Lokala avtal – en nödvändighet, en risk och och en stor möjlighet

Förtroende och tillit är förutsättningen för att lokalt avtalande ska fungera på arbetsplatsen på ett sätt som gynnar alla. På arbetsplatser där man inte är vana vid att regelbundet förhandla och diskutera lönar det sig definitivt att börja bygga upp en sådan kultur, säger avtalsxpert Kauno Koskela vid Industrifacket.

6.5.2020

Enligt Koskela betyder lokalt avtalandekort och gott att man tillsammans sitter ner och ser hur arbetsgemenskapen kan utvecklas på ett fiffigt sätt

– Avtalandet behöver nödvändigtvis gälla något som det finns en skrivelse om i kollektivavtalet, säger Kauno Koskela.

Industrifackets 35 kollektivavtal innehåller flera möjligheter till att ingå lokala avtal.

– Bara i teknologiindustrins kollektivavtal finns det säkert 50–60 punkter där det uttryckligen nämns att ”det här kan man avtala om lokalt” på ett annat sätt än det står i avtalet. Mer handlar det om att det verkligen ska finnas gemensam vilja att förhandla på allvar.

Koskela vill påminna om att lokala avtal inte har ett egenvärde utan att behovet kommer från verkliga behov på arbetsplatserna.

Arbetstider och lön är saker som man avtalar mes om på arbetsplatserna.

– Då ett belöningssystem är sporrande och rättvist, stöder det också jobbet samtidigt själva arbetet. Kun palkitsemisjärjestelmä on kannustava ja oikeudenmukainen, niin se tukee työn tekemistä. Samoin tukee sellainen työaika, joka on yhdessä suunniteltu ja räätälöity niin henkilöstön kuin työnantajan tarpeita vastaavaksi.

FACKET STÖDER FÖRHANDLAREN

Då man förhandlar om lokala avtal på arbetsplatser är informationsgången ytterst viktig.

– Det är viktigt att folk i ett tidigt skede får veta att förtroendemannen börjar förhandla om ett lokalt avtal. Det största misstaget man göra är att man förhandlar fram ett avtal i god anda och sen när det står klart så lägger man bara upp en lapp på anslagstavlan. Då kan de anställda undra om när och hur ett sådant här avtal blivit till, säger Koskela.

– Genom att öppet dela med sig av information får förtroendemannen ett godkännande för sin förhandlingsinsats. Det vore bra om informerande kan skötas tillsammans med arbetsgivaren.

Industrifacket erbjuder information och utbildning som berör lokala avtal.

Det blir bättre avtal om man klarar av att diskutera öppet

– Förtroendemannens roll ska inte längre vara sådan att man bara övervakar om man följer kollektivavtalet på arbetsplatser, utan det handlar också om att på ett konstruktivt sätt kan diskutera och föra fram saker som berör arbetsgemenskapen.

– Utbildningen vid Industrifackets utbildningsenhet Murikkainstitutet utvecklas i den riktningen att förtroendemännen utvecklar de här färdigheterna, säger Koskela.

Koskela säger också att det lönar sig att vända sig till förbundskontoret och regionkontoren och ta vara på den expertis och erfarenhet som finns där.

– Vi är ju inte med och undertecknar avtalet, men det skulle vara bra om man från arbetsplatserna skickade in avtalstexterna till oss för kommentarer. Det är viktigt att man på arbetsplatserna vet att man alltid kan vända sig till oss.

”Nu betalas ersättning för extra arbete”

På Vapos pelletfabriker har man ingått lokala avtal som förbättrat Vapon pellettitehtaille on solmittu sopimuksia, jotka ovat parantaneet työntekijöiden ansioita.

Huvudförtroendeman Jukka Kortesmaa har jobbat 41 år på företaget och är en erfaren förhandlare med många lokala avtal bakom sig.

– Innan 2010 förhandlade vi bland annat om tillägg för uppsamling i säckar. År 2010 flyttade vi över till Maintpartners team. Då vi gick över tillbaka till Vapo 2012 drog man bort alla lokala avtal vi haft. De senaste åren har vi börjat förhandla fram nya avtal, berättar Kortesmaa.

Enligt Kortesmaa har man nått avtal genomen principen om kontinuerig förhandling.

– Ett exempel är tillägg för byte vid arbetsskift. Det blev till på grund av de krav som fanns i treskiftsarbetet. Det förekommer alltid förändringar i processen. Ofta måste man förklara saker i 10–15 minuter till följande skift. Det blev på ett sätt en fråga om övertid. Vi ansåg att det är fel och att månne inte vi kan komma överens om saken med arbetsgivaren.

– Vi kom överens om att man kommer till jobbet tio minuter före skiftet börjar men arbetsgivaren betalar ut en ersättning för det. Vi gjorde ett tillägg före skiftbyte. Det var en lyckad lösning. Man hinner väl förklara allt på tio minuter, alla fick ersättning för det och folk fick åka hem i tid.

Enligt Kortesmaa gäller avtalet för alla Vapos pelletsfabriker där man jobbar i skift. Man har också lokala avtal på privata pelletfabriker.

Vapo har sex pelletfabriker på olika håll i Finland. Sammanlagt arbetar drygt 30 personer på fabrikerna. Förtroendemännen förhandlar med Vapos personalchef och chefer inom företagets pelletavdelning.

Kortesmaa anser att principen om kontinuerlig förhandling är bra.

– Om det känns som att något börjar tynga så kan man samla ihop folk till förhandling och förbättra läget.

– Vi har gjort avtal i god anda tagit båda sidorna i beaktan. Det har inte varit frågan om diktat uppifrån utan om riktiga förhandlingar.

Stämningen på jobbet är bättre om man genast reagerar på det som händer.

– Om arbetsmängden ökar så ska arbetstagaren få en ersättning för det. Inte så att man ökar arbetsbördan men inte lönen.

”MAN SKA VÅGA SÄGA IFRÅN SIG”

Alltid går det inte som smort. Misslyckade lokala avtal kan ändras bara om arbetstagarna drar jämnt.

Pekka Parkkonen är huvudförtroendeman på Konecranes fabrik i Hyvinge. Han berättar om ett avskräckande exempel som undertecknats trots att verkstadsklubben hade uttryck en avvikande åsikt.

Avtalet var problematiskt eftersom det i värsta fall skulle ha inneburit att möjligheten att jobba övertid skulle försvinna. Arbetstagarna hade inte möjligheten att tacka nej till införandet av en arbetstidsbank.

Då Parkkonen blev vald till huvudförtroendeman tog an genast upp avtalet i verkstadsklubben.

– Jag frågade medlemmarna vad de ville att vi skulle göra. Vi bestämde att vi genom att diskutera skulle sträva efter att få till förändringar i det gamla avtalet. Vi presenterade arbetsgivaren en lösning där själva tvånget tas bort.

Förhandlingsprocessen var svår till en början, intygar Parkkonen.

– Diskussionen med arbetsgivaren tog inte fart. Arbetsgivaren ansåg att namnet nu står i pappren och där med basta. Ärendet föranleder inte några åtgärder.

På Konecranes i Hyvinge arbetar 160 medlemmar i Industrifacket och runt 80 av Elfackets medlemmar. Därför skulle fallet kanske bli ett exempel på nationell nivå.

– Arbetsgivaren kanske trodde att vi ger efter, men det gjorde vi inte. Möjligheten att jobba övertid skulle ha äventyrats om avtalet fortfarande skulle gälla. Vi förhandlade en tid med arbetsgivaren, men då vi inte kom någon vart bestämde vi att säga upp avtalet. Uppsägningstiden var tre månader.

Att det lokala avtalet sades upp i våras, betydde också att utan ett nytt avtal skulle man efter semestersäsongen återvänt till vanliga arbetstider utan någon möjlighet till flextid.

Inför semestersäsongen tog ändå diskussionen en vändning – tillarbetstagarna fördel.

– Förhandlingarna tog en nystart. Arbetsgivarens förhandlare byttes ut och arbetsgivaren uttryckte sin vilja till att göra ett avtal.

– Vi gjorde ett nytt avtal i oktober ifjol. Avtalet innehållet inte ett tvång för arbetstidsbank. Det innehåller inga sanktioner om man inte kan delta i arbetstidssystemet som arbetstidsbanken förutsätter.

FÖRTROENDEMANNEN SKA KOMMA IHÅG VEM HEN REPRESENTERAR

Parkkonen vill påminna om att människor är olika och den flexibilitet som arbetsgivaren kanske vill se hos sina arbetstagare inte alls passar för alla.

– Vi har barn och andra förpliktelser och kan inte nödvändigtvis alltid vara på jobb då arbetsgivaren bestämmer.

Han talar varmt för att flextid är dagens melodi.

– Det funkar bra hos oss. Inge ville ha bort flextiden. Men eftersom den lösningen skulle ha tvingat arbetstidsbanken på alla, så måste vi säga upp avtalet.

Det fanns en risk om att man skulle gå miste om flextiden på Konecranes i Hyvinge.

– Som tur gick det inte så. Slutresultatet blev bra tack vare att vi alla var av samma åsikt. Tvånget försvann, men vi behöll flextiden.

Parkkonen anser att förhandlingskulturen på arbetsplatsen blivit bättre då ”man vågar sätta hårt mot hårt”. Nu förhandlar om flera nya avtal.

Förtroendemannen ska hela tiden komma ihåg vem hen representerar i förhandlingarna, anser Parkkonen.

– Jag representerar verkstadsklubben och berättar om för arbetsgivaren vad man tycker och tänker om saker och inte så att arbetsgivaren berättar om för mig hur jag ska göra, avslutar Parkkonen.

TEXT JARI ISOKORPI
ILLUSTRATION TUOMAS IKONEN
ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

Huvudförtroendeman Peter Sjökvist om teknologiavtalet:”Ett hyfsat avtal”

Ett hyfsat avtal med tanke på läget. Så lyder Peter Sjökvists bedömning av kollektivavtalet för teknologiindustrin, som han som i egenskap av styrelsemedlem i Industrifacket bekantat sig noggrant med – och röstat för.

Huvudbild. Indsutrifackets styrelsemöte 4.1.2020. Från vänster Mikael Kaartoaho, Peter Sjökvist, Petri Sorvali, Lasse Vertanen och Heidi Koivisto.

– 3,3 procent känns som en kompromiss man kan leva med, normala löneförhöjningar med tanke på de ekonomiska utsikterna i Europa, säger Sjökvist.

Industrifackets styrelse valde den 4 januari 2020 efter omröstning att godkänna förhandlingsresultatet. Rösterna föll 22 mot 5.

Till den del kritik framfördes, gällde det enligt Sjökvist stoleken på löneförhöjningarna samt en vilja att Industrifackets fullmäktige skulle ta det slutliga beslut om kollektivavtalet.

År 2020 höjs lönerna med 1,3 procent och 2021 med 1,4 procent. Dessutom höjer arbetsgivaren lönerna efter löneförhöjningarna år 2020 med 0,6 procent. Det rör sig om en företags- eller arbetsplatsspecifik höjning.

Arbetsgivaren delar ut löneförhöjningarna enligt anvisningar från förbunden senast 1.2.2021. Tillsammans blir det 3,3 procent på två år.

Industrifackets styrelsemöte 4.1.2020. Från vänster sektorchefen för teknologisektorn Jyrki Virtanen, ordförande Riku Aalto, 1. vice ordförande Turja Lehtonen och styrelsemedlemmarna Marilla Hokkanen (med ryggen mot kameran) och Mari Tuomaala. I bakgrunden Sari Kettunen och Silja Nieminen.

EGEN ANMÄLAN VID VÅRD AV SJUKT BARN

Det nya kollektivavtalet innehöll också förändringar i det som allmänt kallas ”texterna”. Sjökvist vill lyfta fram speciellt det att man med egen anmälan kan stanna hemma för att sköta om sjuka barn.

– Inte är det många arbetsplatser här i Österbotten som haft det, vad jag vet. Det finns undersökningar som tyder på att det kan gynna företagen ekonomiskt, tvärtom som många företagare tror, säger Sjökvist.

Sjökvist, huvudförtroendeman på Närko i Närpes, har för det mesta hört positiva omdömen om avtalet av arbetskompisarna.

