”Samordnat utspridda förhand­lingar” – Forskaren Maiju Wuokko har analy­serat arbets­gi­varnas motsä­gel­se­fulla agerande

– Visst strävar Finlands Näringsliv EK efter att hålla i trådarna på arbets­gi­var­sidan. Samti­digt vill EK ändå delvis delegera makten till medlemsför­bunden. I under­sök­ningen talar jag om att man samordnat sprider ut förhand­lin­garna. Det är något som inte är helt enkelt att genomföra i praktiken, bedömer forskaren Maiju Wuokko.

Vi är vana att betrakta Finlands Näringsliv EK som en enhetlig arbets­mark­nad­sor­ga­ni­sa­tion, men dess agerande förklaras av att arbets­gi­varna inom olika branscher ofta har olika – ibland rentav motsatta – intressen.

Wuokko konsta­terar också att arbetet med att påverka det politiska besluts­fat­tandet numera spelar en stor roll i arbets­gi­varnas intressebevakning.

– Man låter den politiska processen sköta arbets­mark­nadsfrå­gorna. Det här grundar sig på att man tänker att fackfö­re­nings­rö­relsen och den politiska vänstern inte kommer att utgöra ett tillräckligt stort hot.

Den nuvarande regeringen, som tillt­rädde år 2023 och leds av Petteri Orpo från Samlings­par­tiet, har nära band till företags­världen och många av regerin­gens mål är sådana som Finlands Näringsliv EK länge har lobbat för.

ARBETSGIVARNAS DRÖM I FLERA ÅRTIONDEN

Det är inget nytt fenomen att arbets­gi­varna vill sluta ingå centrala avtal.

– Redan på 1980-talet ville arbets­gi­var­sidan splittra arbets­mark­nads­mo­dellen och förflytta avtalandet om anställ­nings­villkor till förbunds­nivå eller helst företags­nivå, berättar Maiju Wuokko.

Visst strävar Finlands Näringsliv EK efter att hålla i trådarna på arbetsgivarsidan.

Trots det förblev de centrala inkomst­po­li­tiska uppgö­rel­serna, alltså de så kallade inpo-avtalen, det grund­läg­gande verktyget på arbetsmarknaden.

– På det sättet kunde man sträva efter att hålla löneök­nin­garna måttliga, eftersom avtals­rö­relser på förbunds­nivå ofta ledde till strejker och blev dyra. Regerin­garna erbjöd skatte­sänk­ningar för att locka parterna att ingå centrala uppgörelser.

Dessutom kunde Finland deval­vera marken. På det sättet var det möjligt att vid behov förbättra expor­tens konkur­rens­kraft. Det lyckas inte längre när Finland har euron som valuta.

År 2008 medde­lade EK att organi­sa­tionen inte längre kommer att ingå centrala uppgö­relser. Trots det godkände EK år 2011 och 2013 ramavtal som påminner om de gamla inpo-avtalen, samt år 2016 konkur­rens­kraft­sav­talet, som Juha Sipiläs regering drev igenom.

Konkur­rens­kraft­sav­talet väckte motstånd också på arbets­gi­var­sidan, även om avtalet innebar en inkoms­tö­verfö­ring från lönta­garna till arbets­gi­varna. Inom EK röstade till exempel Skogsin­dustrin emot avtalet. Till slut ändrade EK:s styrelse organi­sa­tio­nens stadgar, så att EK förbjöd sig själv att ingå liknande avtal i framtiden.

– Det sedan länge uppdämda trycket på att sprida ut förhand­lin­garna började i mitten av 2010-talet bubbla upp till utan, och kunde inte längre hållas tillbaka. Det började redan handla om en trovär­dig­hetsfråga för dem, när de i årtionden hade strävat efter att sprida ut avtalandet, men inte hade gått från ord till handling, säger Wuokko.

LOKALA AVTAL INTE ÖVERLÄGSNA

Kort efter att konkur­rens­kraft­sav­talet hade trätt i kraft lämnade Skogsin­dustrin EK och medde­lade att dess medlemsfö­retag själva ska ingå sina kollek­ti­vavtal. Å andra sidan sa arbets­gi­varför­bundet för biltrafik ALT upp sitt medlemskap i EK på motsatta grunder. ALT ansåg sig inte längre ha nytta av att höra till en centra­lor­ga­ni­sa­tion som har dragit sig ur avtalsverksamheten.

– Bland arbets­gi­varna finns det många olika åsikter om huruvida det är bättre med företagss­peci­fika eller riksom­fat­tande avtal. Alla tycker inte att den nuvarande riktningen är den rätta. Men den här gruppen är nu i minoritet bland arbets­gi­varna, säger  Wuokko.

Alla tycker inte att den nuvarande riktningen är den rätta.

De som förespråkar ett utspridd avtalande hävdade att de lokala avtalen skulle göra arbets­mark­naden flexibel samt förbättra produk­ti­vi­teten och sysselsättningen.

Skogsin­dustri­jätten UPM är det företag som har drivit ideologin längst. UPM ville att kollek­ti­vav­talen skulle ingås separat för varje verksam­het­sområde och ställde krav på stora försäm­ringar av anställningsvillkoren.

Företags­led­nin­gens vilja att diktera villkoren ledde till en lång arbets­konflikt 2022 och orsakade företaget förluster på uppskatt­ningsvis 200 miljoner euro.

– Inom tekno­lo­giin­dustrin stod sedan arbets­gi­var­sidan för det mest speciella tricket i balansgången mellan avtal på företags­nivå och avtal på förbunds­nivå. Arbets­gi­varför­bundet slutade ingå kollek­ti­vavtal, men grundade en ny organi­sa­tion för de företag som ville fortsätta följa det riksom­fat­tande kollektivavtalet.

Trots mycket prat på arbets­gi­var­sidan om hur stora fördelar de lokala avtalen innebär, anslöt sig företagen till den nya ”kollek­ti­vav­tal­sor­ga­ni­sa­tionen” Tekno­lo­giin­dustrins arbets­gi­vare. Föreningen fick så många medlemmar att kollek­ti­vav­talet för tekno­lo­giin­dustrin förblev allmänt bindande, vilket betyder att också de företag som inte hör till den nya arbets­gi­va­ror­ga­ni­sa­tionen måste följa avtalet.

Kollek­ti­vav­talet omfattar direkt 65 procent av arbets­kraften i branschen. Hur stor del av arbets­gi­varna som hör till arbets­gi­varför­bundet i branschen är den vikti­gaste faktorn som avgör om ett kollek­ti­vavtal ska vara allmänt bindande.

KLARAR EK I FRAMTIDEN AV ATT FATTA EGNA BESLUT?

Valet att satsa mer på politiskt påver­kan­sar­bete i stället för tradi­tio­nella arbets­mark­nads­me­toder gav resultat för arbets­gi­varna när Petteri Orpos regering slog fast sitt regerings­pro­gram. I programmet skrev regeringen in ett stort antal frågor som Företa­garna i Finland och Finlands Näringsliv EK har drivit.

I programmet står det bland annat att regeringen ska utvidga möjlig­he­terna till lokala avtal, skära ner utkomsts­kyddet för arbets­lösa, göra det lättare att säga upp arbets­ta­gare, begränsa strejk­rätten och sänka skatterna.

– I regerings­pro­grammet ingår också en exportdriven arbets­mark­nads­mo­dell. Det handlar om expor­tin­dustrins önskemål, som man började driva extra starkt efter den uppgö­relse som kommun­sek­torn ingick 2022.

Kan EK längre återvända till förhand­lings­borden för att göra kompro­misser, om situa­tionen kräver det?

I den kommu­nala uppgö­relsen 2022 kom avtals­par­terna överens om att lönerna inom kommun­sek­torn under de kommande åren ska stiga mer än den allmänna linjen för lönehöjningar.

Med tanke på regerings­pro­grammet kunde man föres­tälla sig att saker och ting är rätt bra ur arbets­gi­varnas perspektiv. Maiju Wuokko påminner ändå om att den nuvarande situa­tionen kan leda till en motreak­tion från lönta­garnas sida och en starkare fackföreningsrörelse.

Dessutom har tradi­tio­nella trepart­supp­gö­relser ofta behövts i samband med kriser – senast under corona­tiden. I början av corona­pan­demin kom man överens om att förenkla permit­te­ringspraxisen för företagen samti­digt som arbets­ta­garna fick förbätt­ringar inom utkomsts­kyddet för arbetslösa.

– Kan EK längre återvända till förhand­lings­borden för att göra kompro­misser, om situa­tionen kräver det, frågar sig Wuokko.

Ju mer centra­lor­ga­ni­sa­tionen luckras upp, desto mer vill medlemsför­bunden driva sin egen linje.

Hittills har EK velat förbli arbets­gi­varnas gemen­samma röst, men kommer organi­sa­tionen med tiden att oavsikt­ligt splittra sig själv, funderar forskaren Maiju Wuokko.