Industrifackets förhandlingar nu i mål – Riku Aalto: Industrifacket går starkare ur förhandlingarna

teollisuusliitto

”Vi kunde ha uppnått samma resultat i höstas, men arbetsgivarna ville ha konflikt”, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto. Han anser att Industrifackets första gemensamma avtalsrörelse ändå ledde fram till ett slutresultat som var lyckat för arbetstagarnas del. 

29.4.2020

Varje avtalsrörelse är svår på sitt eget sätt, enligt Aalto. Den här gången utgjordes stötestenen av de oavlönade extra 24 arbetstimmarna som infördes i samband med konkurrenskraftsavtalet (kiky).

– Arbetsgivarna visste mycket väl att kikytimmarna ska bort. Vi berättade om det för arbetsgivarna Teknologiindustrin, redan då vi skrev under det tidigare kollektivavtalet. För administrationen berättades det undertecknade protokollet gäller för tre år och sen ska den bort. Det höll vi fast vid.

Teknologisektorns kollektivavtalsdelegation samlades 9.10.2019. Industrifackets ordförande Riku Aalto ledde ordet. Sektorchefen för teknologisektorn Jyrki Virtanen med ryggen mot kameran.
Teknologiasektorns sektordirektion samlades på morgonen 8.11.2019. Riku Aalto berättade om läget i förhandlignarna. De första stridsåtgärderna skulle strax inledas.

– Arbetsgivarna utgick från att det är något av en hederssak för dem att hålla fast vid kiky. De andra arbetsgivarförbundens stöd till Teknologiindustrin gjorde det svårare att nå en överenskommelse.

– Tidigare har ett avtalslöst läge inom exportindustrin betytt att man förhandlingstakten tilltar, men den här gången gick det inte så. Arbetsgivarna hade förberett sig på att medvetet ta en risk och att det skulle uppstå störningar på arbetsmarknaden. Det var deras taktik, säger Aalto.

ARBETSGIVARNAS LINJE EN ÖVERRASKNING

Enligt Aalto skulle avtalen gott och väl ha kunnat stå klara redan i höstas.

– Vi erbjöd Teknologiindustrin möjligheten att förhandla om de s.k. kikytimmarna exportförbunden emellan. Vi försökte få undan ett problem så att vi skulle ha kommit vidare i förhandlingarna. Teknologiindustrin tackade nej och meddelade att de inte kommer att göra någon som helst centrala lösningar. De ville inte ens börja förhandla, säger Aalto.

– Om arbetsgivarna nappat på vårt förslag och velat lösa det här på ett förnuftigt sätt, skulle vi ha haft kollektivavtalen färdiga redan i höstas. Arbetsgivarnas konfliktsökande attityd ledde till att vi fick avtalen klara på det här årets sida.

Industrifackets styrelse samlades 4.1.2020. Från vänster Petri Sorvali, Lasse Vertanen och Heidi Koivisto.

– Jag tycker det är beskrivande att genast efter nyåret då det protokollet inte längre var i kraft så kom vi snabbt fram till ett förhandlingsresultat. Det gav helt enkelt arbetsgivarna friheten för arbetsgivarna. Det var ett svepskäl dem. De skulle mycket väl ha kunnat komma fram till samma slutsats redan i augusti.

Arbetsgivarnas hårda taktik kom som en överraskning för Industrifacket.

–Vi var inte förberedda på att arbetsgivarsidan var så förberedd på våra stridsgärder. Vi levde i den gamla tron om att arbetsgivarna vill undvika strejk, eftersom det får så konsekvenser. Samtidigt trodde vi att vårt rykte som en pålitlig avtalspartner skulle föra förhandlingarna framåt. Så gick det inte.

– Min bedömning är att arbetsgivarna ville testa oss och samtidigt göra läget svårt för regeringen i landet, säger Aalto.

CORONAEPIDEMIN FÖR MED SIG STORA FÖRÄNDRINGAR

Industrifacket förhandlar om sammanlagt 35 kollektivavtal med 17 arbetsgivarförbund. Aalto anser att Industrifacket uppnådde de viktigaste målen under förhandlingarna på förbundsnivå.

– Vi lyckades få bort kikytimmarna. Talkot är över. I stället fick vi olika lösningar som gäller arbetstiden. Vi klarade av att göra dem så att de olika branscherna togs beaktades. I vissa avtal slopades kiky utan att att man införde några ersättande skrivelser. På det sättet lyckades vi väl.

– Den andra målsättningen var en löneuppgörelse som höjer medlemmarnas realinkomster. Till exempel har Finlands Bank påpekat att löneförhöjningar på 3,3 procent på runt två år kommer att förbättra medlemmarnas köpkraft utan att företagens konkurrenskraft lider. Situationen har naturligtvis förändrats i och med coronaepidemin. Vad kommer det att leda till? Det kan nog ingen säga i det här skedet.

– Dessutom fick vi in nya skrivelser om sociala förordningar i avtalen och så lyckades vi med att förstärka de förtroendevaldas position. I flera kollektivavtal finns nu en punkt om att hyresarbetskraft beaktas då man bestämmer den tid som förtroendemän och arbetarskyddsfullmäktige får använda till uppdraget.

Specialbranscherna 17.1.2020.Petri Nurmi (mediie- och tryckeribranschen), i bakgrunden Tuija Pircklén (Grafinet), Sirkka-Liisa Ojala (trädgårdsbranschen), Jussi Nyman, Tanja Levaniemi (textilvårdsbranschen), Juha Krankkala (medie- och tryckeribranschen).
Sektordirektionen för specialbrancherna 5.2.2020. Eveliina Koivisto representerar utdelarna och Tanja Levaniemi textilvårdsbranschen.

NÅGOT ATT FUNDERA ÖVER

Kollektivavtalsförhandlingarna förde också med sig erfarenheter och insikter som bygger grunden för framtida förhandlingar. Samtidigt finns det också en del att se över och bättra på.

– En sak som jag blivit och fundera på är ordningen på förhandlingarna. Från första början har vi strävat efter att avtalen skulle löpa ut rätt så tätt intill varandra, men spridningen är fortfarande den samma som innan förhandlingsomgången.

– Vi kanske inte riktigt insåg, att om avtalsperioderna är olika långa mellan branscherna innebär det att löneförhöjningarna trots samma procentuella höjning blir olika stora. Vi måste nu överväga en hurdan förhandlingsordning för avtalsbranscherna fungerar bäst ur förbundets och medlemmarna synvinkel.

Den här gången låg de största stötestenarna i avtalsrörelsen i förhandlingarna om trävarusektorns kollektivavtal. Kollektivavtalsdelegationen för den mekaniska skogsindustrin samlades i Helsinfors 13.2.2020 under pågående stridsågärder.

En annan fråga är hur man inom förbundet förhåller sig till den brokiga skara avtalsbranscher som är representerade i Industrifacket.

– Avtalsbranscherna är inte identiska. Genom årtionden har de alla utvecklat en egen förhandlingskultur där arbetsgivarna också naturligtvis utgör en del av pusslet. Vi kan inte fullt ut göra alla förhandlings- och kommunikationsprocesser enhetliga – och dessutom kan vi inte ensamma fatta beslut om det. Frågan är om vi som organisation kan godkänna att de här sakerna inte går på samma sätt överallt.

– De blir nödvändigtvis inte lätt, men vår förmåga att delta i den diskussionen är bättre idag. Stridsåtgärderna ökade känslan av samhörighet och förbättrade samarbetet mellan sektorerna. Samtidigt har förståelsen för grundegenskaperna, men också särdragen i våra branscher utvecklats.

Öppenhet är något Aalto anser att ska funderas över noggrant.

– Öppenhet är en viktig princip. I praktiken fick vi igen erfara hur publicerandet av målsättningar för förhandlingarna på bägge sidor leder till att det kör fast vid förhandlingsborden. Parterna håller hårt fast vid sina ståndpunkter då de inte vill att det utåt ska se ut som om man tvingas backa.

– Det här är en diskussion som vi måste föra, den om hur ska vi gå vidare. Är det här spelet i offentligheten viktigare än själva saken?

Enligt Aalto kommer man att gå igenom en utvärdering av kollektivavtalsförhandlingarna som helhet. Diskussionen kommer att gälla alla nivåer av organisationen.

– Vårt mål är att vi ska bli bättre på vårt sätt att göra saker och att vi blir bättre på att beakta olika synvinklar jämfört med den senaste avtalsrörelsen.

Industrifackets styrelse samlas till ett extra insatt möte den 22 februari. Knuten börjar lösas upp?

DET BÖRJAR PÅ NYTT OM ETT ÅR

Ungefär om ett år kommer Industrifacket att vända sig till fackavdelningarna och be om initiativ för för de nya kollektivavtalen. Utgående från dem kommer förbundsstyrelsen att fastställa målsättningarna i juni 2021. Efter det sparkar förhandlingarna igång igen. Strukturen kommer för Industrifackets del att vara den samma som senast.

Aalto vill se att de nya avtalen blir till vid förhandlingsbordet.

– Det var vårt mål också under den här avtalsrörelsen, men arbetsgivarna ville testa oss. Vi fick veta att vi har ett stort stöd på fältet. Medlemmarna visade var styrkan finns. Utan dem skulle vi inte ha de här avtalen. Medlemmarna ska ha ett stort tack för det. det är för medlemmarna som en strejk blir tyngst. Den här gången slog det hårdast mot medlemmarna inom den mekaniska skogsindustrin.

– Våra stridsåtgärder lyckades nästan till hundra procent. Inför följande förhandlingar betyder det att vårt maskineri har, också i det här hänseendet, genom erfarenheten samlat kunskap och blivit starkare.

– Jag hoppas att arbetsgivarna väljer förhandlingens väg som taktik inför följande omgång. Det är ett bättre alternativ än stridsåtgärderna. Samtidigt måste vi komma ihåg att medlemmarna förväntar sig att vi kan sköta förhandlingarna på ett fiffigt sätt. Det har de rätt att förvänta sig. Därför är vi här, säger Aalto.

”Riksförlikningsmannens kontor blev bekant”

– Då arbetsgivarsidan inte är villig att förhandla på allvar, var vi tvungna att ta våra fula mappar och gå till riksförlikningsmannen.

– Det var en exceptionell situation. I regel går man till riksförlikningsmannens kontor för att öppna en viss specifik knut. Den här gången tvingades hon överväga huruvida hon börjar arbeta fram hela kollektivavtal för oss eller om hon ser över hurdana ärenden som hon kan ta till förlikning, berättar Industrifackets ordförande Riku Aalto om de senaste förhandlingarna.

Först i tur av Industrifackets branscher hos riksförlikningsmannen var teknologiindustrin. I början var läget låst, enligt Aalto. Processen började dra ut på tiden. Riksförlikningsman Vuokko Piekkala gav ett medlingsbud som både arbetsgivarna och Industrifacket förkastade.

– Visst kan man dra den slutsatsen att hon gav medlingsbudet med den avsikten att det inte går igenom. Riksförlikningsmannens uppgift är att försöka hitta de gränser inom vilka man kan ggöra medlingsbud. Det måste man förstå i den här processen.

– Ju längre processen pågick, desto bättre förstod riksförlikningsmannen de olika problemen som gäller våra avtal.

Inom teknologi- och kemisektorerna fick man till stånd ett förhandlingsresultat utan ett medlingsbud. För trävarusektorns del kom lösningen till genom att godkänna medlingsbudet. Inom specialbranschernas sektor nådde man avtalen genom förhandlingar mellan förbunden.

– Förhandling är alltid bättre än förlikning. då man går till förlikningsmannen så betyder det att parterna misslyckats i förhandlingarna. Då har man själv inte nycklarna i handen utan det är förlikningsmannen som sitter på dem.

Aalto tror att förhandlingsprocessen även lett till att riksförlikningsmannen lärt sig mycket nytt.

– Det att hon spikade fast ett stöd för den som öppnar spelet, löneledaren, var ur vår synvinkel på ett sätt en bra sak. Samtidigt band det också fast läget i vissa frågor för våra andra avtalsbranscher. Det gr det inte lätt att komma fram till ett medlingsbud.

– Kanske lärde hon sig att det lönar sig att överväga hur man på förhand slår fast olika linjer i förhållande till det rörelseutrymme man behöver i själva förlikningsprocessen.

TEXT PETTERI RAITO
FOTO KITI HAILA

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS