Nina Wessberg: Ont, det gör ont…

En torsdag i mars. Då kommer beskedet. Teknologiindustrin har ensidigt bestämt sig. Våra vägar ska skiljas, meddelar de. Som en våt trasa i ansiktet. En helt vanlig torsdag.

Första känslan är overklig. Facket och arbetsgivarna hör ju ihop! Inget drömförhållande, men visst har vi alltid kommit överens. Godkänt varandras fel och brister.

Grälat ibland, jo, men sedan diskuterat och förhandlat. Och alltid hittat en kompromiss till slut.

Sedan blir jag förbannad. Hur täcks de? Efter alla dessa år. Efter allt som vi upplevt tillsammans!

Så kommer oron. Hur blir det i framtiden? Hur ska vi inom facket ställa om för att klara av medlemmarnas intressebevakning?

När jag tänker efter har beskedet nog legat i luften en tid, kanske i flera år. Och så sveper en våg av fananamma över mig.

Vi ska visst göra vårt allt för att visa att facket är starkare och smartare än vad arbetsgivarna tror!

Besvikelse. Ilska. Oro. Eftertänksamhet. Beslutsamhet.

Många gick igenom hela känslogalleriet när Teknologiindustrins beslut blev ett faktum.

Årtionden av samarbete – borta.

Alla gemensamma projekt för att förbättra arbetslivet och företagens lönsamhet – borta.

Alla arbetsgrupper kring gemensamma frågor – borta.

Förtroendemannasystemet – hur ska det bli det? Den fackliga utbildningen då?

I Finland, ja i hela Norden, har vi byggt upp våra samhällen på stabila organiserade arbetsmarknader, där parterna förhandlar om arbetsvillkoren.

Lika lön för lika jobb. Det kallas för den nordiska modellen och har under årtionden gett oss länder som är trygga. Länder där folk är lyckliga och jämställda.

Vårt Finland, som ute i världen blivit känt för att vi finländare har det här med att förhandla och hitta kompromisser i vårt DNA. Allt detta som resten av världen avundas oss. Det vi varit så stolta över.

Allt riskeras nu i och med utspelet från en av landets främsta arbetsgivarorganisationer, arbetsgivare som steg för steg vill bryta ner facket.

På vilket sätt är det till nytta för landet? Vilken är företagens nytta? Eller arbetarnas?

De svenskspråkiga arbetsplatserna ser jag som de mest sårbara. Om kollektivavtalet inte längre uppnår allmänbindande status blir det heller inte automatiskt översatt till svenska. Och då hittas kollektivavtalet inte längre på Finlex på webben.

Om de svenskspråkiga arbetsgivarna inte inser vikten av att organisera sig i den nya arbetsgivarföreningen, står vi då inför lokala förhandlingar på varje enskild arbetsplats?

Förhandlingar som ska ske på företagets språk. På svenska.

Hur ska resurserna för de förhandlingarna räcka till?

Hur kan vi se till att de svenskspråkiga medlemmarna garanteras samma nivå på förhandlingskompetens som de finskspråkiga?

Hur ska vi garantera att vi klarar av att i framtiden även tolka de svenskspråkiga lokala kollektivavtalen?

Inför varje förhandlingsomgång har facket med sig en hög med förbättringsförslag till förhandlingsbordet. Arbetsgivarna har kompat med att i minst motsvarande drag föreslå försämringar.

Varenda en förbättring i kollektivavtalet har kommit till via krav, inget har arbetsgivaren gett oss av god vilja. Nu står vi åter en gång inför den svåraste avtalsrundan någonsin.

Just nu är frågorna fler än svaren.

En sak är säker. Facket lämnar inte medlemmarna i sticket. Facket förhandlar alltid för sina medlemmar.

Intressebevakning är ett lagspel, ju fler spelare vi har i laget, desto bättre löper spelet. Vi är facket. Tillsammans.

Tillsammans klarar vi det här. Tillsammans är vi starka.

NINA WESSBERG
Organisationsombudsman vid Industrifacket

27.4.2021

Nina Wessberg: Ett spel utan regler gynnar ingen

Det var en gång två fotbollsklubbar. Låt oss kalla dem för ”Facket FC” och ”AC Arbetsgivarna”. De spelade i samma liga, på samma plan.

