Niklas Nilsson, Niklas Leandersson, Sebastian Eriksson, Adam Mattson och Alf Kagg jobbar på Ålands skogsindustriers anläggning i Önningeby i Jomala.

Facket växer i den åländska skogen – ”Vi slog våra kloka huvu­den ihop och gjorde något åt saken”

23.8.2022

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO ROBERT JANSSON 

När Skog­sin­dustrin rf lämnade förhand­lings­bor­den insåg person­alen på Ålands skog­sin­dustrier att det var dags att stå upp för de egna anställ­nings­vill­ko­ren.  ”Det blev helt okej”, säger huvudfört­roen­de­man Robert Koskinen.

Solen skiner från en så gott som molnfri himmel. Det åländska självs­ty­ret fyller 100 år och ålän­nin­garna bjuds på tårta. Det finns också andra orsa­ker att fira i kaffe­rum­met på Ålands Skog­sin­dustrier. Före­ta­get och Industri­fac­ket har nämli­gen ingått ett före­tagss­peci­fikt kollektivavtal.

Vi gick från en svag sits till en star­kare sits

Det hela fick sin början då arbets­gi­va­ror­ga­ni­sa­tio­nen Skog­sin­dustrin rf. lämnade avtalsför­hand­lin­garna hösten 2020, enligt egen utsago för gott, och anställ­nings­vill­ko­ren i den meka­niska skog­sin­dustrin skulle svar­vas ihop på företagsnivå.

– Det kändes som att det var dags att göra något åt saken, innan det är för sent. Vi var ganska många som tänkte lika, säger huvudfört­roen­de­man Robert Koski­nen.

”De flesta var med på noterna direkt när vi började tala om att orga­ni­sera oss fackligt”, berät­tar huvudfört­roen­de­man Robert Koskinen.

Ålands Skog­sin­dustrier har efter en före­tags­sam­mans­lag­ning för sex år sedan verk­sam­het på två stäl­len på Åland, i Godby och i Önningeby.

Samman­lagt jobbar runt 45 perso­ner på före­ta­get. Dessu­tom syssel­sät­ter före­ta­get ett ungefär lika stort antal under­le­ve­ran­tö­rer, främst skog­sent­repre­nö­rer och förare.

Bola­get köper av lokala skog­sä­gare och produce­rar bygg­virke för ålän­nin­gar­nas behov och därtill flis för cellu­los­ain­dustrins behov. Från den egna hamnen lastas för cellu­losa- och papper­sin­dustrins behov. Samar­be­tet med Bille­rud Kors­näs i Sverige går till­baka flera årtionden.

 

Då det blev klart att det inte skulle bli ett nytt kollek­ti­vav­tal för hela branschen hade Industri­fac­ket endast en (1) medlem på Ålands Skog­sin­dustrier. Idag är anta­let fler än 20.

– Om inte vi har något bakom ryggen så sitter vi en svag sits. Vi gick från en svag sits till en star­kare sits då major­ti­te­te­nav dem som jobbar inom ramen för den meka­niska skog­sin­dustrins avtal valde att gå med, säger Koskinen.

SÅ KOMMER MAN I GÅNG

Det är ingen hemlig­het att facket inte varit särs­kilt starkt inom flera branscher på Åland. I det läget det blev klart att det inte skulle bli ett nytt kollek­ti­vav­tal för hela branschen hade Industri­fac­ket endast en (1) medlem på Ålands Skog­sin­dustrier. Idag är anta­let fler än 20.

– Från lednin­gens håll hette det då att ”i runda slän­gar kommer avta­let att se ut som tidi­gare”. Då frågade jag vad det egent­li­gen bety­der i prak­ti­ken, men det fick jag aldrig riktigt svar på. Jag tog det upp med arbets­kom­pi­sarna vid kaffe­bor­det. Sedan tog vi tag i det och gick vidare, säger Koskinen.

En del tror kanske att om man går med i facket så innebär det strejk hela tiden, men så är det ju inte

Han anser att när man sitter ned med någon som inte är insatt i facket är det viktigt att lyssna.

– Vad har du för funde­rin­gar? Vad är viktigt för dig? Så kommer man i gång. En del tror kanske att om man går med i facket så innebär det strejk hela tiden, men så är det ju inte. I bästa fall hand­lar det om en ”win-win”-situa­tion. Jag brukar jämföra facket med att ha en bilför­sä­kring, säger Koskinen.

”Jobbet är väl helt okej. Jag trivs med att vara för mig själv och sköta mitt eget så det här passar mig”, säger Tomas Skog­ström. Dagliga körnin­garna till jobbet på 60 kilo­me­ter börjar dock kännas av i plån­bo­ken med dagens bensinpri­ser, anser han.

FACKET POP VID PANNAN

Trots att orga­ni­se­rings­gra­den varit låg på Åland har flera anställda erfa­ren­he­ter av att jobba i Sverige, där det finns en mer utbredd facklig kultur och det ”hör till” inom industrin att man går med i facket.

Det gäller för Peter Grund­ström som jobbat i 40 år bland annat för skogs­jät­ten Stora Enso i Sverige.

– Ja, i Sverige hör ju alla till facket, säger Grundström.

Ålands Skog­sin­dustrier är föru­tom ett bolag i träva­ruin­dustrin också ett lokalt ener­gi­bo­lag. Grund­ström är driv­mäs­tare för stor­sats­nin­gen på Ålands Skog­sin­dustrier, biopan­nan som togs i bruk i fjol. Han ser till att det finns bränsle till pannan, som i övrigt styrs auto­ma­tiskt genom ett styrsystem.

Peter Grund­ström har en lång erfa­ren­het av att arbeta med biopannor.

Ålands Skog­sin­dustrier produce­rar värme vid biopan­nan för eget behov och leve­re­rar också värme till Finströms kommun genom fjärr­vär­me­nä­tet. För Grund­ström hand­lar det ändå om en liten panna i jämfö­relse med den han jobbade med i Sverige.

Med en front­las­tare som har specia­lut­rus­tad skopa finför­de­las virkes­res­terna och blan­das med sågspån innan Grund­ström eller någon annan av de fyra jourande anställda vid biopan­nan skuf­far det under taket. Därifrån går varan vidare till ett auto­ma­tiskt inmatningssystem.

Jag tänker att det här är på många sätt är som Sverige på 1980-talet. På ett bra sätt.

Bräns­let består av rester som bark, hygges­res­ter och sådant virke som inte duger till försäljning.

– Sommar­tid eldar vi bara sådant som vi hittar här på gården. Det är mindre effekt i det, med det är gratis och vi slip­per att köra det härifrån. Det blir en hel del pengar på ett år, berät­tar Grundström.

Det var barn och barn­barn som lockade svens­ken till fredens öar och jobbet på Ålands Skogsindustrier.

– Jag tänker att det här är på många sätt är som Sverige på 1980-talet. På ett bra sätt. Hemma i Sverige för man in så mycket okun­nigt folk i lednin­gen från Erics­son eller något annat tekno­lo­gi­bo­lag. Det kan vara en vd som inte vet hur en flis­bit ser ut. Sedan måste produk­tion­sans­tällda lära upp dem. Det blir jobbigt, säger Grundström.

EN VÄCKARKLOCKA FÖR LEDNINGEN

På andra sidan gården i verks­ta­den jobbar Per Melin som började på före­ta­get för 23 år sedan. Där i mellan var han taxifö­re­ta­gare i ett antal år innan hälso­problem satte stopp. Melin är medlem i Industri­fac­ket och nöjd över att man lyckats med att ro i land ett avtal och att så många gått med i facket.

”Det var engent­li­gen en över­rask­ning att orga­ni­se­ran­det gick så bra som det gick”, säger Per Melin.

– Jag tror det att vi i person­alen faktiskt krävde att få ett avtal har funge­rat som något av väckarklocka för lednin­gen också, säger Melin.

STORMAR, EPIDEMIER, KRIG OCH INSEKTER

Under coro­navå­rens reno­ve­rings­boom stod kunderna i kö och ”köpte upp allt så snabbt det kom ur torken”, berät­tar Koskinen.

Det var välkom­met efter­som man jobbat för högt­ryck egent­li­gen hela 2019 på grund av Alfrida, ett namn som nämns titt som tätt när man pratar med folk på Åland.

Serviceans­va­rig Chris Båsk­man (t.h) jobbade tidi­gare med last­bi­lar, men sadlade om för några år sedan. Båsk­man anser inte att stäm­nin­gen på jobbet påver­kats under förhand­lin­garna om ett före­tagss­peci­fikt avtal.

Rekords­tor­men slog hårt mot Åland strax efter nyår och fällde en rekord­mängd skog. Stor­men rev träden sönder på ett sätt att det endast dög som massaved.

Rens­ning­sar­bete pågick i ett och ett halvt år.

Det pratas ganska lite om det och när det inte pratas om något på Åland så är det inte bra.

Ryss­lands anfalls­krig mot Ukraina och den skenande infla­tio­nen skapar också mörka moln. Ett annat hot är betyd­ligt mindre och hittas i djur­värl­den. Den fem milli­me­ter långa bark­bor­ren har blivit ett problem på Åland efter storstormen.

Det mesta av virket från Ålands skog­sin­dustrier blir kvar Åland.

Gran­bark­bor­ren går på färskt träd, suger upp närin­gen, bygger gångar och förs­tör hela träd. Honorna gräver gångar under gran­bar­ken där hon lägger ägg.

Då äggen kläcks äter sig larverna fram och äter upp ännu mer av inner­bar­ken. Det kan röra sig om stora ekono­miska förluster.

Virkes­sor­te­rare Dan-Erik Dahl. ”Det blir en del stil­lastånde i jobbet”.

– Det kan påverka orde­ringån­gen under kommande åren, om jag ska vara ärlig. Det pratas ganska lite om det och när det inte pratas om något på Åland så är det inte bra. Med tanke på det känns det också att vi nu har en viss trygg­het då vi har facket bakom ryggen.

”Utsik­ten hör till det bästa med jobbet”, anser Dan-Erik Dahl.

INGET VI-OCH-DOM-TÄNK

Ålands Skog­sin­dustriers andra anlägg­ning ligger i Önnin­geby. På sågen och hyvle­riet jobbar idag sju personer.

Bland annat virkesför­sälj­nin­gen för privat­kun­der är koncent­re­rad hit.

Det finns tydliga skil­lan­der. Maskin­par­ken är avse­värt äldre på anlägg­nin­gen i Önnin­geby. Enhe­ten har varit hotad i minst en omgång sedan sammans­lag­nin­gen men ännu jobbar här för fullt.

Samar­be­tet mellan fört­roen­de­män­nen funge­rar bra trots att de jobbar på olika anlägg­nin­gar, inty­gar vice huvudfört­roe­de­man Robin Wikström och huvudfört­roen­de­man Robert Koskinen.

Vice fört­roen­de­man Robin Wikström håller för det mesta till i hyvleriet.

– Vi försö­ker komma bort från vi-och-dom-tänket mellan anlägg­nin­garna, men visst finns det kvar av det trots att vi varit samma bolag i sex år. Det skulle finnas lite att förbättra på i kommu­ni­ka­tio­nen från arbets­gi­va­ren. Robert och jag har en bra kontakt, så det hjäl­per, säger Wikström.

Wikström har också funde­rat över hur läget med bark­bor­ren kommer att påverka jobbet.

– En stor del av allt gran­tim­mer kommer att bli massa­ved. Men inte är jag så orolig inför fram­ti­den. Jag har jobbat i tio år här och inte tänkt byta, säger Wikström.

Adam Matt­son vid linjen vid sågen på anlägg­nin­gen i Önningeby.

Huvudfört­roen­de­man­nen Robert Koski­nen vill avslut­nings­vis uttrycka ett tack till dem som hjälpt till i proces­sen som ledde fram till avtalet.

– Jag vill tacka avtal­sex­per­terna Magnus Salmela, Petteri Männistö och Eero Juho­nen på Industri­fac­ket, Tero Puutio på fackför­bun­det Pro och natur­ligt­vis fackliga ombu­det Elin Sund­back för all hjälp under processen.

Inga halv­me­sy­rer

Kjell Silver­na­gel är arbe­tars­kydds­full­mäk­tige på Ålands skog­sin­dustrier. Nu har han haft hand om arbe­tars­kyd­det i två år

När han började för 20 år sedan var arbe­tars­kyd­det inte alls så mycket på tape­ten som det är idag, berät­tar Sifvernagel.

– Det har skett en enorm förändring på de senaste 20 åren. Det hand­lar om kläder och arbets­sätt. Det är mer genom­tänkt och man försö­ker hålla alla grejer i skick hela tiden, inga halv­me­sy­rer, säger Silfvernagel.

Det har skett en enorm förändring under de senaste 20 åren, säger arbe­tars­kydds­full­mäk­tige Kjell Silfvernagel.

Silf­ver­na­gel pratar arbe­tars­kydd med lednin­gen med jämna mellanrum.

– Det finns chefer och chefer. Här upple­ver jag att chefen bryr sig på riktigt om arbe­tars­kyd­det och jobbar för det, säger Silfvernagel.

– Det finns mycket risker, kläm- och halkris­ken är stor på en såhär extrem anlägg­ning. Det som för tillfäl­let är under lupp är de privata körnin­garna på områ­det. Det hand­lar mest om kunderna.

Anta­let privat­kun­der på anlägg­nin­gen i Godby har mins­kat avse­värt på tio år men fort­fa­rande finns det till exem­pel ett stort antal så kallade spån­kun­der, till exem­pel inom jorbru­kare och hästfö­re­ta­gare. Virkes­han­deln för privat­kun­der är koncent­re­rad till anlägg­nin­gen i Önningeby.

Fart­begräns­nin­gar och ett infö­rande av auto­ma­tik i grin­darna finns i planerna.