På svenska
Regeringen vill vända upp och ner på lokala avtal – kan leda till 20 000 mindre i årslön
Regeringen vill ändra på reglerna kring lokala avtal på ett sätt som förvränger konkurrensen. Risken finns att det i fortsättningen betalas ut årslöner som krympt med tusentals euro från nuläget.
Lokala avtal hör till vardagen på många arbetsplatser inom teknologiindustrin, men nu är hotas de av en kris. Petteri Orpos regering vill utöka rätten till att ingå lokala avtal på arbetsplatsen till företag som inte är organiserade i ett arbetsgivarförbund. Det har inte varit möjligt fram till nu.
Dessutom innehåller regeringens lagmotion att icke-organiserade arbetsgivare skulle kunna göra upp lokala avtal med ett förtroendeombud (i stället för en utbildad förtroendeman) eller personalen om det på arbetsplatsen inte finns ett kollektivavtalsenligt alternativt förhandlingssystem där balansen tryggas om det inte finns en så kallad personalrepresentant på arbetsplatsen.
Ett bra lokalt avtal kännetecknas av att båda parter upplever att de får något ut av avtalet.
På icke-organiserade arbetsplatser blir det speciellt jobbigt då regeringens förslag bygger på att på arbetsplatser där man i enlighet med det allmänbindande avtalet i branschen valt en förtroendeman skulle denne endast representera de arbetstagare som deltagit i väljandet av hen.
Regeringen vill också att man i fortsättningen skulle inom ramen för företagsspecifika kollektivavtal skulle kunna avvika från normerna i arbetslagstiftningen på samma sätt som det nu är möjligt att göra inom ramen för kollektivavtal som arbetsgivarorganisationen och facket förhandlat om.
Industrifacket och hela den FFC-anslutna fackföreningsrörelsen har motsatt sig att lokala avtalandet utvidgas på det här sättet.
Skrivningarna hittade ändå sin plats på regeringsprogrammets sidor då regeringen Orpo-Purra-Henriksson stegade fram med ett färdigt regeringsprogram från Ständerhuset.
Under de utmarscher och politiska strejker som ägt rum under det senaste halvåret under parollen Vägande skäl har kritiken mot den här typen av så kallat lokalt avtalande legat i centrum.
FLERA DECENNIER AV LOKALA AVTAL
Det är viktigt att komma ihåg att själva fenomenet, lokala avtal, att avtala om något på arbetsplatsen, inte orsakat gräl. Inom teknologiindustrin har lokala avtal förekommit sedan 1994, berättar Kari Lähteenmäki, avtalschef för teknologisektorn på Industrifacket.
– Då skrivningar om lokala avtal infördes i kollektivavtalen ville man att det skulle skapa mer flexibilitet på arbetsplatserna. Målet var att man skulle kunna avtala om någon fråga på arbetsplatsen på ett annat sätt än vad som stod i kollektivavtalet, berättar Lähteenmäki.
– Ett bra lokalt avtal kännetecknas av att båda parter upplever att de får något ut av avtalet, fortsätter han.
Enligt Lähteenmäki förekommer det mycket lokala avtal i företag inom teknologiindustrin. Det kan till och med hända att det görs upp lokala avtal utan att man ens egentligen vet om det.
Då skrivningar om lokala avtal infördes i kollektivavtalen ville man att det skulle skapa mer flexibilitet på arbetsplatserna.
– Till exempel när det kommer till utjämningstilläggen gör många arbetsgivare så att de betalar ut tilläggen då de anställda är lediga. Enligt kollektivavtalet borde man betala ut tilläggen varje löneperiod om inte man avtalat om det på ett annat sätt. I företaget har man då någon gång kommit överens om det här och det följs fortfarande trots att man inte skrivit ner det.
Utjämningstillägg är ersättningar som betalas ut då arbetstiden utjämnas till den genomsnittliga veckovisa arbetstiden. Det har att göra med det som i folkmun kallas ”pekkasdagar”, som är avlönade lediga dagar som uppstår på grund av utjämnandet av arbetstiden.
I en del företag tar man vara på möjligheten att ingå lokala avtal regelbundet och i stor utsträckning. Arbetsgivare och huvudförtroendemannen kan till exempel avtala om flex i arbetstiderna då situationen i produktionen varierar.
Det kan handla om stora beställningar eller ”lugnare perioder” som förekommer ofta under en viss tidsperiod.
Lähteenmäki säger att det sällan förekommer lokala avtal där arbetsgivaren medvetet gått in för att försöka skära i de anställdas löner.
– Bägge parter förstår att det inte är vettigt att göra den typen av avtal och att sådana avtal inte kommer att hålla. Man kan alltid säga upp lokala avtal.