Spelarnas antal var det samma på planen, reglerna likaså. Inte kan man spela fotboll utan gemensamma regler, var bägge lagen överens om. De kallade sin regelbok för Kollektivavtalet.

Lagen spelade regelbundet mot varandra. Lagens tränare var kända och ansedda personer, som lärde ut en tuff, men schysst spelstil. Eftersom lagen spelade med lite olika taktik, ledde det till att ibland Facket FC vann medan AC Arbetsgivarna ibland tog en seger. Men alltid skakade spelarna hand efter matcherna. Fair play var honnörsord för lagen.

Publiken gillade matcherna, det var spännande att följa med spelet och stämningen på läktarna var god. Fansen var stolta över sina lag, klädde sig i lagens tröjor och skapade taktfasta heja-ramsor.

Efter varje match som FC Facket vann anslöt sig allt fler till fanklubben, medlemskap i FC Fackets fanklubb upplevdes som vana, en tradition. Med FC Fackets medlemskort kom man in gratis på varje match och läktarna fylldes av FC Fackets anhängare.

FC Facket satsade på ett gediget juniorarbete. Genom att lära de unga hur man spelar fotboll på ett schysst fostrades nya spelare till att ta ansvar i topplaget.

När säsongen led mot sitt slut meddelade AC Arbetsgivarna plötsligt att de inte längre tänker spela enligt regelboken. Nästa säsong vill vi skapa helt nya regler, sa de.

Facket FC var förstummat. Hur i hela fridens namn kan man spela fotboll utan att ha regler? Nu får ni en ärlig chans att påverka varje match, sade AC Arbetsgivarna, vi vill göra upp regler tillsammans med er och då blir det så mycket bättre.

När den nya säsongen inleddes, började varje match med att lagen först försökte komma överens om var målen ska stå, var strecken på planen ska dras, hur länge en match ska pågå, vilken slags boll man ska spela med, hur många spelare det ska vara på planen samtidigt, hur många domare det behövs.

När säsongen led mot sitt slut meddelade AC Arbetsgivarna plötsligt att de inte längre tänker spela enligt regelboken. Nästa säsong vill vi skapa helt nya regler, sa de.

För att inte tala om hur man får byta ut en spelare, hur man får passa, när är man i offside, hur gör man ett inkast, vilka fotbollsskor får användas. Och så vidare och så vidare, listan blev lång.

Förhandlingarna om matchreglerna tog varje gång så lång tid att man aldrig kunde veta när själva matchen började. Matcherna var också svåra att följa, då reglerna var olika i varje match.

Publiken på läktaren visste inte när matchen började eller slutade, om mål blev godkända eller inte eller när man det blev dags för klappa och tjoa. Den goda stämningen var bortblåst.

Fansen rasade; de krävde likadana och tydliga regler för alla lag och alla matcher. Det är enda sättet att garantera att lagen spelar med jämlika villkor!

De tågade ut på gator och torg, de ordnade namninsamlingar, de skrev insändare i tidningar, de uppvaktade fotbollsförbundet och politiker där de krävde sin rätt till jämlika matcher.

Folket var på fansens sida; så här kan det ju inte gå till, reglerna måste vara likadana för alla!

Snipp, snapp snut, så var sagan slut. Eller?

NINA WESSBERG
Organisationsombudsman vid Industrifacket

10.11.2020

Nina Wessberg: Arbetets vår – vårt arbete

Människan mår bäst när hon har en uppgift, ett arbete. Alla vill vi känna att ”jag gör min del av den gemensamma kakan, att jag är delaktig i samhället”. Rätten till arbete räknas som en grundrättighet. En rättighet värd att firas.

Redan 1944 stiftades en lag som gav arbetarna rätt till en ledig dag på arbetarnas egen dag, Första Maj. 1979 blev dagen en flaggningsdag och gavs namnet ”Det finländska arbetets dag”. Dagens tema har alltid varit att lyfta upp arbetets och arbetarens betydelse.

Vikten av det arbete som görs i Finland har noterats och betonats mer än vanligt denna vår. Krisen vi befinner oss i vår vardag har fått oss alla att inse hur viktigt det är att vi har en inhemsk produktion. Det handlar främst om livsmedelsproduktionen, men även om andra för oss i vardagen och i vården nödvändiga produkter.

De företag som snabbt kan ställa om sin produktion, är de som kommer att klara sig bäst ut ur krisen. För många exportberoende företag är situationen tyvärr en annan. Då marknaderna ute i världen så gott som stannat av helt, är företagen här tvungna att dra ner på kostnaderna. Det drabbar alla dem som utför arbetet. Arbetarna.

Firandet av Första maj har alltid hört tätt ihop med fackföreningsrörelsen. Från början var syftet med firandet att kämpa för en åtta timmars arbetsdag. Idag är rätten till en åtta timmars arbetsdag mer än aktuell. Den kris vi lever i har fråntagit många den rättigheten. Arbetet har minskat väsentligt, med konsekvenser för dem som gör jobbet.

Permitteringar är vardag i många hem. Och en del har förlorat jobbet. Det är ekonomiskt kärvt, då inkomsterna sinar och mer pengar går åt till alla måltider som nu ska tillredas där hemma. Många tvingas ordna om sina bostadslån och söka stöd från samhället för att kunna försörja sin familj. Barnen är hemma från skola och dagis.

Coronakrisen har visat hur beroende vi är av varandra, hur våra olika arbeten påverkar många andras arbeten. De som jobbar inom låglönebranscher har visat sig vara guld värda.

Jag vill tro att vi kan lära oss något av denna tid. Förhoppningsvis får vi efter dessa motgångar leva en mer solidarisk vardag. En vardag där vi fortsätter bry oss om varandra. En vardag där ”vi tillsammans” kör över ”jag själv”.

Jag är säker på att våra liv kommer att se annorlunda ut efter krisen. Att det som vi tidigare tog som givet, inte längre är det. Kanske semesterresor utomlands blir en sällsynthet, medan munskydd en del av vår vardag, vem vet. Klart är att våren 2020 kommer att påverka allas våra liv i många år framöver.

Det är vi, arbetarna, som tillsammans med företagen ska betala räkningen för det hela under de kommande åren. Här måste vi alla kämpa för att den räkningen betalas enligt en så jämlik och rättvis modell som möjligt.

Coronakrisen har visat hur beroende vi är av varandra, hur våra olika arbeten påverkar många andras arbeten. De som jobbar inom låglönebranscher har visat sig vara guldvärda. Städare, butiksarbetare, jordbrukare och sjukhuspersonal är nu livsviktiga för oss alla.

Dessa arbetets hjältar hyllas i medierna och får bred uppskattning av folket. Jag hoppas denna uppskattning håller i sig också efter att vi ridit ur denna kris.

För många av oss är traditionerna kring Första maj-firandet viktiga. Vi brukar samlas, tåga under röda flaggor och lyssna på tal. Första maj är för många än idag dagen då du kan känna sig stolt över att vara en led i arbetarrörelsen, stolt över ditt arbete och stolt över de fackliga rättigheter vi fått till stånd tillsammans.

Denna vår är annorlunda. Men stoltheten och uppskattningen för vårt arbete och för varandra tar ingen ifrån oss.

Trevlig Första maj!

NINA WESSBERG
Organisationsombudsman vid Industrifacket

26.4.2020

CORONAKRISEN Industrifackets specialforskare Timo Eklund: “Allt beror på hur vi sköter epidemin”

”Sysselsättningen sjunker inte så mycket som industriproduktionen på grund av coronavirusepidemin”, berättar Industrifackets specialforskare Timo Eklund om prognosen som forskningsenheten sammanställt.

17.4.2020

Eklund anser att det krisstöd, som staten betalar ut till företagen på grund av coronaviruspandemin, ska förses med krav på att pengarna inte går åt till att betala ut dividender till ägarna.

– I en kris brukar det gå så att industrin lider mer än ekonomin i stort. Till exempel Pellervos och Etlas analyser skulle Finlands BKT minska med ungefär fem procent i år.

– Forskningsenheten har utarbetat tre olika scenarier för 2020. Enligt med den  mer optimistiska modellen skulle industriproduktionen i landet minska med 11 procent i år, medan den dystraste prognosen talar om en fjärdedel, 24 procent. Sysselsättningsgraden kommer ändå inte att sjunka så mycket.

Forskningsenheten förutspår att nedgången i såväl produktion som sysselsättning kommer att vara brantare än under finanskrisen 2008–2009– men det gäller också återhämtningen. Redan sommaren 2020 skulle allt se bättre ut.

Enligt de mer optimistiska prognosen skulle produktionen vara uppe vid samma pre-coronanivå redan i oktober i år. I de mer pessimistiska framtidsutsikterna skulle produktionsmängden ligga på en 10 procent lägre nivå i mars 2021 i jämförelse med vad läget skulle vara utan coronakrisen.

– Allt beror på hur vi sköter epidemin här hemma och på annat håll. Hur snabbt vi får mediciner, vårdpersonal – ja det handlar om vetenskap och medicin.

PRODUKTIONEN HAR BLIVIT KÄNSLIG FÖR STÖRNINGAR

Hela 2000-talet har företagen byggt upp sin verksamhet utgående från internationella produktionskedjor.

– Samtidigt har man strävat efter att hålla lagren små. Det betyder att hela produktionen ä känslig för störningar och det här har förorsakat problem under den pågående coronaepidemin, säger Eklund.

– Vårt läge är litet bättre eftersom vi sysslar med produktion där förädlingsgraden är hög. Samtidigt betyder det här att nästan alla delar är kritiska komponenter som man inte kan ersätta med andra. Fabriker som måste ha den här typen av komponenter stannar upp snabbt om det inte finns tllgång på dem. Välkända stora industriföretag– Sandvik, Metso, Ponsse, Outotec, Valtra – har alla anmält om beslut att permittera anställda och produktionen och sysselsättningen kommer att sjunka.

– Det finns nödvändigtvis inte heller en så hög efterfrågan på produkterna trots att man kanske kan hålla produktionen i gång. Logistikkedjan funkar heller inte som vanligt. Det finns kanske inte containers att tillgå.

Forskningsenheten har fokuserat främst på bedömningar av läget för industriproduktionen mitt under coronakrisen. Men även andra avtalsbranscher inom Industrifacket kommer att påverkas av coronaepidemins biverkningar.

– Inom lantbruksbranscherna får man inte utländsk arbetskraft, inte i alla fall i vår. aningen överraskande är att bilhandeln och bilservicen står stilla trots att förhållandet mellan orsak och verkan där är lite annorlunda än i industrin. Även på tvätterierna kommer vi att se permitteringar, säger Eklund.

KRISSTÖDET FÅR INTE RINNA UT I DIVIDENDER

– Det är bra att regeringen och riksdagen aktivt gått in för att kommunicera att man måste ta hand om företagen i den här krisen. Men att ösa oändligt med pengar över dem inte är det mest effektiva sättet, anser Eklund.

Han skulle se det som förnuftig politik om man redan under den pågående krisen fattar beslut som förhindrar att krisstödet rinner ut i dividender till ägarna.

– Det här är nödvändigt med tanke på rättvisan i samhället.

– Det finns stränga budgetramar för den offentliga ekonomin. Det kanske inte finns pengar om Finlands statsskuld i likhet med andra länder stiger till en helt ny nivå. Det är svårt att tro att man ska klara av coronaräkningen enbart med att beskatta konsumtion och vanliga löntagare.

– Näringslivet, företagen och förmögnare medborgare ska vara med då notan betalas.

Eklundin mukaan yksi hyvä keino syntyvän velkataakan jakamiseen olisi valtiolle suunnattu osakeanti. Pankkikriisistä on otettava nyt opiksi.

– Pankkikriisin aikana ei harrastettu pankkien osakkeiden ostamista valtiolle. Jos osakkeita olisi ollut, niitä olisi voinut sitten myydä tilanteen parannuttua. Veronmaksajille olisi jäänyt pienempi siivu hoidettavaksi pankkikriisin jälkimaksuista.

Sociala förmåner, stöd som anknyter till föräldraskap eller arbetslöshetsersättningar ska det heller inte skäras i under en kris.

– Det är en allmän uppfattning att sådana pengar som går direkt till privat konsumtion inte ska minskas under en kris. Det är viktigt så kallade automatiska ”konjunkturstabiliserare” håller  ekonomin i gång.

TEXT SUVI SAJANIEMI
FOTO KITI HAILA

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS

Nina Wessberg: Om det brinner i knutarna – hur sköter vi släckningen?

Vi ser det som naturligt att skydda oss och våra närmaste i vardagen. Vi väljer brandsäkra material då vi bygger hus, förser våra hem med brandvarnare och ser även till att vi har våra brandförsäkringar i skick.

En del av dessa åtgärder är föranledda av lagar och föreskrifter, men det brandförebyggande tänket har blivit en normal del av vår vardag.

Det är inget vi egentligen ägnar en tanke åt. Det är en norm.

Det är helt enkelt smartare och även billigare att satsa på förebyggande arbete i stället för att släcka en brand åt gången.

Om vi överför det här tänket till facket, ser det inte riktigt lika ut.

Ja, vi har kollektivavtal, men förlitar vi oss för mycket på att det är någon annans uppgift att se till att de är i skick? Förstår vi vår egen roll i det förebyggande fackliga arbetet?

Det bästa skyddet i arbetslivet är att vara med i facket. Om facket inte har medlemmar har vi heller inga allmänbindande kollektivavtal. Då kan företagen konkurrera med lägre löner och sämre villkor. Så enkelt är det.

Då det uppstår ett problem på arbetsplatsen, är det oftast förtroendemannen som ensam börjar sköta frågan. Hen diskuterar och förhandlar med arbetsgivaren eller kontaktar någon av förbundets ombudsmän. Saken blir skött utan att den engagerat fackmedlemmarna på arbetsplatsen desto mer.

Många förtroendemän vittnar också om att de ofta känner sig ensamma och osäkra på om de har medlemmarnas stöd bakom sig.

Det är allas vårt ansvar att se till att det förebyggande fackliga arbetet på våra arbetsplatser hålls i bra form. Det är allas vår uppgift att värva medlemmar.

Det är allas vår uppgift att inte gå med på att utföra arbetsuppgifter i strid med gällande avtal. I egenskap av organiserade arbetstagare ser vi till att vi väljer förtroendeman på arbetsplatsen.

Och vi ska vara intresserade av vad hen gör för vår gemensamma intressebevakning.

Förtroendemannen är den samlande kraften på arbetsplatsen

En av de viktigaste uppgifterna för förtroendemannen är att bygga upp ett fackligt lag, ett eget ”dream team”, som stöd. Tillsammans, som ett idrottslag, kan vi skapa en organiserad arbetsplats där det finns en förmåga att lösa fackliga frågor lokalt och kollektivt.

Förbundets roll är att ge medlemmarna och de förtroendevalda de redskap och den kunskap som krävs för att kunna sköta intressebevakningen lokalt. Det kräver nytänk i hela den fackliga utbildningen.

Vi måste våga skapa utbildningshelheter som stöder den kollektiva intressebevakningen, såväl för förtroendevalda som för alla medlemmar.

Endast genom att utvidga det fackliga arbetet på varje arbetsplats kan vi jobba fackligt på ett förebyggande sätt.

Facket kan och får inte någonsin bli ett försäkringsbolag eller frivillig brandkår som rycker ut när lågorna flammat en tid.

De allra flesta frågor är av sådan typ att de bra kan lösas gemensamt på arbetsplatsen.

Genom att jobba förebyggande och ha en lösning på konflikterna redan innan de uppstått kan vi tillsammans skapa ett arbetsliv som känns tryggt och jämställt.

Medlemskap i facket och kollektivavtal ger oss en stabil grund.

Det är sedan upp till oss var och en att respektera och försvara dem dagligen.

NINA WESSBERG
Industrifackets organisationsombudsman

FOTO KITI HAILA