”Samordnat utspridda förhandlingar” – Forskaren Maiju Wuokko har analyserat arbetsgivarnas motsägelsefulla agerande

– Visst strävar Finlands Näringsliv EK efter att hålla i trådarna på arbetsgivarsidan. Samtidigt vill EK ändå delvis delegera makten till medlemsförbunden. I undersökningen talar jag om att man samordnat sprider ut förhandlingarna. Det är något som inte är helt enkelt att genomföra i praktiken, bedömer forskaren Maiju Wuokko.

Vi är vana att betrakta Finlands Näringsliv EK som en enhetlig arbetsmarknadsorganisation, men dess agerande förklaras av att arbetsgivarna inom olika branscher ofta har olika – ibland rentav motsatta – intressen.

Wuokko konstaterar också att arbetet med att påverka det politiska beslutsfattandet numera spelar en stor roll i arbetsgivarnas intressebevakning.

– Man låter den politiska processen sköta arbetsmarknadsfrågorna. Det här grundar sig på att man tänker att fackföreningsrörelsen och den politiska vänstern inte kommer att utgöra ett tillräckligt stort hot.

Den nuvarande regeringen, som tillträdde år 2023 och leds av Petteri Orpo från Samlingspartiet, har nära band till företagsvärlden och många av regeringens mål är sådana som Finlands Näringsliv EK länge har lobbat för.

ARBETSGIVARNAS DRÖM I FLERA ÅRTIONDEN

Det är inget nytt fenomen att arbetsgivarna vill sluta ingå centrala avtal.

– Redan på 1980-talet ville arbetsgivarsidan splittra arbetsmarknadsmodellen och förflytta avtalandet om anställningsvillkor till förbundsnivå eller helst företagsnivå, berättar Maiju Wuokko.

Visst strävar Finlands Näringsliv EK efter att hålla i trådarna på arbetsgivarsidan.

Trots det förblev de centrala inkomstpolitiska uppgörelserna, alltså de så kallade inpo-avtalen, det grundläggande verktyget på arbetsmarknaden.

– På det sättet kunde man sträva efter att hålla löneökningarna måttliga, eftersom avtalsrörelser på förbundsnivå ofta ledde till strejker och blev dyra. Regeringarna erbjöd skattesänkningar för att locka parterna att ingå centrala uppgörelser.

Dessutom kunde Finland devalvera marken. På det sättet var det möjligt att vid behov förbättra exportens konkurrenskraft. Det lyckas inte längre när Finland har euron som valuta.

År 2008 meddelade EK att organisationen inte längre kommer att ingå centrala uppgörelser. Trots det godkände EK år 2011 och 2013 ramavtal som påminner om de gamla inpo-avtalen, samt år 2016 konkurrenskraftsavtalet, som Juha Sipiläs regering drev igenom.

Konkurrenskraftsavtalet väckte motstånd också på arbetsgivarsidan, även om avtalet innebar en inkomstöverföring från löntagarna till arbetsgivarna. Inom EK röstade till exempel Skogsindustrin emot avtalet. Till slut ändrade EK:s styrelse organisationens stadgar, så att EK förbjöd sig själv att ingå liknande avtal i framtiden.

– Det sedan länge uppdämda trycket på att sprida ut förhandlingarna började i mitten av 2010-talet bubbla upp till utan, och kunde inte längre hållas tillbaka. Det började redan handla om en trovärdighetsfråga för dem, när de i årtionden hade strävat efter att sprida ut avtalandet, men inte hade gått från ord till handling, säger Wuokko.

LOKALA AVTAL INTE ÖVERLÄGSNA

Kort efter att konkurrenskraftsavtalet hade trätt i kraft lämnade Skogsindustrin EK och meddelade att dess medlemsföretag själva ska ingå sina kollektivavtal. Å andra sidan sa arbetsgivarförbundet för biltrafik ALT upp sitt medlemskap i EK på motsatta grunder. ALT ansåg sig inte längre ha nytta av att höra till en centralorganisation som har dragit sig ur avtalsverksamheten.

– Bland arbetsgivarna finns det många olika åsikter om huruvida det är bättre med företagsspecifika eller riksomfattande avtal. Alla tycker inte att den nuvarande riktningen är den rätta. Men den här gruppen är nu i minoritet bland arbetsgivarna, säger  Wuokko.

Alla tycker inte att den nuvarande riktningen är den rätta.

De som förespråkar ett utspridd avtalande hävdade att de lokala avtalen skulle göra arbetsmarknaden flexibel samt förbättra produktiviteten och sysselsättningen.

Skogsindustrijätten UPM är det företag som har drivit ideologin längst. UPM ville att kollektivavtalen skulle ingås separat för varje verksamhetsområde och ställde krav på stora försämringar av anställningsvillkoren.

Företagsledningens vilja att diktera villkoren ledde till en lång arbetskonflikt 2022 och orsakade företaget förluster på uppskattningsvis 200 miljoner euro.

– Inom teknologiindustrin stod sedan arbetsgivarsidan för det mest speciella tricket i balansgången mellan avtal på företagsnivå och avtal på förbundsnivå. Arbetsgivarförbundet slutade ingå kollektivavtal, men grundade en ny organisation för de företag som ville fortsätta följa det riksomfattande kollektivavtalet.

Trots mycket prat på arbetsgivarsidan om hur stora fördelar de lokala avtalen innebär, anslöt sig företagen till den nya ”kollektivavtalsorganisationen” Teknologiindustrins arbetsgivare. Föreningen fick så många medlemmar att kollektivavtalet för teknologiindustrin förblev allmänt bindande, vilket betyder att också de företag som inte hör till den nya arbetsgivarorganisationen måste följa avtalet.

Kollektivavtalet omfattar direkt 65 procent av arbetskraften i branschen. Hur stor del av arbetsgivarna som hör till arbetsgivarförbundet i branschen är den viktigaste faktorn som avgör om ett kollektivavtal ska vara allmänt bindande.

KLARAR EK I FRAMTIDEN AV ATT FATTA EGNA BESLUT?

Valet att satsa mer på politiskt påverkansarbete i stället för traditionella arbetsmarknadsmetoder gav resultat för arbetsgivarna när Petteri Orpos regering slog fast sitt regeringsprogram. I programmet skrev regeringen in ett stort antal frågor som Företagarna i Finland och Finlands Näringsliv EK har drivit.

I programmet står det bland annat att regeringen ska utvidga möjligheterna till lokala avtal, skära ner utkomstskyddet för arbetslösa, göra det lättare att säga upp arbetstagare, begränsa strejkrätten och sänka skatterna.

– I regeringsprogrammet ingår också en exportdriven arbetsmarknadsmodell. Det handlar om exportindustrins önskemål, som man började driva extra starkt efter den uppgörelse som kommunsektorn ingick 2022.

Kan EK längre återvända till förhandlingsborden för att göra kompromisser, om situationen kräver det?

I den kommunala uppgörelsen 2022 kom avtalsparterna överens om att lönerna inom kommunsektorn under de kommande åren ska stiga mer än den allmänna linjen för lönehöjningar.

Med tanke på regeringsprogrammet kunde man föreställa sig att saker och ting är rätt bra ur arbetsgivarnas perspektiv. Maiju Wuokko påminner ändå om att den nuvarande situationen kan leda till en motreaktion från löntagarnas sida och en starkare fackföreningsrörelse.

Dessutom har traditionella trepartsuppgörelser ofta behövts i samband med kriser – senast under coronatiden. I början av coronapandemin kom man överens om att förenkla permitteringspraxisen för företagen samtidigt som arbetstagarna fick förbättringar inom utkomstskyddet för arbetslösa.

– Kan EK längre återvända till förhandlingsborden för att göra kompromisser, om situationen kräver det, frågar sig Wuokko.

Ju mer centralorganisationen luckras upp, desto mer vill medlemsförbunden driva sin egen linje.

Hittills har EK velat förbli arbetsgivarnas gemensamma röst, men kommer organisationen med tiden att oavsiktligt splittra sig själv, funderar forskaren Maiju Wuokko.