ökar arbetsbördan men inte lönen.

”MAN SKA VÅGA SÄGA IFRÅN SIG”

Alltid går det inte som smort. Misslyckade lokala avtal kan ändras bara om arbetstagarna drar jämnt.

Pekka Parkkonen är huvudförtroendeman på Konecranes fabrik i Hyvinge. Han berättar om ett avskräckande exempel som undertecknats trots att verkstadsklubben hade uttryck en avvikande åsikt.

Avtalet var problematiskt eftersom det i värsta fall skulle ha inneburit att möjligheten att jobba övertid skulle försvinna. Arbetstagarna hade inte möjligheten att tacka nej till införandet av en arbetstidsbank.

Då Parkkonen blev vald till huvudförtroendeman tog an genast upp avtalet i verkstadsklubben.

– Jag frågade medlemmarna vad de ville att vi skulle göra. Vi bestämde att vi genom att diskutera skulle sträva efter att få till förändringar i det gamla avtalet. Vi presenterade arbetsgivaren en lösning där själva tvånget tas bort.

Förhandlingsprocessen var svår till en början, intygar Parkkonen.

– Diskussionen med arbetsgivaren tog inte fart. Arbetsgivaren ansåg att namnet nu står i pappren och där med basta. Ärendet föranleder inte några åtgärder.

På Konecranes i Hyvinge arbetar 160 medlemmar i Industrifacket och runt 80 av Elfackets medlemmar. Därför skulle fallet kanske bli ett exempel på nationell nivå.

– Arbetsgivaren kanske trodde att vi ger efter, men det gjorde vi inte. Möjligheten att jobba övertid skulle ha äventyrats om avtalet fortfarande skulle gälla. Vi förhandlade en tid med arbetsgivaren, men då vi inte kom någon vart bestämde vi att säga upp avtalet. Uppsägningstiden var tre månader.

Att det lokala avtalet sades upp i våras, betydde också att utan ett nytt avtal skulle man efter semestersäsongen återvänt till vanliga arbetstider utan någon möjlighet till flextid.

Inför semestersäsongen tog ändå diskussionen en vändning – tillarbetstagarna fördel.

– Förhandlingarna tog en nystart. Arbetsgivarens förhandlare byttes ut och arbetsgivaren uttryckte sin vilja till att göra ett avtal.

– Vi gjorde ett nytt avtal i oktober ifjol. Avtalet innehållet inte ett tvång för arbetstidsbank. Det innehåller inga sanktioner om man inte kan delta i arbetstidssystemet som arbetstidsbanken förutsätter.

FÖRTROENDEMANNEN SKA KOMMA IHÅG VEM HEN REPRESENTERAR

Parkkonen vill påminna om att människor är olika och den flexibilitet som arbetsgivaren kanske vill se hos sina arbetstagare inte alls passar för alla.

– Vi har barn och andra förpliktelser och kan inte nödvändigtvis alltid vara på jobb då arbetsgivaren bestämmer.

Han talar varmt för att flextid är dagens melodi.

– Det funkar bra hos oss. Inge ville ha bort flextiden. Men eftersom den lösningen skulle ha tvingat arbetstidsbanken på alla, så måste vi säga upp avtalet.

Det fanns en risk om att man skulle gå miste om flextiden på Konecranes i Hyvinge.

– Som tur gick det inte så. Slutresultatet blev bra tack vare att vi alla var av samma åsikt. Tvånget försvann, men vi behöll flextiden.

Parkkonen anser att förhandlingskulturen på arbetsplatsen blivit bättre då ”man vågar sätta hårt mot hårt”. Nu förhandlar om flera nya avtal.

Förtroendemannen ska hela tiden komma ihåg vem hen representerar i förhandlingarna, anser Parkkonen.

– Jag representerar verkstadsklubben och berättar om för arbetsgivaren vad man tycker och tänker om saker och inte så att arbetsgivaren berättar om för mig hur jag ska göra, avslutar Parkkonen.

