Fors­kare: Då fört­roen­det är kört i botten blir det svårt att reparera

– Fört­roen­det är en grund­läg­gande värde­ring i vårt samhälle och fört­roende har också utgjort en grunds­ten i de nordiska länder­nas framgång, säger Mikko Majan­der, docent i poli­tisk histo­ria. Majan­der arbe­tar som fors­kare på tankes­med­jan Magma.

Det ömse­si­diga fört­roen­det har körts i botten och vi står inför någon typa av bryt­punkt, anser Harri Melin, emeri­tus­pro­fes­sor i socio­logi vid Tammer­fors univer­si­tet. Det kan bli svårt att repa­rera och åter­bygga fört­roen­det som engång förbrukats.

– Det kommer att bli smärt­samt att bygga nytt i en ny tid. För tillfäl­let ser jag inga tecken på något sådant. Ingen tar det första steget. Jag är anin­gen rädd för vad det här kommer att leda till, säger Melin.

INGET FÖRTROENDE UTAN RESPEKT

Melin lyfter fram en tydlig orsak till bris­ten på fört­roende på arbetsmarknaden.

– Det verkar som om respek­ten lyser med sin från­varo för tillfäl­let. Respekt är ett viktigt element i byggan­det av förtroende.

Bris­ten på respekt kommer fram i sättet som rege­rin­gen och arbets­gi­varna förhål­ler sig till facket. Flera utspel om fackfö­re­nings­rö­rel­sen har varit iögon­fal­lande övermodiga.t

Bakom atti­ty­dändrin­gen på arbets­gi­var­si­dan finns flera saker: för det första har det skett en gene­ra­tions­väx­ling i arbets­gi­var­bor­gen och för det andra har det skett en ideo­lo­gisk förändring.

– Där finns nya chefer som fått en annor­lunda utbild­ning. Ett nyli­be­ra­lis­tiskt ekono­miskt tänk verkar vara starkt. Tanken är att staten ska vara så lite som möjligt och det vikti­gaste är före­ta­gen kan göra goda resul­tat och belöna ägarna.

Känne­teck­nande för ett nyli­be­ralt tanke­sätt är en uppfatt­ning om de fört­räfflig­he­ten i en så kallad ”trickle-down”-effekt i ekono­min där mindre bemed­lade gynnas ekono­miskt av att förmö­gen­he­ten och inkoms­terna bland de rikaste ökar.

Det är frågan om en teori som stött på en hel del kritik både inom den akade­miska värl­den som i mer vardagliga iakt­ta­gel­ser av samhäl­len som präglas av enorma och ofta växande inkomstskillnader.

Jag är anin­gen rädd för vad det här kommer att leda till

Före­tags­le­dar­nas världs­bild formas också av att verk­sam­hets­mil­jön för före­ta­gen har förän­drats en hel del jämfört med bara några tiotals år sedan då den finska ekono­min byggde starka och framgångs­rika före­tag inom skogs- och metal­lin­dustrin. Före­tags­värl­den har blivit allt mer global.

– Man tänker inte längre på ”hemboet” när målet är att klara sig på den ameri­kanska eller kine­siska mark­na­den. Finland är bara ett litet peri­fert mark­nad­sområde, säger Melin.

Majan­der anser att det också mer allmänt har skett ett poli­tiskt skifte höge­rut. Inom samlings­par­tiet, som tradi­tio­nellt haft en social­li­be­ral falang som till exem­pel talat för utbild­ning, har nu de mark­nad­so­rien­te­rade poli­ti­kerna övertaget.

– Dessu­tom har sann­fin­län­darna kört om samlings­par­tiet och ligger nu längre höge­rut, säger Majander.

Till och med rege­rin­gen Juha Sipilä ville att samt­liga parter godkän­ner konkur­rens­kraft­sav­ta­let, eller ”kiky”, men nu kör rege­rin­gen igenom sin poli­tik med hjälp av en liten majo­ri­tet i riksdagen.

Majan­der anser att den pågående konflik­ten är en följ av att samhäl­let frag­men­te­rats, det vill säga det finns allt fler gräns­drag­nin­gar mellan grupper.

– Under presi­dent­va­let tala­des det mycket om den goda andan och hur korrekt kandi­da­terna betedde sig när de berömde varan­dra. Samti­digt pågick ändå motsätt­nin­gar på arbets­mark­na­den och den här gången var rege­rin­gen en part när den gått in för att direkt ta arbets­gi­var­nas sida.

Majan­der gör en jämfö­relse med 1990-talets djupa reces­sion. Då steg Finland upp ur en betyd­ligt djupare ekono­misk svacka än den som vi befin­ner oss nu i genom en bred koali­tions­re­ge­ring som lycka­des få facket bakom sin ekono­miska poli­tik. För tillfäl­let finns inte någon mots­va­rande modell på bordet.

– Till och med rege­rin­gen Juha Sipilä ville att samt­liga parter godkän­ner konkur­rens­kraft­sav­ta­let, eller ”kiky”, men nu kör rege­rin­gen igenom sin poli­tik med hjälp av en liten majo­ri­tet i riksdagen.

Melin tror inte att fört­roen­de­bris­ten på arbets­mark­na­den åtmins­tone på kort sikt påver­kar den allmänna nivån på fört­roen­det i samhället.

– Stora förändrin­gar i kultu­ren sker ofta snabbt och de kommer fram smygande, men visst har vi fört­roende kvar i Finland. Det är främst så kallade hårda insti­tu­tio­ner som poli­sen och förs­va­ret som njuter av ett högt fört­roende bland folket.

Man går åt fört­roen­det till medierna, univer­si­te­ten, vetens­kaplig forsk­ning och rättsväsendet.

Han påpe­kar ändå att rege­rings­par­tiet sann­fin­län­dar­nas sätt att göra poli­tik tär på det fört­roende som männis­kor har till institutioner.

– De verkar på ett liknande sätt som Donald Trump eller höger­po­pu­lis­tiska rörel­ser i Europa. Man går åt fört­roen­det till medierna, univer­si­te­ten, vetens­kaplig forsk­ning och rättsväsendet.

VILL DE FÖRÄNDRA FINLAND FÖR GOTT?

Vad borde göras för att nå en lösning på den pågående situa­tio­nen. Finlands närings­liv EK kan möjligt­vis påverka rege­rin­gen men Melin tror inte att så kommer att ske.

– Arbets­gi­varna gömde sig länge bakom rege­rin­gens rygg och var allde­les tysta trots att det var solklart att skriv­nin­garna i rege­rings­pro­gram­met gällande arbets­mark­na­den var ett i ett med deras önskemål.

– Sedan ökade tryc­ket och arbets­gi­varna kom fram och gav rege­rin­gen sitt fulla stöd. Jag tror inte att Petteri Orpo är villig att börja med att öppna knutar och bygga upp ett nytt förtroende.

Det mest oroväc­kande är ändå det att allt arbete som arbets­gi­varna och arbets­ta­garna till­sam­mans gjort för att utveckla arbets­li­vet på lång sikt läggs på is på grund av grälet.

– Det enda egent­liga noll­sum­mes­pe­let i arbets­li­vet är löneför­hand­lin­garna, anser jag. I övrigt finns det alltid chan­ser till win-win.

Priset som beta­las för i förhål­lande rätt små resul­tat är väldigt högt.

Majan­der anser att fram­tid­sut­sik­terna är höljda i dunkel. Rege­rin­gen erbju­der sina åtgär­der som ett svar på de stora utma­nin­garna för ekono­min. Det hand­lar om en sned ålders­struk­tur i befolk­nings­py­ra­mi­den och bris­ten på arbetskraft.

– Finlands läge är en svår ekva­tion, ingen nekar till det. Rege­rin­gens åtgär­der påver­kar ändå ekono­min endast margi­nellt och man kan ifrå­ga­sätta uträk­nin­garna. Priset som beta­las för i förhål­lande rätt små resul­tat är väldigt högt.

Men det kanske inte är resul­ta­ten som är huvud­sa­ken, funde­rar Majan­der och påmin­ner om att den konser­va­tiva premiär­mi­nis­tern Marga­ret Thatc­her knäckte facket genom hårda åtgär­der i Stor­bri­tan­nien på 1980-talet. När Tony Blairs nya labour tog över makten 1997 gick han inte in för att föra Stor­bri­tan­nien till en tid före Thatcher-eran.

– Det kan hända att det i bakgrun­den finns en liknande logik. Man vill förän­dra Finland så mycket att det inte längre finns en väg till­baka. Björn Wahl­roos sa en gång i en intervju att det krävs en hård krasch för att syste­met ska förändras.