Tiden står inte still på urmakars­kolan – ”Det är supercoolt att jobba med något som har funnits så länge”

– Man kan göra ritningar åt sig själv om man vill, men jag brukar visua­li­sera i eget huvud. Nu ville jag ha mjuka och runda former, berättar Venni von Weissen­berg, som är inne på slutrakan med sitt examen­sar­bete vid Urmakars­kolan i Esbo, en kursklocka. Valet föll på ett klassiskt fickur.

Tanken på att bli urmakare föddes under ett besök till Studia-mässan för något år sedan.

– Jag var förvånad över att det fortfa­rande var möjligt att studera till urmakare i Finland och tyckte det lät intressant.

Det blev ett mellanår efter gymna­siet under vilket känslan växte sig allt starkare och sedan bestämde hen sig för att söka in – och blev antagen.

I stora drag kan man säga att de blivande urmakarna i sina studier börjar från det större och går mot det mindre.

– Första året är det mest väggklockor, på tvåan blir det mer fickur och på trean armbandsur, berättar von Weissen­berg, som har en egenre­pa­rerad vintage Zenit med ingra­ve­ring från år 1960 runt handleden.

Första året är det mest väggklockor, på tvåan blir det mer fickur och på trean armbandsur.

Den privata Urmakars­ko­lans framtid har varit hotad i flera omgångar men fortsätt­ningsvis utexa­mi­neras årligen runt 15 urmakare och lika många mikro­me­ka­niker från skolan. Bland studen­terna finns allt personer i alla åldrar och flera av dem är branschbytare.

– Det är supercoolt att jobba med något som har funnits så länge och som fortfa­rande är viktigt.

Urmakarna jobbar ofta med repara­tioner eller försälj­ning, flera grundar också företag och en del söker sig utomlands.

Det är fortfa­rande Mella­neu­ropa, med Schweiz i spetsen, och Storbri­tan­nien som är urmakars­tor­makter, men det dyker upp nya aktörer i hela världen, delvis på grund av trenden med mekaniska armbandsur och andra klockor som slagit igenom under senaste åren.

Kanske har männis­korna tröttnat på att stirra på mobilskärmen?

von Weissen­berg hade själv också varit insatt på utlandspraktik i Storbri­tan­nien, men det blev inte av på grund av att de inte hade möjlighet att ta emot prakti­kanter. I stället blev det en praktik­pe­riod i Vasa, vilket inte heller var så tokigt.

– Där fick jag jobba med Rolex-klockor. De dyrare märkena har väldigt noggranna krite­rier och Rolex har till exempel regler på vilken nyans av vitt det ska vara i rummet.

Det första året satt corona­pan­demin en del käppar i hjulet för studierna.

De allmänna studierna avlades på distans, men urmakars­tu­dierna, precis som de flesta praktiska yrkess­tu­dier, är sådana att det inte precis lämpar sig för att lära sig på distans.

Ibland kan det vara lite frustrerande.

Arbetet för urmakare är sådant att det kräver koncent­ra­tion, noggrannhet och fingerfärdighet.

– Ibland kan det vara lite frustre­rande. En del skeden kan man vara tvungen att ta om flera gånger, och i början kan något skede ta en hel dag.

Tumre­geln här är att ju mindre urverk desto känsli­gare är det för stötar, berättar von Weissenberg.

”STIPENDIET GICK INTE TILL SPILLO”

Venni von Weissen­berg är uppvuxen i Tammer­fors och har gått i skola på svenska fram till flytten till huvuds­tads­re­gionen och urmakarstudierna.

I början kändes det aningen ovant att studierna gick på finska, men nu kommer klock­ter­merna på det andra inhemska som rinnande vatten.

von Weissen­berg bevil­jades Industri­fac­kets stipen­dium för stude­ran­de­med­lemmar hösten 2022. Stipen­diet på 500 euro gick i sin helhet till material­kost­na­derna för tillverk­ningen av en yrkes­ring med timglastema.

Ringen blev till under en av gulds­meds­kur­serna i skolan. Till utbild­ningen hör nämligen också grunds­tu­dier i guld- och silversmide.

Jag ville göra delar av ringen i rosen­guld så den blev lite dyrare.

Dessutom har hen förkovrat sig i att tillverka smycken även på fritiden på kurser vid arbetarinstitutet.

– Jag ville göra delar av ringen i rosen­guld så den blev lite dyrare. Stipen­die­pen­garna gick alltså inte till spillo.

Nu efter examen väntar aningen grövre och mindre petnoga jobb på Esbo stads parkav­del­ning över sommaren, vilket passar krukväxt­vännen mer än väl.

Dessutom ska det bli skönt att för en stund lyfta blicken från den mycket lilla och sköra värld som ligger på arbets­bordet då man jobbar med urverk.

I framtiden finns också planer på fortsatta studier och arbete där man får jobba med händerna.

– Jag har gått flera kurser i silvers­mide och skulle gärna fortsätta med att studera det i framtiden, säger von Weissenberg.

INDUSTRIFACKETS STIPENDIUM

• Industri­facket beviljar årligen stipen­dier på 500 euro till högst 120 studerandemedlemmar.
• En stude­rande kan själv ansöka om stipen­diet. Stipen­dieförslag kan också läggas fram av person­alen på läroans­talter, Industri­fac­kets förtroen­de­valda, fackav­del­ningar eller Industri­fac­kets personal.
• Stipen­derna delas ut två gånger om året. 
• Läs mer på Industri­fac­kets webbsidor