Förtroende och tillit är förutsättningen för att lokalt avtalande ska fungera på arbetsplatsen på ett sätt som gynnar alla. På arbetsplatser där man inte är vana vid att regelbundet förhandla och diskutera lönar det sig definitivt att börja bygga upp en sådan kultur, säger avtalsxpert Kauno Koskela vid Industrifacket.

6.5.2020

Enligt Koskela betyder lokalt avtalandekort och gott att man tillsammans sitter ner och ser hur arbetsgemenskapen kan utvecklas på ett fiffigt sätt

– Avtalandet behöver nödvändigtvis gälla något som det finns en skrivelse om i kollektivavtalet, säger Kauno Koskela.

Industrifackets 35 kollektivavtal innehåller flera möjligheter till att ingå lokala avtal.

– Bara i teknologiindustrins kollektivavtal finns det säkert 50–60 punkter där det uttryckligen nämns att ”det här kan man avtala om lokalt” på ett annat sätt än det står i avtalet. Mer handlar det om att det verkligen ska finnas gemensam vilja att förhandla på allvar.

Koskela vill påminna om att lokala avtal inte har ett egenvärde utan att behovet kommer från verkliga behov på arbetsplatserna.

Arbetstider och lön är saker som man avtalar mes om på arbetsplatserna.

– Då ett belöningssystem är sporrande och rättvist, stöder det också jobbet samtidigt själva arbetet.  Kun palkitsemisjärjestelmä on kannustava ja oikeudenmukainen, niin se tukee työn tekemistä. Samoin tukee sellainen työaika, joka on yhdessä suunniteltu ja räätälöity niin henkilöstön kuin työnantajan tarpeita vastaavaksi.

FACKET STÖDER FÖRHANDLAREN

Då man förhandlar om lokala avtal på arbetsplatser är informationsgången ytterst viktig.

– Det är viktigt att folk i ett tidigt skede får veta att förtroendemannen börjar förhandla om ett lokalt avtal. Det största misstaget man göra är att man förhandlar fram ett avtal i god anda och sen när det står klart så lägger man bara upp en lapp på anslagstavlan. Då kan de anställda undra om när och hur ett sådant här avtal blivit till, säger Koskela.

– Genom att öppet dela med sig av information får förtroendemannen ett godkännande för sin förhandlingsinsats. Det vore bra om informerande kan skötas tillsammans med arbetsgivaren.

Industrifacket erbjuder information och utbildning som berör lokala avtal.

Det blir bättre avtal om man klarar av att diskutera öppet

– Förtroendemannens roll ska inte längre vara sådan att man bara övervakar om man följer kollektivavtalet på arbetsplatser, utan det handlar också om att på ett konstruktivt sätt kan diskutera och föra fram saker som berör arbetsgemenskapen.

– Utbildningen vid Industrifackets utbildningsenhet Murikkainstitutet utvecklas i den riktningen att förtroendemännen utvecklar de här färdigheterna, säger Koskela.

Koskela säger också att det lönar sig att vända sig till förbundskontoret och regionkontoren och ta vara på den expertis och erfarenhet som finns där.

– Vi är ju inte med och undertecknar avtalet, men det skulle vara bra om man från arbetsplatserna skickade in avtalstexterna till oss för kommentarer. Det är viktigt att man på arbetsplatserna vet att man alltid kan vända sig till oss.

”Nu betalas ersättning för extra arbete”

På Vapos pelletfabriker har man ingått lokala avtal som förbättrat Vapon pellettitehtaille on solmittu sopimuksia, jotka ovat parantaneet työntekijöiden ansioita.

Huvudförtroendeman Jukka Kortesmaa har jobbat 41 år på företaget och är en erfaren förhandlare med många lokala avtal bakom sig.

– Innan 2010 förhandlade vi bland annat om tillägg för uppsamling i säckar. År 2010 flyttade vi över till Maintpartners team. Då vi gick över tillbaka till Vapo 2012 drog man bort alla lokala avtal vi haft. De senaste åren har vi börjat förhandla fram nya avtal, berättar Kortesmaa.

Enligt Kortesmaa har man nått  avtal genomen principen om kontinuerig förhandling.

– Ett exempel är tillägg för byte vid arbetsskift. Det blev till på grund av de krav som fanns i treskiftsarbetet. Det förekommer alltid förändringar i processen. Ofta måste man förklara saker i 10–15 minuter till följande skift. Det blev på ett sätt en fråga om övertid. Vi ansåg att det är fel och att månne inte vi kan komma överens om saken med arbetsgivaren.

– Vi kom överens om att man kommer till jobbet tio minuter före skiftet börjar men arbetsgivaren betalar ut en ersättning för det. Vi gjorde ett tillägg före skiftbyte. Det var en lyckad lösning. Man hinner väl förklara allt på tio minuter, alla fick ersättning för det och folk fick åka hem i tid.

Enligt Kortesmaa gäller avtalet för alla Vapos pelletsfabriker där man jobbar i skift. Man har också lokala avtal på privata pelletfabriker.

Vapo har sex pelletfabriker på olika håll i Finland. Sammanlagt arbetar drygt 30 personer på fabrikerna. Förtroendemännen förhandlar med Vapos personalchef och chefer inom företagets pelletavdelning.

Kortesmaa anser att principen om kontinuerlig förhandling är bra.

– Om det känns som att något börjar tynga så kan man samla ihop folk till förhandling och förbättra läget.

– Vi har gjort avtal i god anda tagit båda sidorna i beaktan. Det har inte varit frågan om diktat uppifrån utan om riktiga förhandlingar.

Stämningen på jobbet är bättre om man genast reagerar på det som händer.

– Om arbetsmängden ökar så ska arbetstagaren få en ersättning för det. Inte så att man ökar arbetsbördan men inte lönen.

”MAN SKA VÅGA SÄGA IFRÅN SIG”

Alltid går det inte som smort. Misslyckade lokala avtal kan ändras bara om arbetstagarna drar jämnt.

Pekka Parkkonen är huvudförtroendeman på Konecranes fabrik i Hyvinge. Han berättar om ett avskräckande exempel som undertecknats trots att verkstadsklubben hade uttryck en avvikande åsikt.

Avtalet var problematiskt eftersom det i värsta fall skulle ha inneburit att möjligheten att jobba övertid skulle försvinna. Arbetstagarna hade inte möjligheten att tacka nej till införandet av en arbetstidsbank.

Då Parkkonen blev vald till huvudförtroendeman tog an genast upp avtalet i verkstadsklubben.

– Jag frågade medlemmarna vad de ville att vi skulle göra. Vi bestämde att vi genom att diskutera skulle sträva efter att få till förändringar i det gamla avtalet. Vi presenterade arbetsgivaren en lösning där själva tvånget tas bort.

Förhandlingsprocessen var svår till en början, intygar Parkkonen.

– Diskussionen med arbetsgivaren tog inte fart. Arbetsgivaren ansåg att namnet nu står i pappren och där med basta. Ärendet föranleder inte några åtgärder.

På Konecranes i Hyvinge arbetar 160 medlemmar i Industrifacket och runt 80 av Elfackets medlemmar. Därför skulle fallet kanske bli ett exempel på nationell nivå.

– Arbetsgivaren kanske trodde att vi ger efter, men det gjorde vi inte. Möjligheten att jobba övertid skulle ha äventyrats om avtalet fortfarande skulle gälla. Vi förhandlade en tid med arbetsgivaren, men då vi inte kom någon vart bestämde vi att säga upp avtalet. Uppsägningstiden var tre månader.

Att det lokala avtalet sades upp i våras, betydde också att utan ett nytt avtal skulle man efter semestersäsongen återvänt till vanliga arbetstider utan någon möjlighet till flextid.

Inför semestersäsongen tog ändå diskussionen en vändning – tillarbetstagarna fördel.

– Förhandlingarna tog en nystart. Arbetsgivarens förhandlare byttes ut och arbetsgivaren uttryckte sin vilja till att göra ett avtal.

– Vi gjorde ett nytt avtal i oktober ifjol. Avtalet innehållet inte ett tvång för arbetstidsbank. Det innehåller inga sanktioner om man inte kan delta i arbetstidssystemet som arbetstidsbanken förutsätter.

FÖRTROENDEMANNEN SKA KOMMA IHÅG VEM HEN REPRESENTERAR

Parkkonen vill påminna om att människor är olika och den flexibilitet som arbetsgivaren kanske vill se hos sina arbetstagare inte alls passar för alla.

– Vi har barn och andra förpliktelser och kan inte nödvändigtvis alltid vara på jobb då arbetsgivaren bestämmer.

Han talar varmt för att flextid är dagens melodi.

– Det funkar bra hos oss. Inge ville ha bort flextiden. Men eftersom den lösningen skulle ha tvingat arbetstidsbanken på alla, så måste vi säga upp avtalet.

Det fanns en risk om att man skulle gå miste om flextiden på Konecranes i Hyvinge.

– Som tur gick det inte så. Slutresultatet blev bra tack vare att vi alla var av samma åsikt. Tvånget försvann, men vi behöll flextiden.

Parkkonen anser att förhandlingskulturen på arbetsplatsen blivit bättre då ”man vågar sätta hårt mot hårt”. Nu förhandlar om flera nya avtal.

Förtroendemannen ska hela tiden komma ihåg vem hen representerar i förhandlingarna, anser Parkkonen.

– Jag representerar verkstadsklubben och berättar om för arbetsgivaren vad man tycker och tänker om saker och inte så att arbetsgivaren berättar om för mig hur jag ska göra, avslutar Parkkonen.

TEXT JARI ISOKORPI
ILLUSTRATION TUOMAS IKONEN
ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS