STREJK 9.–11.12: Huvudfört­roen­de­mannen på Nestes raffi­na­deri i Borgå:”De försöker få facket på knä”

Arbets­gi­varnas hårda krav på försäm­ringar och brist på förhand­lings­vilja har lett till att man på Nestes raffi­na­deri i Sköldvik i Borgå har börjat förbe­reda sig på strejk, säger huvudfört­roen­deman Sami Ryynänen. Han har själv erfarenhet av höstens förhand­lingar då han suttit vid kemisek­torns förhandlingsbord.

SAMI RYYNÄNEN
Huvudfört­roen­deman
Neste Oyj, Borgå
Styrel­se­medlem i Industrifacket

Om ett avtal inte nås före den 9 december kommer runt 1 000 anställda vid Nestes raffi­na­de­rier i Borgå och Nådendal att gå i strejk.

– Här på raffi­na­de­riet i Borgå har vi börjat förbe­reda oss på strejk och vi förhåller oss till det på så sätt att det kommer att bli av, säger Ryynänen.

Förhand­lin­garna inom kemibranschen avbröts, efter att arbets­gi­varna stod fast vid kravet på att arbets­gi­varna inte längre skulle uppbära medlem­sav­gifter. Efter det har läget stått stilla.

Enligt Ryynänen är kampviljan på topp och i Sköldvik finns det motiva­tion att gå ut i strejk.

– Folk är beredda på att kämpa för att vi ska få bort alla försag på försäm­ringar som  arbets­gi­var­sidan har presen­terat i förhand­lin­garna, säger Ryynänen.

SLÅR HÅRT MOT NESTE

Enligt Ryynänen kommer följderna av strejken att vara omfat­tande, för Nestes del rent av enorma.

– Om vi ser på de beslu­tande organen inom Kemiin­dustrin, så sitter där repre­sen­tanter för Neste. De har varit med och besluta om och stöda arbets­gi­var­si­dans krav inför förhand­lin­garna. Kanske strejken då ska påverka även Neste, säger Ryynänen.

Målet med strejken är att sätta ett stopp för arbets­gi­va­rens krav på försäm­ringar, anser Ryynänen.

– Jag anser att arbets­gi­varna visar sina kort i samband med frågan om medlem­sav­gif­terna. De blottar det långsik­tiga målet, som är att få facket ner på knä.

– De talar varmt om lokala avtal men vill samti­digt försvaga förtroen­de­man­nens ställ­ning och utöka arbets­gi­va­rens direk­tions­rätt i kollek­ti­vav­talen. De vill att kollek­ti­vav­talet blir en maximi­nivå och att man bara kan avtala lokalt om sådant som är under den nivå som står i kollek­ti­vav­talet. Det låter som  Sipiläs lagpaket.

– Nu försöker de få igenom samma saker genom kollek­ti­vav­talsför­hand­lin­garna, säger Ryynänen.

ARBETSTAGARNA HAR INGA SKYHÖGA KRAV

Gällande substansfrågor, eller de så kallade texterna i kollek­ti­vav­talet, har arbets­ta­garna inte några stora förvänt­ningar, enligt Ryynänen.

– Vi koncent­rerar oss på att få bort 24 ”kikytimmar” och samti­digt få en rimlig lönehöj­ning, som försvarar arbets­ta­garnas köpkraft och lite förbättrar den. I jämfö­relse med våra konkur­rent­länder är inte våra målsätt­ningar gällande löneför­höj­ningar på något sätt orimliga.

I grann­landet Sverige har facken inom industrin gått ut med ett gemen­samt lönekrav på 3,0 procent inför avtals­rö­relsen 2020.

Ryynänen som själv deltagit i förhand­lin­garna anser att arbets­gi­va­rens verksamhet känne­teck­nats av en ovilja att förhandla.

– I offent­lig­heten babblas det om att Kemiin­dustrin skulle ha velat förhandla fram en lösning. Det borde ha synats också i förhand­lings­borden. De höll fast med tänder och klor vid alla sina förslag. Inte fanns där riktigt förut­sätt­ningar för att nå ett avtal.

För kemibranschernas del börjar tiden löpa ut. Tekno­lo­giin­dustrin har varit i ett avtals­löst tillstånd sedan slutet av oktober.

– Vi har en vecka kvar i kemisek­torns förhand­lings­bord. Vi har fortfa­rande arbets­fred och ett giltigt kollek­ti­vavtal. Alltid kan det ju hända ett mirakel, men just nu verkar det inte så, säger Ryynänen.

TEXT JARI ISOKORPI
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS