Anita Koski: ”Jag har gjort allt förutom jobbat på kontoret”

Anita Koski har jobbat i mer än 50 år i produk­tionen för samma arbets­gi­vare, vattenlås­till­ver­karen Prevex i Nykar­leby. Det är något som inte hör till vanlig­he­terna bland anställda idag, trots att det från politi­kerhåll ständigt hörs prat om att man ska jobba mer och högre upp i åldern.

– Jag har gjort allt förutom jobbat i kontoret och på enheten i Jakobstad. Det skulle ha tagit för länge att cykla dit, säger nykar­le­bybon Koski, som dagligen cyklar en kilometer till och från jobbet.

Prevex har sedan två år tillbaka en fabrik även i  de såkal­lade Rettigska fastigh­terna i Jakobstad. I samma veva lade företaget ned fabriken i Poznan i Polen.

På Prevex tillverkas årligen 4,4 miljoner vattenlås. Idag håller Koski till för det mesta vid monteringen.

– I tretton år jobbade jag i treskift. De senaste åren har jag endast jobbat kvällskift.

Vi gjorde bastu­kvastar med mamma och sålde dem vid den allmänna bastun.

En hög arbets­moral har Koski fått med sig från barndoms­hemmet. Hennes far jobbade i skogen,”och latade sig inte precis”, medan modern arbetade på tvätteri.

– Vi gjorde bastu­kvastar av björkris med mamma och sålde dem vid den allmänna bastun som på den tiden fanns vid kraft­verket i Nykar­leby, berättar Koski.

I en inte allt för avlägsen framtid hägrar ”smarta vattenlås” med SIM-kort medan vissa modeller av vattenlås är så gott som likadana som på 1980-talet. En hel del har också förän­drats på jobbet under åren.

Fyra verks­täl­lande direk­törer har hunnit komma och gå under Koskis tid på Prevex.

– Visst var det annor­lunda stämning då vi var ett famil­jefö­retag. Vd:n kom varje dag och hälsade på i produk­tionen, säger Koski.

Prevex blev till fullt en del av KWH-koncernen för drygt 20 år sedan.

En annan förändring som skett över åren är att det hörs allt fler olika språk på fabriken, då det i mitten av 1970-talet talades närmast svenska på jobbet. Idag har runt hälften av de anställda i produk­tion utländsk bakgrund. Vietna­me­siska, thai, ukrainska, ryska och arbabiska kan höras dagligen.

”VÅRT GÄNG HAR VARIT DET BÄSTA”

Den första maj 1974, på arbetets och arbetarnas dag, skrev Anita Koski sig in i facket. Efter det har hon bland annat varit sekre­te­rare för fackav­del­ningen i 15 år. Femtio år som fackmedlem men några större konflikter har hon inte deltagit i.

Det har blivit exakt två strejk­dagar – och de blev av i vintras i samband med de politiska strej­kerna mot regerin­gens åtgärder mot arbets­ta­garnas rättig­heter. I stället har det varit gott om teater­besök, resor med arbets­kom­pisar, dans.

Ja, inte var det alltid så roligt när man var ung att jobba kvällar då det skulle ha varit dans.

Men kan jobbet verkligen ha varit roligt hela tiden? Koski måste fundera en stund över svaret.

– Ja, inte var det alltid så roligt när man var ung att jobba kvällar då det skulle ha varit dans. På den tiden började skiftet klockan 23 och vi var hemma först på lördagsmorgonen.

Småningom börjar det ändå bli dags för att vända ett blad. Efter att man fyllt 68 år samlar man inte pension längre och då har Anita Koski tänkt att det ska bli dags att stämpla ut för sista gången.

Då blir det mer tid över för handar­beten, speciellt korss­tygn – trädgården inte att förglömma.

– För tillfället har jag bara perenner där, men vi får se hur det blir i framtiden.

Vad har varit det bästa med jobbet under alla dessa år?

Avslut­ningsvis måste man ändå ställa frågan. Vad har varit det bästa med jobbet under alla dessa år?

– Det bästa med det här jobbet har varit vårt gamla gäng. Det finns några som varit här nästan lika länge som jag, säger Koski.

Men bara nästan.