Nina Wessberg: Därför är jag världens lyckligaste

Vårens förs­ta hum­la. Tra­nor­nas plog på himlen. En mugg med kaffe på stu­gans ter­rass en tidig som­mar­mor­gon. Då kän­ner jag mig lyck­lig. Lyck­lig över att få leva i ett land med fyra årstider, gott om utrymme och en ren natur.

Jag vet att jag får hjälp om jag behöver, jag kan skri­va, tän­ka och tyc­ka fritt utan att vara rädd för att bli för­följd för mina åsik­ter. Mitt liv är tryg­gt och den grundtryg­gheten har gjort oss fin­län­dare till världens lyck­li­gaste folk redan fem år i sträck.

World Hap­pi­ness Report mäter män­nisko­rs välmående och livskvalitet i över 150 län­der. Det hand­lar bland annat om hur du upplever känslan av fri­het, huru­dana sociala stöd­nätverk du har, vad hus­d­jur har för bety­delse för dig och hur fri du är att göra egna val i livet.

Den senaste rap­porten genom­fördes mitt under coro­n­a­pan­demin, då vi var isol­er­ade från vårt nor­mala liv och från varan­dra. Men trots det uppger vi en ökad vil­ja att hjäl­pa andra, don­era till väl­gören­het och delta i friv­il­li­gar­bete. Samtli­ga nordiska län­der hit­tas i top-10, men i Fin­land är vi lyck­li­gast i världen.

Det är inte frå­gan om något som har upp­kom­mit av en slump. Tidi­gare gen­er­a­tioner har förstått vik­ten av att hål­la alla med i samhälls­bygget. Som nation har vi sat­sat på utbild­ning, jäm­likhet och delak­tighet. Det vi idag kallar det nordiska välfärdssamhäl­let är upp­byg­gt av oss alla till­sam­mans. Inte minst av fack­et.

Ett av fack­fören­ingsrörelsen all­ra förs­ta krav, åtta tim­mars arbets­dag, hand­lade om mer än en oro för att arbe­tar­na skulle sli­tas ut i för­tid. Det var främst en poli­tisk kamp med målet att ge arbe­tar­na en fritid för poli­tisk aktivitet, att förän­dra samhäl­let och byg­ga en bät­tre framtid.

Genom att organ­is­era sig i fack­föreningar blev arbe­tar­nas gemen­sam­ma röst till­räck­ligt stark för att den togs på all­var. Fack­et har sedan dess till­sam­mans med arbets­gi­var­na och regerin­gen byg­gt upp alla våra sociala tryg­ghetssys­tem; föräldra‑, studie- och sjuk­ledigheter, barn­bidrag, arbetslöshets‑, sjuk­försäkrings- och pensionssystem…ja lis­tan kan göras hur lång som helst.

Det vi idag kallar det nordiska välfärdssamhäl­let är upp­byg­gt av oss alla till­sam­mans. Inte minst av fack­et.

Fackmedlem­mar har haft en avgörande roll i Fin­lands framgång­shis­to­ria. Så länge en klar majoritet hör till fack­et och omfat­tas av kollek­ti­vav­tal, avta­lade på för­bund­snivå, behöver arbets­gi­var­na inte läg­ga resurs­er på förhan­dlin­gar kring arbetsvil­lko­ren.

Tryg­ga arbets­förhål­lan­den ger pro­duk­ti­va arbet­sta­gare, som i sin tur gener­ar vinst till före­ta­gen. Vin­sten innebär mer inkom­ster åt stat­en och en högre brut­to­na­tion­al­pro­dukt.

Alla vin­ner på att de all­ra fles­ta är med i fack­et och förhan­dlin­gar­na kring kollek­ti­vav­tal sker cen­tralt, inte lokalt. Mer lokalt avta­lande innebär att otryg­gheten, förut­säg­barheten och inkom­st­skill­nader­na ökar. Färre fackmedlem­mar innebär att fack­ens intresse­be­vakn­ing kon­cen­tr­eras till en allt min­dre skara arbet­sta­gare.

Med lågt medlem­stal kan fack­en inte län­gre vara med och påver­ka socialpoli­tiken. Då finns det ingen som län­gre försvarar välfärdsstat­en.

I län­der där det finns en livskraftig fack­fören­ingsrörelse har alla det bät­tre, inkom­ster­na förde­las jämnare och den samhäl­leli­ga tryg­gheten är större. I dessa län­der mår folk bra, kän­ner sig tryg­ga och lyck­li­ga. Såsom i Fin­land, där vi är lyck­li­gast i hela världen.

Vår­solen värmer mitt ansik­te där jag sit­ter med min kaf­fe­mugg och en filt virad runt benen på stugter­rassen. Jag hör dem före jag ser dem. En mäk­tig tran­plog kom­mer fly­gande högt ovan­för mig.

– Välkom­na, ropar jag.

Nu är jag lyck­lig.

Skriben­ten är organ­i­sa­tion­som­buds­man på Indus­tri­fack­et