Tiden står inte still på urmakarskolan – ”Det är supercoolt att jobba med något som har funnits så länge”

– Man kan göra ritningar åt sig själv om man vill, men jag brukar visualisera i eget huvud. Nu ville jag ha mjuka och runda former, berättar Venni von Weissenberg, som är inne på slutrakan med sitt examensarbete vid Urmakarskolan i Esbo, en kursklocka. Valet föll på ett klassiskt fickur.

Tanken på att bli urmakare föddes under ett besök till Studia-mässan för något år sedan.

– Jag var förvånad över att det fortfarande var möjligt att studera till urmakare i Finland och tyckte det lät intressant.

Det blev ett mellanår efter gymnasiet under vilket känslan växte sig allt starkare och sedan bestämde hen sig för att söka in – och blev antagen.

I stora drag kan man säga att de blivande urmakarna i sina studier börjar från det större och går mot det mindre.

– Första året är det mest väggklockor, på tvåan blir det mer fickur och på trean armbandsur, berättar von Weissenberg, som har en egenreparerad vintage Zenit med ingravering från år 1960 runt handleden.

Första året är det mest väggklockor, på tvåan blir det mer fickur och på trean armbandsur.

Den privata Urmakarskolans framtid har varit hotad i flera omgångar men fortsättningsvis utexamineras årligen runt 15 urmakare och lika många mikromekaniker från skolan. Bland studenterna finns allt personer i alla åldrar och flera av dem är branschbytare.

– Det är supercoolt att jobba med något som har funnits så länge och som fortfarande är viktigt.

Urmakarna jobbar ofta med reparationer eller försäljning, flera grundar också företag och en del söker sig utomlands.

Det är fortfarande Mellaneuropa, med Schweiz i spetsen, och Storbritannien som är urmakarstormakter, men det dyker upp nya aktörer i hela världen, delvis på grund av trenden med mekaniska armbandsur och andra klockor som slagit igenom under senaste åren.

Kanske har människorna tröttnat på att stirra på mobilskärmen?

von Weissenberg hade själv också varit insatt på utlandspraktik i Storbritannien, men det blev inte av på grund av att de inte hade möjlighet att ta emot praktikanter. I stället blev det en praktikperiod i Vasa, vilket inte heller var så tokigt.

– Där fick jag jobba med Rolex-klockor. De dyrare märkena har väldigt noggranna kriterier och Rolex har till exempel regler på vilken nyans av vitt det ska vara i rummet.

Det första året satt coronapandemin en del käppar i hjulet för studierna.

De allmänna studierna avlades på distans, men urmakarstudierna, precis som de flesta praktiska yrkesstudier, är sådana att det inte precis lämpar sig för att lära sig på distans.

Ibland kan det vara lite frustrerande.

Arbetet för urmakare är sådant att det kräver koncentration, noggrannhet och fingerfärdighet.

– Ibland kan det vara lite frustrerande. En del skeden kan man vara tvungen att ta om flera gånger, och i början kan något skede ta en hel dag.

Tumregeln här är att ju mindre urverk desto känsligare är det för stötar, berättar von Weissenberg.

”STIPENDIET GICK INTE TILL SPILLO”

Venni von Weissenberg är uppvuxen i Tammerfors och har gått i skola på svenska fram till flytten till huvudstadsregionen och urmakarstudierna.

I början kändes det aningen ovant att studierna gick på finska, men nu kommer klocktermerna på det andra inhemska som rinnande vatten.

von Weissenberg beviljades Industrifackets stipendium för studerandemedlemmar hösten 2022. Stipendiet på 500 euro gick i sin helhet till materialkostnaderna för tillverkningen av en yrkesring med timglastema.

Ringen blev till under en av guldsmedskurserna i skolan. Till utbildningen hör nämligen också grundstudier i guld- och silversmide.

Jag ville göra delar av ringen i rosenguld så den blev lite dyrare.

Dessutom har hen förkovrat sig i att tillverka smycken även på fritiden på kurser vid arbetarinstitutet.

– Jag ville göra delar av ringen i rosenguld så den blev lite dyrare. Stipendiepengarna gick alltså inte till spillo.

Nu efter examen väntar aningen grövre och mindre petnoga jobb på Esbo stads parkavdelning över sommaren, vilket passar krukväxtvännen mer än väl.

Dessutom ska det bli skönt att för en stund lyfta blicken från den mycket lilla och sköra värld som ligger på arbetsbordet då man jobbar med urverk.

I framtiden finns också planer på fortsatta studier och arbete där man får jobba med händerna.

– Jag har gått flera kurser i silversmide och skulle gärna fortsätta med att studera det i framtiden, säger von Weissenberg.

INDUSTRIFACKETS STIPENDIUM

• Industrifacket beviljar årligen stipendier på 500 euro till högst 120 studerandemedlemmar.
• En studerande kan själv ansöka om stipendiet. Stipendieförslag kan också läggas fram av personalen på läroanstalter, Industrifackets förtroendevalda, fackavdelningar eller Industrifackets personal.
• Stipenderna delas ut två gånger om året. 
• Läs mer på Industrifackets webbsidor