Trävaror och turism ska få Kaskö på fötter – ”Äntligen har vi ett litet plus, men många dör också”

Kaskö gick på en jättes­mäll då Metsä-Botnias cellu­los­a­fa­brik lades ner för tolv år sedan. Idag ser man ändå framåt i Finlands minsta stad och det skapas nya arbets­tillfällen i träförädlingsindustrin. 

10.8.2021

Metsä-Botnias cellu­los­a­fa­brik, som i mångt och mycket var synonymt med Kaskö i flera årtionden, lade ner verksam­heten år 2009 och skeppade i väg maskin­parken till Indien.

I ett skede jobbade fler än var tionde Kasköbo på fabriken, som inledde verksam­heten i slutet av 1970-talet, och i praktiken stod den för levebrödet för många, många fler i nejden. Då det slutliga nedlägg­nings­bes­lutet stod klart jobbade runt 300 personer på fabriken.

I dagens läge arbetar runt 80 personer på det som finns kvar, det vill säga Metsä Boards kemoter­mo­me­ka­niska massafabrik.

En av dem som minns turerna kring nedlägg­ningen mer än väl är Kari Häggblom, tidigare anställd vid fabriken och ordfö­rande för fackavdelningen.

Numera är han pensionär, men samti­digt också turismfö­re­ta­gare och ordfö­rande för stads­full­mäk­tige. Han minns väl den sista tiden på cellu­los­a­fa­briken och vad nedstäng­ningen innebar för Kaskö.

– Det var ju så att vi gjorde produk­tions­re­kord efter att beslutet om nedstäng­ning stod klart. Vi anställda gjorde också upp ett sparpro­gram, men inte ville de högsta cheferna lyssna på oss, säger Häggblom.

I början av år 2017 låg arbets­lös­heten på knappt under 20 procent och kommunen klassades till och med som en döende kommun. Finlands minsta stad, som burit titeln allt sedan grundandet 1785, visar ändå nu ett litet plus i invåna­ran­talet efter årtionden av liten men stabil minskning.

– Äntligen har vi ett litet plus, men många dör också, konsta­terar Häggblom. Ifjol bodde det strax under 1 300 personer i Kaskö.

– En del fick ju gå vidare till andra av Metsäs fabriker efter nedstäng­ningen. Min bror flyttade till Vilman­strand. Jag trodde aldrig han skulle trivas där borta, men det gör han. De flesta var ändå i den åldern att de idag är i pension, säger Häggblom.

Idag hörs det ändå en hel del goda nyheter, även om nyheterna från Kaskö på riksnivå de senaste åren allt som oftast kretsat kring en möjlig kommun­sam­mans­lag­ning med grannen i norr, Närpes.

Det är inte många som rör sig bland de idylliska trähusen på de lugna sommar­so­liga gatorna, men i hamnen går det rätt så livat till.

Godstrans­por­terna har ökat och det är speciellt skogsin­dustrin det gäller.

Lastfar­tyget M/​s Sea Endurance ligger vid kajen och lastar vita paket prydda med den känns­paka Metsä-logon. En bit bort, mot inner­hamnen, står ett annat fartyg och lastar torv. Inte energi­torv för förbrän­ning utan för att användas på tulpa­nod­lin­garna i Nederländerna.

I Kaskö är man därför nöjd med Trafikleds­ver­kets beslut att förlänga underhållet av tågbanan till Kaskö hamn under de följande åren.

”VI TÄNKTE ATT MÅNNE DE LÄGGER NER HELA FABRIKEN”

I närheten av hamnen står virkess­taplarna och talar sitt tydliga språk om att det är träva­rubranschen och skogsin­dustrin som vid sidan av en gryende turis­min­dustri håller Kaskö igång.

Här tillverkar person­alen på Lunawood sedan fem år tillbaka produkter i värme­be­handlat trä för byggän­damål. Största delen av produk­terna går på export.

– I varmare länder till exempel gillar de att det inte sipprar ut någon koda i hettan, vilket det inte gör heller om träet är värme­be­handlat, säger huvudfört­roen­deman Vesa Virtanen.

Virtanen har arbetat på anlägg­ningen i två decen­nier, redan under den tidigare ägaren. Då var läget i Kaskö inte precis det bästa.

– Vi tänkte att månne de kommer att lägga ner hela fabriken, då det ändå var frågan om en kanske lite väl liten verksamhet för en så stor firma som Metsä. I ett skede var vi bara åtta anställda i produk­tionen och två inhyrda truckfö­rare. Nu är vi 25 anställda och det finns behov för fler, säger Virtanen.

Samti­digt har också produk­tionen av värme­be­handlat trä så gott som tredubblats till 60 000 kubik på ett år. Företaget har också fabriker i Idensalmi och Joensuu. Företaget har ingen egen sågverk­samhet, utan virket kommer från så gott som varje sågverk i landet, berättar Virtanen.

Själva processen går ut på att bräderna staplas, placeras i ugnen där det genomgår värme­be­hand­lingen, torkas, och packas in.

– Man höjer sakte­ligen värmen till runt 200 grader, vi vill inte att det blir sprickor. Sen beror det lite på hurdana egens­kaper man önskar, men i regel tar behand­lingen ungefär ett dygn. Vi har fyra ugnar i gång.

– Det skulle nog finnas plats för en femte på tomten, men cheferna har inte ännu tagit beslutet, säger Virtanen.

Inte långt från Lunawoods fabrik ligger träfö­räd­lings­fa­briken Aures­kosken Jalos­ta­mo­tehdas som hör till Tammis­to­koncernen. Företaget expor­terar hyvlad vara bland annat till Storbri­tan­nien, där också ett och halvt år av pandemi och period­visa nedstäng­ningar fått fart på hemrenoverarna.

På Aures­koskis fabrik,  har man också för ett knappt år sedan tagit i bruk en ny produk­tions­linje och gjort flera nyanställningar.

De flesta av de anställda på Lunawood pendlar från närlig­gande Kristi­nestad och Öster­mark. Virtanen kör själv till jobbet från Kauha­joki. Men visst finns här också en och annan kasköbo.

Cynthia Kreitz­feld är inne på sin tredje dag på sommar­jobb på Lunawood.

Hon har återvänt till staden där hon växte upp och här ska hon jobba i alla fall fram till slutet av september. Precis som många andra ungdomar i Kaskö har hon sökt sig bort för att studera.

– Jag känner ju till det här när jag jobbat här tidigare, så det är bra. Det finns egent­ligen inte riktigt jobb här i Kaskö i min egen bransch, bilbranschen. Då blir det att söka jobb i Vasa eller Seinäjoki.

”SOM TUR KLARADE VI OSS UTAN PERSONSKADOR” 

Det har ändå inte bara gått från framgång till framgångpå  Lunawood. En tisdags­kväll i november ifjol fick huvudfört­roen­de­mannen ett samtal. En av byggna­derna stod i lågor.

– Den brann ner till grunden snabbt. Som tur klarade vi oss ändå utan några persons­kador. Och produk­tionen stannade inte heller helt och hållet.

Efter branden har man sett över vissa arbets­sätt och instal­lerat fler sprinklers.

– Tidigare jobbade man alltid ensam då man överva­kade processen. Nu har vi alltid en vakt som går runt och det har varit snack om att i framtiden ska det alltid vara två vid monito­rerna av säkerhetsskäl.

Huvudfört­roen­de­mannen ser framtiden som rätt så ljus.

– Företaget har inves­terat sex miljoner i år i Kaskö, så visst tror jag att här finns en framtid.

”NU HANDLAR DET OM ATT SE FRAMÅT”

Den heta potatisen då. Kan Kaskö klara sig som en självs­tändig kommun i framtiden?

Kari Häggblom funderar en stund och tittar till fisken han håller på att röka, innan han svarar.

– Nu handlar det om att se framåt. Vi måste aktivt försöka aktivt få nya etable­ringar hit. Det är väl bättre att försöka få in något nytt än att börja skära ner i servicen.

Häggblom vill lyfta fram möjlig­he­terna till distan­sar­bete som blir allt vanli­gare, vilket kan locka människor till Kaskö för lugnare tempo och kanske billi­gare boende.

– Om inte vi får ekonomin i skick, så kommer ju nog diskus­sio­nerna om fusion i gång igen, säger Häggblom.

Han har själv motsatt sig fusionsplanerna.

På kajen sitter en man och metar med ögonen fast spända i flötet.

– Jag har varit och bygga upp en cellu­los­a­fa­brik och jag har varit med om att köra ner den, en vinst­brin­gande fabrik, säger Matti Luoma-Keturi, som år 1977 såg en annons i tidningen, svarade på den och hittade sig på Metsä-Botnia, där han jobbade fram tills slutet.

Nu är det pensions­dagar han tillbringar med fiske i olika former och Luoma-Keturi väntar på att Metsä-Botnias fiskeklubbs metetäv­ling ska sparka i gång om några timmar.

– Jag förlo­rade min hörsel där på fabriken. Det var ett sjuhel­vetes oljud i kompres­sor­rummet. Men vårt skift fick alltid beröm. Vi skötte oss bra, berättar han.

– Cheferna erbjöd ju nog jobb i Raumo efter nedlägg­nings­bes­lutet, men jag hade nästan pensionen inne. Min son nappade på det, han bor där fortfa­rande. Jag har byggt mitt hus här i Kaskö.

Luoma-Keturi säger att han inte  bryr sig så mycket om fusionsfrågan. Eller ens om fisken nappar en vacker dag som denna. Det vikti­gaste är att få ”tömma huvudet”, meta och träffa gamla arbets­kom­pisar från fabriken.

TEXT JOHANNES WARIS
FOTO JOHANNES TERVO