Personalen kräver att Grano följer kollektivatal

Måttet är rågat hos de anställda på tryckeriföretaget Grano. Nu väntar strejkåtgärder för att få arbetsgivaren att följa det allmänbindande kollektivavtalet för medie- och tryckeribranschen.

9.6.2020. Uppdaterad 15.6.2020

Personalen vid Grano, som är verksam inom den grafiska branschen går ut i strejk.

Industrifacket utlyste den 12 juni strejk på tryckeriföretaget Grano. I fall inte företaget börjar följa det allmänbindande kollektivavtalet för medie- och tryckeribranschen kommer en laglig strejk att inleds den 29 juni kl. 00.00.

Strejken avslutas den 12 juli kl. 23.59. Strejken omfattar samtliga verksamhetsplatser inklusive stödtjänster inom Grano och Grano Grouup

Fler än 500 anställda omfattas av strejken. Dessutom råder övertidsförbud sedan 8 juni.

Orsaken till att facket tagit till stridsåtgärder är att Grano vägrat tillämpa det allmänbindande kollektivavtalet för medie- och tryckeribranschen.

Företaget vägrar också godkänna det förtroendemannasystem som är nedskrivet i kollektivavtalet.

I stället har företaget gått in för att tillämpa sämre arbetsvillkor på runt 90 procent av de anställda än det allmänbindande kollektivavtal för medie- och tryckeribranschen som Industrifacket och arbetsgivarorganisationen Medieförbundet skrivit på.

Grano har tidigare tillämpat utskrivningsbranschens avtal. Det kollektivavtal har dock inte existerat sedan början av mars i år. Orsaken är att Servicefacket PAM som förhandlat fram det avtalet inte längre ansåg att det var förnuftigt att det finns två olika kollektivavtal inom samma bransch. I stället ska de runt 1 200 personerna som flytta över till det avtal som Industrifacket och arbetsgivarförbundet Medialiitto avtalat om.

I stället ska anställningsvillkoren i branschen och de runt 1 200 arbetstagarna bestämmas utgående från det mer omfattande avtalet för medie- och tryckeribranschen.

Industrifacket kräver tillsammans med de anställda vid Grano att:

1) Grano i egenskap av arbetsgivare börjar följa det allmänbindande kollektivavtalet för medie- och tryckeribranschen för samtliga anställda från 1.3.2020

2) Grano följer finländsk lagstiftning och respekterar de anställdas grundläggande rättighet att organisera sig och förhandla med arbetsgivaren.

3) Grano godkänner i egenskap av arbetsgivare de förtroendevalda som personalen valt.

– Personalen på Grano vill ha ”fair play” på jobbet och ömsesidig respekt. Företaget måste respektera arbetstagarnas grundläggande rättigheter, som de anställdas rätt att organisera sig och förhandla om arbetsvillkoren. Grano måste också följa finländsk lagstiftning och det allmänbindande kollektivavtalet för branschen, säger Marko Rosqvist, sektorchef för specialbranschernas sektor vid Industrifacket.

Varför gick det så här?

Personalen vid Grano och Industrifacket har under våren försökt påverka företaget och försökt hitta en lösning på problemet genom diskussioner. Det senaste försöket utspelade sig första veckan i juni.

Resultatet i enkät som gjordes bland personalen vid Grano visar att hela 98 procent är av den åsikten att allmängiltiga kollektivavtal ska följas. Samtidigt lämnade 430 anställda en gemensam adress till arbetsgivaren där innehållet var att avtalet för medie- och tryckeribranschen ska gälla fö alla anställda.

Under den pågående coronakrisen har Grano blivit en leverantör av skyddsutrustning för den offentliga hälsovårdens behov.

Ett av kriterierna för beställningar till den offentliga sektorn är att arbetsgivaren följer det allmänbindande kollektivavtalet i branschen.

Grano skaffar sig ändå konkurrensfördelar genom att tumma på anställningsvillkoren i jämförelse med företag som följer lag och avtal.

De anställda har också uttryck sin oro om att Grano genom sitt handlande äventyrar framtiden för det nya affärsområdet.

Grano har trots upprepade försök till förhandling inte gått med på att tillämpa kollektivavtalet för medie-och tryckeribranschen på samtliga arbetstagare i företagets tjänst.

Industrifacket har därmed inte några andra alternativ än att ta till stridsåtgärder för att försvara arbetstagarnas intressen.

Industrifacket anser att skulle vara förnuftigt för Grano i egenskap företag och arbetsgivare att börja tillämpa medie- och tryckeribranschens avtal och godkänna förtroendemannasystemet.

Kollektivavtalet innehåller fler än 60 punkter om vilka man kan avtala lokalt. Ett genuint samarbete och inkluderande av personalen tryggar lönsamheten för företaget.