TEXT JARI ISOKORPI
ILLUSTRATION TUOMAS IKONEN
ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

Mirka i Nykarleby utbildar sin personal och har många lokala avtal med bättre villkor – ”Jag vill jobba här tills jag går i pension”

Vill man vara bäst i sin bransch, så måste man satsa på att utveckla personalens kunnande. Så resonerar man på slipmaterialstillverkaren Mirka i Jeppo. På det snabbt växande företaget har man ingått många lokala avtal som ger arbetstagarna bättre villkor än vad som slås fast i kollektivavtalet.

Det är en enorm anläggning som breder ut sig bland åkrar och skog på den österbottniska landsbygden. Här i Jeppo i Nykarleby har Mirka sitt huvudkontor, sin produktutveckling och sin största produktionsanläggning. Företaget tillverkar slipmaterial – det som i vardagligt tal kallas sandpapper – samt slipmaskiner och polermedel.

Mirka växer så det knakar och globalt sysselsätter företaget i dag ungefär 1500 personer. Av dem jobbar nästan 550 inom produktionen vid Mirkas fyra fabriker i Finland – i Jeppo, Oravais, Jakobstad och Karis.

– Det finns goda möjligheter att utveckla sig och växa inom företaget, säger Ronny Norrgård som är huvudförtroendeman för Industrifackets medlemmar vid fabrikerna i Jeppo och Jakobstad.

En av dem som har fått utbilda sig är Alexandra Aspnäs som har gått företagets processkötarutbildning.

– Det var intressant att lära sig alla maskiner och hur produkterna tillverkas. Jag har jobbat här sedan 2006 och mitt arbete har förändrats mycket under den tiden, när jag har bytt till att arbeta vid allt större maskiner.

Aspnäs trivs på Mirka och säger att det bästa med jobbet är den goda arbetsgemenskapen.

– Jag vill jobba här tills jag går i pension, och jag vill gärna utvecklas och lära mig nya saker, säger hon.

Alexandra Aspnäs vill utvecklas i sitt arbete. FOTO JOHANNES TERVO

”VIKTIGT ATT HANDLEDARNA HAR UTBILDNING”

Huvudförtroendemannen Ronny Norrgård och arbetarskyddsfullmäktige Andreas Gunell berättar att Mirka ordnar en processkötarutbildning nästan varje år och att den brukar vara fullsatt. Dessutom finns fördjupande kurser och vidareutbildningar.

Norrgård och Gunell lyfter också fram betydelsen av att Mirka ordnar utbildningar för arbetsplatshandledare och förmän.

– Vi får in mycket nytt folk och då är det viktigt att handledarna har utbildning. De får också ersättning för uppdraget, säger Norrgård.

Huvudförtroendemannen Ronny Norrgård är nöjd över att Mirka utbildar sin personal. FOTO JOHANNES TERVO

Också produktionsdirektören Jan Torrkulla betonar att det behövs kontinuerlig utbildning. Under de närmaste åren satsar Mirka nämligen på att öka digitaliseringen, automatiseringen och robotiseringen.

Torrkulla säger att det handlar om att göra saker enklare, smartare och mer ergonomiskt, så personalen behöver inte känna sig hotad.

Tvärtom – Mirka siktar på att också i fortsättningen ha en tillväxt på nästan tio procent per år, vilket gör att automatiseringen måste öka för att produktionen i Finland ska klara av de allt större volymerna.

– Försäljningen i Europa går som ett lokomotiv och ökar stadigt. Men det största enskilda landet är fortfarande USA, följt av Tyskland, berättar Torrkulla.

Han säger att volymökningen naturligtvis skapar fler jobb, medan automatiseringen och robotiseringen gör att det behövs omskolningar och nyutbildningar inom produktionen i takt med att arbetsuppgifterna förändras.

– Den utbildning vi har gett hittills är bra, men inte nödvändigtvis den vi kommer att behöva med tanke på framtidens teknologi, säger Jan Torrkulla.

FOTO JOHANNES TERVO

”DET HAR BLIVIT MYCKET BÄTTRE OCH FRIARE”

– Det här är en trygg arbetsplats, konstaterar Bo-Erik Wik som har jobbat på Mirka sedan 1992.

Han berättar att det inte finns många kvar som har jobbat lika länge på Mirka, för många har gått i pension de senaste åren. Jobbet har förändrats mycket under hans nästan 30 år på företaget.

