Espoo 26.4.2021. Niklas Wahlroos, Caverion, työskentelee Fortum Suomenojan voimalaitoksella. Foto: Patrik Lindström

Niklas Wahl­roos arbets­bes­kriv­ning är kort men varie­rande: ”Jag gör allt som inte elekt­ri­kerna gör”

Borgå­bon Niklas Wahl­roos jobb är att se till att kraft­verk och andra industrian­lägg­nin­gar hålls i skick. Det är ett jobb som inne­bu­rit såväl över­sätt­ning­supp­drag i Sverige som underhåll på kärn­kraft­ver­ket i Lovisa. 

7.6.2021

Fortums kraft­vär­me­verk i Finno i Esbo är borgå­bon Niklas Wahl­roos arbetsplats den här veckan. Med kraft­värme avses den ener­gi­tek­nik som gör det möjligt att samti­digt producera elekt­rici­tet och fjärr­värme med hög verkningsgrad.

Det på 1970-talet invigda kraft­ver­ket har genomgått omfat­tande förändrin­gar under de senaste åren. En sten­kols­panna lades ner i fjol som en del av målet att minska på utsläp­pen i fjärr­vär­me­pro­duk­tio­nen fram till 2025.

Inget för höjdrädda. Under samma arbets­dag kan Wahl­roos jobba på 50 meters höjd med utsikt över havet – eller under jorden.

Men än så länge är det i gång och i pannorna skapas fjärr­värme för runt 200 000 hushåll i Esbo, Gran­kulla och Kyrks­lätt. Det är Wahl­roos arbets­gi­vare Cave­rion som sköter om underhål­let på kraftverket.

– Ibland är det större jobb och i mellan är det mindre. Ofta hand­lar det om att göra underhåll på så att de inte går sönder då proces­sen är igång, för då blir det dyrt. I de här kraft­ver­ken är det ofta frågan om aska och kol och annat som sliter hårt på maskinerna.

”Det som känne­teck­nar det här jobbet är att man blir smut­sig”, säger Niklas Wahlroos.

Det hand­lar om meka­niskt underhåll och före­byg­gande service. Att lappa, svetsa, serva, underhålla, och ibland vänta på reservdelar.

– Egent­li­gen gör jag allt som ”stru­karna”, eller elekt­ri­kerna, inte gör.

Och det är inte så lite det.

SNUBBLADE IN I BRANSCHEN

Det är egent­li­gen av en slump som det blev så att Wahl­roos började jobba med meka­niskt underhåll och teknisk service för fem år sedan.

– Jag är ju egent­li­gen husbyg­gare och snic­kare till utbild­nin­gen, det har inte mycket att göra med det här. Men man lär ju sig på jobbet, säger Wahlroos.

Wahl­roos jobbar i regel några veckor  i taget på samma ställe. Ofta blir det kraft­verk men han har också skött underhåll på Fazers fabrik i Vanda.

Han bodde med sin flic­kvän i Åbo där hon stude­rade. Wahl­roos började se sig om efter arbete och svarade på en annons där en hyres­firma sökte arbe­tare till ett rivnings­jobb på en månad.

Det gick som det ibland går och den ena måna­den blev två, sedan tre och till sist blev Wahl­roos erbju­den anställ­ning på Maint­part­ner, som före­ta­get då fort­fa­rande hette.

Cave­rion köpte upp Maint­part­ners verk­sam­het i Finland, Estland och Polen för två år sedan.

Ungefär vid samma tidpunkt flyt­tade också Wahl­roos till­baka till Nyland och blev en del av teamet där. Själva enhe­ten ligger i Vanda, men där har han knappt satt sin fot under den senaste tiden.

–  Jag är ju egent­li­gen husbyg­gare och snic­kare till utbild­nin­gen, det har inte mycket att göra med det här. Men man lär ju sig på jobbet. 

I hans team jobbar runt 10 perso­ner. De jobbar för det mesta i par, men den här veckan kör Wahl­roos solo på grund av att arbets­kom­pi­sen är på semester.

– Den vikti­gaste orsa­ken till att man ska vara två är säker­he­ten. Det kan vara till exem­pel att den ena vaktar luckan då den andra jobbar inne i en cistern. Om något händer så kan det vara svårt att ta sig ut. Därför är vi två.

En annan grej som kräver att arbe­tars­kyd­det funge­rar till max är hetar­be­ten, till exem­pel svets­ning eller lödning.

– Men här är brandris­ken väldigt liten, inty­gar han.

Här finns allt som kan tänkas behö­vas på jobbet. Den person­liga verk­tygslå­dan modell större följer alltid med till följande arbetsplats.

RESER RUNT

Tjugo­femå­rin­gen Wahl­roos pend­lar till jobbet från Borgå där han bor med sambo och hund. Det blir 700 kilo­me­ter i veckan för tillfäl­let. Även på jobbet är han ofta på resande fot.

I dagens läge jobbar han framför allt på kraft­verk och industrian­lägg­nin­gar i Nyland. Tidi­gare, då han hade Reso i Åbot­rak­ten som hemma­bas, var det inte ovan­ligt att jobbet krävde också längre vistel­ser i Sverige.

– Det längsta har varit tre måna­der i Eskils­tuna. Till en början var jag tolk när de behövde någon som kunde svenska. Det gjorde jag i två veckor, ett ganska lätt jobb, minns Wahlroos.

I regel jobbar han ändå några veckor eller en månad på ett och samma ställe innan det blir dags för flytt, men det finns undantag.

– Då det är services­topp på kärn­kraft­ver­ket i Lovisa brukar det ta tre måna­der. Där har jag varit två gånger, berät­tar Wahlroos.

Wahl­roos har också kommit in i den fackliga svän­gen då han valdes till vice fört­roen­de­man. Han har tills­vi­dare delta­git i ett inle­dande tillfälle för fört­roen­de­män som ordna­des över nätet på grund de begräns­nin­gar som kampen mot coro­na­pan­de­min innebär.

CORONATIDEN INTE SÅ SPECIELL

Wahl­roos berät­tar att coro­na­pan­de­min ändå på det stora hela inte märkts av på jobbet, föru­tom då i form av näs- och muns­kyd­den som ibland gör att skyddsgla­sen immar till.

– Det är ofta stora enhe­ter och det finns gott om rum för alla att hålla avstånd. Inte är det någon rusning precis i mats­alen heller, berät­tar han.

Bilen är ett av de vikti­gaste arbets­reds­ka­pen. Speciellt för dem som jourar och rycker ut vid behov.  Wahl­roos rör sig för det mesta ändå med egen bil.

Snart börjar Wahl­roos jobb i kraft­ver­ket i Esbo vara över för den här gången.

Nästa anhalt finns högst antagli­gen i Ingå. Där väntar ett arbete i tunn­lar under jorden, där det kan vara si och så med mobilsignal.

– Man måste fara dit arbe­tet finns, avslu­tar Wahlroos.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO PATRIK LINDSTRÖM