Nu är stun­den då vi i samband med uppbyg­gan­det av Industri­fac­ket kan se över de egna proces­serna, förhand­ling­sord­nin­gen och våra målsätt­nin­gar, säger ordfö­rande Riku Aalto. Blic­ken är redan riktad mot nästa avtalsrunda.

Industri­fac­ket förhand­lar om 34 kollek­ti­vav­tal med 18 olika arbets­gi­varför­bund. Alla branscher har nu ett giltigt kollek­ti­vav­tal efter att den förra avtals­run­dan nyli­gen avslu­ta­des. Nästa stora pröv­ning kommer om ett par år.

– Förbe­re­del­serna har redan inletts. Sektor­di­rek­tio­nerna har inlett sin verk­sam­het och respon­sen från de mötena har varit uppmunt­rande. Man har med iver tagit i tu med arbe­tet för att planera den nya förhand­ling­sord­nin­gen och ‑proces­sen, säger Industri­fac­kets ordfö­rande Riku Aalto.

– Förvänt­nin­garna är att vi ska kunna skapa nya meto­der med hjälp av vilka vi åstad­kom­mer bättre slut­re­sul­tat. Det här är just det löfte vi gjorde när vi grun­dade Industrifacket.

GEMENSAMMA OCH SPECIFIKA BEHOV

Industri­fac­kets kollek­ti­vav­tal omfat­tar ett mycket brett fält av produk­tionsbranscher med både gemen­samma och speci­fika drag.

– Den stora bred­den och varia­tio­nen innebär att vi måste beakta både hela fältet och de speci­fika branscherna skilt för sig när vi stäl­ler upp våra mål.

Som ett exem­pel på allmänna målsätt­nin­gar lyfter Aalto fram arbets­tids­bes­täm­mel­serna i konkur­rens­kraft­sav­ta­let. Med andra ord hur man i tiderna inom Metallför­bun­det, Industri­fac­ket Team och Träfac­ket i sina kollek­ti­vav­tal kom överens om arbets­tidsför­läng­nin­gen på 24 timmar.

– I en del kollek­ti­vav­tal har man defi­nie­rat frågan i skilda avtal som kan sägas upp, medan man i andra fall har skri­vit in bestäm­mel­serna i själva kollek­ti­vav­ta­let. Vi måste fundera verkligt noga på hur vi ska sköta och föra den här helhe­ten vidare.

– Med tanke på branscher­nas särdrag är det bra att notera att en del kollek­ti­vav­tal innehål­ler skri­vel­ser som märk­bart förbätt­rar arbets­ta­gar­nas ställ­ning, medan en del avtal saknar dem. Vi måste fundera på hur vi ska styra innehål­let i de tunnare kollek­ti­vav­ta­len i rikt­ning mot de bättre skri­vel­serna och med vilken tidta­bell det kunde ske.

”En del kollek­ti­vav­tal innehål­ler skri­vel­ser som märk­bart förbätt­rar arbets­ta­gar­nas ställ­ning, medan en del avtal saknar dem”
Riku Aalto, Industri­fac­kets ordförande

Föru­tom att se på innehål­len i kollek­ti­vav­ta­len måste man enligt Aalto också beakta verksamhetsmiljön.

– Avtalsbranscher­nas och före­ta­gens situa­tion varie­rar. Å andra sidan förän­dras också arbets­li­vet. Vi pratar om platt­for­me­ko­nomi, noll­tim­mar­sav­tal, hyre­sar­bets­kraft och andra atypiska arbetsförhål­lan­den. Ingen bransch kan hålla sig utanför den här utvecklin­gen. Därför är en stor fråga hur vi ska få de här sakerna inskrivna i kollek­ti­vav­ta­len på ett sådant sätt att arbets­ta­garna har förut­sätt­nin­gar att få till­räckligt arbets­tim­mar och klara sig på sin lön.

– Industri­fac­kets sektor­di­rek­tio­ner, kollek­ti­vav­tals­de­le­ga­tio­nerna, sektorc­he­ferna och arbets­ta­garna har alla en nyckel­roll i det kommande arbe­tet. Det hand­lar om att lära sig nytt, men nu kan vi på ett helt nytt sätt fundera på avta­lens innehåll och hur de ska utvecklas, jämfört med hur det tidi­gare gjor­des i de tre enskilda förbunden.

BÄTTRE KOORDINERING

Avtals­run­dan som nyli­gen avslu­ta­des prägla­des av arbets­gi­var­si­dans starka interna koor­di­na­tion. Enligt Aalto hade arbets­gi­varna kommit överens om att man inom EK skulle koor­di­nera sin verk­sam­het redan i samband med förbe­re­del­serna av den så kallade finländska model­len. De höll ihop trots att model­len föll när arbets­gi­varför­bun­det Skog­sin­dustrin beslöt att bli utanför modellen.

– Många har sagt att arbets­gi­var­nas koor­di­ne­ring var strik­tare än vid cent­rala arbets­mark­nad­supp­gö­rel­ser. Jag anser att grun­den för deras påstående att man genom förbunds­visa förhand­lin­gar får till stånd bransch­visa uppgö­rel­ser rasade.

– Inte verkar det ju så, utan det ser ut som att en koor­di­ne­rad arbets­mark­nad­supp­gö­relse i princip passar arbets­gi­varna på samma sätt som cent­rala arbets­mar­kand­supp­gö­rel­ser gjorde tidi­gare. De vill bara inte att det är EK som sköter förhand­lin­garna. De vill förhandla själv, men ändå på ett sätt som binder hela arbetsmarknaden.

– Det här är en fråga som vi på lönta­gar­si­dan måste avgöra hur vi förhål­ler oss till och hur vi ska reagera på.

– En lärdom för oss alla inom facket är att den interna koor­di­ne­rin­gen måste vara bättre. Det här låter enkelt, men inom FFC-kret­sarna har jag lagt märkte till att det är lättare sagt än gjort. Alla är intres­se­rade av vad vi har eller inte har fått till stånd, men vad man själv gör vill man inte riktigt dela med sig.

– Det har ändå blivit bättre. Och bra så. Men vi måste bli ännu bättre på det.

Kollek­ti­vav­tals­sys­te­met måste säkras

– Om vi inte skulle ha under­teck­nat konkur­rens­kraft­sav­ta­let, så skulle vi ha lämnat spelpla­nen på det viset att vårt mandat för att disku­tera och förhandla om frågor skulle ha förs­va­gats avse­värt vid en tid när flera aktö­rer vill slå sönder det nuva­rande syste­met, säger Riku Aalto.

– Trots att konkur­rens­kraft­sav­ta­let inte är ett bra avtal, håller jag fort­fa­rande fast vid att vi genom avta­let tryg­gade syste­met med allmänt bindande kollek­ti­vav­tal. Det här kan jag säga, men jag är inte alls säker på hur jag skulle ha kunna berätta för våra medlem­mar att inte vi inte längre hade allmänt bindande kollektivavtal.

Frågan om kollek­ti­vav­tals­sys­te­mets fram­tid är enligt Aalto fort­fa­rande aktuell.

– Rege­rin­gen lyss­nar inte, utan fattar bara egna beslut. Å andra sidan har Före­ta­garna i Finland en helt annan uppfatt­ning om och andra målsätt­nin­gar för lokalt avta­lande än vad vi har. För dem bety­der det att arbets­gi­varna ensi­digt dikte­rar på arbetsplat­serna och helt förbi­ser kollek­ti­vav­tal och arbets­ta­gar­nas organisering.

– Vår linje är fort­fa­rande att kollek­ti­vav­ta­len skapar trygg­het och slår fast mini­mi­vill­kor på arbetsplat­serna. På basis av dem kan man sedan göra lokala avtal, förut­satt att arbetsplat­sen har en fört­roen­de­man och att båda parterna anser att ett avtal är nödvän­digt. Lokalt avta­lande är en möjlig­het som används ofta, men det är inget måste för någon­dera parten.

– Den här allmänna bakgrun­den och kons­tel­la­tio­nen är bra att komma ihåg när vi värde­rar kollek­ti­vav­tal och kollek­ti­vav­tals­verk­sam­he­ten. Vår uppgift är att förhandla fram avtal som gynnar våra medlem­mar, men samti­digt måste vi i en ganska krävande verk­sam­hets­miljö samti­digt se till att vi också i fram­ti­den kan förhandla om nya avtal.

TEXT PETTERI RAITO
ÖVERSÄTTNING JOHAN LUND
FOTO KITI HAILA