Solen skiner från en så gott som molnfri himmel. Det åländska självs­tyret fyller 100 år och ålännin­garna bjuds på tårta. Det finns också andra orsaker att fira i kaffe­rummet på Ålands Skogsin­dustrier. Företaget och Industri­facket har nämligen ingått ett företagss­peci­fikt kollektivavtal.

Vi gick från en svag sits till en starkare sits

Det hela fick sin början då arbets­gi­va­ror­ga­ni­sa­tionen Skogsin­dustrin rf. lämnade avtalsför­hand­lin­garna hösten 2020, enligt egen utsago för gott, och anställ­nings­vill­koren i den mekaniska skogsin­dustrin skulle svarvas ihop på företagsnivå.

– Det kändes som att det var dags att göra något åt saken, innan det är för sent. Vi var ganska många som tänkte lika, säger huvudfört­roen­deman Robert Koskinen.

Ålands Skogsin­dustrier har efter en företags­sam­mans­lag­ning för sex år sedan verksamhet på två ställen på Åland, i Godby och i Önningeby.

Samman­lagt jobbar runt 45 personer på företaget. Dessutom syssel­sätter företaget ett ungefär lika stort antal under­le­ve­ran­törer, främst skogsent­repre­nörer och förare.

Bolaget köper av lokala skogsä­gare och producerar byggvirke för ålännin­garnas behov och därtill flis för cellu­los­ain­dustrins behov. Från den egna hamnen lastas för cellu­losa- och papper­sin­dustrins behov. Samar­betet med Billerud Korsnäs i Sverige går tillbaka flera årtionden.

Då det blev klart att det inte skulle bli ett nytt kollek­ti­vavtal för hela branschen hade Industri­facket endast en (1) medlem på Ålands Skogsin­dustrier. Idag är antalet fler än 20.

– Om inte vi har något bakom ryggen så sitter vi en svag sits. Vi gick från en svag sits till en starkare sits då major­ti­te­tenav dem som jobbar inom ramen för den mekaniska skogsin­dustrins avtal valde att gå med, säger Koskinen.

SÅ KOMMER MAN I GÅNG

Det är ingen hemlighet att facket inte varit särskilt starkt inom flera branscher på Åland. I det läget det blev klart att det inte skulle bli ett nytt kollek­ti­vavtal för hela branschen hade Industri­facket endast en (1) medlem på Ålands Skogsin­dustrier. Idag är antalet fler än 20.

– Från lednin­gens håll hette det då att ”i runda slängar kommer avtalet att se ut som tidigare”. Då frågade jag vad det egent­ligen betyder i praktiken, men det fick jag aldrig riktigt svar på. Jag tog det upp med arbets­kom­pi­sarna vid kaffe­bordet. Sedan tog vi tag i det och gick vidare, säger Koskinen.

En del tror kanske att om man går med i facket så innebär det strejk hela tiden, men så är det ju inte

Han anser att när man sitter ned med någon som inte är insatt i facket är det viktigt att lyssna.

– Vad har du för funde­ringar? Vad är viktigt för dig? Så kommer man i gång. En del tror kanske att om man går med i facket så innebär det strejk hela tiden, men så är det ju inte. I bästa fall handlar det om en ”win-win”-situa­tion. Jag brukar jämföra facket med att ha en bilför­sä­kring, säger Koskinen.

FACKET POP VID PANNAN

Trots att organi­se­rings­graden varit låg på Åland har flera anställda erfaren­heter av att jobba i Sverige, där det finns en mer utbredd facklig kultur och det ”hör till” inom industrin att man går med i facket.

Det gäller för Peter Grund­ström som jobbat i 40 år bland annat för skogs­jätten Stora Enso i Sverige.

– Ja, i Sverige hör ju alla till facket, säger Grundström.

Ålands Skogsin­dustrier är förutom ett bolag i träva­ruin­dustrin också ett lokalt energi­bolag. Grund­ström är drivmäs­tare för storsats­ningen på Ålands Skogsin­dustrier, biopannan som togs i bruk i fjol. Han ser till att det finns bränsle till pannan, som i övrigt styrs automa­tiskt genom ett styrsystem.

Ålands Skogsin­dustrier producerar värme vid biopannan för eget behov och levererar också värme till Finströms kommun genom fjärr­vär­me­nätet. För Grund­ström handlar det ändå om en liten panna i jämfö­relse med den han jobbade med i Sverige.

Med en front­las­tare som har specia­lut­rustad skopa finför­delas virkes­res­terna och blandas med sågspån innan Grund­ström eller någon annan av de fyra jourande anställda vid biopannan skuffar det under taket. Därifrån går varan vidare till ett automa­tiskt inmatningssystem.

Jag tänker att det här är på många sätt är som Sverige på 1980-talet. På ett bra sätt.

Bränslet består av rester som bark, hygges­rester och sådant virke som inte duger till försäljning.

– Sommartid eldar vi bara sådant som vi hittar här på gården. Det är mindre effekt i det, med det är gratis och vi slipper att köra det härifrån. Det blir en hel del pengar på ett år, berättar Grundström.

Det var barn och barnbarn som lockade svensken till fredens öar och jobbet på Ålands Skogsindustrier.

