Har slaveriet förpassats till historien i Qatar?

– Det var just det som var det värs­ta, berät­tar en migrantar­betare som job­bade i Qatar i mån­ga år och som själv var tvun­gen att läm­na lan­det för en tvåårspe­ri­od, efter­som arbets­gi­varen inte lät hon­om byta jobb.

Av häl­soskäl hade han ändå inget annat val än att kom­ma bort från job­bet där han var tvun­gen att göra arbets­da­gar på mer än 16 tim­mar. För att garan­tera hans säk­er­het kan vi inte näm­na hans rik­ti­ga namn, så vi kallar hon­om Alex.

En arbet­sta­gare som tänker läm­na lan­det kan genast bli brottsan­mäld som rym­ling.

Att Alex säk­er­het är hotad talar sitt dys­tra språk om sit­u­a­tio­nen i Qatar. Men Alex vill bet­ona att myck­et har bliv­it bät­tre.

Kafalasys­temet upphävdes delvis för sex år sedan och det bör­jar leda till förän­dringar. Enligt Alex är de värs­ta kränkningar­na av de män­skli­ga rät­tigheter­na numera säll­syn­ta. Arbet­sta­gar­nas möj­ligheter att kla­ga på hur de behand­las och få rättvisa har för­bät­trats, men vis­sa arbets­gi­vare är uppfinningsri­ka när det gäller sätt att berö­va arbet­sta­gar­na deras fri­het.

– En arbet­sta­gare som tänker läm­na lan­det kan genast bli brottsan­mäld som rym­ling. Då kan per­so­n­en för­lo­ra rät­ten till sin bostad, och som åta­l­ad har hen inte rätt att ankla­ga arbets­gi­varen för felak­tigt bemö­tande. Per­so­n­en blir tvun­gen att stan­na i lan­det ille­galt och utan sky­dd, berät­tar Alex.

Alex är aktiv i en fören­ing som försök­er hjäl­pa arbet­sta­gare i nöd. Man erb­jud­er dem infor­ma­tion, utbild­ning och aktiviteter. Organ­i­sa­tio­nen funger­ar lite som ett fack­för­bund, men egentli­ga fack­för­bund har migrantar­be­tar­na inte rätt att grun­da.

Redan det är ett all­varligt brott mot de män­skli­ga rät­tigheter­na.

I Qatar finns ändå struk­tur­er för att göra arbet­sta­gar­nas röst hörd. På arbet­splatser med över 30 anställ­da har man till exem­pel rätt att inrät­ta arbet­sta­garkom­mit­téer där arbet­sta­gar­na och arbets­gi­var­na är lika rep­re­sen­ter­ade.

FÖRMÅNERNA GÄLLER INTE ALLA

De metoder som beskrivs ovan kan ans­es vara myck­et pro­gres­si­va med tanke på att det hand­lar om Qatar. Det är dock bara vid före­tag som är kop­plade till fot­bolls-VM som arbet­sta­gar­na har rätt till rep­re­sen­ta­tion på arbet­splat­ser­na, allt­så på unge­fär tio pro­cent av före­ta­gen. Där över­vakas ock­så arbe­tarsky­d­det, inkvar­ter­ings­förhål­lan­de­na och hur arbet­sta­gar­na bemöts. Det är därmed en lot­tovinst att få job­ba för ett före­tag med kop­plin­gar till Fifa.

Det verkar uppen­bart att det inter­na­tionel­la tryck som har upp­stått i sam­band med fot­bolls-VM verk­li­gen har för­bät­trat förhål­lan­de­na för arbet­sta­gar­na – även om mån­ga anser att Qatar aldrig bor­de ha bevil­jats turner­in­gen. Dessu­tom är det inte bara arbet­sta­gar­na som utsätts för kränkningar av de män­skli­ga rät­tigheter­na, utan ock­så till exem­pel åskå­dare som hör till sex­uel­la minoriteter.

Qatar har lärt sig hur sak­er och ting sköts i andra län­der.

En annan frå­ga är om förän­dringar­na är bestående.

– Jag vet inte. Lagar­na kan ändras på ett ögonblick. Det finns skäl att anta att åtmin­stone arbet­sta­garkom­mit­téer­na kom­mer att upphöra att exis­tera efter VM.

Alex säger ändå att han tror att reg­i­men i Qatar har lärt sig hur sak­er och ting sköts i andra län­der och att det kanske finns ett gen­uint intresse av att för­bät­tra sit­u­a­tio­nen för arbet­sta­gar­na. Alex kom­mentar­er prä­glas av opti­mism, men utan opti­mism skulle det säk­ert vara svårt att vara aktivist i Qatar.

