Nordiska industri­fac­ken: ”Det finns en oro över vad som händer om arbets­gi­var­si­dan börjar trycka på som i Finland”

Finländska Reijo Paana­nen basar för de nordiska industri­fac­kens samar­bet­sor­gan Industrians­tällda i Norden IN. I ryggen har han över 20 nordiska fackför­bund inom industrin med samman­lagt mer än en miljon medlem­mar. Industri­fac­ket är det till medlem­san­ta­let näst största medlemsför­bun­det efter svenska IF Metall.

Paana­nen berät­tar att våra nordiska gran­nar följer noggrant med det kaos på arbets­mark­na­den som arbets­gi­varna och rege­rin­gen ställt till med. Rege­rin­gen Orpo har gått fram med saxen i den sociala trygg­he­ten och gått åt arbets­ta­gar­nas rättig­he­ter. Nu vill rege­rin­gen göra om lokalt avta­lande på arbetsplat­serna på ett sätt som skulle kunna förs­vaga arbets­ta­gar­nas ställ­ning märkbart.

Rege­rin­gen vill att det vid sidan av utbil­dade huvudfört­roen­de­män ska finnas repre­sen­tan­ter för de icke-orga­ni­se­rade arbets­ta­garna på arbetsplat­serna – och att dessa ska få ingå lokala avtal. Det har man lagt märke till hos våra nordiska grannar.

– Det finns en oro över vad som händer om arbets­gi­var­si­dan börjar trycka på som i Finland. Om arbets­gi­varna vill gömma sig bakom rege­rin­gens rygg eller på annat sätt bryta ner en gammal, funge­rande och balan­se­rat arran­ge­mang, så vad kommer det att innebära för dem, säger Paananen.

I första hand är man inte orolig för fackets fram­tid utan över det hurdana resul­tat en annan typ av system för med sig.

I Sverige och Danmark är avtals­rö­rel­sen i startgro­parna och väntas ta fart under nästa år. I fram­ti­den hägrar också riks­dags­va­let i båda länderna år 2026.

– I första hand är man inte orolig för fackets fram­tid utan över det hurdana resul­tat en annan typ av system leder till, säger Paananen.

Paana­nen vidhål­ler att forsk­ning visar att den nordiska model­len för samhälle och arbets­mark­nad har produce­rat de mest jämlika och fred­liga och enligt vissa mätnin­gar mest framgångs­rika samhäl­len – och det har tradi­tio­nellt upps­kat­tats av länder utanför Norden.

I Finland har rege­rin­gen Orpos arbets­livsför­säm­rin­gar moti­ve­rats med att det rör sig om ett steg i rikt­ning mot en så kallad svensk modell. Industri­fac­kets strej­ker i decem­ber 2024 hand­lar föru­tom om en ordent­lig grop­höj­ning i löne­nivån också om att se till att rege­rin­gens planer för arbets­li­vet så långt som möjligt kan stop­pas genom kollektivavtal.

– Man kan inte på allvar tala om ett steg i rikt­ning mot en svensk arbets­mark­nads­mo­dell då de inte innehål­ler viktiga element som behövs för ömse­si­dig tillit, vilket är en grund­pe­lare i den svenska arbets­mark­nads­mo­del­len. Det hand­lar också om allde­les konkreta frågor som arbets­ta­gar­nas tolk­ningsfö­ret­räde enligt medbes­täm­man­de­la­gen i Sverige eller rätten till repre­sen­ta­tion för arbets­ta­garna i före­ta­gets styrelse, säger Paananen.

I Sverige och Danmark har arbets­ta­garna rätt till repre­sen­ta­tion i styrel­serna även i mindre före­tag. I Sverige går grän­sen vid 25 anställda.

– Arbets­mi­nis­ter Sato­nen har sagt att det inte skulle funka i Finland. Hur är det möjligt att allt annat duger föru­tom att ta vara på synvinklar av dem som verkli­gen känner till varda­gen på arbetsplat­sen Jag förstår inte, säger Paananen.

En färsk under­sök­ning som fackcent­ra­len FFC låtit göra visat att hälf­ten av de tillfrå­gade fört­roen­de­män­nen i före­tag med över 150 anställda sagt att arbets­ta­garna har repre­sen­ta­tion i före­ta­gets styrelse.