”Vi var ett tufft gäng” – När den anrika låsfabriken i Björkboda lades ner måste de anställda tänka om

Hur har det gått för de anställda vid Abloys låsfabrik i Björkboda som lades ner efter tio år av mörka moln och hot? Jobb finns men inte nödvändigtvis längre på hemön.

augusti 2019

Abloy Oy har slutfört samarbetsförhandlingarna som inleddes i oktober 2017 för enheten i Björkboda på Kimitoön. Produktionen och logistikfunktionerna koncentreras till Joensuu. Personalminskningarna gäller hela enhetens personal.

Pressmeddelandet om avslutandet av mer än 270 år av industriell produktion i Björkboda publicerades på eftermiddagen den 12 februari.

Beskedet kom inte direkt som en nyhet för de anställda. Fabriken hade varit hotad senast 2010 och 2014. Personalstyrkan hade redan krympt genom tidigare uppsägningar och pensioneringar.

Den sista fastanställnigen gjordes för tio år sedan och investeringarna i själva fabriksbyggnaden hade legat på is i flera år.

Huvudförtroendeman Kenneth Lindblom hör till de sista som lämnade fabriken bakom sig.

Född och uppväxt i byn började han jobba på låsfabriken år 1971. Tillsammans blev det 46 år. Det är dock inte rekord inom släkten.

– Det blev inte lika många år på jobbet som för farsan, han var 52 år på fabriken, säger Lindblom.

Då Lindbloms dotter jobbade en tid på fabriken var hon den femte generationen som jobbat med lås.

– Det var kanske lite annat på den tiden då jag började, när det fanns mer av den gamla patronandan kvar. Det blev lätt så att man jobbade här, när man är uppväxt i byn, säger Lindblom.

– Inte var det meningen att jag skulle bli huvudförtroendeman, men det bara blev så. Jag hade hand om arbetarskyddet i 30 år, och huvudförtroendeman var jag i minst 10 år.

Björkboda bruk gjordes om till ett aktiebolag år 1904.

Tina Granberg var själv heller inte den första i sin släkt på låsfabriken i Björkboda. Mamma och syster har båda jobbat på fabriken. Hon hade inga planer på anställning på fabriken men det blev 21 år.

Både Lindblom och Granberg minns den sociala biten på det tidigare jobbet med värme.

– Man visste precis hur den och den var, säger Granberg.

– Ibland visste man kanske lite för mycket om varandra också, tillägger Lindblom med ett skratt.

Då det slutliga beslutet om nedläggningen kom handlade det kanske om en lättnad för de anställda även om orsakerna bakom nedläggningen grämde.

– Det är som vi har talat med gänget. Det skulle ha funnits mera förståelse för beslutet om fabriken skulle ha gått på minus men det var plus hela vägen under de sista 10-15 åren, säger Lindblom.

Bodagänget hade förgäves försökt få koncernledningen att inse fördelarna med fabriken på Kimitoön, till exempel närheten till flera olika hamnar och det faktum att det fanns duktig och erfaren personal. Arbetskarriärerna hade i regel varit långa.

– Det fanns en stress kring vems tur det är nu att få gå, säger Granberg.

Det är kanske en handfull som inte hittat jobb

Eftersom alla visste åt vilket håll det lutade för fabrikens del fanns det också en känsla av att man satt i samma båt.

– Tröskeln mellan ledning och verkstadsgolvet fanns nog egentligen inte, speciellt under de sista åren, säger Lindblom.

EN HANDFULL FORTFARANDE UTAN JOBB

Då det slutliga nedläggningsbeslutet kom låg personalstyrkan på runt 50 anställda.

Koncernledningen i Finland erbjöd jobb för 28 personer i Joensuu,  närmare 600 kilometer från Kimitoön. Endast en anställd nappade på erbjudandet att flytta till norra Karelen – för att återvända till Kimitoön efter en tid.

Endast en nappade på erbjudandet att flytta till norra Karelen

På det stora hela kan man säga att de tidigare anställda har hittat bra med jobb. Hydraulikfirman Wipro i Bjärnå, sylt- och safttillverkaren Meritalo i Salo, tegelfabriken i Mjösund, fiskfabriken Salmonfarm i Kasnäs. Det är bland annat inom de här företagen Björkbodagänget hittat sig själva. Det sneglas också på Valmet Automotives batterifabrik i Salo.

– Det är kanske en handfull som inte hittat jobb. Själv börjar jag ha åldern inne, säger Lindblom.

Det är bland annat jordgubbsodling som håller den tidigare huvudförtroendemannen sysselsatt.

– Konstigt hur man hade tid med allt möjligt då man jobbade, men nu räcker inte tiden till.