– Jag tänker att det här är på många sätt är som Sverige på 1980-talet. På ett bra sätt. Hemma i Sverige för man in så mycket okunnigt folk i ledningen från Ericsson eller något annat tekno­lo­gi­bolag. Det kan vara en vd som inte vet hur en flisbit ser ut. Sedan måste produk­tion­sans­tällda lära upp dem. Det blir jobbigt, säger Grundström.

EN VÄCKARKLOCKA FÖR LEDNINGEN

På andra sidan gården i verks­taden jobbar Per Melin som började på företaget för 23 år sedan. Där i mellan var han taxifö­re­ta­gare i ett antal år innan hälso­problem satte stopp. Melin är medlem i Industri­facket och nöjd över att man lyckats med att ro i land ett avtal och att så många gått med i facket.

– Jag tror det att vi i person­alen faktiskt krävde att få ett avtal har fungerat som något av väckarklocka för ledningen också, säger Melin.

STORMAR, EPIDEMIER, KRIG OCH INSEKTER

Under coronavå­rens renove­rings­boom stod kunderna i kö och ”köpte upp allt så snabbt det kom ur torken”, berättar Koskinen.

Det var välkommet eftersom man jobbat för högtryck egent­ligen hela 2019 på grund av Alfrida, ett namn som nämns titt som tätt när man pratar med folk på Åland.

Rekords­tormen slog hårt mot Åland strax efter nyår och fällde en rekord­mängd skog. Stormen rev träden sönder på ett sätt att det endast dög som massaved.

Rensning­sar­bete pågick i ett och ett halvt år.

Det pratas ganska lite om det och när det inte pratas om något på Åland så är det inte bra.

Rysslands anfalls­krig mot Ukraina och den skenande infla­tionen skapar också mörka moln. Ett annat hot är betyd­ligt mindre och hittas i djurvärlden. Den fem milli­meter långa barkborren har blivit ett problem på Åland efter storstormen.

Granbark­borren går på färskt träd, suger upp näringen, bygger gångar och förstör hela träd. Honorna gräver gångar under granbarken där hon lägger ägg.

Då äggen kläcks äter sig larverna fram och äter upp ännu mer av inner­barken. Det kan röra sig om stora ekono­miska förluster.

– Det kan påverka orderingången under kommande åren, om jag ska vara ärlig. Det pratas ganska lite om det och när det inte pratas om något på Åland så är det inte bra. Med tanke på det känns det också att vi nu har en viss trygghet då vi har facket bakom ryggen.

INGET VI-OCH-DOM-TÄNK

Ålands Skogsin­dustriers andra anlägg­ning ligger i Önnin­geby. På sågen och hyvle­riet jobbar idag sju personer.

Bland annat virkesför­sälj­ningen för privat­kunder är koncent­rerad hit.

Det finns tydliga skillander. Maskin­parken är avsevärt äldre på anlägg­ningen i Önnin­geby. Enheten har varit hotad i minst en omgång sedan sammans­lag­ningen men ännu jobbar här för fullt.

Vice förtroen­deman Robin Wikström håller för det mesta till i hyvleriet.

– Vi försöker komma bort från vi-och-dom-tänket mellan anlägg­nin­garna, men visst finns det kvar av det trots att vi varit samma bolag i sex år. Det skulle finnas lite att förbättra på i kommu­ni­ka­tionen från arbets­gi­varen. Robert och jag har en bra kontakt, så det hjälper, säger Wikström.

Wikström har också funderat över hur läget med barkborren kommer att påverka jobbet.

– En stor del av allt grantimmer kommer att bli massaved. Men inte är jag så orolig inför framtiden. Jag har jobbat i tio år här och inte tänkt byta, säger Wikström.

Huvudfört­roen­de­mannen Robert Koskinen vill avslut­ningsvis uttrycka ett tack till dem som hjälpt till i processen som ledde fram till avtalet.

– Jag vill tacka avtal­sex­per­terna Magnus Salmela, Petteri Männistö och Eero Juhonen på Industri­facket, Tero Puutio på fackför­bundet Pro och natur­ligtvis fackliga ombudet Elin Sundback för all hjälp under processen.

Inga halvme­syrer

Kjell Silver­nagel är arbetars­kydds­full­mäk­tige på Ålands skogsin­dustrier. Nu har han haft hand om arbetars­kyddet i två år

När han började för 20 år sedan var arbetars­kyddet inte alls så mycket på tapeten som det är idag, berättar Sifvernagel.

– Det har skett en enorm förändring på de senaste 20 åren. Det handlar om kläder och arbets­sätt. Det är mer genom­tänkt och man försöker hålla alla grejer i skick hela tiden, inga halvme­syrer, säger Silfvernagel.

Silfver­nagel pratar arbetars­kydd med ledningen med jämna mellanrum.

– Det finns chefer och chefer. Här upplever jag att chefen bryr sig på riktigt om arbetars­kyddet och jobbar för det, säger Silfvernagel.

– Det finns mycket risker, kläm- och halkrisken är stor på en såhär extrem anlägg­ning. Det som för tillfället är under lupp är de privata körnin­garna på området. Det handlar mest om kunderna.

Antalet privat­kunder på anlägg­ningen i Godby har minskat avsevärt på tio år men fortfa­rande finns det till exempel ett stort antal så kallade spånkunder, till exempel inom jorbru­kare och hästfö­re­ta­gare. Virkes­han­deln för privat­kunder är koncent­rerad till anlägg­ningen i Önningeby.

Fartbegräns­ningar och ett införande av automatik i grindarna finns i planerna.