Nina Wessberg: Därför är jag världens lyckligaste

Vårens första humla. Tranornas plog på himlen. En mugg med kaffe på stugans terrass en tidig sommar­morgon. Då känner jag mig lycklig. Lycklig över att få leva i ett land med fyra årstider, gott om utrymme och en ren natur.

Jag vet att jag får hjälp om jag behöver, jag kan skriva, tänka och tycka fritt utan att vara rädd för att bli förföljd för mina åsikter. Mitt liv är tryggt och den grundt­rygg­heten har gjort oss finlän­dare till världens lyckli­gaste folk redan fem år i sträck.

World Happi­ness Report mäter männis­kors välmående och livskva­litet i över 150 länder. Det handlar bland annat om hur du upplever känslan av frihet, hurudana sociala stödnät­verk du har, vad husdjur har för betydelse för dig och hur fri du är att göra egna val i livet.

Den senaste rapporten genomfördes mitt under corona­pan­demin, då vi var isole­rade från vårt normala liv och från varandra. Men trots det uppger vi en ökad vilja att hjälpa andra, donera till välgö­renhet och delta i frivil­li­gar­bete. Samtliga nordiska länder hittas i top-10, men i Finland är vi lyckli­gast i världen.

Det är inte frågan om något som har uppkommit av en slump. Tidigare genera­tioner har förstått vikten av att hålla alla med i samhälls­bygget. Som nation har vi satsat på utbild­ning, jämlikhet och delak­tighet. Det vi idag kallar det nordiska välfärds­sam­hället är uppbyggt av oss alla tillsam­mans. Inte minst av facket.

Ett av fackfö­re­nings­rö­relsen allra första krav, åtta timmars arbetsdag, handlade om mer än en oro för att arbetarna skulle slitas ut i förtid. Det var främst en politisk kamp med målet att ge arbetarna en fritid för politisk aktivitet, att förändra samhället och bygga en bättre framtid.

Genom att organi­sera sig i fackfö­re­ningar blev arbetarnas gemen­samma röst tillräckligt stark för att den togs på allvar. Facket har sedan dess tillsam­mans med arbets­gi­varna och regeringen byggt upp alla våra sociala trygg­hets­system; föräldra‑, studie- och sjukle­dig­heter, barnbi­drag, arbetslöshets‑, sjukför­sä­krings- och pensionssystem…ja listan kan göras hur lång som helst.

Det vi idag kallar det nordiska välfärds­sam­hället är uppbyggt av oss alla tillsam­mans. Inte minst av facket.

Fackmed­lemmar har haft en avgörande roll i Finlands framgångs­his­toria. Så länge en klar majoritet hör till facket och omfattas av kollek­ti­vavtal, avtalade på förbunds­nivå, behöver arbets­gi­varna inte lägga resurser på förhand­lingar kring arbetsvillkoren.

Trygga arbetsförhål­landen ger produk­tiva arbets­ta­gare, som i sin tur generar vinst till företagen. Vinsten innebär mer inkomster åt staten och en högre bruttonationalprodukt.

Alla vinner på att de allra flesta är med i facket och förhand­lin­garna kring kollek­ti­vavtal sker centralt, inte lokalt. Mer lokalt avtalande innebär att otrygg­heten, förut­säg­bar­heten och inkomsts­kill­na­derna ökar. Färre fackmed­lemmar innebär att fackens intres­se­be­vak­ning koncent­reras till en allt mindre skara arbetstagare.

Med lågt medlemstal kan facken inte längre vara med och påverka social­po­li­tiken. Då finns det ingen som längre försvarar välfärdsstaten.

I länder där det finns en livskraftig fackfö­re­nings­rö­relse har alla det bättre, inkoms­terna fördelas jämnare och den samhäl­le­liga trygg­heten är större. I dessa länder mår folk bra, känner sig trygga och lyckliga. Såsom i Finland, där vi är lyckli­gast i hela världen.

Vårsolen värmer mitt ansikte där jag sitter med min kaffe­mugg och en filt virad runt benen på stugter­rassen. Jag hör dem före jag ser dem. En mäktig tranplog kommer flygande högt ovanför mig.

– Välkomna, ropar jag.

Nu är jag lycklig.

Skribenten är organi­sa­tion­som­budsman på Industrifacket