Nina Wessberg: Därför är jag världens lyckligaste

Vårens första humla. Tranornas plog på himlen. En mugg med kaffe på stugans terrass en tidig sommarmorgon. Då känner jag mig lycklig. Lycklig över att få leva i ett land med fyra årstider, gott om utrymme och en ren natur.

Jag vet att jag får hjälp om jag behöver, jag kan skriva, tänka och tycka fritt utan att vara rädd för att bli förföljd för mina åsikter. Mitt liv är tryggt och den grundtryggheten har gjort oss finländare till världens lyckligaste folk redan fem år i sträck.

World Happiness Report mäter människors välmående och livskvalitet i över 150 länder. Det handlar bland annat om hur du upplever känslan av frihet, hurudana sociala stödnätverk du har, vad husdjur har för betydelse för dig och hur fri du är att göra egna val i livet.

Den senaste rapporten genomfördes mitt under coronapandemin, då vi var isolerade från vårt normala liv och från varandra. Men trots det uppger vi en ökad vilja att hjälpa andra, donera till välgörenhet och delta i frivilligarbete. Samtliga nordiska länder hittas i top-10, men i Finland är vi lyckligast i världen.

Det är inte frågan om något som har uppkommit av en slump. Tidigare generationer har förstått vikten av att hålla alla med i samhällsbygget. Som nation har vi satsat på utbildning, jämlikhet och delaktighet. Det vi idag kallar det nordiska välfärdssamhället är uppbyggt av oss alla tillsammans. Inte minst av facket.

Ett av fackföreningsrörelsen allra första krav, åtta timmars arbetsdag, handlade om mer än en oro för att arbetarna skulle slitas ut i förtid. Det var främst en politisk kamp med målet att ge arbetarna en fritid för politisk aktivitet, att förändra samhället och bygga en bättre framtid.

Genom att organisera sig i fackföreningar blev arbetarnas gemensamma röst tillräckligt stark för att den togs på allvar. Facket har sedan dess tillsammans med arbetsgivarna och regeringen byggt upp alla våra sociala trygghetssystem; föräldra-, studie- och sjukledigheter, barnbidrag, arbetslöshets-, sjukförsäkrings- och pensionssystem…ja listan kan göras hur lång som helst.

Det vi idag kallar det nordiska välfärdssamhället är uppbyggt av oss alla tillsammans. Inte minst av facket.

Fackmedlemmar har haft en avgörande roll i Finlands framgångshistoria. Så länge en klar majoritet hör till facket och omfattas av kollektivavtal, avtalade på förbundsnivå, behöver arbetsgivarna inte lägga resurser på förhandlingar kring arbetsvillkoren.

Trygga arbetsförhållanden ger produktiva arbetstagare, som i sin tur generar vinst till företagen. Vinsten innebär mer inkomster åt staten och en högre bruttonationalprodukt.

Alla vinner på att de allra flesta är med i facket och förhandlingarna kring kollektivavtal sker centralt, inte lokalt. Mer lokalt avtalande innebär att otryggheten, förutsägbarheten och inkomstskillnaderna ökar. Färre fackmedlemmar innebär att fackens intressebevakning koncentreras till en allt mindre skara arbetstagare.

Med lågt medlemstal kan facken inte längre vara med och påverka socialpolitiken. Då finns det ingen som längre försvarar välfärdsstaten.

I länder där det finns en livskraftig fackföreningsrörelse har alla det bättre, inkomsterna fördelas jämnare och den samhälleliga tryggheten är större. I dessa länder mår folk bra, känner sig trygga och lyckliga. Såsom i Finland, där vi är lyckligast i hela världen.

Vårsolen värmer mitt ansikte där jag sitter med min kaffemugg och en filt virad runt benen på stugterrassen. Jag hör dem före jag ser dem. En mäktig tranplog kommer flygande högt ovanför mig.

– Välkomna, ropar jag.

Nu är jag lycklig.

Skribenten är organisationsombudsman på Industrifacket