RISK FÖR FÖRVRÄNGD KONKURRENS?
Lähteenmäki vill föra fram att då avtalsparterna på arbetsplatsen, arbetsgivaren och huvudförtroendemannen, är erfarna och utbildade så leder det till balanserade och rättvisa lokala avtal.
Då regeringen vill öka befogenheterna till lokala avtal till icke-organiserade företag kan det leda till situationer där den ena parten försöker dra nytta av att den andras okunskap. Eftersom regeringen inte har för avsikt att öka på resurserna till övervakningen av avtal så leder det till att den svagare avtalsparten får ensam lida av konsekvenserna. Oftast rör det sig om arbetstagarna.
Om lokalt avtalande utökas på det sätt som regeringen planerat kommer det också att ha en stor inverkan på företagens möjligheter till att konkurrera på den inhemska marknaden.
Kari Lähteenmäki har räknat ut med hurdana lönekostnader ett företag skulle kunna utföra arbete inom teknologiindustrin i Finland, om företaget använde sig av den flexibilitet som finns inskriven i kollektivavtalet.
Uträkningarna gäller för det lokalt avtalade lönesystemet och arbetstidsförlängning.
Ett utländskt företaget kan genom ett eget lönesystem få en omfattande konkurrensfördel i jämförelse med inhemska företag.
Lönesystemet enligt kollektivavtalet bygger på nio steg enligt kravnivån på arbetet samt individuell lönedel. Enligt avtalet får man lokalt införa ett eget lönesystem så länge det finns åtminstone tre nivåer och den lägsta timlönen på den lägsta nivån är 10,02 euro plus en personlig lönedel på fem procent. Det inneär en lägsta lön på 10,52 euro per timme.
– Skillnaden är att i lönesystem som det finns ett lokalt avtal om finns det inget krav på att bestämma en arbetstagares kompetensnivå förutom när det gäller den lägsta nivån i lönesystemet, säger Lähteenmäki.
I Lähteenmäkis exempel har arbetsgivaren gått in för ett lönesystem i tre steg. Den lägsta nivån är enligt kollektivavtalet 10,52 euro i timmen. Dessvärre stiger lönen på följande steg bara med en euro. Ingen personlig lönedel betalas heller ut till arbetstagaren.
I den här kalkylen får en anställd 6 000 euro mindre per år jämfört med medellönen enligt det lönesystem som står skrivet i kollektivavtalet – och där man inte gått in för ett lokalt avtalat lönesystem.
Skillnaden blir nästan 15 000 euro per år om man gör jämförelsen mellan de anställda som jobbar på den högsta kravnivån.
FÖRLÄNGD ARBETSTID ÖKAR PÅ LÖNESKILLNADERNA
Skillnaderna blir ännu större om arbetsgivaren går in för att använda sig av möjligheten till i lokala avtal gällande ersättning för helgarbete och arbetstid per vecka.
Enligt kollektivavtalet kan man avtala om de så kallade ”pekkasdagarna” 100 timmar och söckenhelgerna 72 timmar till arbetstid. I praktiken betyder det att de här timmarna utgör ordinarie arbetstid. I andra fall skulle det röra sig om ledighet eller övertid.
I kalkylen har Lähteenmäki använt sig av en situation där båda anställda jobbar lika många timmar. Den ena jobbar endast inom ramen för ordinarie arbetstid eftersom man avtalat om det lokalt. Den andra jobbar samma arbetstid, men enligt teknologiindustrins kollektivavtal.
Den anställda som får minimilön enligt det lokala avtalet får mindre i lön. Den största skillnaden gäller för jobb inom den högsta kravnivån där skillnaden blir på årsnivå nästan 20 000 euro.
– Det är klart att om ett utländskt företag gör ett erbjudande där duktiga proffs jobbar för 40 procent mindre än i det inhemska företagets erbjudande, så är det klart att det utländska företaget får jobbet, säger Lähteenmäki.
Det är klart att trycket på inhemska arbetstagares löner också stiger om finländska företag förlorar i konkurrensen mot utländska företag på grund av förändringen i systemet. I nuläget är det så gott som omöjligt för ett inhemskt företag att sänka lönerna.
Förutom lönesystem och arbetstidsförlängning kan löneskillnaderna öka till exempel genom lokala avtal om tillägg för övertid eller kostnader som gäller kommenderingsarbete.
– Hotet i alla dessa förändringar är att arbetsgivaren utnyttjar situationen och börjar göra upp lokala avtal med personer som inte förstår sig på anställningsvillkor. På det sättet får arbetsgivaren en osund konkurrensfördel i jämförelse med andra, säger Lähteenmäki avslutningsvis.
