Ju mer man har att säga till om arbets­tiden desto nöjdare anställda

Arbetstid är en central fråga när parterna på arbets­mark­naden sätter sig vid förhand­lings­bordet för att förhandla fram kollek­ti­vavtal. Lika viktigt är det arbete som utförs medan avtalet gäller under själva avtals­pe­rioden som i regel i Finland ligger mellan ett och fyra år.

Avtal­sex­pert Pasi Karttunen ansvarar från Industri­fac­kets sida för arbetsgruppen för arbetstid och lönesätt­ning. Det rör sig om en sammans­lut­ning bestående av Industri­facket och Tekno­lo­giin­dustrins arbets­gi­vare rf.

– Om man på arbetsplatsen inte kommer överens om tolkningar kring arbetstid eller lön, är det möjligt att begära en tolkning från arbetsgruppen mellan förbunden, berättar Karttunen.

Gruppens uppgifter innefattar även utbild­ning, infor­ma­tion, sprid­ning av goda praxis och stöd för lokal överenskommelse.

SKIFTARRANGEMANGEN VARIERAR

Till exempel ger tekno­lo­giin­dustrins kollek­ti­vavtal stora möjlig­heter att lokalt på arbetsplatsen komma överens om arbets­tider. Arbetsgruppen för arbetstid och lönesätt­ning strävar efter att hjälpa till så att arbets­tid­sar­ran­ge­mangen håller sig inom lagens och kollek­ti­vav­ta­lets ramar.

– Olika skiftar­ran­ge­mang är verkligen varie­rande, säger Karttunen.

Dagskift samt två- och treskifts­system är vanliga inom industrin. Vissa skiftscheman pausas under helgen eller på söndagar, medan andra löper på utan avbrott.

Längden på arbets­passen kan till exempel vara åtta, tio eller tolv timmar. På vissa arbetsplatser har man kommit överens om att vissa arbets­ta­gare huvud­sakligen arbetar på helger och andra på vardagar.

Karttunen berättar att långa 12-timmarss­kift och de långa ledig­heter som följer med dem har väckt intresse hos både arbets­gi­vare och arbets­ta­gare under de senaste åren.

– Arbetss­kift som övers­tiger åtta timmar kräver lokalt avtal om saken.

VANLIGARE MED FLEXIBILITET

Fackfö­re­nings­rö­rel­sens tradi­tio­nella mål har varit att förkorta arbets­tiden. Målet togs också upp i Industri­fac­kets högsta beslu­tande organ, kongressen, som samlades i Tammer­fors år 2023.

En arbets­vecka på högst 40 timmar som fasts­tälldes på 1960-talet har rotat sig djupt i det finländska arbets­livet. Arbets­tid­sar­ran­ge­mangen har utvecklats på många sätt. Flexi­bi­litet gällande arbets­ti­derna är betyd­ligt vanli­gare idag.

– Det börjar bli ovanligt att det inte finns någon form av flextid eller arbets­tids­bank i bruk på arbetsplatsen, säger Karttunen.

Lagen om arbetstid möjliggör att den regel­bundna dagliga arbets­tiden kan förkortas eller förlängas med högst fyra timmar. Inom industrin måste maskiner ofta gå utan avbrott, så flexti­derna är vanligtvis kortare än vad lagen tillåter.

Det börjar bli ovanligt att det inte finns någon form av flextid eller arbetstidsbank.

Karttunen berättar att på vissa arbetsplatser har flextid och smidiga skift­byten kombi­ne­rats så att den arbets­ta­gare som ska gå hem och den som kommer till nästa skift kommer överens om när skiftet ska bytas.

– Jag har själv arbetat i ett sådant system. Det fungerar när skift­kam­ra­terna kommer överens sinsemellan. 

ATTITYDERNA ÄNDRAS

Attity­derna i arbets­livet har på många håll förbätt­rats, men varia­tioner förekommer fortfa­rande. På vissa arbetsplatser värnar man om förtroen­de­fulla relationer och arbets­tid­sar­ran­ge­mang görs upp i samförstånd mellan arbets­ta­gare och arbets­gi­vare. På andra arbetsplatser kan olika beslut om arbetstid uppfattas som ett maktmedel.

– Direkta order uppifrån har minskat, men det finns fortfa­rande sådana arbetsplatser, säger Karttunen.

Arbets­tids­lös­ningar som under­lättar balansen mellan arbete och privatliv är viktiga för arbets­ta­garna, men på lång sikt gynnar de även arbetsgivaren.

– Ju mer arbets­ta­garna får bestämma över sin arbetstid, desto mer produk­tiva, effek­tiva och engage­rade i jobbet är de.

Det är svårt att genomföra strikt vetens­kapliga studier om effek­terna av förkortad arbetstid. Men lärdo­marna från arbets­tidsförsök bör inte därför glömmas bort.

Direkta order uppifrån har minskat, men det finns fortfa­rande sådana arbetsplatser.

Univer­si­tets­lektor Timo Anttila vid Jyväs­kylä univer­sitet har gjort sin doktor­sav­hand­ling om de försök som gjordes för att testa förkortad arbetstid som genomfördes i Finland under 1990-talet. I avhand­lingen, som blev klar 2005, granskas tio industrifö­retag och 17 kommu­nala organisationer.

– Flera företag rappor­te­rade positiva resultat när produk­tions­kost­naden per enhet mättes. I vissa fall minskade kostnaden till och med, berättar Anttila.

I studien interv­juades förtroen­demän, arbets­ta­gare och repre­sen­tanter för företag inom industrin.

– Min erfarenhet är att när det finns en god och förtroen­de­full relation mellan arbets­ta­gare och arbets­gi­vare i en organi­sa­tion, finns också goda möjlig­heter att genomföra rimliga försök och lösningar för arbetstidsförkortning.

RESULTATEN GLÖMDES BORT

I vissa företag ledde arbets­tid­sar­ran­ge­mangen till att maski­nerna kunde köras effek­ti­vare, utan att lönerna sänktes. I andra företag användes försöken som ett sätt att ta sig igenom lågkon­junk­turen genom att förkorta arbets­tiden och sänka lönerna.

I arbets­ta­garnas interv­juer framkom positiva erfaren­heter av förkortad arbetstid och ökad fritid. Samti­digt fanns det också upple­velser av att arbetet arbets­takten trissades upp och det blev ett högre tempo på jobbet.

Trots goda erfaren­heter blev förkortad arbetstid inte ett långva­rigt fenomen.

– Resul­taten från försöken har till stor del glömts bort. Vissa arbetade ganska länge med sex timmars arbetsdag, men till exempel efter ägarbyten återgick man till det normala, berättar Anttila.

I Finland gjordes den senaste betydande arbets­tidsför­kort­ningen år 1966, då man övergick till en femda­gars arbets­vecka med högst 40 timmar. Tidigare var lördagar vanliga arbetsdagar.

Sedan dess har förändrin­garna i arbetstid mest varit finjusteringar.

– Åtta timmars arbetsdag är en mycket stark norm. Arbets­gi­varna motsätter sig också arbets­tidsför­kort­ning, vilket håller dörren stängd till ändringar, säger Anttila.

SVÅRT ÄMNE ATT FORSKA I

Under 2000-talet har förkortad arbetstid testats bland annat i Storbri­tan­nien, Sverige och Island. Det skulle dock finnas rum för mer forsk­ning i ämnet.

– Förkortad arbetstid har stude­rats ganska lite. Det finns ingen omfat­tande forsk­ning­stra­di­tion säger Anttila.

En orsak till den begrän­sade forsk­ningen är att det är svårt att uppfylla alla krav för vetens­kaplig forsk­ning inom detta område. Det är svårt att få ett repre­sen­ta­tivt urval av företag till försöken, eftersom delta­gande inte kan tvingas fram. Dessutom är det svårt att isolera effek­terna av förkortad arbetstid från andra samti­diga förändringar.

– Det är svårt att arran­gera breda forsk­ning­supplägg som uppfyller vetens­kapliga krite­rier. Natio­nella försök är mycket svåra, egent­ligen omöjliga, säger Anttila.

Mätningen försvåras också av att resul­taten från försöksfö­retag ser olika ut under högkon­junktur jämfört med lågkonjunktur.

– Produk­ti­vi­tets- och syssel­sätt­ningsfrågor är mycket komplexa, det är svårt att avgöra vad som orsakar förändrin­garna. Resul­taten är mycket motstri­diga, säger Anttila.

Det handlar också om kvali­teten på arbetstiden

Att vetens­kaplig forsk­ning är svår betyder inte att man inte kan dra lärdomar från försök med förkortad arbetstid.

– Enhetlig mätning är en för stor utmaning, men slutsatser kan dras från företag som genomfört försök. De tydli­gaste resul­taten är männis­kors person­liga positiva erfarenheter.

Anttila anser inte att en generell förkort­ning av arbets­tiden, som exempelvis fyrada­gars­vecka, är realis­tisk just nu. Däremot ser han företags­visa försök och nya arbets­tids­lös­ningar som ett klokt sätt att gå vidare.

I stället för längden på arbets­tiden borde man enligt Anttila fokusera mer på vad som händer under arbetsdagen.

