Har slave­riet förpas­sats till histo­rien i Qatar?

– Det var just det som var det värsta, berättar en migran­tar­be­tare som jobbade i Qatar i många år och som själv var tvungen att lämna landet för en tvåårs­pe­riod, eftersom arbets­gi­varen inte lät honom byta jobb.

Av hälsoskäl hade han ändå inget annat val än att komma bort från jobbet där han var tvungen att göra arbets­dagar på mer än 16 timmar. För att garan­tera hans säkerhet kan vi inte nämna hans riktiga namn, så vi kallar honom Alex.

En arbets­ta­gare som tänker lämna landet kan genast bli brott­san­mäld som rymling.

Att Alex säkerhet är hotad talar sitt dystra språk om situa­tionen i Qatar. Men Alex vill betona att mycket har blivit bättre.

Kafala­sys­temet upphävdes delvis för sex år sedan och det börjar leda till förändringar. Enligt Alex är de värsta kränk­nin­garna av de mänskliga rättig­he­terna numera sällsynta. Arbets­ta­garnas möjlig­heter att klaga på hur de behandlas och få rättvisa har förbätt­rats, men vissa arbets­gi­vare är uppfin­nings­rika när det gäller sätt att beröva arbets­ta­garna deras frihet.

– En arbets­ta­gare som tänker lämna landet kan genast bli brott­san­mäld som rymling. Då kan personen förlora rätten till sin bostad, och som åtalad har hen inte rätt att anklaga arbets­gi­varen för felak­tigt bemötande. Personen blir tvungen att stanna i landet illegalt och utan skydd, berättar Alex.

Alex är aktiv i en förening som försöker hjälpa arbets­ta­gare i nöd. Man erbjuder dem infor­ma­tion, utbild­ning och aktivi­teter. Organi­sa­tionen fungerar lite som ett fackför­bund, men egent­liga fackför­bund har migran­tar­be­tarna inte rätt att grunda.

Redan det är ett allvar­ligt brott mot de mänskliga rättigheterna.

I Qatar finns ändå struk­turer för att göra arbets­ta­garnas röst hörd. På arbetsplatser med över 30 anställda har man till exempel rätt att inrätta arbets­ta­gar­kom­mittéer där arbets­ta­garna och arbets­gi­varna är lika representerade.

FÖRMÅNERNA GÄLLER INTE ALLA

De metoder som beskrivs ovan kan anses vara mycket progres­siva med tanke på att det handlar om Qatar. Det är dock bara vid företag som är kopplade till fotbolls-VM som arbets­ta­garna har rätt till repre­sen­ta­tion på arbetsplat­serna, alltså på ungefär tio procent av företagen. Där övervakas också arbetars­kyddet, inkvar­te­ringsförhål­lan­dena och hur arbets­ta­garna bemöts. Det är därmed en lotto­vinst att få jobba för ett företag med kopplingar till Fifa.

Det verkar uppen­bart att det inter­na­tio­nella tryck som har uppstått i samband med fotbolls-VM verkligen har förbättrat förhål­lan­dena för arbets­ta­garna – även om många anser att Qatar aldrig borde ha bevil­jats turne­ringen. Dessutom är det inte bara arbets­ta­garna som utsätts för kränk­ningar av de mänskliga rättig­he­terna, utan också till exempel åskådare som hör till sexuella minoriteter.

Qatar har lärt sig hur saker och ting sköts i andra länder.

En annan fråga är om förändrin­garna är bestående.

– Jag vet inte. Lagarna kan ändras på ett ögonblick. Det finns skäl att anta att åtmins­tone arbets­ta­gar­kom­mittéerna kommer att upphöra att existera efter VM.

Alex säger ändå att han tror att regimen i Qatar har lärt sig hur saker och ting sköts i andra länder och att det kanske finns ett genuint intresse av att förbättra situa­tionen för arbets­ta­garna. Alex kommen­tarer präglas av optimism, men utan optimism skulle det säkert vara svårt att vara aktivist i Qatar.

Delvis ligger det säkert ändå i Qatars eget intresse att åstad­komma förbätt­ringar, för landet vill nappa åt sig idrotts­täv­lingar också i framtiden.