Den största ägaren i Grano är det börsnoterade investeringsbolaget Panostaja.

Industrifackets webbplats hittar man mer information om strejken.

 

Industrifackets förhandlingar nu i mål – Riku Aalto: Industrifacket går starkare ur förhandlingarna

”Vi kunde ha uppnått samma resultat i höstas, men arbetsgivarna ville ha konflikt”, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto. Han anser att Industrifackets första gemensamma avtalsrörelse ändå ledde fram till ett slutresultat som var lyckat för arbetstagarnas del. 

29.4.2020

Varje avtalsrörelse är svår på sitt eget sätt, enligt Aalto. Den här gången utgjordes stötestenen av de oavlönade extra 24 arbetstimmarna som infördes i samband med konkurrenskraftsavtalet (kiky).

– Arbetsgivarna visste mycket väl att kikytimmarna ska bort. Vi berättade om det för arbetsgivarna Teknologiindustrin, redan då vi skrev under det tidigare kollektivavtalet. För administrationen berättades det undertecknade protokollet gäller för tre år och sen ska den bort. Det höll vi fast vid.

Teknologisektorns kollektivavtalsdelegation samlades 9.10.2019. Industrifackets ordförande Riku Aalto ledde ordet. Sektorchefen för teknologisektorn Jyrki Virtanen med ryggen mot kameran.
Teknologiasektorns sektordirektion samlades på morgonen 8.11.2019. Riku Aalto berättade om läget i förhandlignarna. De första stridsåtgärderna skulle strax inledas.

– Arbetsgivarna utgick från att det är något av en hederssak för dem att hålla fast vid kiky. De andra arbetsgivarförbundens stöd till Teknologiindustrin gjorde det svårare att nå en överenskommelse.

– Tidigare har ett avtalslöst läge inom exportindustrin betytt att man förhandlingstakten tilltar, men den här gången gick det inte så. Arbetsgivarna hade förberett sig på att medvetet ta en risk och att det skulle uppstå störningar på arbetsmarknaden. Det var deras taktik, säger Aalto.

ARBETSGIVARNAS LINJE EN ÖVERRASKNING

Enligt Aalto skulle avtalen gott och väl ha kunnat stå klara redan i höstas.

– Vi erbjöd Teknologiindustrin möjligheten att förhandla om de s.k. kikytimmarna exportförbunden emellan. Vi försökte få undan ett problem så att vi skulle ha kommit vidare i förhandlingarna. Teknologiindustrin tackade nej och meddelade att de inte kommer att göra någon som helst centrala lösningar. De ville inte ens börja förhandla, säger Aalto.

– Om arbetsgivarna nappat på vårt förslag och velat lösa det här på ett förnuftigt sätt, skulle vi ha haft kollektivavtalen färdiga redan i höstas. Arbetsgivarnas konfliktsökande attityd ledde till att vi fick avtalen klara på det här årets sida.

Industrifackets styrelse samlades 4.1.2020. Från vänster Petri Sorvali, Lasse Vertanen och Heidi Koivisto.

– Jag tycker det är beskrivande att genast efter nyåret då det protokollet inte längre var i kraft så kom vi snabbt fram till ett förhandlingsresultat. Det gav helt enkelt arbetsgivarna friheten för arbetsgivarna. Det var ett svepskäl dem. De skulle mycket väl ha kunnat komma fram till samma slutsats redan i augusti.

Arbetsgivarnas hårda taktik kom som en överraskning för Industrifacket.

–Vi var inte förberedda på att arbetsgivarsidan var så förberedd på våra stridsgärder. Vi levde i den gamla tron om att arbetsgivarna vill undvika strejk, eftersom det får så konsekvenser. Samtidigt trodde vi att vårt rykte som en pålitlig avtalspartner skulle föra förhandlingarna framåt. Så gick det inte.

– Min bedömning är att arbetsgivarna ville testa oss och samtidigt göra läget svårt för regeringen i landet, säger Aalto.

CORONAEPIDEMIN FÖR MED SIG STORA FÖRÄNDRINGAR

Industrifacket förhandlar om sammanlagt 35 kollektivavtal med 17 arbetsgivarförbund. Aalto anser att Industrifacket uppnådde de viktigaste målen under förhandlingarna på förbundsnivå.

– Vi lyckades få bort kikytimmarna. Talkot är över. I stället fick vi olika lösningar som gäller arbetstiden. Vi klarade av att göra dem så att de olika branscherna togs beaktades. I vissa avtal slopades kiky utan att att man införde några ersättande skrivelser. På det sättet lyckades vi väl.

– Den andra målsättningen var en löneuppgörelse som höjer medlemmarnas realinkomster. Till exempel har Finlands Bank påpekat att löneförhöjningar på 3,3 procent på runt två år kommer att förbättra medlemmarnas köpkraft utan att företagens konkurrenskraft lider. Situationen har naturligtvis förändrats i och med coronaepidemin. Vad kommer det att leda till? Det kan nog ingen säga i det här skedet.