– Ökad stress är en viktig fråga. Det ökade tempot i arbetet är ett centralt problem som bör åtgärdas. 

ÅTTA TIMMAR EN STARK NORM

Åtta timmar om dagen och fem dagar i veckan är en stark tradi­tion, men bör inte ses som en evig lag i arbetslivet.

– Utvecklingen av artificiell intel­li­gens eller AI kan leda till förändringar. Om antalet arbetsplatser verkligen minskar kraftigt, tvingas vi tänka om kring arbetsför­del­ning och inkomstför­del­ning, säger Anttila.

Utvecklingen av AI kan leda till förändringar.

Klimatfö­rändringen och dess konse­kvenser har fått många att tänka om kring sin vardag. Mindre konsum­tion innebär mindre behov av arbete.

– Ur perspek­tivet hållbar utveckling och ett hållbart liv kan människor önska sig kortare arbetstid och ett liv som fokuserar på annat än konsumtion.

”MÄNNISKOR VILL PÅVERKA SIN ARBETSTID”

Flexibel arbetstid enligt arbets­ta­garnas behov skapar välmående – och konkur­rens­kraft för företagen.

– Arbetstid och lön är de vikti­gaste arbets­vill­koren för alla som arbetar, säger Juha Antila, utvecklingschef vid Finlands fackför­bunds centra­lor­ga­ni­sa­tion (FFC).

Heltid­sar­bete har sedan 1960-talet inneburit åtta timmars arbets­dagar och femda­gars­veckor. Inom arbets­tiden har dock förändringar skett.

– Många har fått mer flexi­bi­litet: flextid och arbets­tids­banker. Möjlig­he­terna har breddats, säger Antila.

Samhällen och livsmil­jöer förän­dras, och därför bör även arbets­tiden förändras.

– Det finns ett behov av att människor får bättre möjlighet att påverka sin arbetstid. Det borde vara möjligt att göra olika lösningar beroende på livssituation.

På senare tid har det disku­te­rats om arbetsföra personer borde ta ett större ansvar för sina äldre föräldrar.

– Om fler välfärdst­jänster överförs till arbets­ta­garna, måste arbets­tiden vara flexibel. Ekvationen fungerar inte om kraven ökar utanför arbetet men arbets­tiden inte anpassas.

KONKURRENSKRAFT OCH LÅNGA ARBETSKARRIÄRER

Stats­mi­nister Petteri Orpos regering har under de senaste åren inte fattat beslut som ökat flexi­bi­li­teten i arbets­livet eller arbetstiden.

– Människor vill påverka sin arbetstid mer än tidigare, men utvecklingen har gått åt motsatt håll när alter­ne­rings­le­dig­heten avskaf­fades. Möjlig­he­terna har minskat, säger Antila.

Juha Sipiläs regering drev 2016 igenom konkur­rens­kraft­sav­talet, som förlängde arbets­tiden utan att det avspeglades i lönen.

– Högerns tanke att man ska arbeta mer för mindre och göra arbets­kraften billi­gare för att förbättra samhället är en pervers idé, säger Antila.

Välmående och motive­rade arbets­ta­gare skapar resultat för företagen.

– Det är gammal­dags att tänka att kvalitet eller motiva­tion inte spelar någon roll. Då konkur­rerar man med låglö­ne­länder. Den konkur­rensen slutar först när lönen är noll.

DET FINNS MÅNGA SÄTT ATT SKAPA EFFEKTIVITET

Konkur­rens­kraft kan skapas på många sätt, men verktygen som används är ofta begränsade.

– Den största utmaningen i finskt arbetsliv är tanken att effek­ti­vitet går före allt annat. Det är en grym tankemodell.

Att satsa på ork i arbetet skapar också effek­ti­vitet. För hela samhället är det viktigt att arbete inte sliter ut människor.

– Frågan om arbets­kar­riärer är mycket viktig. Arbets­tiden är en stor faktor när man vill att människor ska förbli arbetsföra och motiverade.

Att piska, hota och skrämma ger sällan goda resultat.

Förkortad eller flexibel arbetstid som individen själv kan påverka kan också vara en attrak­tions­faktor för företag. Det lönar sig att ta vara på goda medarbetare.

– Av konkur­rensskäl är det klokt att agera så att man får ut det bästa ur människor. Att piska, hota och skrämma ger sällan goda resultat.

PRINCIPIELLT MOTSTÅND

Försöken med sex timmars arbetsdag inom industrin på 1990-talet funge­rade ofta väl.

– När person­alen var invol­verad i att utforma försöken på ett fiffigt sätt blev resul­taten mycket goda, säger Antila.

På senare tid har det även i offent­lig­heten disku­te­rats om tillför­lit­lig­heten i forsk­ningen kring försök i olika länder. Det är svårt att bevisa effek­terna av arbetstid på ett generellt plan.

– Det finns inget trick som kan bevisa att effekten alltid är densamma.

Försöken med förkortad arbetstid i Finland på 1990-talet blev inte långva­riga. Antila påminner om att arbets­gi­var­si­dans attityd också bidrog till att försöken rann ut i sanden.

– En orsak var arbets­gi­varför­bun­dens princi­piella motstånd.

”VI SKULLE KUNNA VÄRNA OM NUVARANDE ARBETSTID”

Lunch­pauser och kaffe­raster och ett rimligt arbets­tempo är viktiga kompo­nenter när man talar om belast­ning. Förkortad arbetstid kan gå förlorad om tempot samti­digt ökar och belast­ningen växer.

Annina Ropponen, forsk­nings­pro­fessor vid Arbetshäl­soins­ti­tutet, bedömer att faktorer som påverkar arbets­be­last­ning är välkända i Finland.

– Vi har den fördelen att arbetars­kydds­lagen föres­kriver att arbets­gi­varen har skyldighet att bedöma arbets­be­last­ningen, säger Ropponen.

Arbets­tids­lagen och kollek­ti­vav­talen styr hur arbets­tiden organi­seras på arbetsplatsen. Lokala arran­ge­mang varierar till exempel inom industrin, men arbets­tids­mo­del­lerna är i stort sett rimligt utformade.

– På det stora hela används regel­bundna skift där skiften roterar framåt.

I framåt­ro­te­rande skift­system börjar man med morgons­kift, går vidare till kvälls- och natts­kift, och därefter följer en ledig period.

För arbets­ta­ga­rens belast­ning är det viktigt att skiften passar in i det övriga livspusslet. Det finns i princip goda möjlig­heter till flexibilitet.

– Det finns ingen heltäc­kande kunskap om hur de här behoven möts. Forsk­ningen visar att ju mindre arbetsplatsen är, desto färre möjlig­heter till flexi­bi­litet finns, säger Ropponen.

Ofta är behovet av flexi­bi­litet kopplat till förän­drade livssi­tua­tioner, som när ett barn börjar första klass – då är behovet inte permanent.

– Även om möjlig­heten till flexi­bi­litet bara är tillfällig, kan den ha stor betydelse.

RISK FÖR TAJTA ARBETSTDAGAR

Anniina Ropponen förhåller sig försik­tigt till en allmän förkort­ning av arbetstiden.

– I försök med fyrada­gars arbets­vecka har forsk­ning visat att när antalet arbets­dagar minskar, tenderar arbets­da­garna att bli längre och mer inten­siva. Om en extra ledig dag måste användas för återhämt­ning motsvarar det inte tanken att man arbetar effek­ti­vare på kortare tid, säger Ropponen.

Att förkorta arbets­tiden är inte ändå en fulls­tändig utopi. Utopin ligger i att det skulle vara en universallösning.

När antalet arbets­dagar minskar, tenderar arbets­da­garna att bli längre.

I Finland genomfördes under 1990-talet relativt omfat­tande försök med förkortad arbetstid, men långsik­tiga och noggrant uppföljda försök blev inte kvar.

– Försöken är populära åtmins­tone i början, men det finns inga bevis för vad som händer efter flera år.

LÖNAR SIG ATT TESTA

I dagens arbetsliv finns många metoder som minskar belast­ningen och som inte bör överges.

– I den finska arbets­kul­turen och under en vanlig arbetsdag ingår att man äter varm lunch och har kaffe­paus på efter­mid­dagen. Oavsett vilken typ av koncent­ra­tionsk­rä­vande arbete det är, är pauserna oerhört viktiga.

Finlän­dare arbetar i genoms­nitt 37–38 timmar per vecka. I europeisk jämfö­relse tillhör vi den tredjedel som arbetar kortast arbetsveckor.

Att förkorta arbets­tiden är inte en fulls­tändig utopi. 

– I Finland är vi i ett bra läge. Vi kunde värna om den nuvarande arbets­tiden, eftersom den är måttlig och inte ökar hälso­risker eller välfärds­problem, säger Ropponen.

Även om helhets­bilden är god, bör man inte sluta att testa nya lösningar.

– Att förkorta arbets­tiden är inte en fulls­tändig utopi. Utopin ligger i att det skulle vara en univer­sal­lös­ning. Det finns goda erfaren­heter från enskilda, noggrant plane­rade försök.