HISTORIA FRÅN 1732

Det var Mikael Hising som grundade ett järnbruk vid Björkboda träsk år 1732.

Han lät bygga en smedja vid stranden av Björkboda fors. Orsaken bakom valet av ställe var att vattenkraften i Dalsbruk inte var tillräcklig för stångjärnssmide.

Familjen Frisk tog senare över företaget och ägde företaget i flera tiotals år före Wärtsilä år 1977 moderniserade fabriken. På taket står fortfarande Abloy som ett minne av den sista ägaren, koncernen ASSA Abloy.

Tillverkningen av lås och nycklar kom igång mot slutet av 1800-talet efter att Björkboda bruk köpts upp av målarmästare Ulrik Palmu från Helsingfors. Han hämtade låssmeder från Eskilstuna i Sverige för att gå in för att producera lås.

Levande historia 2017

På 1950-talet jobbade runt 250 personer vid fabriken. Antalet hade sjunkit till 140 vid början av 2000-talet.

Då produktionen var som störst tillverkades det mer än fyra miljoner lås per år i Björkboda.

I dagens läge finns det bara en låsfabrik kvar i Finland då Abloy koncentrerat hela verksamheten till Joensuu.

FRÅN LÅS TILL GLASDÖRRAR

En bit från den livligt trafikerade Åbovägen, invid en sandväg i Sagu ligger några fabrikshallar. Förutom Tina Granberg har sex andra tidigare anställda vid Abloy hittat sig här i Sagu.

Pocadel är det enskilda företag som anställt flest tidigare abloyiter, både på fabriksgolvet och på kontoret – för tillfället fem inom produktion och två på kontoret.

Granberg har jobbat här i ett år, hon var den första från bodagänget som kom hit.

Företaget tillverkar brandsäkra glasdörrar och andra glaskonstruktioner, främst för passagerarfartyg. Pocadel är ett växande exportföretag med drygt 20 anställda. Det är alltså en ansenlig del av personalstyrkan som kommit från Abloy.

Esa Fromholdt är en av dem som nuförtiden hoppar i bilen hemma i Dalsbruk om morgnarna och styr kosan mot Sagu.

– Det är glasväggar vi tillverkar här. Vi talar inte om fönster, säger Fromholdt medan han presenterar de aluminiumprofiler som utgör grunden för produkterna som läggs ihop på fabriksgolvet.

De sista fem åren i Björkboda jobbade han som testoperatör och ansvarade för verktyg. På den punkten har hans jobb ändrats en aning.

– Det räcker med en millimeter, inte tusendelsmillimeter som det blir i låstillverkningen. Låstillverkning är en specialbransch där vissa arbetsuppgifter kan vara krävande. Det här jobbet är aningen lättare, säger Fromholdt.

HAR INTE JOBBAT NÅGON ANNANSTANS

– Det är bra att folk har hittat jobb, också de som är i 60-årsåldern,trots att det pratas mycket om åldersrasism, säger Fromholdt.

Han har själv snart ett år bakom sig på nya jobbet och säger sig trivas bra. Mycket är ändå nytt för honom.

– Jag hade ju inte jobbat någon annanstans före jag kom hit.

Den senaste tidigare anställda vid låsfabriken i Björkboda, som nu hittat sig på Pocadel, är Tapani Kaaja. Han stegade in på Pocadel för bara två veckor sedan. Före det var han arbetslös i drygt tio månader – efter 43 år på låsfabriken.

Nu håller han på med att lägga ihop en gliddörr.

– Det börjar gå någorlunda. Det är bra att jag har Esa här som jag kan fråga om råd.  Något måste man göra före man har pensionen inne, säger Kaaja och skrattar.

– Visst skulle man ju ha stannat kvar på fabriken, jag hade ju bara några år kvar till pensionen. De där 10 månaderna jag var hemma gick ändå jättesnabbt. Här på jobbet går tiden ännu snabbare, fortsätter han.

Jämfört med Boda är det en ganska mansdominerad arbetsplats…och sen är det ju helt finskspråkigt

Kaaja hade fått arbetserbjudande från ett företag i Vanda, där han skulle fått liknande arbetsuppgifter som han jobbat med vid bandlinjen på Abloy.

– Då skulle jag ha varit tvungen att flytta till huvudstadsregionen och det vill jag inte, säger Kaaja som bor så gott som granne med Fromholdt i Dalsbruk.

I hallen intill hittas en till från det gamla Bodagänget. Leena Miettinen håller som bäst på med att ytbehandla och limma på en så kallad silverplåt på en brandsäker dörr.

– Jag började på låsfabriken år 1983 och han göra i praktiken allt man kunde göra där innan jag slutade, säger Miettinen.

Miettinen hade förberedd sig på att hon skulle vara tvungen att söka jobb i Salo eller Åbo, men i och med att hon fick jobb på Pocadel blev arbetsresan överkomlig.

VI HAR FÅTT ENGAGERAT FOLK

– Jag är inte glad för att fabriken i Björkboda stängde, men för oss har det varit innebar det att vi har fått engagerade arbetstagare som är vana med att jobba och har en lång erfarenhet med att jobba inom industriell produktion, säger Pocadels vd Maria Perrakoski.

För tillfället byggs det mer kryssningsfartyg än någonsin tidigare och det verkar som om det finns en efterfrågan för flera år framöver.

– Det har varit svårt satt rekrytera arbetskraft i Sagu så jag var i kontakt med huvudförtroendemannen Kenneth Lindblom i Boda och det var så det hela började, säger Perrakoski.

Tina Granberg säger att hon trivs med det  nya jobbet, men att det nog varit frågan om en omställning.

– Jämfört med Boda är det en ganska mansdominerad arbetsplats…och sen är det ju helt finskspråkigt, säger hon.

JAG HAR LÄRT MIG ATT SOVA OM MORGNARNA

För flera av de tidigare anställda på Björkboda låsfabrik har nya inneburit branschbyte. Jobben inom industrin är avsevärt färre på Kimitoön vilket lett till att flera från Bodagänget har slagit sig in på vårdbanan. Bland annat äldreomsorgen har gett tidigare anställda vid fabriken möjligheten till jobb på Kimitoön.

För Pamela Palomäki-Heinonen, som jobbade 20 år på låsfabriken, började ett nytt kapitel i arbetslivet. Efter att ha testat två olika jobb hittade hon ett jobb matbutik i Dragsfjärd. Ett jobb hon stortrivs med.

Arbetstiderna är en sak som inneburit en förändring.

– Den sista tiden på låsfabriken måste jag vakna klockan fyra för att hinna till jobbet.  Här jobbar jag mest kvällar nuförtiden. Jag har lärt mig att sova på morgonen, säger hon.

Sju år sedan slog konkursen på FN-Steel i Dalsbruk mot Kimitoön. Palomäki-Heinonen hade nyss flyttat till ”Bruket” där hennes man jobbade för FN-Steel. Tanken var att Palomäki-Heinonens man skulle cykla till jobbet medan hon tar bilen till fabriken i Björkboda. Det blev inte riktigt så.

– Tre veckor efter att vi köpt hus så kom konkursen, säger hon.

I stället fick Palomäki-Heinonen och hennes man tänka om. Senare hittade mannen jobb i Salo.

Palomäki-Heinonen tycker att det viktigaste är att ingen varit tvungen flytta från orten efter nedläggningen av lsåfabriken.

– Jag kommer nog att sakna fabriken så länge jag lever även om jag trivs jättebra med mitt nuvarande jobb, säger hon.

MINNEN OCH FRAMTIDEN

Det är lugnt i Björkboda. Det är bara en bil som kör förbi. En fastighetsförmedlare från Åbo har varit och kollat in fabriken.

På en skylt görs reklam för fotbollslaget FC Bodas hemmamatch i helgen. FC Boda som hört till toppskiktet i division 2 håller nu till i division 4 Väst.

– Förr fanns det en skola, post och butik här i byn. Nu finns det egentligen bara låsmuseum kvar, säger Granberg.

Lindblom tillägger att det också fanns två barer i byn.

Låsmuséet håller till en i byggnad som varit arbetarbostad på 1800-talet och som senare inhyst apotek och bankkontor. Där lär också finnas det sista säkerhetslåset som tillverkades i fabriken.

– De som bor här har kanske fått det lugnare, om det sen är en bra sak eller inte, säger Granberg.

Flera av husen invid fabriksbyggnaden har tidigare varit företagets personalbostäder, men i privat ägo sedan länge.

Minnen från låsfabriken lever kvar. Stormen Tapani under julhelgen 2011 är något man inte glömmer i första taget. Flera träd hade fallit  i närheten av fabriken och strömavbrott ställde till det.

– Vi kom hit och satt här i mörkret. Man var ju utan ström hemma också så här satt vi med mössorna på och smutsigt hår, säger Tina Granberg.

Vad som kommer att ske nu med den tomma fabriken är inte klart. På ön finns det gott om industrihallar som väntar på nya ägare och på att någon satsar på att hitta ny användning för dem.

– Inte är det ju så mycket man kan göra när stora koncerner bestämmer att lägga ner fabriker, men det måste jag säga att vi var nog ett tufft gäng som orkade till slutet, säger Lindblom.

TEXT JOHANNES WARIS  
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

På Instagramkontot @bjoerkbodalockfactory1732 publiceras regelbundet bilder med anknytning till Björkboda.