Anita Koski: ”Jag har gjort allt förutom jobbat på kontoret”

Anita Koski har jobbat i mer än 50 år i produktionen för samma arbetsgivare, vattenlåstillverkaren Prevex i Nykarleby. Det är något som inte hör till vanligheterna bland anställda idag, trots att det från politikerhåll ständigt hörs prat om att man ska jobba mer och högre upp i åldern.

– Jag har gjort allt förutom jobbat i kontoret och på enheten i Jakobstad. Det skulle ha tagit för länge att cykla dit, säger nykarlebybon Koski, som dagligen cyklar en kilometer till och från jobbet.

Prevex har sedan två år tillbaka en fabrik även i  de såkallade Rettigska fastighterna i Jakobstad. I samma veva lade företaget ned fabriken i Poznan i Polen.

På Prevex tillverkas årligen 4,4 miljoner vattenlås. Idag håller Koski till för det mesta vid monteringen.

– I tretton år jobbade jag i treskift. De senaste åren har jag endast jobbat kvällskift.

Vi gjorde bastukvastar med mamma och sålde dem vid den allmänna bastun.

En hög arbetsmoral har Koski fått med sig från barndomshemmet. Hennes far jobbade i skogen,”och latade sig inte precis”, medan modern arbetade på tvätteri.

– Vi gjorde bastukvastar av björkris med mamma och sålde dem vid den allmänna bastun som på den tiden fanns vid kraftverket i Nykarleby, berättar Koski.

I en inte allt för avlägsen framtid hägrar ”smarta vattenlås” med SIM-kort medan vissa modeller av vattenlås är så gott som likadana som på 1980-talet. En hel del har också förändrats på jobbet under åren.

Fyra verkställande direktörer har hunnit komma och gå under Koskis tid på Prevex.

– Visst var det annorlunda stämning då vi var ett familjeföretag. Vd:n kom varje dag och hälsade på i produktionen, säger Koski.

Prevex blev till fullt en del av KWH-koncernen för drygt 20 år sedan.

En annan förändring som skett över åren är att det hörs allt fler olika språk på fabriken, då det i mitten av 1970-talet talades närmast svenska på jobbet. Idag har runt hälften av de anställda i produktion utländsk bakgrund. Vietnamesiska, thai, ukrainska, ryska och arbabiska kan höras dagligen.

”VÅRT GÄNG HAR VARIT DET BÄSTA”

Den första maj 1974, på arbetets och arbetarnas dag, skrev Anita Koski sig in i facket. Efter det har hon bland annat varit sekreterare för fackavdelningen i 15 år. Femtio år som fackmedlem men några större konflikter har hon inte deltagit i.

Det har blivit exakt två strejkdagar – och de blev av i vintras i samband med de politiska strejkerna mot regeringens åtgärder mot arbetstagarnas rättigheter. I stället har det varit gott om teaterbesök, resor med arbetskompisar, dans.

Ja, inte var det alltid så roligt när man var ung att jobba kvällar då det skulle ha varit dans.

Men kan jobbet verkligen ha varit roligt hela tiden? Koski måste fundera en stund över svaret.

– Ja, inte var det alltid så roligt när man var ung att jobba kvällar då det skulle ha varit dans. På den tiden började skiftet klockan 23 och vi var hemma först på lördagsmorgonen.

Småningom börjar det ändå bli dags för att vända ett blad. Efter att man fyllt 68 år samlar man inte pension längre och då har Anita Koski tänkt att det ska bli dags att stämpla ut för sista gången.

Då blir det mer tid över för handarbeten, speciellt korsstygn – trädgården inte att förglömma.

– För tillfället har jag bara perenner där, men vi får se hur det blir i framtiden.

Vad har varit det bästa med jobbet under alla dessa år?

Avslutningsvis måste man ändå ställa frågan. Vad har varit det bästa med jobbet under alla dessa år?

– Det bästa med det här jobbet har varit vårt gamla gäng. Det finns några som varit här nästan lika länge som jag, säger Koski.

Men bara nästan.