Nordiska industri­facken: ”Det finns en oro över vad som händer om arbets­gi­var­sidan börjar trycka på som i Finland”

Finländska Reijo Paananen basar för de nordiska industri­fac­kens samar­bet­sorgan Industrians­tällda i Norden IN. I ryggen har han över 20 nordiska fackför­bund inom industrin med samman­lagt mer än en miljon medlemmar. Industri­facket är det till medlem­san­talet näst största medlemsför­bundet efter svenska IF Metall.

Paananen berättar att våra nordiska grannar följer noggrant med det kaos på arbets­mark­naden som arbets­gi­varna och regeringen ställt till med. Regeringen Orpo har gått fram med saxen i den sociala trygg­heten och gått åt arbets­ta­garnas rättig­heter. Nu vill regeringen göra om lokalt avtalande på arbetsplat­serna på ett sätt som skulle kunna försvaga arbets­ta­garnas ställ­ning märkbart.

Regeringen vill att det vid sidan av utbil­dade huvudfört­roen­demän ska finnas repre­sen­tanter för de icke-organi­se­rade arbets­ta­garna på arbetsplat­serna – och att dessa ska få ingå lokala avtal. Det har man lagt märke till hos våra nordiska grannar.

– Det finns en oro över vad som händer om arbets­gi­var­sidan börjar trycka på som i Finland. Om arbets­gi­varna vill gömma sig bakom regerin­gens rygg eller på annat sätt bryta ner en gammal, funge­rande och balan­serat arran­ge­mang, så vad kommer det att innebära för dem, säger Paananen.

I första hand är man inte orolig för fackets framtid utan över det hurdana resultat en annan typ av system för med sig.

I Sverige och Danmark är avtals­rö­relsen i startgro­parna och väntas ta fart under nästa år. I framtiden hägrar också riksdags­valet i båda länderna år 2026.

– I första hand är man inte orolig för fackets framtid utan över det hurdana resultat en annan typ av system leder till, säger Paananen.

Paananen vidhåller att forsk­ning visar att den nordiska modellen för samhälle och arbets­marknad har producerat de mest jämlika och fredliga och enligt vissa mätningar mest framgångs­rika samhällen – och det har tradi­tio­nellt uppskat­tats av länder utanför Norden.

I Finland har regeringen Orpos arbets­livsför­säm­ringar motive­rats med att det rör sig om ett steg i riktning mot en så kallad svensk modell. Industri­fac­kets strejker i december 2024 handlar förutom om en ordentlig grophöj­ning i lönenivån också om att se till att regerin­gens planer för arbets­livet så långt som möjligt kan stoppas genom kollektivavtal.

– Man kan inte på allvar tala om ett steg i riktning mot en svensk arbets­mark­nads­mo­dell då de inte innehåller viktiga element som behövs för ömsesidig tillit, vilket är en grund­pe­lare i den svenska arbets­mark­nads­mo­dellen. Det handlar också om alldeles konkreta frågor som arbets­ta­garnas tolkningsfö­ret­räde enligt medbes­täm­man­de­lagen i Sverige eller rätten till repre­sen­ta­tion för arbets­ta­garna i företa­gets styrelse, säger Paananen.

I Sverige och Danmark har arbets­ta­garna rätt till repre­sen­ta­tion i styrel­serna även i mindre företag. I Sverige går gränsen vid 25 anställda.

– Arbets­mi­nister Satonen har sagt att det inte skulle funka i Finland. Hur är det möjligt att allt annat duger förutom att ta vara på synvinklar av dem som verkligen känner till vardagen på arbetsplatsen Jag förstår inte, säger Paananen.

En färsk under­sök­ning som fackcent­ralen FFC låtit göra visat att hälften av de tillfrå­gade förtroen­de­männen i företag med över 150 anställda sagt att arbets­ta­garna har repre­sen­ta­tion i företa­gets styrelse.