– Dessutom fick vi in nya skrivelser om sociala förordningar i avtalen och så lyckades vi med att förstärka de förtroendevaldas position. I flera kollektivavtal finns nu en punkt om att hyresarbetskraft beaktas då man bestämmer den tid som förtroendemän och arbetarskyddsfullmäktige får använda till uppdraget.

Specialbranscherna 17.1.2020.Petri Nurmi (mediie- och tryckeribranschen), i bakgrunden Tuija Pircklén (Grafinet), Sirkka-Liisa Ojala (trädgårdsbranschen), Jussi Nyman, Tanja Levaniemi (textilvårdsbranschen), Juha Krankkala (medie- och tryckeribranschen).
Sektordirektionen för specialbrancherna 5.2.2020. Eveliina Koivisto representerar utdelarna och Tanja Levaniemi textilvårdsbranschen.

NÅGOT ATT FUNDERA ÖVER

Kollektivavtalsförhandlingarna förde också med sig erfarenheter och insikter som bygger grunden för framtida förhandlingar. Samtidigt finns det också en del att se över och bättra på.

– En sak som jag blivit och fundera på är ordningen på förhandlingarna. Från första början har vi strävat efter att avtalen skulle löpa ut rätt så tätt intill varandra, men spridningen är fortfarande den samma som innan förhandlingsomgången.

– Vi kanske inte riktigt insåg, att om avtalsperioderna är olika långa mellan branscherna innebär det att löneförhöjningarna trots samma procentuella höjning blir olika stora. Vi måste nu överväga en hurdan förhandlingsordning för avtalsbranscherna fungerar bäst ur förbundets och medlemmarna synvinkel.

Den här gången låg de största stötestenarna i avtalsrörelsen i förhandlingarna om trävarusektorns kollektivavtal. Kollektivavtalsdelegationen för den mekaniska skogsindustrin samlades i Helsinfors 13.2.2020 under pågående stridsågärder.

En annan fråga är hur man inom förbundet förhåller sig till den brokiga skara avtalsbranscher som är representerade i Industrifacket.

– Avtalsbranscherna är inte identiska. Genom årtionden har de alla utvecklat en egen förhandlingskultur där arbetsgivarna också naturligtvis utgör en del av pusslet. Vi kan inte fullt ut göra alla förhandlings- och kommunikationsprocesser enhetliga – och dessutom kan vi inte ensamma fatta beslut om det. Frågan är om vi som organisation kan godkänna att de här sakerna inte går på samma sätt överallt.

– De blir nödvändigtvis inte lätt, men vår förmåga att delta i den diskussionen är bättre idag. Stridsåtgärderna ökade känslan av samhörighet och förbättrade samarbetet mellan sektorerna. Samtidigt har förståelsen för grundegenskaperna, men också särdragen i våra branscher utvecklats.

Öppenhet är något Aalto anser att ska funderas över noggrant.

– Öppenhet är en viktig princip. I praktiken fick vi igen erfara hur publicerandet av målsättningar för förhandlingarna på bägge sidor leder till att det kör fast vid förhandlingsborden. Parterna håller hårt fast vid sina ståndpunkter då de inte vill att det utåt ska se ut som om man tvingas backa.

– Det här är en diskussion som vi måste föra, den om hur ska vi gå vidare. Är det här spelet i offentligheten viktigare än själva saken?

Enligt Aalto kommer man att gå igenom en utvärdering av kollektivavtalsförhandlingarna som helhet. Diskussionen kommer att gälla alla nivåer av organisationen.

– Vårt mål är att vi ska bli bättre på vårt sätt att göra saker och att vi blir bättre på att beakta olika synvinklar jämfört med den senaste avtalsrörelsen.

Industrifackets styrelse samlas till ett extra insatt möte den 22 februari. Knuten börjar lösas upp?

DET BÖRJAR PÅ NYTT OM ETT ÅR

Ungefär om ett år kommer Industrifacket att vända sig till fackavdelningarna och be om initiativ för för de nya kollektivavtalen. Utgående från dem kommer förbundsstyrelsen att fastställa målsättningarna i juni 2021. Efter det sparkar förhandlingarna igång igen. Strukturen kommer för Industrifackets del att vara den samma som senast.

Aalto vill se att de nya avtalen blir till vid förhandlingsbordet.

– Det var vårt mål också under den här avtalsrörelsen, men arbetsgivarna ville testa oss. Vi fick veta att vi har ett stort stöd på fältet. Medlemmarna visade var styrkan finns. Utan dem skulle vi inte ha de här avtalen. Medlemmarna ska ha ett stort tack för det. det är för medlemmarna som en strejk blir tyngst. Den här gången slog det hårdast mot medlemmarna inom den mekaniska skogsindustrin.