Delvis lig­ger det säk­ert ändå i Qatars eget intresse att åstad­kom­ma för­bät­tringar, för lan­det vill nap­pa åt sig idrottstävlin­gar ock­så i framti­den.

FAMILJERNA FÅR NÖJA SIG MED SMÅSLANTAR

Alex och andra friv­il­li­ga oroar sig för de mest utsat­ta arbet­sta­gar­na och även­tyrar sin egen säk­er­het för att hjäl­pa dem. Allt­så de miljon­tals asi­ater och afrikan­er som sliter i extrem värme och i åratal bor i isol­er­ade barack­b­yar långt från städer­nas bekväm­ligheter.

Hur ser deras vardag ut?

Enligt lagen är arbet­sti­den 48 tim­mar per vec­ka. Man job­bar sex dagar i veck­an, så en arbets­dag är åtta tim­mar. Det låter tufft, men fort­farande rim­ligt, för folk har kom­mit till Qatar för att tjä­na pen­gar och inte för att lata sig. Sam­tidigt ska man kom­ma ihåg att alko­hol inte säljs i Qatar och att myck­et annat är för­b­judet, såsom att dansa eller att kys­sas och kra­mas offentli­ga platser.

Qatar är ett dyrt land och infla­tio­nen skjuter i höj­den ock­så där.

Arbets­da­gen blir ändå län­gre när man räk­nar med matrasten och minst en timmes arbet­sre­sor. Då är man redan uppe i 11 tim­mar, och mån­ga job­bar ännu mer. Arbet­sta­gar­na har rätt till över­tid­ser­sät­tning, men när jag lyssnar på Alex tvivlar jag på att ersät­tnin­gen fak­tiskt beta­las ut. Livet går ut på att job­ba och sova.

Grundlö­nen är så låg att det knappt blir något över som kan skickas hem till famil­jen. Den lagstadgade min­im­ilö­nen är 1000 rial, unge­fär 280 euro. Där­till ska man få 500 rial för boende och 300 rial för mat, om arbets­gi­varen inte bekostar det.

– Qatar är ett dyrt land och infla­tio­nen skjuter i höj­den ock­så där, påpekar Alex.

Lagen om min­im­ilön, som trädde i kraft i fjol, är ändå vik­tig, för annars skulle det inte finnas någon norm att hän­visa till för de organ­i­sa­tion­er som försvarar arbet­sta­gar­nas rät­tigheter. Ett prob­lem är dock att min­im­ilö­nen lätt ock­så blir ett max­i­mi.

DET BEHÖVS ETT CENTER FÖR MIGRANTARBETARE

Reformer­na är inte bara Fifas och Qatars förtjänst. Den inter­na­tionel­la fack­fören­ingsrörelsen, med byg­gnad­sar­be­tar­nas värld­sor­gan­i­sa­tion BWI och världs­fack­et ITUC i spet­sen, har job­bat hårt för för­bät­tringar­na. Ock­så Inter­na­tionel­la arbet­sor­gan­i­sa­tio­nen ILO har inrät­tat en tillfäl­lig byrå i Qatar och organ­i­sa­tion­er för hem­bi­trä­den och trans­portar­betare har fått rep­re­sen­ta­tion i lan­det.

Allt det här är goda teck­en som tyder på att reformer­na kan vara bestående, men risken är ändå stor att reformer­na upphävs när fot­bolls­folket och därmed hela världen slu­tar intressera sig för vad som hän­der i Qatar. Qatar har vis­serli­gen som strate­gi att ansö­ka om sto­ra idrottstävlin­gar och kom­mer att stå värd för en formel 1‑deltävling igen näs­ta år samt fler­sport­sev­en­e­manget asi­atiska spe­len 2030.

Hur kan man då garan­tera att förän­dringar­na blir bestående?

Alex anser att den qatariska stat­en bor­de ingå avtal med arbet­sta­gar- och män­nisko­rättsor­gan­i­sa­tion­er samt ock­så med de idrottsor­gan­i­sa­tion­er som i framti­den ord­nar tävlin­gar i Qatar.

Den vik­ti­gaste konkre­ta refor­men skulle ändå vara ett cen­ter där migrantar­betare kan få stöd och sky­dd om de drab­bas av prob­lem. Avsik­ten är att ock­så de som har för­lorat sin bostad, till exem­pel på grund av utvis­ning, ska kun­na bo där.

– Det finns långt­gående plan­er på ett sådant cen­ter, men ännu sak­nas formellt klarteck­en från stat­en.

Bak­grund­skraft bakom cen­tret är det glob­ala byg­gfack­et BWI, som har försökt få de före­tag som spon­srar tävlin­gar­na att före­språ­ka inrät­tandet av cen­tret. Det verkar ändå som om inget jät­te­före­tag ännu har gjort det.