Allt fler jobbar utan att lönen räcker till. Plötslig sjukdom eller en tvätt­maskin som går sönder kan krascha ekonomin.

Allt fler människor tvingas arbeta för en lön som inte räcker till för att köpa nödvän­diga utgifter.  Bara i Finland finns det över 60 000 människor i arbets­livet – och under fattigdomsgränsen.

Storleken på de oundvikliga utgif­terna varierar efter boendeort och livs- och famil­je­si­tua­tion, påminner forsk­nings­koor­di­nator Merja Kauhanen på Lönta­garnas forskningscentral.

En under 45-åring som bor ensam i huvuds­tads­re­gionen behöver i medeltal 1 380 euro i månaden för nödvän­diga utgifter. I övriga delar av landet ligger summan på 1 131 euro i månaden.

I ett hushåll där det bor två vuxna och tre barn i tonårsål­dern går summan upp till 4 250 euro i huvuds­tads­re­gionen och 3 770 euro i resten av landet.

– De största utgif­terna är boende och mat. Dessutom tillkommer trans­port, hälsa och andra nödvän­dig­heter som  kläder.

BIDRAG BEHÖVS FÖR ATT LAPPA HÅLEN

Merja Kauhanen påminner om att vad som kan anses vara en tillräcklig lön för att klara av vardagen inte är en entydig fråga. För att bli med 1 300 euro i handen kräver mycket jobb till exempel inom servicesektorn.

– År 2017 var en deltid­sans­tällds månat­liga inkomst i snitt 1 380 euro i månaden före skatt och andra lagstad­gade avgifter. Många jobbar dessutom på ett så kallat nollavtal, då de verkliga arbets­tim­marna kan vara få. Det är inte alls en självklarhet att man kommer upp till sådana summor, säger Kauhanen.

Inom service­sek­torn är det inte ovanligt anställda blir tvungna att lappa på med jämkad dagpenning.

– Dessutom finns bostads­bi­drag, men i många fall kan personen vara tvungen att ansöka om utkomststöd.

En lönta­gar­fa­milj där föräl­drarna jobbar inom industrin kan man också bli tvungen att räkna slantar för att få det hela att gå ihop.

– Om det finns tre tonåringar i familjen kan bara matut­gif­terna växa och bli stora, säger Kauhanen.

Utanför huvuds­tads­re­gionen klarar sig familjen med aningen mindre utgifter, men de överras­kande utgif­terna gäller även där.

Kauhanen påminner om att kollek­tivt­ra­fiken på flera håll i landet är obefintlig och familjen är tvungen att äga en bil. Om bilen går sönder måste den fixas genast för att man ska komma iväg till jobbet. Då måste det finnas pengar.

LÄTTHÄNT ATT EKONOMIN RASAR IHOP

– En annan plötslig förändring kan vara att en förälder plöts­ligt blir arbetslös. Då en faller från inkomst­bunden arbets­lös­hets­pen­ning på arbets­mark­nadsstöd kan det bli aktuellt att man blir tvungen att ansöka om utkomststöd, säger Kauhanen.

Plöts­liga sjukfall kan också vända upp och ner på en familjs ekonomi.

– Nivån på grundt­rygg­heten är så låg att det inte räcker till för minimi­lev­nads­kost­na­derna. I Finland ska alla enligt grund­lagen ha rätt till en utkomst. Finland har ändå prickats för att så inte är fallet, säger Kauhanen.

Grundt­rygg­heten har utvecklats långsam­mare som den allmänna inkomstnivån.

VAD RÄCKER PENGARNA TILL?

Ett sätt att mäta vad som är en tillräcklig lön är att mäta dess köpkraft. Finlands Näringsliv EK och Tekno­lo­giin­dustrin vill ofta tala om för finlän­darna om att vår lönenivå är högra ände främsta konkur­rent­län­derna. Det gäller oftast jämfö­relser med Sverige och Tyskland.

Enligt en jämfö­relse som Kauhanen gjort får man helt enkelt mera för lönen i Tyskland än i Finland.

– Trots att Tyskland släpar efter Finland i löner, får man mera för pengarna i Tyskland. Sverige ligger aningen efter oss, men i övrigt ligger lönerna på samma nivå.

Andelen fattiga arbetare växer

Antalet arbetande människor under fattig­domsgränsen har vuxit i Europa under hela 2000-talet. I Tyskland ökade andelen personer som ligger under fattig­domsgränsen från sex procent till tio procent mellan åren 2006 och 2016.

Forskarna hävdar att de nya jobben skapas inom branscher där det inte erbjuds tillräckligt med arbets­timmar eller på annat sätt förblir lönenivån låg och kan inte förse människor med en tillräcklig utkomst.

I Finland beräknas det finnas ungefär 60 000 människor som arbetar – men fortfa­rande förblir fattiga. 26 000 av dem är lönta­gare och resten av dem är egenans­tällda och företagare.

KLARA SIG PÅ LITE

Det sägs ofta att ”arbete är det bästa socials­kyddet”. I en fattig arbetandes öron kan det låta konstigt, då man ändå tvingas vända sig till FPA för att klara av vardagen.

I regel lappar man hålen i den låga lönenivån med bostadsstöd och ibland utkomststöd.

Hyres­boende unders­töddes år 2017 med 326 euro och motta­garnas medelin­komst före stödet var 910 euro i månaden. I april i år fick 234 000 utkomststöd. Ur den gruppen var så gott som varannan ensam­boende. Det finns inte uppgifter om deras status på arbetsmarknaden.

För en ensam­boende är utkomsts­tödet 497 i månaden och för ensamför­sör­jare 547 euro i månaden.

