Kimitoön 17.6.2019. Vad hände med arbetarna på låsfabriken i Björkboda när verksamheten upphörde. Huvudförtroendeman Kenneth Lindblom och vice huvudförtroendeman Tina Granberg. Foto: Patrik Lindström

”Vi var ett tufft gäng” – När den anrika låsfa­bri­ken i Björk­boda lades ner måste de anställda tänka om

Hur har det gått för de anställda vid Abloys låsfa­brik i Björk­boda som lades ner efter tio år av mörka moln och hot? Jobb finns men inte nödvän­digt­vis längre på hemön.

augusti 2019

Abloy Oy har slutfört samar­betsför­hand­lin­garna som inled­des i okto­ber 2017 för enhe­ten i Björk­boda på Kimi­toön. Produk­tio­nen och logis­tik­funk­tio­nerna koncent­re­ras till Joen­suu. Perso­nal­minsk­nin­garna gäller hela enhe­tens personal.

Press­med­de­lan­det om avslu­tan­det av mer än 270 år av industriell produk­tion i Björk­boda publice­ra­des på efter­mid­da­gen den 12 februari.

Beske­det kom inte direkt som en nyhet för de anställda. Fabri­ken hade varit hotad senast 2010 och 2014. Perso­nals­tyr­kan hade redan krympt genom tidi­gare uppsäg­nin­gar och pensioneringar.

Den sista fastans­täll­ni­gen gjor­des för tio år sedan och inves­te­rin­garna i själva fabriks­bygg­na­den hade legat på is i flera år.

De sista av sitt slag. Vice huvudfört­roen­de­man Tina Gran­berg och vice huvudfört­roen­de­man Kenneth Lind­blom utanför fabri­ken. FOTO PATRIK LINDSTRÖM.

Huvudfört­roen­de­man Kenneth Lind­blom hör till de sista som lämnade fabri­ken bakom sig.

Född och uppväxt i byn började han jobba på låsfa­bri­ken år 1971. Till­sam­mans blev det 46 år. Det är dock inte rekord inom släkten.

– Det blev inte lika många år på jobbet som för farsan, han var 52 år på fabri­ken, säger Lindblom.

Då Lind­bloms dotter jobbade en tid på fabri­ken var hon den femte gene­ra­tio­nen som jobbat med lås.

– Det var kanske lite annat på den tiden då jag började, när det fanns mer av den gamla patro­nan­dan kvar. Det blev lätt så att man jobbade här, när man är uppväxt i byn, säger Lindblom.

– Inte var det menin­gen att jag skulle bli huvudfört­roen­de­man, men det bara blev så. Jag hade hand om arbe­tars­kyd­det i 30 år, och huvudfört­roen­de­man var jag i minst 10 år.

Björk­boda bruk gjor­des om till ett aktie­bo­lag år 1904.

Tina Gran­berg var själv heller inte den första i sin släkt på låsfa­bri­ken i Björk­boda. Mamma och syster har båda jobbat på fabri­ken. Hon hade inga planer på anställ­ning på fabri­ken men det blev 21 år.

Både Lind­blom och Gran­berg minns den sociala biten på det tidi­gare jobbet med värme.

– Man visste precis hur den och den var, säger Granberg.

– Ibland visste man kanske lite för mycket om varan­dra också, tilläg­ger Lind­blom med ett skratt.

Då produk­tio­nen gick som hetast till­ver­ka­des mer än 4 miljo­ner lås i året på fabri­ken. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Då det slut­liga beslu­tet om nedlägg­nin­gen kom hand­lade det kanske om en lätt­nad för de anställda även om orsa­kerna bakom nedlägg­nin­gen grämde.

– Det är som vi har talat med gänget. Det skulle ha funnits mera förståelse för beslu­tet om fabri­ken skulle ha gått på minus men det var plus hela vägen under de sista 10–15 åren, säger Lindblom.

Boda­gän­get hade förgä­ves försökt få koncern­led­nin­gen att inse förde­larna med fabri­ken på Kimi­toön, till exem­pel närhe­ten till flera olika hamnar och det faktum att det fanns duktig och erfa­ren perso­nal. Arbets­kar­riä­rerna hade i regel varit långa.

– Det fanns en stress kring vems tur det är nu att få gå, säger Granberg.

Det är kanske en hand­full som inte hittat jobb

Efter­som alla visste åt vilket håll det lutade för fabri­kens del fanns det också en känsla av att man satt i samma båt.

– Trös­keln mellan ledning och verks­tads­gol­vet fanns nog egent­li­gen inte, speciellt under de sista åren, säger Lindblom.

