Trävaror och turism ska få Kaskö på fötter – ”Äntligen har vi ett litet plus, men många dör också”

Kaskö gick på en jättesmäll då Metsä-Botnias cellulosafabrik lades ner för tolv år sedan. Idag ser man ändå framåt i Finlands minsta stad och det skapas nya arbetstillfällen i träförädlingsindustrin. 

10.8.2021

Metsä-Botnias cellulosafabrik, som i mångt och mycket var synonymt med Kaskö i flera årtionden, lade ner verksamheten år 2009 och skeppade i väg maskinparken till Indien.

I ett skede jobbade fler än var tionde Kasköbo på fabriken, som inledde verksamheten i slutet av 1970-talet, och i praktiken stod den för levebrödet för många, många fler i nejden. Då det slutliga nedläggningsbeslutet stod klart jobbade runt 300 personer på fabriken.

I dagens läge arbetar runt 80 personer på det som finns kvar, det vill säga Metsä Boards kemotermomekaniska massafabrik.

En av dem som minns turerna kring nedläggningen mer än väl är Kari Häggblom, tidigare anställd vid fabriken och ordförande för fackavdelningen.

Numera är han pensionär, men samtidigt också turismföretagare och ordförande för stadsfullmäktige. Han minns väl den sista tiden på cellulosafabriken och vad nedstängningen innebar för Kaskö.

– Det var ju så att vi gjorde produktionsrekord efter att beslutet om nedstängning stod klart. Vi anställda gjorde också upp ett sparprogram, men inte ville de högsta cheferna lyssna på oss, säger Häggblom.

I början av år 2017 låg arbetslösheten på knappt under 20 procent och kommunen klassades till och med som en döende kommun. Finlands minsta stad, som burit titeln allt sedan grundandet 1785, visar ändå nu ett litet plus i invånarantalet efter årtionden av liten men stabil minskning.

– Äntligen har vi ett litet plus, men många dör också, konstaterar Häggblom. Ifjol bodde det strax under 1 300 personer i Kaskö.

– En del fick ju gå vidare till andra av Metsäs fabriker efter nedstängningen. Min bror flyttade till Vilmanstrand. Jag trodde aldrig han skulle trivas där borta, men det gör han. De flesta var ändå i den åldern att de idag är i pension, säger Häggblom.

Idag hörs det ändå en hel del goda nyheter, även om nyheterna från Kaskö på riksnivå de senaste åren allt som oftast kretsat kring en möjlig kommunsammanslagning med grannen i norr, Närpes.

Det är inte många som rör sig bland de idylliska trähusen på de lugna sommarsoliga gatorna, men i hamnen går det rätt så livat till.

Godstransporterna har ökat och det är speciellt skogsindustrin det gäller.

Lastfartyget M/s Sea Endurance ligger vid kajen och lastar vita paket prydda med den kännspaka Metsä-logon. En bit bort, mot innerhamnen, står ett annat fartyg och lastar torv. Inte energitorv för förbränning utan för att användas på tulpanodlingarna i Nederländerna.

I Kaskö är man därför nöjd med Trafikledsverkets beslut att förlänga underhållet av tågbanan till Kaskö hamn under de följande åren.

”VI TÄNKTE ATT MÅNNE DE LÄGGER NER HELA FABRIKEN”

I närheten av hamnen står virkesstaplarna och talar sitt tydliga språk om att det är trävarubranschen och skogsindustrin som vid sidan av en gryende turismindustri håller Kaskö igång.

Här tillverkar personalen på Lunawood sedan fem år tillbaka produkter i värmebehandlat trä för byggändamål. Största delen av produkterna går på export.

– I varmare länder till exempel gillar de att det inte sipprar ut någon koda i hettan, vilket det inte gör heller om träet är värmebehandlat, säger huvudförtroendeman Vesa Virtanen.

Virtanen har arbetat på anläggningen i två decennier, redan under den tidigare ägaren. Då var läget i Kaskö inte precis det bästa.

– Vi tänkte att månne de kommer att lägga ner hela fabriken, då det ändå var frågan om en kanske lite väl liten verksamhet för en så stor firma som Metsä. I ett skede var vi bara åtta anställda i produktionen och två inhyrda truckförare. Nu är vi 25 anställda och det finns behov för fler, säger Virtanen.

Samtidigt har också produktionen av värmebehandlat trä så gott som tredubblats till 60 000 kubik på ett år. Företaget har också fabriker i Idensalmi och Joensuu. Företaget har ingen egen sågverksamhet, utan virket kommer från så gott som varje sågverk i landet, berättar Virtanen.

Själva processen går ut på att bräderna staplas, placeras i ugnen där det genomgår värmebehandlingen, torkas, och packas in.

– Man höjer sakteligen värmen till runt 200 grader, vi vill inte att det blir sprickor. Sen beror det lite på hurdana egenskaper man önskar, men i regel tar behandlingen ungefär ett dygn. Vi har fyra ugnar i gång.

– Det skulle nog finnas plats för en femte på tomten, men cheferna har inte ännu tagit beslutet, säger Virtanen.

Inte långt från Lunawoods fabrik ligger träförädlingsfabriken Aureskosken Jalostamotehdas som hör till Tammistokoncernen. Företaget exporterar hyvlad vara bland annat till Storbritannien, där också ett och halvt år av pandemi och periodvisa nedstängningar fått fart på hemrenoverarna.

På Aureskoskis fabrik,  har man också för ett knappt år sedan tagit i bruk en ny produktionslinje och gjort flera nyanställningar.

De flesta av de anställda på Lunawood pendlar från närliggande Kristinestad och Östermark. Virtanen kör själv till jobbet från Kauhajoki. Men visst finns här också en och annan kasköbo.

Cynthia Kreitzfeld är inne på sin tredje dag på sommarjobb på Lunawood.

Hon har återvänt till staden där hon växte upp och här ska hon jobba i alla fall fram till slutet av september. Precis som många andra ungdomar i Kaskö har hon sökt sig bort för att studera.

– Jag känner ju till det här när jag jobbat här tidigare, så det är bra. Det finns egentligen inte riktigt jobb här i Kaskö i min egen bransch, bilbranschen. Då blir det att söka jobb i Vasa eller Seinäjoki.

”SOM TUR KLARADE VI OSS UTAN PERSONSKADOR” 

Det har ändå inte bara gått från framgång till framgångpå  Lunawood. En tisdagskväll i november ifjol fick huvudförtroendemannen ett samtal. En av byggnaderna stod i lågor.

– Den brann ner till grunden snabbt. Som tur klarade vi oss ändå utan några personskador. Och produktionen stannade inte heller helt och hållet.

Efter branden har man sett över vissa arbetssätt och installerat fler sprinklers.

– Tidigare jobbade man alltid ensam då man övervakade processen. Nu har vi alltid en vakt som går runt och det har varit snack om att i framtiden ska det alltid vara två vid monitorerna av säkerhetsskäl.

Huvudförtroendemannen ser framtiden som rätt så ljus.

– Företaget har investerat sex miljoner i år i Kaskö, så visst tror jag att här finns en framtid.

”NU HANDLAR DET OM ATT SE FRAMÅT”

Den heta potatisen då. Kan Kaskö klara sig som en självständig kommun i framtiden?

Kari Häggblom funderar en stund och tittar till fisken han håller på att röka, innan han svarar.

– Nu handlar det om att se framåt. Vi måste aktivt försöka aktivt få nya etableringar hit. Det är väl bättre att försöka få in något nytt än att börja skära ner i servicen.

Häggblom vill lyfta fram möjligheterna till distansarbete som blir allt vanligare, vilket kan locka människor till Kaskö för lugnare tempo och kanske billigare boende.

– Om inte vi får ekonomin i skick, så kommer ju nog diskussionerna om fusion i gång igen, säger Häggblom.

Han har själv motsatt sig fusionsplanerna.

På kajen sitter en man och metar med ögonen fast spända i flötet.

– Jag har varit och bygga upp en cellulosafabrik och jag har varit med om att köra ner den, en vinstbringande fabrik, säger Matti Luoma-Keturi, som år 1977 såg en annons i tidningen, svarade på den och hittade sig på Metsä-Botnia, där han jobbade fram tills slutet.

Nu är det pensionsdagar han tillbringar med fiske i olika former och Luoma-Keturi väntar på att Metsä-Botnias fiskeklubbs metetävling ska sparka i gång om några timmar.

– Jag förlorade min hörsel där på fabriken. Det var ett sjuhelvetes oljud i kompressorrummet. Men vårt skift fick alltid beröm. Vi skötte oss bra, berättar han.

– Cheferna erbjöd ju nog jobb i Raumo efter nedläggningsbeslutet, men jag hade nästan pensionen inne. Min son nappade på det, han bor där fortfarande. Jag har byggt mitt hus här i Kaskö.

Luoma-Keturi säger att han inte  bryr sig så mycket om fusionsfrågan. Eller ens om fisken nappar en vacker dag som denna. Det viktigaste är att få ”tömma huvudet”, meta och träffa gamla arbetskompisar från fabriken.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO JOHANNES TERVO