FAMILJERNA FÅR NÖJA SIG MED SMÅSLANTAR

Alex och andra frivil­liga oroar sig för de mest utsatta arbets­ta­garna och äventyrar sin egen säkerhet för att hjälpa dem. Alltså de miljon­tals asiater och afrikaner som sliter i extrem värme och i åratal bor i isole­rade barack­byar långt från städernas bekvämligheter.

Hur ser deras vardag ut?

Enligt lagen är arbets­tiden 48 timmar per vecka. Man jobbar sex dagar i veckan, så en arbetsdag är åtta timmar. Det låter tufft, men fortfa­rande rimligt, för folk har kommit till Qatar för att tjäna pengar och inte för att lata sig. Samti­digt ska man komma ihåg att alkohol inte säljs i Qatar och att mycket annat är förbjudet, såsom att dansa eller att kyssas och kramas offent­liga platser.

Qatar är ett dyrt land och infla­tionen skjuter i höjden också där.

Arbets­dagen blir ändå längre när man räknar med matrasten och minst en timmes arbets­resor. Då är man redan uppe i 11 timmar, och många jobbar ännu mer. Arbets­ta­garna har rätt till övertid­ser­sätt­ning, men när jag lyssnar på Alex tvivlar jag på att ersätt­ningen faktiskt betalas ut. Livet går ut på att jobba och sova.

Grund­lönen är så låg att det knappt blir något över som kan skickas hem till familjen. Den lagstad­gade minimi­lönen är 1000 rial, ungefär 280 euro. Därtill ska man få 500 rial för boende och 300 rial för mat, om arbets­gi­varen inte bekostar det.

– Qatar är ett dyrt land och infla­tionen skjuter i höjden också där, påpekar Alex.

Lagen om minimilön, som trädde i kraft i fjol, är ändå viktig, för annars skulle det inte finnas någon norm att hänvisa till för de organi­sa­tioner som försvarar arbets­ta­garnas rättig­heter. Ett problem är dock att minimi­lönen lätt också blir ett maximi.

DET BEHÖVS ETT CENTER FÖR MIGRANTARBETARE

Refor­merna är inte bara Fifas och Qatars förtjänst. Den inter­na­tio­nella fackfö­re­nings­rö­relsen, med byggnad­sar­be­tarnas värld­sor­ga­ni­sa­tion BWI och världs­facket ITUC i spetsen, har jobbat hårt för förbätt­rin­garna. Också Inter­na­tio­nella arbet­sor­ga­ni­sa­tionen ILO har inrättat en tillfällig byrå i Qatar och organi­sa­tioner för hembit­räden och trans­por­tar­be­tare har fått repre­sen­ta­tion i landet.

Allt det här är goda tecken som tyder på att refor­merna kan vara bestående, men risken är ändå stor att refor­merna upphävs när fotbolls­folket och därmed hela världen slutar intres­sera sig för vad som händer i Qatar. Qatar har visser­ligen som strategi att ansöka om stora idrotts­täv­lingar och kommer att stå värd för en formel 1‑deltävling igen nästa år samt flers­port­se­ve­ne­manget asiatiska spelen 2030.

Hur kan man då garan­tera att förändrin­garna blir bestående?

Alex anser att den qatariska staten borde ingå avtal med arbets­tagar- och männis­ko­rätt­sor­ga­ni­sa­tioner samt också med de idrott­sor­ga­ni­sa­tioner som i framtiden ordnar tävlingar i Qatar.

Den vikti­gaste konkreta reformen skulle ändå vara ett center där migran­tar­be­tare kan få stöd och skydd om de drabbas av problem. Avsikten är att också de som har förlorat sin bostad, till exempel på grund av utvis­ning, ska kunna bo där.

– Det finns långtgående planer på ett sådant center, men ännu saknas formellt klartecken från staten.

Bakgrunds­kraft bakom centret är det globala byggfacket BWI, som har försökt få de företag som sponsrar tävlin­garna att förespråka inrät­tandet av centret. Det verkar ändå som om inget jättefö­retag ännu har gjort det.