Nina Wess­berg: Därför är jag värl­dens lyckligaste

Vårens första humla. Tranor­nas plog på himlen. En mugg med kaffe på stugans terrass en tidig sommar­mor­gon. Då känner jag mig lycklig. Lycklig över att få leva i ett land med fyra årsti­der, gott om utrymme och en ren natur.

Jag vet att jag får hjälp om jag behö­ver, jag kan skriva, tänka och tycka fritt utan att vara rädd för att bli förföljd för mina åsik­ter. Mitt liv är tryggt och den grundt­rygg­he­ten har gjort oss finlän­dare till värl­dens lyckli­gaste folk redan fem år i sträck.

World Happi­ness Report mäter männis­kors välmående och livs­kva­li­tet i över 150 länder. Det hand­lar bland annat om hur du upple­ver käns­lan av frihet, huru­dana sociala stöd­nät­verk du har, vad husd­jur har för bety­delse för dig och hur fri du är att göra egna val i livet.

Den senaste rappor­ten genomför­des mitt under coro­na­pan­de­min, då vi var isole­rade från vårt normala liv och från varan­dra. Men trots det uppger vi en ökad vilja att hjälpa andra, donera till välgö­ren­het och delta i frivil­li­gar­bete. Samt­liga nordiska länder hittas i top-10, men i Finland är vi lyckli­gast i världen.

Det är inte frågan om något som har uppkom­mit av en slump. Tidi­gare gene­ra­tio­ner har förstått vikten av att hålla alla med i samhälls­byg­get. Som nation har vi satsat på utbild­ning, jämlik­het och delak­tig­het. Det vi idag kallar det nordiska välfärds­sam­häl­let är uppbyggt av oss alla till­sam­mans. Inte minst av facket.

Ett av fackfö­re­nings­rö­rel­sen allra första krav, åtta timmars arbets­dag, hand­lade om mer än en oro för att arbe­tarna skulle slitas ut i förtid. Det var främst en poli­tisk kamp med målet att ge arbe­tarna en fritid för poli­tisk akti­vi­tet, att förän­dra samhäl­let och bygga en bättre framtid.

Genom att orga­ni­sera sig i fackfö­re­nin­gar blev arbe­tar­nas gemen­samma röst till­räckligt stark för att den togs på allvar. Facket har sedan dess till­sam­mans med arbets­gi­varna och rege­rin­gen byggt upp alla våra sociala trygg­hets­sys­tem; föräldra‑, studie- och sjukle­dig­he­ter, barn­bi­drag, arbetslöshets‑, sjukför­sä­krings- och pensionssystem…ja listan kan göras hur lång som helst.

Det vi idag kallar det nordiska välfärds­sam­häl­let är uppbyggt av oss alla till­sam­mans. Inte minst av facket.

Fack­med­lem­mar har haft en avgö­rande roll i Finlands framgångs­his­to­ria. Så länge en klar majo­ri­tet hör till facket och omfat­tas av kollek­ti­vav­tal, avta­lade på förbunds­nivå, behö­ver arbets­gi­varna inte lägga resur­ser på förhand­lin­gar kring arbetsvillkoren.

Trygga arbetsförhål­lan­den ger produk­tiva arbets­ta­gare, som i sin tur gene­rar vinst till före­ta­gen. Vins­ten innebär mer inkoms­ter åt staten och en högre bruttonationalprodukt.

Alla vinner på att de allra flesta är med i facket och förhand­lin­garna kring kollek­ti­vav­tal sker cent­ralt, inte lokalt. Mer lokalt avta­lande innebär att otrygg­he­ten, förut­säg­bar­he­ten och inkomsts­kill­na­derna ökar. Färre fack­med­lem­mar innebär att fackens intres­se­be­vak­ning koncent­re­ras till en allt mindre skara arbetstagare.

Med lågt medlems­tal kan facken inte längre vara med och påverka social­po­li­ti­ken. Då finns det ingen som längre förs­va­rar välfärdsstaten.

I länder där det finns en livs­kraf­tig fackfö­re­nings­rö­relse har alla det bättre, inkoms­terna förde­las jämnare och den samhäl­le­liga trygg­he­ten är större. I dessa länder mår folk bra, känner sig trygga och lyckliga. Såsom i Finland, där vi är lyckli­gast i hela världen.

Vårso­len värmer mitt ansikte där jag sitter med min kaffe­mugg och en filt virad runt benen på stug­ter­ras­sen. Jag hör dem före jag ser dem. En mäktig tranplog kommer flygande högt ovanför mig.

– Välkomna, ropar jag.

Nu är jag lycklig.

Skri­ben­ten är orga­ni­sa­tion­som­buds­man på Industrifacket