De äldsta delarna av fabriks­bygg­na­den bygg­des i början av 1920-talet. Låstill­verk­nin­gen kom i gång i Björk­boda redan på 1800-talet. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

EN HANDFULL FORTFARANDE UTAN JOBB

Då det slut­liga nedlägg­nings­bes­lu­tet kom låg perso­nals­tyr­kan på runt 50 anställda.

Koncern­led­nin­gen i Finland erbjöd jobb för 28 perso­ner i Joen­suu,  närmare 600 kilo­me­ter från Kimi­toön. Endast en anställd nappade på erbju­dan­det att flytta till norra Kare­len – för att åter­vända till Kimi­toön efter en tid.

Endast en nappade på erbju­dan­det att flytta till norra Karelen

På det stora hela kan man säga att de tidi­gare anställda har hittat bra med jobb. Hydrau­lik­fir­man Wipro i Bjärnå, sylt- och saft­till­ver­ka­ren Meri­talo i Salo, tegel­fa­bri­ken i Mjösund, fisk­fa­bri­ken Salmon­farm i Kasnäs. Det är bland annat inom de här före­ta­gen Björk­bo­da­gän­get hittat sig själva. Det sneglas också på Valmet Auto­mo­ti­ves batte­ri­fa­brik i Salo.

– Det är kanske en hand­full som inte hittat jobb. Själv börjar jag ha åldern inne, säger Lindblom.

Det är bland annat jord­gubb­sod­ling som håller den tidi­gare huvudfört­roen­de­man­nen sysselsatt.

– Kons­tigt hur man hade tid med allt möjligt då man jobbade, men nu räcker inte tiden till.

HISTORIA FRÅN 1732

Det var Mikael Hising som grun­dade ett järn­bruk vid Björk­boda träsk år 1732.

Han lät bygga en smedja vid stran­den av Björk­boda fors. Orsa­ken bakom valet av ställe var att vatten­kraf­ten i Dals­bruk inte var till­räcklig för stångjärnssmide.

Famil­jen Frisk tog senare över före­ta­get och ägde före­ta­get i flera tiotals år före Wärt­silä år 1977 moder­ni­se­rade fabri­ken. På taket står fort­fa­rande Abloy som ett minne av den sista ägaren, koncer­nen ASSA Abloy.

Till­verk­nin­gen av lås och nycklar kom igång mot slutet av 1800-talet efter att Björk­boda bruk köpts upp av målar­mäs­tare Ulrik Palmu från Helsing­fors. Han hämtade låss­me­der från Eskils­tuna i Sverige för att gå in för att producera lås.

Levande histo­ria 2017

På 1950-talet jobbade runt 250 perso­ner vid fabri­ken. Anta­let hade sjun­kit till 140 vid början av 2000-talet.

Då produk­tio­nen var som störst till­ver­ka­des det mer än fyra miljo­ner lås per år i Björkboda.

I dagens läge finns det bara en låsfa­brik kvar i Finland då Abloy koncent­re­rat hela verk­sam­he­ten till Joensuu.

FRÅN LÅS TILL GLASDÖRRAR

En bit från den livligt trafi­ke­rade Åbovä­gen, invid en sand­väg i Sagu ligger några fabriks­hal­lar. Föru­tom Tina Gran­berg har sex andra tidi­gare anställda vid Abloy hittat sig här i Sagu.

Poca­del är det enskilda före­tag som anställt flest tidi­gare ablo­yi­ter, både på fabriks­gol­vet och på konto­ret – för tillfäl­let fem inom produk­tion och två på kontoret.

Gran­berg har jobbat här i ett år, hon var den första från boda­gän­get som kom hit.

Före­ta­get till­ver­kar brand­sä­kra glas­dör­rar och andra glas­kon­struk­tio­ner, främst för passa­ge­rar­far­tyg. Poca­del är ett växande exportfö­re­tag med drygt 20 anställda. Det är alltså en ansen­lig del av perso­nals­tyr­kan som kommit från Abloy.

Esa From­holdt packar in brand­sä­kra glas­dör­rar. Tidi­gare jobbade han med ”tusen­dels­mil­li­me­ter” på Abloy. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Esa From­holdt är en av dem som nuför­ti­den hoppar i bilen hemma i Dals­bruk om morg­narna och styr kosan mot Sagu.

– Det är glas­väg­gar vi till­ver­kar här. Vi talar inte om föns­ter, säger From­holdt medan han presen­te­rar de alumi­nium­pro­fi­ler som utgör grun­den för produk­terna som läggs ihop på fabriksgolvet.

De sista fem åren i Björk­boda jobbade han som testo­pe­ra­tör och ansva­rade för verk­tyg. På den punk­ten har hans jobb ändrats en aning.

– Det räcker med en milli­me­ter, inte tusen­dels­mil­li­me­ter som det blir i låstill­verk­nin­gen. Låstill­verk­ning är en specialbransch där vissa arbet­supp­gif­ter kan vara krävande. Det här jobbet är anin­gen lättare, säger Fromholdt.

HAR INTE JOBBAT NÅGON ANNANSTANS

– Det är bra att folk har hittat jobb, också de som är i 60-årsåldern,trots att det pratas mycket om ålders­ra­sism, säger Fromholdt.

Han har själv snart ett år bakom sig på nya jobbet och säger sig trivas bra. Mycket är ändå nytt för honom.

– Jag hade ju inte jobbat någon annans­tans före jag kom hit.

Esa From­holdt och Tapani Kaaja har till­sam­man mer än 70 år av erfar­neht inom låstill­verk­ning. Nu är de arbets­kom­pi­sar på Poca­del. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Den senaste tidi­gare anställda vid låsfa­bri­ken i Björk­boda, som nu hittat sig på Poca­del, är Tapani Kaaja. Han stegade in på Poca­del för bara två veckor sedan. Före det var han arbets­lös i drygt tio måna­der – efter 43 år på låsfabriken.

Nu håller han på med att lägga ihop en gliddörr.

– Det börjar gå någor­lunda. Det är bra att jag har Esa här som jag kan fråga om råd.  Något måste man göra före man har pensio­nen inne, säger Kaaja och skrattar.

– Visst skulle man ju ha stan­nat kvar på fabri­ken, jag hade ju bara några år kvar till pensio­nen. De där 10 måna­derna jag var hemma gick ändå jättes­nabbt. Här på jobbet går tiden ännu snab­bare, fort­sät­ter han.

Jämfört med Boda är det en ganska mans­do­mi­ne­rad arbetsplats…och sen är det ju helt finskspråkigt

Kaaja hade fått arbet­serb­ju­dande från ett före­tag i Vanda, där han skulle fått liknande arbet­supp­gif­ter som han jobbat med vid band­lin­jen på Abloy.

– Då skulle jag ha varit tvun­gen att flytta till huvuds­tads­re­gio­nen och det vill jag inte, säger Kaaja som bor så gott som granne med From­holdt i Dalsbruk.

I hallen intill hittas en till från det gamla Boda­gän­get. Leena Miet­ti­nen håller som bäst på med att ytbe­handla och limma på en så kallad silverplåt på en brand­sä­ker dörr.

– Jag började på låsfa­bri­ken år 1983 och han göra i prak­ti­ken allt man kunde göra där innan jag slutade, säger Miettinen.

Miet­ti­nen hade förbe­redd sig på att hon skulle vara tvun­gen att söka jobb i Salo eller Åbo, men i och med att hon fick jobb på Poca­del blev arbets­re­san överkomlig.

”Jag trodde aldrig att jag skulle hitta ett nytt jobb så nära hemmet. Jag har lika lång väg till jobbet nu som till Boda”, säger Leena Miet­ti­nen. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

VI HAR FÅTT ENGAGERAT FOLK

– Jag är inte glad för att fabri­ken i Björk­boda stängde, men för oss har det varit inne­bar det att vi har fått enga­ge­rade arbets­ta­gare som är vana med att jobba och har en lång erfa­ren­het med att jobba inom industriell produk­tion, säger Poca­dels vd Maria Perra­koski.

För tillfäl­let byggs det mer kryss­nings­far­tyg än någon­sin tidi­gare och det verkar som om det finns en efterfrå­gan för flera år framöver.

Maria Perra­koski är verks­täl­lande direk­tör på före­ta­get Poca­del i Sagu. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

– Det har varit svårt satt rekry­tera arbets­kraft i Sagu så jag var i kontakt med huvudfört­roen­de­man­nen Kenneth Lind­blom i Boda och det var så det hela började, säger Perrakoski.

Tina Gran­berg säger att hon trivs med det  nya jobbet, men att det nog varit frågan om en omställning.

– Jämfört med Boda är det en ganska mans­do­mi­ne­rad arbetsplats…och sen är det ju helt finsksprå­kigt, säger hon.

”Det är helt okej med nya jobb­kom­pi­sar, inga problem”. Seija Koivusalo som jobbat länge på Poca­del förhål­ler sig posi­tivt till de nya kolle­gerna. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

JAG HAR LÄRT MIG ATT SOVA OM MORGNARNA

För flera av de tidi­gare anställda på Björk­boda låsfa­brik har nya inne­bu­rit bransch­byte. Jobben inom industrin är avse­värt färre på Kimi­toön vilket lett till att flera från Boda­gän­get har slagit sig in på vård­ba­nan. Bland annat äldreom­sor­gen har gett tidi­gare anställda vid fabri­ken möjlig­he­ten till jobb på Kimitoön.

För Pamela Palo­mäki-Heino­nen, som jobbade 20 år på låsfa­bri­ken, började ett nytt kapi­tel i arbets­li­vet. Efter att ha testat två olika jobb hittade hon ett jobb matbu­tik i Dragsf­järd. Ett jobb hon stort­rivs med.

Arbets­ti­derna är en sak som inne­bu­rit en förändring.

– Den sista tiden på låsfa­bri­ken måste jag vakna kloc­kan fyra för att hinna till jobbet.  Här jobbar jag mest kväl­lar nuför­ti­den. Jag har lärt mig att sova på morgo­nen, säger hon.

”Jag jobbade sista tiden med en del utbild­ning på fabri­ken. Jag har nytta av det i kund­ser­vicen”, säger Pamela Palo­mäki-Heino­nen som jobbar i K‑Market i Dragsf­järd. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Sju år sedan slog konkur­sen på FN-Steel i Dals­bruk mot Kimi­toön. Palo­mäki-Heino­nen hade nyss flyt­tat till ”Bruket” där hennes man jobbade för FN-Steel. Tanken var att Palo­mäki-Heino­nens man skulle cykla till jobbet medan hon tar bilen till fabri­ken i Björk­boda. Det blev inte riktigt så.

– Tre veckor efter att vi köpt hus så kom konkur­sen, säger hon.

I stäl­let fick Palo­mäki-Heino­nen och hennes man tänka om. Senare hittade mannen jobb i Salo.

Palo­mäki-Heino­nen tycker att det vikti­gaste är att ingen varit tvun­gen flytta från orten efter nedlägg­nin­gen av lsåfabriken.

– Jag kommer nog att sakna fabri­ken så länge jag lever även om jag trivs jättebra med mitt nuva­rande jobb, säger hon.

”Det har blivit matva­ror i stäl­let för järn, men jag har hittat ett nytt bra gäng”, säger Pamela Palo­mäki-Heino­nen. Kunden Mikael Koivisto har också tidi­gare jobbat på låsfa­bri­ken i Björk­boda. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

MINNEN OCH FRAMTIDEN

Det är lugnt i Björk­boda. Det är bara en bil som kör förbi. En fastig­hetsför­med­lare från Åbo har varit och kollat in fabriken.

På en skylt görs reklam för fotbolls­la­get FC Bodas hemma­match i helgen. FC Boda som hört till topps­kik­tet i divi­sion 2 håller nu till i divi­sion 4 Väst.

– Förr fanns det en skola, post och butik här i byn. Nu finns det egent­li­gen bara låsmuseum kvar, säger Granberg.

Lind­blom tilläg­ger att det också fanns två barer i byn.

Lukas Palo­mäki har även han sommar­job­bat på låsfa­bri­ken. Nu hjäl­per han till med att bevara och berätta om lås och låstill­verk­nin­gens histo­ria i Björk­boda på låsmuséet. Flest besö­kare kommer det under Baltic Jazz-festi­va­len i Dals­bruk i början av juli. FOTO PATRIK LINDSTRÖM 

Låsmuséet håller till en i bygg­nad som varit arbe­tar­bos­tad på 1800-talet och som senare inhyst apotek och bank­kon­tor. Där lär också finnas det sista säker­hetslå­set som till­ver­ka­des i fabriken.

– De som bor här har kanske fått det lugnare, om det sen är en bra sak eller inte, säger Granberg.

Flera av husen invid fabriks­bygg­na­den har tidi­gare varit före­ta­gets perso­nal­bos­tä­der, men i privat ägo sedan länge.

FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Minnen från låsfa­bri­ken lever kvar. Stor­men Tapani under julhel­gen 2011 är något man inte glöm­mer i första taget. Flera träd hade fallit  i närhe­ten av fabri­ken och strö­mav­brott ställde till det.

– Vi kom hit och satt här i mörkret. Man var ju utan ström hemma också så här satt vi med mössorna på och smut­sigt hår, säger Tina Granberg.

Vad som kommer att ske nu med den tomma fabri­ken är inte klart. På ön finns det gott om industri­hal­lar som väntar på nya ägare och på att någon satsar på att hitta ny använd­ning för dem.

– Inte är det ju så mycket man kan göra när stora koncer­ner bestäm­mer att lägga ner fabri­ker, men det måste jag säga att vi var nog ett tufft gäng som orkade till slutet, säger Lindblom.

TEXT JOHANNES WARIS  
FOTO PATRIK LINDSTRÖM

På Insta­gram­kon­tot @bjoerkbodalockfactory1732 publice­ras regel­bun­det bilder med anknyt­ning till Björkboda.