Nina Wess­berg: Arbe­tets vår – vårt arbete

Männis­kan mår bäst när hon har en uppgift, ett arbete. Alla vill vi känna att ”jag gör min del av den gemen­samma kakan, att jag är delak­tig i samhäl­let”. Rätten till arbete räknas som en grundrät­tig­het. En rättig­het värd att firas.

Redan 1944 stif­ta­des en lag som gav arbe­tarna rätt till en ledig dag på arbe­tar­nas egen dag, Första Maj. 1979 blev dagen en flagg­nings­dag och gavs namnet ”Det finländska arbe­tets dag”. Dagens tema har alltid varit att lyfta upp arbe­tets och arbe­ta­rens betydelse.

Vikten av det arbete som görs i Finland har note­rats och beto­nats mer än vanligt denna vår. Krisen vi befin­ner oss i vår vardag har fått oss alla att inse hur viktigt det är att vi har en inhemsk produk­tion. Det hand­lar främst om livs­me­dels­pro­duk­tio­nen, men även om andra för oss i varda­gen och i vården nödvän­diga produkter.

De före­tag som snabbt kan ställa om sin produk­tion, är de som kommer att klara sig bäst ut ur krisen. För många export­be­roende före­tag är situa­tio­nen tyvärr en annan. Då mark­na­derna ute i värl­den så gott som stan­nat av helt, är före­ta­gen här tvungna att dra ner på kost­na­derna. Det drab­bar alla dem som utför arbe­tet. Arbetarna.

Firan­det av Första maj har alltid hört tätt ihop med fackfö­re­nings­rö­rel­sen. Från början var syftet med firan­det att kämpa för en åtta timmars arbets­dag. Idag är rätten till en åtta timmars arbets­dag mer än aktuell. Den kris vi lever i har från­ta­git många den rättig­he­ten. Arbe­tet har mins­kat väsent­ligt, med konse­kven­ser för dem som gör jobbet.

Permit­te­rin­gar är vardag i många hem. Och en del har förlo­rat jobbet. Det är ekono­miskt kärvt, då inkoms­terna sinar och mer pengar går åt till alla målti­der som nu ska till­re­das där hemma. Många tvin­gas ordna om sina bostadslån och söka stöd från samhäl­let för att kunna försörja sin familj. Barnen är hemma från skola och dagis.

Coro­na­kri­sen har visat hur beroende vi är av varan­dra, hur våra olika arbe­ten påver­kar många andras arbe­ten. De som jobbar inom låglö­nebranscher har visat sig vara guld värda.

Jag vill tro att vi kan lära oss något av denna tid. Förhopp­nings­vis får vi efter dessa motgån­gar leva en mer soli­da­risk vardag. En vardag där vi fort­sät­ter bry oss om varan­dra. En vardag där ”vi till­sam­mans” kör över ”jag själv”.

Jag är säker på att våra liv kommer att se annor­lunda ut efter krisen. Att det som vi tidi­gare tog som givet, inte längre är det. Kanske semes­ter­re­sor utom­lands blir en säll­synt­het, medan muns­kydd en del av vår vardag, vem vet. Klart är att våren 2020 kommer att påverka allas våra liv i många år framöver.

Det är vi, arbe­tarna, som till­sam­mans med före­ta­gen ska betala räknin­gen för det hela under de kommande åren. Här måste vi alla kämpa för att den räknin­gen beta­las enligt en så jämlik och rätt­vis modell som möjligt.

Coro­na­kri­sen har visat hur beroende vi är av varan­dra, hur våra olika arbe­ten påver­kar många andras arbe­ten. De som jobbar inom låglö­nebranscher har visat sig vara guld­värda. Städare, butik­sar­be­tare, jord­bru­kare och sjuk­hus­per­so­nal är nu livs­vik­tiga för oss alla.

Dessa arbe­tets hjäl­tar hyllas i medierna och får bred upps­katt­ning av folket. Jag hoppas denna upps­katt­ning håller i sig också efter att vi ridit ur denna kris.

För många av oss är tradi­tio­nerna kring Första maj-firan­det viktiga. Vi brukar samlas, tåga under röda flag­gor och lyssna på tal. Första maj är för många än idag dagen då du kan känna sig stolt över att vara en led i arbe­tar­rö­rel­sen, stolt över ditt arbete och stolt över de fackliga rättig­he­ter vi fått till stånd tillsammans.

Denna vår är annor­lunda. Men stolt­he­ten och upps­katt­nin­gen för vårt arbete och för varan­dra tar ingen ifrån oss.

Trev­lig Första maj!

NINA WESSBERG
Orga­ni­sa­tion­som­buds­man vid Industrifacket

26.4.2020