– Det har blivit mycket bättre och friare. När jag började var det mer disciplin.

Själv har Bo-Erik Wik två år kvar till pensioneringen. Han jobbade tidigare på avdelningen där man tillverkar slipband, men det var ett fysiskt tyngre jobb. Sedan några år tillbaka jobbar han på den så kallade flexavdelningen, där rullarna med slipmaterial körs genom maskiner som böjer materialet så att det blir mjukare och lättare att hantera.

Bo-Erik Wiik hör till dem som jobbat längst på Mirka. FOTO JOHANNES TERVO

– Tidigare jobbade jag treskift, men nu på äldre dagar har jag bytt bort nattskiftet och jobbar bara tvåskift.

En som däremot jobbar treskift, måndag till fredag, är Ahmed Omar. Också han jobbar på flexavdelningen.

– Treskiftsarbetet passar mig perfekt! säger Omar som har jobbat på Mirka i drygt åtta år.

Han berättar att jobbet går ut på att övervaka maskinerna där slipmaterialet böjs, och att göra justeringar så att kunderna får produkter av bästa möjliga kvalitet.

Ahmed Omar gillar att jobba treskift. FOTO JOHANNES TERVO

Det finns många olika skiftarrangemang på Mirka. En del av arbetstagarna jobbar tre tolvtimmarsskift per vecka, för att sedan vara lediga resten av veckan. En av dem är Elina Knuts.

– Det passar mig och jag skulle inte vilja byta tillbaka till treskiftsarbete. Nattskiften från sex på kvällen till sex på morgonen känns inte heller tunga. Dessutom studerar jag till agrolog på yrkeshögskola vid sidan om, så jag kan koncentrera mig på studierna under de lediga dagarna.

Elina Knuts jobbar som processkötare vid en maskin där griptyg limmas ihop med sandpappret. Griptyget är det som gör att slipmaterialet kan fästas vid slipmaskinen.

För henne är arbetet på Mirka en mellanetapp, för senast när hon utexamineras vintern 2021 vill hon jobba med något som motsvarar hennes utbildning.

97 procent av Mirkas produktion går på export. FOTO JOHANNES TERVO

”JAG ÄR NÖJD ÖVER ATT VI HAR ÅSTADKOMMIT FÖRBÄTTRINGAR”

På Mirka har man ingått många lokala avtal som ger arbetstagarna bättre villkor än vad som bestäms i kollektivavtalet. Både huvudförtroendemannen Ronny Norrgård och arbetarskyddsfullmäktige Andreas Gunell får sköta sina uppdrag på heltid, trots att arbetsplatsen inte riktigt är så stor att de automatiskt skulle ha rätt till det. Norrgård räknar också upp några andra lokala avtal:

– Lönerna är högre än i kollektivavtalet och våra skifttillägg och tjänstetidstillägg är bättre. Vi har också ett dejoureringsavtal, en arbetstidsbank och olika skiftarrangemang. De som arbetar dag har flextid. Åtminstone jag själv är nöjd över att vi har åstadkommit förbättringar, men vi vill fortfarande förhandla fram fler avtal och uppdatera dem som finns.

På Mirkas tre österbottniska fabriker hör 84 procent av arbetstagarna inom produktionen till facket.

– Sedan årsskiftet har vi fått 20 nya medlemmar, berättar Ronny Norrgård.

Ronny Norrgård visar upp de slipmaskiner som monteras på en annan av Mirkas fabriker, i Jakobstad. FOTO JOHANNES TERVO

Norrgård har jobbat på Mirka i 22 år och är inne på sitt trettonde år som huvudförtroendeman. Han representerar arbetstagarna på fabrikerna i Jeppo och Jakobstad, medan fabrikerna i Oravais och Karis har egna förtroendemän.

Andreas Gunell har varit arbetarskyddsfullmäktig för Jeppofabriken sedan våren 2013. Alla tre övriga fabriker har egna arbetarskyddsfullmäktige.

