Riku Aalto vill påminna om att regeringens lagstiftning som berör arbetsdagarnas vardag ändras endast om arbetstagarna röstar för en sådan förändring.

Riku Aalto: ”Viktigt att medlem­san­talet växer”

29.12.2025

TEXT TIIA KYYNÄRÄINEN
FOTO ANTTI HYVÄRINEN 
ÖVERSÄTTNING OCH BEARBETNING JOHANNES WARIS

Industri­fac­kets ordfö­rande riktar blicken mot framtiden efter ett på många sätt tungt år. Aalto har tankar om framtida avtalsför­hand­lingar och riksdagsval. Allt mer fokus måste också läggas ned på att öka medlem­san­talet i facket.

Ett tungt år och framför allt ett arbets­tyngt år. Så kan man samman­fatta Industri­fac­kets år 2025 och det kommande året 2026. År 2025 blev tungt på grund av avtals­rö­relsen. Inom tekno­logi- och kemiin­dustrin slöt Industri­fac­kets och arbets­gi­va­ror­ga­ni­sa­tio­nerna treåriga kollek­ti­vavtal i februari. Vägen till färdiga avtal gick ändå genom flera veckor av strejk. Tusen­tals medlemmar i Industri­facket i samman­lagt flera hundra företag deltog i stridsåtgärderna.

– Det var den fjärde omgången av avtalsför­hand­lingar där det krävdes arbets­konflikter för att nå avtal, säger Industri­fac­kets ordfö­rande Riku Aalto.

– Det är inte bra för arbets­mark­nads­sys­temet att vi inte kan komma överens med arbets­gi­varna om villkoren, utan måste ta hjälp av riksmedlaren.

Enligt Aalto försvå­rades förhand­lin­garna av flera av de lagpaket som regeringen drev igenom. Det innebar att Industri­fac­kets förhand­lare fick möta arbets­livsför­säm­rin­garna också i de borden där man förhand­lade om kollek­ti­vavtal. Det rörde sig bland annat om försämrat uppsäg­ningss­kydd och en oavlönad första sjukdag.

Industri­facket lyckades ändå med att förhindra att många av dessa skrevs in i avtalen.  Bland annat kunde man skriva in den person­liga uppsäg­ningsgrunden förblir vägande och sakliga skäl, att förtroen­de­män­nens ställ­ning på arbetsplat­serna förbättras samt att överens­kom­melser om frågor kring lokala avtal.

Som en positiv aspekt lyfter Aalto fram att fackför­bunden inom Finlands fackför­bunds centra­lor­ga­ni­sa­tion FFC för första gången gemen­samt offent­ligg­jorde sitt gemen­samma lönekrav. Det har medlem­marna ansett vara en bra lösning, visar medlemsundersökningar.

Dessutom ser Aalto positivt på att koordi­na­tionen mellan förbunden funge­rade väl – ett bevis på att facken kan samar­beta och lägga fram gemen­samma mål.

Man kan också vara nöjd med de avtal som man nådde, anser Aalto. Även om löneök­nin­garna inte blev så stora som man önskat fyller de ändå den löneklyfta som uppstått på grund av de senaste årens infla­tion och kraftiga prisökningar.

– Arbets­ta­garnas köpkraft har redan börjat förbättras och kommer att fortsätta göra det. Dessutom lyckades vi bemöta flera av regerin­gens lagstift­ningsåt­gärder genom skriv­ningar i avtalen.

Sisätilassa seisova henkilö katsoo kameraan ja nojaa kädellä kaiteeseen. Takana näkyy aikakauslehtiteline ja hissin ovi.
Riku Aalto anser att det är en uppgift för alla inom facket att se till att fler ansluter sig till fackförbund.

HUR BORDE ARBETSMARKNADEN FIXAS? 

Avtalen inom tekno­logi- och kemiin­dustrin var de första som slöts efter att regeringen klubbat igenom den lagstad­gade exportdrivna arbets­mark­nads­mo­dellen. Det innebär att det är expor­tin­dustrin som lägger nivån för löneök­nin­garna under kollektivavtalsförhandlingarna.

Aalto påminner om att modellen i sig inte påver­kade innehållet avtalen, eftersom tekno­logi- och kemibranscherna länge fungerat som så kallade inledande förhand­lare under avtalsrörelsen.

– Modellen påver­kade däremot de förbund som började förhandla efter oss. När riksför­med­laren slog fast att inte ett enda komma­tecken fick ändras i avtalen, låste det förhand­lings­läget vilket påverkar fortfarande.

Industrin bestämmer i praktiken nu löneök­nin­garna i Finland.

Enligt Aalto innebär modellen i praktiken att Finland återgått till en centra­li­serad arbets­mark­nads­mo­dell – något arbets­gi­varna länge kriti­serat och offent­ligt velat bli av med.

– Industrin bestämmer i praktiken nu löneök­nin­garna i Finland. Modellen är faktiskt en stramare centra­li­serad modell än vad de gamla inkomst­po­li­tiska helhets­lös­nin­garna (tupo) någonsin var.

Problemet med modellen är att den tvingar tekno­logi- och kemiin­dustrin att ta hänsyn till alla branschers löne- och avtal­sut­veckling i sina förhandlingar.

Samti­digt försvårar den andra branschers möjlig­heter att förhandla om sina löner och villkor.

– Jag anser att man borde skilja på avtal­supp­gö­relser som gäller löneök­ningar och resultat som gäller texter. Lönefrå­gorna borde vara ett kapitel för sig och textfrå­gorna ett annat, säger Aalto.

– Åtmins­tone borde man kunna förhandla öppet om texter som inte har ekono­misk betydelse, utan att de påverkar nivån på löneförhöjningarna.

POLITIKEN ÄNDRAS BARA OM MAN RÖSTAR

År 2026 börjar förbe­re­del­serna inför riksdags­valet våren 2027. Industri­facket formu­lerar också sina egna mål inför följande riksdagsval och regeringsperiod.

Aalto påminner om att det inte blir en förändring i regerin­gens politik som försvagar arbets­mark­naden och den sociala trygg­heten om människor inte röstar emot den.

– Folk måste inse att när makt utövas kan den användas också på ett mycket fult sätt. Det har den nuvarande regeringen gjort, säger Aalto.

– Lönta­gare måste nu förstå att inget förän­dras om inte maktha­varna byts ut.

Enligt Aalto stöder Industri­facket särskilt kandi­dater som är anställda inom den privata sektorn och satsar på att få människor att gå och rösta. Man vill också ha ändring i flera lagar som stiftats.

Lönta­gare måste nu förstå att inget förän­dras om inte maktha­varna byts ut.

– Jag menar att vi måste ompröva de beslut som fattats inom arbets­lags­tift­ningen. Dessutom måste vi se över regel­verket kring arbets­re­la­terat utnytt­jande. Syssel­sätt­ningsfrå­gorna finns på våra agenda – hur vi får fler jobb och hur de som förlorat sitt arbete kan hitta nytt.

Även inom Industri­facket väntar ett arbets­fyllt år. Högsta prioritet på agendan är att öka medlem­san­talet. Utan medlemmar och förtroen­de­valda på arbetsplat­serna och i fackav­del­nin­garna är förbundet maktlöst.

– Industri­fac­kets styrka och förmåga att försvara anställ­nings­vill­koren blir till genom bred organi­se­ring, ett starkt nätverk av förtroen­demän och många medlemmar, säger Aalto.

– Vårt fokus är både att öka medlem­san­talet och att stärka förtroen­de­man­na­nät­verket på arbetsplat­serna. Det är en uppgift för oss alla i facket.