Nina Wessberg: Arbetets vår – vårt arbete

Människan mår bäst när hon har en uppgift, ett arbete. Alla vill vi känna att ”jag gör min del av den gemen­samma kakan, att jag är delaktig i samhället”. Rätten till arbete räknas som en grundrät­tighet. En rättighet värd att firas.

Redan 1944 stiftades en lag som gav arbetarna rätt till en ledig dag på arbetarnas egen dag, Första Maj. 1979 blev dagen en flagg­ningsdag och gavs namnet ”Det finländska arbetets dag”. Dagens tema har alltid varit att lyfta upp arbetets och arbeta­rens betydelse.

Vikten av det arbete som görs i Finland har noterats och betonats mer än vanligt denna vår. Krisen vi befinner oss i vår vardag har fått oss alla att inse hur viktigt det är att vi har en inhemsk produk­tion. Det handlar främst om livsme­dels­pro­duk­tionen, men även om andra för oss i vardagen och i vården nödvän­diga produkter.

De företag som snabbt kan ställa om sin produk­tion, är de som kommer att klara sig bäst ut ur krisen. För många export­be­roende företag är situa­tionen tyvärr en annan. Då markna­derna ute i världen så gott som stannat av helt, är företagen här tvungna att dra ner på kostna­derna. Det drabbar alla dem som utför arbetet. Arbetarna.

Firandet av Första maj har alltid hört tätt ihop med fackfö­re­nings­rö­relsen. Från början var syftet med firandet att kämpa för en åtta timmars arbetsdag. Idag är rätten till en åtta timmars arbetsdag mer än aktuell. Den kris vi lever i har fråntagit många den rättig­heten. Arbetet har minskat väsent­ligt, med konse­kvenser för dem som gör jobbet.

Permit­te­ringar är vardag i många hem. Och en del har förlorat jobbet. Det är ekono­miskt kärvt, då inkoms­terna sinar och mer pengar går åt till alla måltider som nu ska tillredas där hemma. Många tvingas ordna om sina bostadslån och söka stöd från samhället för att kunna försörja sin familj. Barnen är hemma från skola och dagis.

Corona­krisen har visat hur beroende vi är av varandra, hur våra olika arbeten påverkar många andras arbeten. De som jobbar inom låglö­nebranscher har visat sig vara guld värda.

Jag vill tro att vi kan lära oss något av denna tid. Förhopp­ningsvis får vi efter dessa motgångar leva en mer solida­risk vardag. En vardag där vi fortsätter bry oss om varandra. En vardag där ”vi tillsam­mans” kör över ”jag själv”.

Jag är säker på att våra liv kommer att se annor­lunda ut efter krisen. Att det som vi tidigare tog som givet, inte längre är det. Kanske semes­ter­resor utomlands blir en sällsynthet, medan munskydd en del av vår vardag, vem vet. Klart är att våren 2020 kommer att påverka allas våra liv i många år framöver.

Det är vi, arbetarna, som tillsam­mans med företagen ska betala räkningen för det hela under de kommande åren. Här måste vi alla kämpa för att den räkningen betalas enligt en så jämlik och rättvis modell som möjligt.

Corona­krisen har visat hur beroende vi är av varandra, hur våra olika arbeten påverkar många andras arbeten. De som jobbar inom låglö­nebranscher har visat sig vara guldvärda. Städare, butik­sar­be­tare, jordbru­kare och sjukhus­per­sonal är nu livsvik­tiga för oss alla.

Dessa arbetets hjältar hyllas i medierna och får bred uppskatt­ning av folket. Jag hoppas denna uppskatt­ning håller i sig också efter att vi ridit ur denna kris.

För många av oss är tradi­tio­nerna kring Första maj-firandet viktiga. Vi brukar samlas, tåga under röda flaggor och lyssna på tal. Första maj är för många än idag dagen då du kan känna sig stolt över att vara en led i arbetar­rö­relsen, stolt över ditt arbete och stolt över de fackliga rättig­heter vi fått till stånd tillsammans.

Denna vår är annor­lunda. Men stolt­heten och uppskatt­ningen för vårt arbete och för varandra tar ingen ifrån oss.

Trevlig Första maj!

NINA WESSBERG
Organi­sa­tion­som­budsman vid Industrifacket

26.4.2020