– Folk är nöjda över att kikytimmarna försvinner. Det att vi fick till stånd ett hyfsat avtal mellan parterna utan riksförlikningsmannen tyder på att det går att samarbeta efter några aningen kärvare år.

Sjökvist medger att han hör till gruppen som vill att man i Finland ser över systemet med riksförlikningsmannen och i stället tar steg i riktning mot ett ”medlingsinstitut” av svensk modell.

Liknande tankar har presenterats av ordförande för centralorganisationerna, både av FFC och tjänstemannacentralen STTK.

NYTT FÖRSÖK MED ARBETSTIDEN

Förbunden kom också överens om att inleda ett försök gällande arbetstiden som berör arbete i dagsskifte och i två skift. Målet med försöket är att utveckla lösningar som stöder företagens produktivitet och konkurrenskraft, samtidigt som man tar de anställdas personliga behov gällande arbetstiden i beaktan.

I fall innehållet i det lokala avtalet avviker från kollektivavtalets skrivelser om arbetstiden, måste förbundens arbetsgrupp för arbetstidsfrågor ta ställning till arrangemanget innan det tas i bruk. Försöket kan fortsätta fram till slutet av år 2023.

I kvällstidningarna har avtalets skrivelser om försöket med arbetstiden tolkats som ett sätt att få ut mer arbete och täcka för de ”förlorade kikytimmarna”.

– Där finns ett lås i och med att försöket ska godkännas av förbundet, säger Sjökvist.

Sjökvist tror också att man på båda sidorna om Östersjön håller ett öga på hurdana avtal det görs hos grannen. I Sverige börjar avtalsrörelsen nu efter årsskiftet komma igång på allvar.

Förhandlingarna fortsätter fortfarande band anant inom den mekaniska skogsindustrin. FOTO JOHANNES TERVO — Förhandlingarna fortsätter fortfarande band annat inom den mekaniska skogsindustrin. FOTO JOHANNES TERVO

DET BLEV EN KOMPROMISS

Enligt Industrifackets ordförande Riku Aalto var den viktigaste målsättningen för förhandlignarna att bli av med förlängningen av den årliga arbetetiden med 24 timmar, som kom med konkurrenskraftsavtalet.

– Vi hade som mål att bli av med kiky-talkotimmarna. Bland våra medlemmar har man upplevt dem som orättvisa och en svår sak, så det är bra att vi nu blev av med dem, sade Aalto.

– Nivån på löneförhöjningen blev nästa en procentenhet högre än i det andra medlingsbudet som riksförlikningsmannen presenterade innan jul. Medräknat inflation innebär det att medlemmarnas köpkraft förbättras något under de följande två åren. Det kan man säga att är en skälig kompromiss.

Aalto anser också att det är viktigt att det nu finns ett avtal som öppnar spelet med tanke på andra branscher.

– Det har varit utdragna och delvis också svåra förhandlingar. Vår förhoppning är att vi nu kommer vidare, sade Aalto.

Förhandlingarna om kollektivavtal för avtalsbranscher i kemisektorn och trävarusektorn inom Industrifackets branscher håller fortfarande på. Även i de här förhandlingarna är det de oavlönade ”kikytimmarna” som sedan inledandet av förhandlignarna varit den största stötestenen.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO KITI HAILA

Industrifackets nya förtroendemän på historisk kurs – ”Jätteviktigt med utbildning på svenska”

”Fem stjärnor eller 10/10”. Deltagarna i den första grundkursen för förtroendemän i Industrifackets historia gav kursen ett lysande vitsord.

Tretton nyvalda, gamla och nygamla förtroendemän från Hangö i söder till Karleby i norr, samlades i Murikkainstitutets lokal, tvärs över gatan från Industrifackets huvudkontor i Hagnäs i Helsingfors 13–17 maj. Fokus låg på grundpelarna: facket, förtroendemannasystemet, kollektivavtalet och förhandlingsteknik.

Några deltagare har en lång bana som förtroendeman bakom sig, medan andra rätt så nyligen blivit valda till förtroendemän på jobbet.

**”Jag tvekade först, men tänkte sen att varför inte”, säger kursdeltagaren Rose-Marie Eklund, som är nyvald vice huvudförtroendeman på Mirka i Jeppo. FOTO KITI HAILA**

Ordförande Riku Aalto hälsade kursdeltagarna välkomna på måndagsmorgonen och inledde med att gå igenom möjligheterna och utmaningar i de pågående regeringsförhandlingarna och framför allt blicka mot höstens förhandlingar om kollektivavtalen för Industrifackets medlemmar.

Precis som i många kaffebord landet över, är det framför allt ”kiky” d.v.s konkurrenskraftavtalet som väckte diskussion och frågor bland kursdeltagarna.

Organisationsombudsman Nina Wessberg och avtalsexpert Magnus Salmela stod för undervisningen under kursen. Dessutom berättade Industrifackets specialforskare Timo Eklund om förebyggande intressebevakning på arbetsplatsen.

”Jag valdes till huvudförtroendeman och då ska jag naturligtvis delta i kursenVi har en arbetsplats där det talas många språk – rumänska, litauiska, ryska, arabiska.”, säger Remus Mihalache är huvudförtroendeman på Quickly Tvättcentral i Mariehamn. FOTO KITI HAILA

**Thomas Källström är förtroendevald för skiftet på Visko Teepak i Hangö. I bakgrunden närmast kameran Johnny Söderholm.**

– Det är bra att det finns öppenhet för diskussion här. Det handlar ju bara inte om det som kommer fram på föreläsningar, utan också exemplen från verkliga livet som kommer fram i diskussionerna, säger Eva-Maria Lind, huvudförtroendeman på båttillverkaren Baltic Yachts.

– Det har blivit klart att jag har mycket arbete att göra då jag kommer hem, säger Eric Häger, nyvald huvudförtroendeman på vattenlåsttillverkaren Prevex i Nykarleby, där han jobbar som maskinoperatör.

**Eva-Maria Lind (i mitten), Lotta Asp (t.v), i bakgrunden Tommy Ljungkvist ja Mats-Johan Kaars.**

–Det har varit riktigt lyckat. Jag har fått en helhetsbild av hur viktigt det är med facket. Det bästa var att själv testa på det här med förhandling, säger Rose-Mari Eklund. Hon är vice huvudförtroendeman på Mirka i Jeppo.

Både Eklund och Lind tänker delta i fortsättningskursen i höst.

Så ni ger kursen ett gott vitsord ?

– Ja, fem sjärnor eller 10/10. Jag tycker inte jag har saknat något, säger Lind.

”DET ÄR JÄTTEVIKTIGT MED KURS PÅ MODERSMÅLET”

– Det är jätteviktigt att det går på ens eget modersmål, så att man kan diskutera fritt. Jag behöver inte tänka på att hur jag ska ställa en fråga så att alla förstår, säger Lind. Bordsgrannen Eklund håller med.

– Jag kan finska och pratar finska varenda dag, men jag tror att mycket på en sådan här kurs skulle gå förbi, så det är jätteviktigt att det går på svenska, säger Eklund

**Eric Häger tror han kan använda sina förtroendemannatimmar effektivare efter grundkursen. FOTO KITI HAILA**

Organisationsombudsman Nina Wessberg är också nöjd med kursen.

– Jag tycker vi lyckades bra med att vi fick folk att diskutera. Det fanns tid att grubbla över de psykologiska faktorerna som påverkar en förhandling. Jag vill ge deltagarna det som jag skulle ha behövt då blev vald till förtroendeman, säger Wessberg.

Wessberg sägar att hon vill uppmuntra nya förtroendemän att verkligen våga ta tag i saker på jobbet och samtidigt komma ihåg nätverk och ett förbund.

– De är ett led i den fackliga kedjan, säger hon.

Flera av deltagarna har för avsikt att delta i fortsättningskursen som ordnas i september.

**Industrifackets organisationsombudsman Nina Wessberg drog en del av kursinnehållet. FOTO KITI HAILA**

**Avtalsexpert Magnus Salmela hade hand om ”lagarna och paragraferna” under kursen. FOTO KITI HAILA**