– Våra stridsåtgärder lyckades nästan till hundra procent. Inför följande förhandlingar betyder det att vårt maskineri har, också i det här hänseendet, genom erfarenheten samlat kunskap och blivit starkare.

– Jag hoppas att arbetsgivarna väljer förhandlingens väg som taktik inför följande omgång. Det är ett bättre alternativ än stridsåtgärderna. Samtidigt måste vi komma ihåg att medlemmarna förväntar sig att vi kan sköta förhandlingarna på ett fiffigt sätt. Det har de rätt att förvänta sig. Därför är vi här, säger Aalto.

”Riksförlikningsmannens kontor blev bekant”

– Då arbetsgivarsidan inte är villig att förhandla på allvar, var vi tvungna att ta våra fula mappar och gå till riksförlikningsmannen.

– Det var en exceptionell situation. I regel går man till riksförlikningsmannens kontor för att öppna en viss specifik knut. Den här gången tvingades hon överväga huruvida hon börjar arbeta fram hela kollektivavtal för oss eller om hon ser över hurdana ärenden som hon kan ta till förlikning, berättar Industrifackets ordförande Riku Aalto om de senaste förhandlingarna.

Först i tur av Industrifackets branscher hos riksförlikningsmannen var teknologiindustrin. I början var läget låst, enligt Aalto. Processen började dra ut på tiden. Riksförlikningsman Vuokko Piekkala gav ett medlingsbud som både arbetsgivarna och Industrifacket förkastade.

– Visst kan man dra den slutsatsen att hon gav medlingsbudet med den avsikten att det inte går igenom. Riksförlikningsmannens uppgift är att försöka hitta de gränser inom vilka man kan ggöra medlingsbud. Det måste man förstå i den här processen.

– Ju längre processen pågick, desto bättre förstod riksförlikningsmannen de olika problemen som gäller våra avtal.

Inom teknologi- och kemisektorerna fick man till stånd ett förhandlingsresultat utan ett medlingsbud. För trävarusektorns del kom lösningen till genom att godkänna medlingsbudet. Inom specialbranschernas sektor nådde man avtalen genom förhandlingar mellan förbunden.

– Förhandling är alltid bättre än förlikning. då man går till förlikningsmannen så betyder det att parterna misslyckats i förhandlingarna. Då har man själv inte nycklarna i handen utan det är förlikningsmannen som sitter på dem.

Aalto tror att förhandlingsprocessen även lett till att riksförlikningsmannen lärt sig mycket nytt.

– Det att hon spikade fast ett stöd för den som öppnar spelet, löneledaren, var ur vår synvinkel på ett sätt en bra sak. Samtidigt band det också fast läget i vissa frågor för våra andra avtalsbranscher. Det gr det inte lätt att komma fram till ett medlingsbud.

– Kanske lärde hon sig att det lönar sig att överväga hur man på förhand slår fast olika linjer i förhållande till det rörelseutrymme man behöver i själva förlikningsprocessen.

TEXT PETTERI RAITO
FOTO KITI HAILA

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

 

STREJK 27.1.–23.2: ”Skogsindustrin verkar vilja knäcka facket på ideologiska grunder”

Huvudförtroendeman  Janne Naukkarinen på Metsä Woods fabrik i Punkaharju förundrar sig över arbetsgivarsidans beteende. Skogsindustrin verkar vilja knäcka facket på principiella och ideologiska grunder. Det har inget att göra med ekonomin eller lönsamheten för fabrikerna.

– Fabriken här i Punkaharju grundades 1964. Genom historien har det alltid gått bra att förhandla med arbetsgivaren och tillsammans har vi nått goda resultat, säger huvudförtroendeman Janne Naukkarinen.

– Under de senaste tio åren har arbetsgivaren konsekvent kört ner det här samarbetet. För tillfället diskriminerar arbetsgivaren förtroendemän och fackmedlemmar. Det senaste exemplet är lockouten i december som gällde endast för medlemmar i facket.  Där rök semesterdagarna för den månaden. Arbetsgivaren vill bestämma om småsaker och använder sin direktionsrätt  för att göra det, säger Naukkarinen.

Huvudförtroendemannen intygar att man kommer att hålla ut till slutet. Naukkarinen är huvudförtroendeman för 430 arbetstagare vid Metsä Woods fanerfabrik. Under strejkvaktpasset hade han endast räknat att två YTK-strejkbrytare tagit sig in på fabriksområdet.

EGET HÖGKVARTER

Fackavdelningen har hyrt ett utrymme som fungerar som ett tillfälligt strejkhögkvarter. Det ligger bara en halv kilometer från själva fabriken.

– Igår hade vi flera dussin arbetstagare som besökte kontoret längs dagen. Stämningen var på topp. Jag är inte orolig över att strejken inte skulle hålla.  Trakteringen var det heller inte något fel på, säger Naukkarinen.

Kaffe, korvgrillning och  nybakade bullar håller motivationen på topp.

MetsäGroup Punkaharju 27.1.2020. Fackavdelningens tillfälliga strejkbyrå betjänar i Punkaharju. FOTO MARKKU TISSARINEN

WAHLROOS PRATAR S**T, DET HANDLAR INTE OM EKONOMIN

– Då Björn Wahlroos hotar med att fabrikerna nu flyttar utomlands, så känns det som att man inte längre orkar höra på det snacket. Besluten om stora investeringar som hela fabriker har gjorts flera år tidigare. Inte hänger de på några kikytimmar, säger Naukkarinen.

Naukkarinen vill påpeka att personalkostnaderna på fabriker ligger på runt 25-27 procent per kubik av de kostnader som går åt till produktion. På sågverken gäller det 10–12 procent. På Metsä Groups stora cellulosafabrik i Äänekoski ligger personalkostnaderna per kubik på 1,5 procent, enligt Naukkarinen.

– Mekaniska skogsindsutrin är inte en likadan kassako som cellulosafabrikerna, vars råvara är  billig. Vi jobbar med trä som kostar en hel del.  Men inte skulle Metsä Group investerat 150 miljoner i Finland under tre år om det inte skulle röra sig om en lönsam och viktig affär.

Arbetstagarna på UPM:s såg i Jakobstad går i väntans tider

I Jakobstad börjar den andra strejkveckan. Glenn Södergård är vice huvudförtroendeman på UPM:s sågverk på industriområdet Alholmen i Jakobstad.  Han har 30 år bakom sig i sågindustrin.

Precis som under tredagarsstrejken i december har strejken hållit och ingen har ens försökt ta sig på jobb. Så gott som alla arbetstagare inom produktionen är medlemmar i Industrifacket.

De oavlönade talkotimmarna grämer  mest, men Södergård anser också att arbetsgivarens övriga försämringsförslag är ”en precis lika stor katastrof som kiky”. Det gäller bland annat kraven på att tjänsteårstillägget avskaffas, färre söckenhelger med ersättning och kanske framför allt det att arbetsgivarna vill gå åt sjuklönen och den avlönade sjukfrånvaron.

– Alla här har förstått varför vi är i strejk. Hoppas det reder ut sig så snabbt som möjligt. Arbetsgivarna har nog en märklig syn på den här frågan, men vi måste köra det här racet nu till slut, säger Södergård.

Han påminner om att arbetsgivaren inte hade några problem med ta till lockoutvapnet i december.

– Lockout tyder ju på att arbetsgivarna tänker att ju mindre man sågar desto bättre. Lagren  tömdes lite och det pressade upp priset en aning. Nog går det ju att sälja men till vilket pris, det ligger ju nu ganska lågt.

Strejkevakter vid porten till UPM:s sågverk på Alholmen i december. Från vänster Sami Kettula, Kimmo Mikkola, vice huvudförtroendeman Glenn Södergård och huvudförtoendeman Vuokko Piippolainen. FOTO JOHANNES TERVO

Fackavdelningen har ordnat program udner strejkveckorna och försökt se till att medlemmarna får den information som de behöver under pågående stridsåtgärder.

– Vi hade ett infotillfälle där regionombudsman Jari Leppäkangas kom och berättade om förhandlingsläget. Vi tänkte också att vi nu på fredagen skulle samla ihop ett talkogäng och koka korvsoppa. Alla medlemmar är sen välkomna på ”strejksoppa”, säger Södergård.

Södergård har själv inte precis haft precis brist på program under stejken. Det gäller att passa på att göra små renoveringsarbeten hemma, barn ska föras till skolan, hunden rastas. Vardagen går vidare för alla.

När strejken drar ut på tiden känner man naturligtvis också av det i plånboken. Industrifacket höjde strejkbidraget i samband med att strejken inom den mekaniska skogsindustrin förlängdes, men medlemmarna befinner sig ändå i väldigt varieradne situationer.

– Man kan säga att vi går i väntans tider. Får se hur det går i de andra förhandlingsborden, pappers och kemiindustrin. Jag hoppas att man skulle kunna återvända till jobbet nästa vecka.

TEXT SUVI SAJANIEMI OCH JOHANNES WARIS
FOTO MARKKU TISSARINEN OCH JOHANNES TERVO

 

 

 

 

 

STREJK 9–11.12. Strejken håller på UPM Alholmens såg – ”Ingen har ens försökt komma på jobb”

”Kikytimmarna är en så stor fråga att det inte är svårt att få folk att gå i strejk”, säger huvudförtroendeman Vuokko Piippolainen.

