Tiden står inte still på urma­kars­ko­lan – ”Det är supercoolt att jobba med något som har funnits så länge”

– Man kan göra ritnin­gar åt sig själv om man vill, men jag brukar visua­li­sera i eget huvud. Nu ville jag ha mjuka och runda former, berät­tar Venni von Weis­sen­berg, som är inne på slut­ra­kan med sitt examen­sar­bete vid Urma­kars­ko­lan i Esbo, en kursklocka. Valet föll på ett klas­siskt fickur.

Tanken på att bli urma­kare föddes under ett besök till Studia-mässan för något år sedan.

– Jag var förvå­nad över att det fort­fa­rande var möjligt att studera till urma­kare i Finland och tyckte det lät intressant.

Det blev ett mellanår efter gymna­siet under vilket käns­lan växte sig allt star­kare och sedan bestämde hen sig för att söka in – och blev antagen.

I stora drag kan man säga att de blivande urma­karna i sina studier börjar från det större och går mot det mindre.

– Första året är det mest väggkloc­kor, på tvåan blir det mer fickur och på trean armband­sur, berät­tar von Weis­sen­berg, som har en egen­re­pa­re­rad vintage Zenit med ingra­ve­ring från år 1960 runt handleden.

Första året är det mest väggkloc­kor, på tvåan blir det mer fickur och på trean armbandsur.

Den privata Urma­kars­ko­lans fram­tid har varit hotad i flera omgån­gar men fort­sätt­nings­vis utexa­mi­ne­ras årli­gen runt 15 urma­kare och lika många mikro­me­ka­ni­ker från skolan. Bland studen­terna finns allt perso­ner i alla åldrar och flera av dem är branschbytare.

– Det är supercoolt att jobba med något som har funnits så länge och som fort­fa­rande är viktigt.

Urma­karna jobbar ofta med repa­ra­tio­ner eller försälj­ning, flera grun­dar också före­tag och en del söker sig utomlands.

Det är fort­fa­rande Mella­neu­ropa, med Schweiz i spet­sen, och Stor­bri­tan­nien som är urma­kars­tor­mak­ter, men det dyker upp nya aktö­rer i hela värl­den, delvis på grund av tren­den med meka­niska armband­sur och andra kloc­kor som slagit igenom under senaste åren.

Kanske har männis­korna trött­nat på att stirra på mobilskärmen?

von Weis­sen­berg hade själv också varit insatt på utlandsprak­tik i Stor­bri­tan­nien, men det blev inte av på grund av att de inte hade möjlig­het att ta emot prak­ti­kan­ter. I stäl­let blev det en prak­tik­pe­riod i Vasa, vilket inte heller var så tokigt.

– Där fick jag jobba med Rolex-kloc­kor. De dyrare märkena har väldigt noggranna krite­rier och Rolex har till exem­pel regler på vilken nyans av vitt det ska vara i rummet.

Det första året satt coro­na­pan­de­min en del käppar i hjulet för studierna.

De allmänna studierna avla­des på distans, men urma­kars­tu­dierna, precis som de flesta prak­tiska yrkess­tu­dier, är sådana att det inte precis lämpar sig för att lära sig på distans.

Ibland kan det vara lite frustrerande.

Arbe­tet för urma­kare är sådant att det kräver koncent­ra­tion, noggrann­het och fingerfärdighet.

– Ibland kan det vara lite frustre­rande. En del skeden kan man vara tvun­gen att ta om flera gånger, och i början kan något skede ta en hel dag.

Tumre­geln här är att ju mindre urverk desto käns­li­gare är det för stötar, berät­tar von Weissenberg.

”STIPENDIET GICK INTE TILL SPILLO”

Venni von Weis­sen­berg är uppvuxen i Tammer­fors och har gått i skola på svenska fram till flyt­ten till huvuds­tads­re­gio­nen och urmakarstudierna.

I början kändes det anin­gen ovant att studierna gick på finska, men nu kommer klock­ter­merna på det andra inhemska som rinnande vatten.

von Weis­sen­berg bevil­ja­des Industri­fac­kets stipen­dium för stude­ran­de­med­lem­mar hösten 2022. Stipen­diet på 500 euro gick i sin helhet till mate­rial­kost­na­derna för till­verk­nin­gen av en yrkes­ring med timglastema.

Ringen blev till under en av gulds­meds­kur­serna i skolan. Till utbild­nin­gen hör nämli­gen också grunds­tu­dier i guld- och silversmide.

Jag ville göra delar av ringen i rosen­guld så den blev lite dyrare.

Dessu­tom har hen förkov­rat sig i att till­verka smyc­ken även på friti­den på kurser vid arbetarinstitutet.

– Jag ville göra delar av ringen i rosen­guld så den blev lite dyrare. Stipen­die­pen­garna gick alltså inte till spillo.

Nu efter examen väntar anin­gen grövre och mindre petnoga jobb på Esbo stads parkav­del­ning över somma­ren, vilket passar krukväxt­vän­nen mer än väl.

Dessu­tom ska det bli skönt att för en stund lyfta blic­ken från den mycket lilla och sköra värld som ligger på arbets­bor­det då man jobbar med urverk.

I fram­ti­den finns också planer på fort­satta studier och arbete där man får jobba med händerna.

– Jag har gått flera kurser i silvers­mide och skulle gärna fort­sätta med att studera det i fram­ti­den, säger von Weissenberg.

INDUSTRIFACKETS STIPENDIUM

• Industri­fac­ket bevil­jar årli­gen stipen­dier på 500 euro till högst 120 studerandemedlemmar.
• En stude­rande kan själv ansöka om stipen­diet. Stipen­dieförs­lag kan också läggas fram av person­alen på läroans­tal­ter, Industri­fac­kets fört­roen­de­valda, fackav­del­nin­gar eller Industri­fac­kets personal.
• Stipen­derna delas ut två gånger om året. 
• Läs mer på Industri­fac­kets webbsidor