De förtroendevalda vid de olika fabrikerna samarbetar ändå tätt och träffas regelbundet. Också kontakten till ledningen är naturlig och fortlöpande och Gunell är dessutom personalrepresentant i företagets ledningsgrupp.

”ATT SKYDDA EN MASKIN ÄR BARA EN DEL AV ARBETARSKYDDET”

Andreas Gunell berättar att Mirka fäster stor uppmärksamhet vid arbetarskyddet och att man har gjort över 2000 förbättringar på fabriken i Jeppo sedan 2013.

– Att skydda en maskin är bara en del av arbetarskyddet. Mycket handlar om attityder och tänkesätt. Att förbättra säkerhetskulturen tar tid, men den blir hela tiden bättre. Man får aldrig stanna upp och vara nöjd, för då går säkerheten bakåt.

262 dagar utan olycksfall. Satsningen på arbetarskyddet ger resultat, konstaterar Andreas Gunell. Bilden är tagen i början av mars. FOTO JOHANNES TERVO

Gunell konstaterar att Mirka har ett bra avtal om företagshälsovård, med bland annat ett nytt program för att upprätthålla arbetsförmågan hos arbetstagare över 40 år. Programmet innehåller bland annat diskussioner med läkare, psykolog och fysioterapeut.

– Kemikalieutbildning är en annan sak vi har satsat mycket på de senaste åren, berättar Gunell.

En fråga som fortfarande kräver förbättringar är inomhusluften.

– Den har blivit bättre, men vi är inte nöjda ännu. Det är ett stort projekt som kräver resurser.

”VI TROR PÅ ATT VI SKA FORTSÄTTA VÄXA I FINLAND”

Produktionsdirektören Jan Torrkulla ser med tillförsikt på framtiden.

– Vi gjorde stora investeringar i ny teknologi för några år sedan, och de börjar nu betala sig tillbaka när vi har fått ut de första nya produkterna på marknaden. Så vitt vi känner till finns det ingen som tillverkar sandpapper med motsvarande teknologi.

Jan Torrkulla är produktionsdirektör på Mirka. FOTO JOHANNES TERVO

Han påpekar att Mirka numera är en så stor aktör i sin bransch att företaget kan ha ett visst inflytande över hur marknaden utformas. Bland annat har Mirka varit en föregångare inom dammfri slipning där maskinerna suger in dammet genom hål i sliprondellerna.

– Våra maskiner är lätta och starka i förhållande till storleken. Dessutom är de smarta och kan mäta vibrationer och annan information som du kan få fram direkt på till exempel en smarttelefon, berättar Torrkulla.

Nästa stora investering i Jeppo är ett nytt kök med kombinerad matsal och konferenscenter samt kontorslokaler.

– Det är också ett tecken på att vi tror på att vi ska fortsätta växa i Finland, säger Jan Torrkulla.

FOTO JOHANNES TERVO

MIRKA
Mirka är en ledande tillverkare av slipmaterial samt slip- och poleringsverktyg. Produkterna säljs över hela världen och endast en liten del går till den finländska marknaden

Företaget sysselsätter sammanlagt ca 1500 personer, av vilka ca 800 jobbar i Finland.

I Jeppo i Nykarleby finns huvudkontor, produktutveckling och fabrik. I Oravais finns en del av produktionen samt lager och expedition, i Karis tillverkas nätprodukternas baksidesmaterial och i Jakobstad monteras bl.a. slipmaskinerna.

Fabriken i Jeppo sysselsätter drygt 260 arbetstagare inom produktionen. I Oravais är antalet knappt 200, i Karis ca 50 och i Jakobstad ca 35.

Mirka har en logistikcentral och en liten produktionsenhet i Belgien, och köpte nyligen företaget Cafro som tillverkar diamant- och bornitridverktyg i Italien.

TEXT JONNY SMEDS/ FFC
FOTO JOHANNES TERVO

Det här reportaget har ursprungligen publicerats i Löntagarens nyhetsbrev. Beställ nyhetsbrevet på adressen www.lontagaren.fi/nyhetsbrev så kan du läsa fler arbetsplatsreportage och intervjuer med fackligt aktiva från Svenskfinland! FFC:s svenska nyhetsbrev är gratis och utkommer varannan vecka.