11.12.2019

På UPM:s såg i Jakobstad UPM:s såg i Jakobstad har inte ens det kyliga snöblandade regnet som sammanföll med inledandet av strejken tagit kol på stämningen. Strejkkvatpassen roterar med två vakter 90 minuter åt gången.

– Här håller strejken. Ingen har ens försökt komma på jobb, säger huvudförtroendeman Vuokko Piippolainen.

Enligt huvudförtroendemannen går orsaken att finna i den höga organiseringsgraden på sågen. Alla utom en av 54 anställda inom produktionen hör till facket.

HUVUDBILD: Strejkvakter vid UPM:s sågverk på Alholmen i Jakobstad. Från vänster arbetarskyddsfullmäktige Sami Kettula, Kimmo Mikkola huvudförtroendeman Vuokko Piippolainen och vice huvudförtroendeman Glenn Södergård.

Piippolainen intygar att Industrifackets målsättning för förhandlingarna åtnjuter ett omfattande stöd bland arbetstagarna.

– Arbetsgivarnas krav är verkligen hutlösa. Först måste vi naturligtvis se till att vi blir kvitt kikytimmarna, men visst finns där annat också. Till exempel kravet på sänkt sjuklön. Slopandet av tjänsteårstillägget skulle innebära att två veckors lön faller bort direkt, säger Piippolainen.

Industrifacket utlyste strejk på inom tio avtalsbranscher. Arbetsgivarna inom den mekaniska skogsindustrin has svarat med att utlysa lockout mellan den 12 och 18 december.

Med ”kikytimmar” avses den arbetstidsförlängning på 24 timmar som infördes som ett moment i det så kallade konkurrenskraftsavtalet.

Ett avtal som facket godkände som en tillfällig lösning med långa tänder, då alternativet var de så kallade tvångslagarna som regeringen Sipilä hotade med.

Arbetsgivarens förslag kring söckenhelger eller kringskuren strejkrätt faller heller inte i god jord.

Vice huvudförtroendeman Glenn Södergård och huvudförtroendeman Vuokko Piippolainen.

LOCKOUT DIREKT PÅ STREJKEN

Arbetsgivarorganisationen Metsäteollisuus rf har utlyst lockout på 32 arbetsplatser mellan den 12 och 18 december. Lockouten gäller även på Alholmen.

Huvudförtroendeman Piippolainen påminner om att lockout införs inom den mekaniska skogsindustrin på sågar och fanerfabriker, där det varit aningen tystare under den senaste tiden. Därför har arbetsgivarna inom skogsindustrin, som inte är precis ovana med att ta till lockout som stridsåtgärd, lätt att nu ta till det vapnet.

Industrifackets forskningsenhet har i sin färska översikt över börsnoterade bolag under årets två första kvartal, noterat att UPM Kymmene-koncernens omsättning ökat med 4 procent medan nettovinsten, det vill säga det tal som berättar mest om lönsamheten, ökat med hela 10 procent.

– Hoppas de får till stånd ett avtal. Det finns på arbetsgivarsidan flera unga män vid förhandlingsbordet och de verkar som om de vill hävda sig, säger Piippolainen.

DET SKA FINNAS SOLIDARITET OCH STÖD I ETT STORT FÖRBUND

I det dagliga nyhetsflödet får man rätt en skev bild av Industrifackets förhandlingar med arbetsgivarförbunden då ett så stort fokus ligger på teknologiindustrin.

– Hur kommer det att gå om teknologisektorn får ett avtal. I ett så här stort förbund ska det finnas ett stöd och solidaritet för att medlemmar, säger Piippolainen.

Hon påminner om att kollektivavtalet för snickeribranschen löper ut i slutet av januari. Då ska det fortfarande finnas krafter att ta till.

–  En arbetskompis sade just att nu när det blir strejk, lockout och kanske nya stridsåtgärder efter årsskiftet, så känner man av det i plånboken.

– Men nu ska vi ha bort talkoarbetet en gång för alla, säger Piippolainen.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO JOHANNES TERVO

Huvudförtroendeman Ann-Louice Ormiskangas: ”Folk har vaknat, det räcker nu”

Då Industrifackets fullmäktige samlades till höstmöte i Helsingfors, fanns det inget tvivel om vilka som är de viktiga frågorna. Fullmäktige disskuterade det inflammerade förhandlignsläget, arbetsgivarnas orimliga krav i förhandlingarna och stundande stridsåtgärder.

Helsingfors 28.10-29.11.2019.2019

– Det känns som om folk nu har vaknat. Det räcker nu, säger Ann-Louice Ormiskangas, fullmäktigeledamot och huvudförtroendeman på Herrmans i Pedersöre.

Herrmans tillverkar arbetslampor och körljus till bland annat gruv- , skogs- och jordbruksmaskiner samt cykelkomponenter.

– För  vår del skulle det här med kiky kanske inte varit tillräckligt för att få fart på folk eftersom vi lokalt har avtalat bort kikytimmarna. Det är bland annat arbetsgivarens krav gällande tjänsteårtillägg, semesterersättning och övertid, som gjort människor oroliga, säger Ormiskangas.

Ormiskangas intygar att folk på jobbet den här gången följer med läget på ett helt annat sätt än tidigare. Anställda som tidigare inte varit medlemmar i Industrifacket har närmat sig henne och velat gå med i facket.

Industrifackets fullmäktige samlades till möte i Paasitorni i Helsingfors 28.-29.11.2019. Från vänster Atte Kilpinen, Ville Hänninen, Veera Hakanperä och Erja Haapalainen.

TACKSAMHETEN LYSER MED SIN FRÅNVARO

– Är det här verkligen det tack vi får för att vi obetalt talkoarbete i tre år, frågar sig Daniel Hannus, fullmäktigemedlem och huvudförtroendeman på kyldisktillverkaren Viesmann i Borgå.

På Hannus arbetsplats är folk fundersamma och frågar ”inte är det väl möjligt att kiky trots allt kommer tillbaka, säger Hannus.

Han intygar att stämningen på jobbet är sådan att man nu kommer att göra allt för att talkoarbetet ska ta slut.

– Det finns de som gärna skulle ha varit med genast i första vågen, intygar Hannus.

”Det verkar ändå som om allmänheten är på donarnas sida”, kommenterar fullmäktigeledamot Daniel Hannus mediernas inte alltid så positiva omdömen om Industrifackets stridsåtgärder.

INDUSTRIFACKET BÄR ANSVARET

I många förhandlingsbord och arbetsplatser sneglar man det som händer i teknologiindustrins förhandlingsbord. Ett bord som nu finns i riksförlikningsmannens kontor.

Hannus anser att Industrifacket bra kan och ska axla det ansvar som krävs för att kämpa bort talkotimmarna som infördes i samband med konkurrenskraftsavtalet – och för teknologisektorn sades upp från och med slutet av året.

– Jag är inte så otimistisk.  Det kommer säkert att krävas stridsåtgärder före vi har ett avtal, säger Hannus bestämt.

–Vi befinner oss inför en kamp. Det är uppenbart att arbetsgivarna gått in för att krossa den organiserade fackföreningsrörelsen.

Hannus menar att det är i det ljuset man måste se hela postkonflikten, som varit nummer ett på dagordningen under veckorna som ledde upp till fullmäktigemötet. Medierna har inte alla gånger gånger precis strykit facket medhårs under höstens förhandlingar.

– I offentligheten verkar det ändå som om allmänheten ändå är på donarnas sida, säger Hannus.

Ordförande Riku Aalto: Arbetsgivarna måste ändra sin inställning

Industrifacket deltar inte i de pågående kollektivavtalsförhandlingarna med några orimliga krav. Förbundet vill ha en rättvist fördelad bit av den gemensamma kakan.

– Arbetsgivarnas vilja verkar nu vara den, att man söker lösningar via riksförlikningsmannens kontor. Hoppas att det där finns förhandlare med en lite annan inställning, än vad vi fått erfarenhet under hösten, sade Industrifackets ordförande Riku Aalto i sitt öppningstal inför Industrifackets fullmäktigemöte i Helsingfors.

Industrifackets ordförande Riku Aalto talar inför fullmäktige i Helsingfors.

Han påminde om att Industrifacket inte går ut i strejk för skojs skull, utan att förbundet är tvunget att ta till stridsåtgärder på grund av arbetsgivarnas hårdnackade inställning. Arbetsgivarna har gett flera exempel på det här genom de hårda kraven kring arbetstiden, men även ett exceptionellt antal element som skulle innebära en försämring i jämförelse med de nuvarande avtalen.

– Om någon i arbetsgivarlägret tror att det blir lättare att nå ett avtal om man hotar till exempel med att sluta bära upp medlemsavgifter, så har den fel, sa Aalto

Aalto förundrade sig också över arbetsgivarorganisationen Metsäteollisuus beteende. Arbetsgivarförbundet utlyste lockout på onsdagen. Det gäller sex dagar på utvalda arbetsplatser i december.

– Efter att vi varslat om strejk, var det många höga chefer inom Skogsindustrin som klagade på att en tredagarsstrejk kostar tiotals miljoner euro. Nu har de av någon orsak inte räknat ut kostnaderna för en dubbelt längre lockout. Spelar de inte nu så stor roll, frågade Aalto.

I talarstolen 1. vice ordförande Turja Lehtonen.

Första vice ordförande Turja Lehtonen uttryckte sin oro över de ökande motsättningarna mellan arbetsgivare och arbetstagare.

– Jag önskar innerligt att det här inte är den riktning utvecklingen går i. Jag stöder varmt Lauri Ihalainens initiativ om ett gemensamt bord, där man tillsammans kunde se över de stora förändringarna på arbetsmarknaden.

Industrifacket behandlade under sitt möte förutom det aktuella avtalsläget också bland annat förändringar i förbundets organisation samt verksamhetsplanen för år 2020.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO KITI HAILA

Uppdaterad 2.12 klockan 8.20 ett förtydligande om att Herrmans producerar även cykelkomponenter. 

STREJK 9.–11.12: Huvudförtroendemannen på Nestes raffinaderi i Borgå:”De försöker få facket på knä”

Arbetsgivarnas hårda krav på försämringar och brist på förhandlingsvilja har lett till att man på Nestes raffinaderi i Sköldvik i Borgå har börjat förbereda sig på strejk, säger huvudförtroendeman Sami Ryynänen. Han har själv erfarenhet av höstens förhandlingar då han suttit vid kemisektorns förhandlingsbord.

SAMI RYYNÄNEN
Huvudförtroendeman
Neste Oyj, Borgå
Styrelsemedlem i Industrifacket

Om ett avtal inte nås före den 9 december kommer runt 1 000 anställda vid Nestes raffinaderier i Borgå och Nådendal att gå i strejk.

– Här på raffinaderiet i Borgå har vi börjat förbereda oss på strejk och vi förhåller oss till det på så sätt att det kommer att bli av, säger Ryynänen.

Förhandlingarna inom kemibranschen avbröts, efter att arbetsgivarna stod fast vid kravet på att arbetsgivarna inte längre skulle uppbära medlemsavgifter. Efter det har läget stått stilla.

Enligt Ryynänen är kampviljan på topp och i Sköldvik finns det motivation att gå ut i strejk.

– Folk är beredda på att kämpa för att vi ska få bort alla försag på försämringar som  arbetsgivarsidan har presenterat i förhandlingarna, säger Ryynänen.

SLÅR HÅRT MOT NESTE

Enligt Ryynänen kommer följderna av strejken att vara omfattande, för Nestes del rent av enorma.

– Om vi ser på de beslutande organen inom Kemiindustrin, så sitter där representanter för Neste. De har varit med och besluta om och stöda arbetsgivarsidans krav inför förhandlingarna. Kanske strejken då ska påverka även Neste, säger Ryynänen.

Målet med strejken är att sätta ett stopp för arbetsgivarens krav på försämringar, anser Ryynänen.

– Jag anser att arbetsgivarna visar sina kort i samband med frågan om medlemsavgifterna. De blottar det långsiktiga målet, som är att få facket ner på knä.

– De talar varmt om lokala avtal men vill samtidigt försvaga förtroendemannens ställning och utöka arbetsgivarens direktionsrätt i kollektivavtalen. De vill att kollektivavtalet blir en maximinivå och att man bara kan avtala lokalt om sådant som är under den nivå som står i kollektivavtalet. Det låter som  Sipiläs lagpaket.

– Nu försöker de få igenom samma saker genom kollektivavtalsförhandlingarna, säger Ryynänen.

ARBETSTAGARNA HAR INGA SKYHÖGA KRAV

Gällande substansfrågor, eller de så kallade texterna i kollektivavtalet, har arbetstagarna inte några stora förväntningar, enligt Ryynänen.

– Vi koncentrerar oss på att få bort 24 ”kikytimmar” och samtidigt få en rimlig lönehöjning, som försvarar arbetstagarnas köpkraft och lite förbättrar den. I jämförelse med våra konkurrentländer är inte våra målsättningar gällande löneförhöjningar på något sätt orimliga.

I grannlandet Sverige har facken inom industrin gått ut med ett gemensamt lönekrav på 3,0 procent inför avtalsrörelsen 2020.

Ryynänen som själv deltagit i förhandlingarna anser att arbetsgivarens verksamhet kännetecknats av en ovilja att förhandla.

– I offentligheten babblas det om att Kemiindustrin skulle ha velat förhandla fram en lösning. Det borde ha synats också i förhandlingsborden. De höll fast med tänder och klor vid alla sina förslag. Inte fanns där riktigt förutsättningar för att nå ett avtal.

För kemibranschernas del börjar tiden löpa ut. Teknologiindustrin har varit i ett avtalslöst tillstånd sedan slutet av oktober.

– Vi har en vecka kvar i kemisektorns förhandlingsbord. Vi har fortfarande arbetsfred och ett giltigt kollektivavtal. Alltid kan det ju hända ett mirakel, men just nu verkar det inte så, säger Ryynänen.

TEXT JARI ISOKORPI
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS