Djurräd­daren Ronja Grönholm: ”Djuren får fram en bättre version av mig”

RONJA GRÖNHOLM

Produk­tion­sar­be­tare
Prysmian Group Finland Oy
Karis

– Ingen kan väl ha en ekorre i tamburen, måsar i garaget och igelkottar i vedlidret. Men hos oss har vi det!

Ronja Grönholms hjärta slår för alla världens djur. Hon bor i ett egnahemshus i Karis i Raseborg och verkar som ordfö­rande för Sydspet­sens djurskyddsförening.

Grönholm tar skadade djur eller djurungar, tar hand om dem och då tiden är mogen släpper hon ut dem tillbaka i naturen. Av alla världens djurarter är det ändå katterna som ligger närmast djurvän­nens hjärta.

– Katten är envis och självs­tändig. En människa måste arbeta för att uppnå kattens förtroende, säger Grönholm.

”Rekordet är 32 katter hos oss på en samti­digt”, säger Ronja Grönholm.

När Grönholm var barn hade hon hade en norsk skogs­katt som hon än idag beskriver som sin bästa vän. I tioårsål­dern fick hon ta hand om två kaniner.

Dessutom flög också en flock på sex dvärg­pa­pe­gojor omkring på flick­rummet och lämnade nu som då spår av i sin frihet.

– Jag fick inte släpa hem riktigt varje djur som jag hittade. Föräl­drarna satte nog in bromsen.

Vuxen­livet har gett Grönholm möjlig­heten att följa hennes sanna kall.

– När jag flyttade ihop med min man till det här så brakade det loss riktigt ordentligt.

Två kaniner, Simon och Stina, bor för tillfället hos Grönholm.

PERMANENTA OCH TILLFÄLLIGA FAMILJEMEDLEMMAR

Hunden Nelli, ”tidigare anställd vid en valpfa­brik” och kaninerna Simon och Stina hör till de perma­nent bosatta famil­je­med­lem­marna. Ja, och sen förstås…

– Wilhelm, Roxy, Gibson, Pikachu, Chloe, Hampus, Taffy och Pablo, räknar Grönholm upp namnen på katterna i hushållet.

Förbi de här välmående och lugna katterna i skinande pälsar i olika färger vågar en svartvit katt nästan smyga förbi. Den här aningen blygare nionde fyrbenta granskar de två gästerna i huset från en lite längre.  Det är frågan om den andra så kallade ”popula­tions­katten” som för tillfället bor hos Grönholm.

– Rekordet är 32 katter, säger Grönholm.

Ormhandskar. Genom de här kan kommer de inte åt att bita.

I katträd­dar­ter­mi­no­login betyder popula­tion en flock av katter som fritt fått föröka sig. Grönholm tar de här – ofta förvil­dade och sjuka– katterna hem till sig för att skötas fram tills att djurs­kyddsfö­re­ningen hittar ett hem till dem.

Katterna ska avmaskas, vacci­neras och vid behov också få tänderna i skick.

Dags för Grönholm att presen­tera viktig utrustning.

– Ormhandskar. Genom de här kan kommer de inte åt att bita.

Ormhands­karna är viktig utryst­ning för djurräddare.

Om man har tur hittar man en del av kattpo­pu­la­tionen inomhus och kan fånga dem där. Men en skrämd katt går det inte att handskas med utan special­handskar som täcker in armarna.

Det bästa sättet att fånga katter utomhus är med mårdhundsfällor. Det kan ta flera dagar då varje fälla måste liras om och förses med lockbete om och om igen innan man lyckats fånga katterna.

Det kan vara kattä­garen själv, en orolig närstående till hen eller tillsyns­ve­te­ri­nären. I en förvildad kattpo­pu­la­tion i anslut­ning till en bondgård kan det finnas upp till hundra katter.

– Jag har i samband med de här fallen aldrig träffat någon som inte skulle tycka om katter. Tvärtom, de älskar katter, säger Grönholm.

Trots att jag lägger en hel massa tid och resurser, alla möjliga resurser, på det här så upplever jag att jag får mycket mer i utbyte.

Det bästa vore om man skulle kunna ge tillbaka några kastre­rade katter till ägaren efter att vården slutförts. En djurkär ägare skulle i regel kunna ta hand om dem, anser Grönholm.

Risken finns att man annars skaffar sig katter till hushållet på annat håll och efter några år skulle man vara tillbaka i en situa­tion med en förvildad kattflock.

RUNT SEX VECKOR GAMMAL…

Kattdis­kus­sionen får avbrytas då klockan närmar sig lunch­tider. Gästerna har tur, nu är det dags för att mata ekorrar.

– Den här ungen är kanske sex veckor gammal, säger Grönholm och öppnar locket på ekorr­buren på tamburs­bordet. Hon plockar med vana händer fram en liten ekorrunge ur handduken som fått agera bo.

Ronja Grönholm matar ekorrungen var fjärde timme.

– Den här är så stor att jag matar den bara var fjärde timme, säger Grönholm och berättar att de minsta ungarna som är i storleksklassen av en tumme, måste man mata med två timmars mellanrum. Ekorrvår­daren medger att ”då sover man inte”.

Längs åren har flera småfåglar fått vila och repa sig under i Grönholms vård. Skogs­ha­rarna hör också till vårdut­budet. Igelkot­tarna får däremot gärna föras vidare till huset för hittedjur eftersom de luktar, berättar Grönholm.

KRÄVER MYCKET MEN GER MER I UTBYTE

– Det här ger mig energi. Trots att jag lägger en hel massa tid och resurser, alla möjliga resurser, på det här så upplever jag att jag får mycket mer i utbyte, säger Grönholm.

Det går åt otaliga timmar till att fånga och sköta om djur. Sydspet­sens djurs­kyddsför­bund EKSY står för matkost­nader och kattsand för hitted­juren, men Grönholm måste själv betala till exempel bränslekostnaderna.

Det här ger mig energi. Trots att jag lägger en hel massa tid och resurser, alla möjliga resurser, på det här så upplever jag att jag får mycket mer i utbyte, säger Grönholm.

Den skiftes­job­bande mamman till två barn på 8 och 10 år har lämnat de förtroen­deupp­drag hon tidigare haft inom Industri­facket. Grönholm säger att ”hon inte stängt dörren” för fackliga uppdrag i framtiden men i nuläget räcker katträd­da­rens tid helt enkelt inte till.

Jag har lättare att umgås med djur än människor.

– Jag har lättare att umgås med djur än människor, säger Grönholm trots att i gästernas ögon verkar det här med att umgås med människor också gå undan riktigt bra.

Grönholm gillar djur också för att de i motsats till människan inte är på så sätt glupska och själviska att de hela tiden vill ha något mer eller större.

– Djuren får fram en bättre version av mig själv.