Espoo 26.4.2021. Niklas Wahlroos, Caverion, työskentelee Fortum Suomenojan voimalaitoksella. Foto: Patrik Lindström

Niklas Wahlroos arbets­bes­kriv­ning är kort men varie­rande: ”Jag gör allt som inte elekt­ri­kerna gör”

Borgåbon Niklas Wahlroos jobb är att se till att kraft­verk och andra industrian­lägg­ningar hålls i skick. Det är ett jobb som inneburit såväl översätt­ning­supp­drag i Sverige som underhåll på kärnkraft­verket i Lovisa. 

7.6.2021

Fortums kraft­vär­me­verk i Finno i Esbo är borgåbon Niklas Wahlroos arbetsplats den här veckan. Med kraft­värme avses den energi­teknik som gör det möjligt att samti­digt producera elekt­ricitet och fjärr­värme med hög verkningsgrad.

Det på 1970-talet invigda kraft­verket har genomgått omfat­tande förändringar under de senaste åren. En stenkols­panna lades ner i fjol som en del av målet att minska på utsläppen i fjärr­vär­me­pro­duk­tionen fram till 2025.

Inget för höjdrädda. Under samma arbetsdag kan Wahlroos jobba på 50 meters höjd med utsikt över havet – eller under jorden.

Men än så länge är det i gång och i pannorna skapas fjärr­värme för runt 200 000 hushåll i Esbo, Grankulla och Kyrks­lätt. Det är Wahlroos arbets­gi­vare Caverion som sköter om underhållet på kraftverket.

– Ibland är det större jobb och i mellan är det mindre. Ofta handlar det om att göra underhåll på så att de inte går sönder då processen är igång, för då blir det dyrt. I de här kraft­verken är det ofta frågan om aska och kol och annat som sliter hårt på maskinerna.

”Det som känne­tecknar det här jobbet är att man blir smutsig”, säger Niklas Wahlroos.

Det handlar om mekaniskt underhåll och förebyg­gande service. Att lappa, svetsa, serva, underhålla, och ibland vänta på reservdelar.

– Egent­ligen gör jag allt som ”strukarna”, eller elekt­ri­kerna, inte gör.

Och det är inte så lite det.

SNUBBLADE IN I BRANSCHEN

Det är egent­ligen av en slump som det blev så att Wahlroos började jobba med mekaniskt underhåll och teknisk service för fem år sedan.

– Jag är ju egent­ligen husbyg­gare och snickare till utbild­ningen, det har inte mycket att göra med det här. Men man lär ju sig på jobbet, säger Wahlroos.

Wahlroos jobbar i regel några veckor  i taget på samma ställe. Ofta blir det kraft­verk men han har också skött underhåll på Fazers fabrik i Vanda.

Han bodde med sin flickvän i Åbo där hon stude­rade. Wahlroos började se sig om efter arbete och svarade på en annons där en hyres­firma sökte arbetare till ett rivnings­jobb på en månad.

Det gick som det ibland går och den ena månaden blev två, sedan tre och till sist blev Wahlroos erbjuden anställ­ning på Maint­partner, som företaget då fortfa­rande hette.

Caverion köpte upp Maint­part­ners verksamhet i Finland, Estland och Polen för två år sedan.

Ungefär vid samma tidpunkt flyttade också Wahlroos tillbaka till Nyland och blev en del av teamet där. Själva enheten ligger i Vanda, men där har han knappt satt sin fot under den senaste tiden.

–  Jag är ju egent­ligen husbyg­gare och snickare till utbild­ningen, det har inte mycket att göra med det här. Men man lär ju sig på jobbet. 

I hans team jobbar runt 10 personer. De jobbar för det mesta i par, men den här veckan kör Wahlroos solo på grund av att arbets­kom­pisen är på semester.

– Den vikti­gaste orsaken till att man ska vara två är säker­heten. Det kan vara till exempel att den ena vaktar luckan då den andra jobbar inne i en cistern. Om något händer så kan det vara svårt att ta sig ut. Därför är vi två.

En annan grej som kräver att arbetars­kyddet fungerar till max är hetar­beten, till exempel svets­ning eller lödning.

– Men här är brandrisken väldigt liten, intygar han.

Här finns allt som kan tänkas behövas på jobbet. Den person­liga verktygslådan modell större följer alltid med till följande arbetsplats.

RESER RUNT

Tjugo­femå­ringen Wahlroos pendlar till jobbet från Borgå där han bor med sambo och hund. Det blir 700 kilometer i veckan för tillfället. Även på jobbet är han ofta på resande fot.

I dagens läge jobbar han framför allt på kraft­verk och industrian­lägg­ningar i Nyland. Tidigare, då han hade Reso i Åbotrakten som hemmabas, var det inte ovanligt att jobbet krävde också längre vistelser i Sverige.

– Det längsta har varit tre månader i Eskils­tuna. Till en början var jag tolk när de behövde någon som kunde svenska. Det gjorde jag i två veckor, ett ganska lätt jobb, minns Wahlroos.

I regel jobbar han ändå några veckor eller en månad på ett och samma ställe innan det blir dags för flytt, men det finns undantag.

– Då det är services­topp på kärnkraft­verket i Lovisa brukar det ta tre månader. Där har jag varit två gånger, berättar Wahlroos.

Wahlroos har också kommit in i den fackliga svängen då han valdes till vice förtroen­deman. Han har tills­vi­dare deltagit i ett inledande tillfälle för förtroen­demän som ordnades över nätet på grund de begräns­ningar som kampen mot corona­pan­demin innebär.

CORONATIDEN INTE SÅ SPECIELL

Wahlroos berättar att corona­pan­demin ändå på det stora hela inte märkts av på jobbet, förutom då i form av näs- och munskydden som ibland gör att skyddsglasen immar till.

– Det är ofta stora enheter och det finns gott om rum för alla att hålla avstånd. Inte är det någon rusning precis i matsalen heller, berättar han.

Bilen är ett av de vikti­gaste arbets­reds­kapen. Speciellt för dem som jourar och rycker ut vid behov.  Wahlroos rör sig för det mesta ändå med egen bil.

Snart börjar Wahlroos jobb i kraft­verket i Esbo vara över för den här gången.

Nästa anhalt finns högst antagligen i Ingå. Där väntar ett arbete i tunnlar under jorden, där det kan vara si och så med mobilsignal.

– Man måste fara dit arbetet finns, avslutar Wahlroos.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO PATRIK LINDSTRÖM