Tiden står inte still på urmakarskolan – ”Det är supercoolt att jobba med något som har funnits så länge”

– Man kan göra rit­ningar åt sig själv om man vill, men jag brukar visu­alis­era i eget huvud. Nu ville jag ha mju­ka och run­da for­mer, berät­tar Ven­ni von Weis­senberg, som är inne på slu­trakan med sitt exa­m­en­sar­bete vid Urmakarskolan i Esbo, en kurskloc­ka. Valet föll på ett klas­siskt fick­ur.

Tanken på att bli urmakare föd­des under ett besök till Stu­dia-mäs­san för något år sedan.

– Jag var förvå­nad över att det fort­farande var möjligt att stud­era till urmakare i Fin­land och tyck­te det lät intres­sant.

Det blev ett mel­lanår efter gym­nasi­et under vilket känslan växte sig allt starkare och sedan bestämde hen sig för att söka in – och blev anta­gen.

I sto­ra drag kan man säga att de bli­vande urmakar­na i sina studi­er bör­jar från det större och går mot det min­dre.

– Förs­ta året är det mest väg­gk­lock­or, på tvåan blir det mer fick­ur och på tre­an arm­band­sur, berät­tar von Weis­senberg, som har en egen­re­par­erad vin­tage Zen­it med ingraver­ing från år 1960 runt han­dle­den.

Förs­ta året är det mest väg­gk­lock­or, på tvåan blir det mer fick­ur och på tre­an arm­band­sur.

Den pri­va­ta Urmakarskolans framtid har var­it hotad i flera omgån­gar men fort­sät­tningsvis utex­am­in­eras årli­gen runt 15 urmakare och lika mån­ga mikromekaniker från skolan. Bland stu­den­ter­na finns allt per­son­er i alla åldrar och flera av dem är bran­schbytare.

– Det är super­coolt att job­ba med något som har fun­nits så länge och som fort­farande är vik­tigt.

Urmakar­na job­bar ofta med repa­ra­tioner eller försäljn­ing, flera grun­dar ock­så före­tag och en del sök­er sig utom­lands.

Det är fort­farande Mel­la­neu­ropa, med Schweiz i spet­sen, och Storbri­tan­nien som är urmakarstor­mak­ter, men det dyk­er upp nya aktör­er i hela världen, delvis på grund av tren­den med mekaniska arm­band­sur och andra klock­or som slag­it igenom under senaste åren.

Kanske har män­nisko­r­na tröt­tnat på att stir­ra på mobil­skär­men?

von Weis­senberg hade själv ock­så var­it insatt på utland­sprak­tik i Storbri­tan­nien, men det blev inte av på grund av att de inte hade möj­lighet att ta emot prak­tikan­ter. I stäl­let blev det en prak­tikpe­ri­od i Vasa, vilket inte heller var så tokigt.

– Där fick jag job­ba med Rolex-klock­or. De dyrare märke­na har väldigt nog­granna kri­terier och Rolex har till exem­pel regler på vilken nyans av vitt det ska vara i rum­met.

Det förs­ta året satt coro­n­a­pan­demin en del käp­par i hjulet för studier­na.

De allmän­na studier­na avlades på dis­tans, men urmakarstudier­na, pre­cis som de fles­ta prak­tiska yrkesstudi­er, är sådana att det inte pre­cis läm­par sig för att lära sig på dis­tans.

Ibland kan det vara lite frus­trerande.

Arbetet för urmakare är sådant att det kräver kon­cen­tra­tion, nog­grannhet och fin­ger­färdighet.

– Ibland kan det vara lite frus­trerande. En del ske­den kan man vara tvun­gen att ta om flera gånger, och i bör­jan kan något skede ta en hel dag.

Tum­regeln här är att ju min­dre urverk desto känsli­gare är det för stö­tar, berät­tar von Weis­senberg.

“STIPENDIET GICK INTE TILL SPILLO”

Ven­ni von Weis­senberg är uppvux­en i Tam­mer­fors och har gått i sko­la på sven­s­ka fram till fly­t­ten till huvud­stad­sre­gio­nen och urmakarstudier­na.

I bör­jan kän­des det anin­gen ovant att studier­na gick på fin­s­ka, men nu kom­mer klock­ter­mer­na på det andra inhem­s­ka som rin­nande vat­ten.

von Weis­senberg bevil­jades Indus­tri­fack­ets stipendi­um för studeran­demedlem­mar hösten 2022. Stipendi­et på 500 euro gick i sin hel­het till mate­ri­alkost­nader­na för tillverknin­gen av en yrkesring med tim­glastema.

Rin­gen blev till under en av guldsmed­skurs­er­na i skolan. Till utbild­nin­gen hör näm­li­gen ock­så grund­studi­er i guld- och sil­versmide.

Jag ville göra delar av rin­gen i rosen­guld så den blev lite dyrare.

Dessu­tom har hen förkovrat sig i att tillver­ka smy­ck­en även på friti­den på kurs­er vid arbe­tarin­sti­tutet.

– Jag ville göra delar av rin­gen i rosen­guld så den blev lite dyrare. Stipendiepen­gar­na gick allt­så inte till spillo.

Nu efter exa­m­en vän­tar anin­gen grövre och min­dre petno­ga jobb på Esbo stads parkavdel­ning över som­maren, vilket pas­sar krukväxtvän­nen mer än väl.

Dessu­tom ska det bli skönt att för en stund lyf­ta blick­en från den myck­et lil­la och sköra värld som lig­ger på arbets­bor­det då man job­bar med urverk.

I framti­den finns ock­så plan­er på fort­sat­ta studi­er och arbete där man får job­ba med hän­der­na.

– Jag har gått flera kurs­er i sil­versmide och skulle gär­na fort­sät­ta med att stud­era det i framti­den, säger von Weis­senberg.

INDUSTRIFACKETS STIPENDIUM

• Indus­tri­fack­et bevil­jar årli­gen stipendi­er på 500 euro till högst 120 studeran­demedlem­mar.
• En studerande kan själv ansö­ka om stipendi­et. Stipendieförslag kan ock­så läg­gas fram av per­son­alen på läroanstal­ter, Indus­tri­fack­ets förtroen­de­val­da, fack­avdel­ningar eller Indus­tri­fack­ets per­son­al.
• Stipen­der­na delas ut två gånger om året. 
• Läs mer på Indus­tri­fack­ets webb­si­dor