Enligt FPA:s uppgifter ska summan räcka till mat, kläder, hälsa, lokalt­rafik, media, telefon och hobbyverksamhet.

DET OSYNLIGA FOLKET

Fattiga människor i arbets­livet är inte ett välkänt fenomen i Finland eller i andra EU-länder, påminner forskaren Mikko Jakonen, univer­si­tets­lektor och förfat­tare till Työssä­käyvän köyhän elämä vaatii jokapäi­väistä rohkeutta.

När problemet inte är igenkänt och accep­terat, finns det heller inga lösningar. Livet blir en dans på lina, för att få vardagen att gå ihop.

–  Det enda de kan vara säkra på är att när man får mer från ett håll så skärs det bort från ett annat, skriver Jakonen.

Det är inte frågan om några stackare. Jyväs­kylä univer­sitet samlade berät­telser av fattiga, arbetande människor år 2015 inom ramen för projektet Työssä ja köyhä!

I berät­tel­serna kommer det fram exempel på finländsk sisu och en vilja att klara sig. Det räknas ur vilken slags mat man får mest proteiner för att hålla hungern i styr. Föräl­drarna går i gamla och urtvät­tade kläder för att bekosta barnens hobbyer.

Kommittén för sociala rättig­heter i Europa har flera gånger prickat Finland för att grundt­rygg­heten är på en för låg nivå. Samma gäller även för arbetsmarknadsstödet.

Männis­ko­rättsför­bundet uttryckte i maj till regeringsför­hand­larna sin vädjan om att grundt­rygg­heten förbättras i Finland. Förbundet hävdar att det handlar om en åtgärd som inte kan bli och vänta på helhets­re­formen av socialskyddet.

STRÅET SOM KNÄCKER KAMELENS RYGG

Det är ensam­boende, ströjob­bare och ensamför­sör­jare som är den största riskgruppen, och det är uttryckligen plöts­liga större utgifter eller livsfö­rändringar  som kan vända upp och ner på ekonomin.

I de äldre åldersgrup­perna har snabblåns- och utmät­ningss­kul­derna vuxit oroväc­kande snabbt. Det handlar förutom om de egna utgif­terna också om skulder som kommit till då betalat för sina barns utgifter, meddelar Garanti-stiftelsen.

En av orsakerna bakom utvecklingen är de små pensio­nerna. I fjol var medelar­bets­pen­sionen för personer som gått i pension mellan 60 och 64 drygt 1 830 euro. Här fanns en  stor skillnad mellan män och kvinnor:  männen 2075 euro och kvinnorna 1 605 euro.

Ju mer avbrott i arbets­kar­riären, desto sämre pension. Längre perioder av arbets­löshet och föräl­dra­le­dig­heter gör att den framtida pensionen förblir liten.

Garan­ti­pen­sionen är 785 euro i månaden. Knappt 30 000 personer över 65 år levde på garan­ti­pen­sion vid årsskiftet. I de yngre åldersklas­serna var det färre som fick garan­ti­pen­sion. Pensio­närer kan bli tvungna att lappa med andra inkomster – oftast det bostadss­tödet för pensionärer.

I regel kan man säga att om det är ekono­miskt knapert under åren i arbets­livet, så fortsätter det så  även som pensionär.

BARNFATTIGDOM I FINLAND

Enligt resul­taten i olika under­sök­ningar bor det omkring 100 000 – 120 000 fattiga barn i Finland. Det innebär att fler än en på tio barn bor i ett hem där utgif­terna dragits ner till minimum.  Det här påverkar barnens möjlig­heter till hobby­verk­samhet, avbrutna eller aldrig påbör­jade studier efter grunds­kolan bland annat på grund av kostna­derna på böcker och andra studiemedel.

Enligt uppgifter från Statis­tikcent­ralen ökade barnfat­tig­domen med över tio procent i början av 2000-talet. Indexfrys­ningen av barnbi­draget syns i statis­tiken. Trots att barnbi­drag betalas ut till alla barnfa­miljer spelar bidraget en betyd­ligt större roll i mindre bemed­lade barnfa­miljer än hos dem.

Fattig­doms­fors­karen Juho Saari har sagt att ett sätt undvika barnfat­tigdom är att stanna i relationer och undvika hemvårdsstöd.

Omkring en tredjedel av barnfa­mil­jerna är enföräl­der­fa­miljer. Ju äldre barn, desto mer sanno­likt att föräl­drarna inte bor tillsammans.

Jakonen påpekar att en familj kan vara lida av fattigdom trots att en förälder har heltidsjobb.

– Det är sanno­likt att de är tvungna att i alla fall nu och då ty sig till socials­kyddet, hjälp från släkt och vänner, snabblån eller flera jobb samti­digt för att klara av vardagsutgifterna.

Släkt och vänner kanske inte vet om hur små inkomster deras nära egent­ligen tvingas leva på.

I materialet som samlades in av Jyväs­kylä univer­sitet kommer fram det att människor under­stryker vikten av samhäl­lets skyddsnät. De oroar sig också över vad som sker med det och huruvida det nedmonteras.

En ensamför­sör­jande förälder till tre barn berättar om sitt liv:

”Vi har klarat oss genom allt! FPA, socialen, barns­kyddet, psyka­kuten, kyrkans diako­niar­bete, öronkli­niken, sjukhus, hälsocent­raler, famil­jestöd, läkare, lymfoms­kö­tare, massörer, fysio­te­ra­peuter, släktingar och vänner har hjälpt oss. Utan dem skulle vi inte vara här. Jag har inte behövt klara mig ensam.”

TEXT BIRGITTA SUORSA /​ UP
ILLSUTRATIONER TUOMAS IKONEN

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS