Kan yrkesutbildningen svara på de behov som finns på arbetsmarknaden? Tekijä kollade läget i två branscher som tampas med brist på arbetskraft maskin- och metallbranschen och textilbranschen.

9.9.2020

– I hela landet råder det brist på svetsare och CNC-operatörer inom maskin- och metallbranschen, säger utbildningschef Risto Salmela på utbildningscentret Salpaus.

Salpaus är en utbildningsenhet på andra stadiet som varje år erbjuder utbildning för 14 000 ungdomar och vuxna på fem campus i Lahtisregionen.

Enligt Salmela är metallindustrin i Päijänne-Tavastland i behov av motiverade arbetstagare som sitter på grundläggande kunskaper i arbetet.

– Vi klarar rätt så bra att svara på det skriande behovet av svetsare, då vi utbildar både i Lahtis och Heinola. Samarbetet med grundskolorna och företagen har fungerat bra. Arbetsplatserna har utlovat sommarjobb och praktikplatser. Det har kommit förfrågningar om svetsare för varvsindustrin i Åbo.

MÅSTE INTE VARA SUPERPROFFS MED DETSAMMA

Företagen är nödvändigtvis inte i behov av anställda med specialkunskaper utan grundläggande färdigheter räcker till mer än väl. I praktiken betyder det att man till exempel klarar av att hålla tiderna och läsa ritningar. De företagsspecifika specialuppgifterna kan man lära sig på jobbet.

Medelåldern för dem som söker till utbildningarna har stigit under de senaste åren, berättar Salmela.

– De lite äldre sökande är en brokig grupp. Inom maskintekniken finns det flera branschbytare. Bland svetsarna finns det allt fler kvinnor som arbetat som närvårdare och inom handeln. Det som lockar i maskin- och produktionsteknik är chansen till bättre avlönade jobb.

– Dessutom har både arbetssätt och maskinerna förändrats en hel del. Det handlar inte längre om sotiga verkstäder och svetsmaskinerna har utvecklats och är lättare att hantera idag, säger Salmela.

SVÅRARE ATT FLYTTA EFTER JOBB

Salmela anser att studerande inte är i samma utsträckning som tidigare beredda på att flytta efter jobb. Han anser att det är frågan om ett nytt fenomen.

– Vi har inlett ett projekt med varven i västra Finland. Det verkar som att det är svårt för många att åka iväg. Jag förstår det när det gäller folk som har familj, men det samma verkar gälla också för singlar.

Salmela anser också att de olika utbildningsavtalen med arbetsplatserna fungerar rätt så bra.

– Utbildningen genom läroavtal rullar på och det har fört ny ”drive” med sig. Lagen gör det till exempel möjligt att flytta över en studerande från närstudier till läroavtal. Företagen kan bekanta sig med en studerande under utbildningsavtal och senare genom läroavtal. På så sätt kan företagen få den arbetskraft de behöver, säger Salmela.

Slut på sömmerskor?

– Man kan ta en examen för sömmerskor specialiserade för serieproduktion på sex läroanstalter i landet. Det är ändå inte många som söker till utbildningarna, säger Auri Kohola på branschorganisation för mode och textil, Suomen Tekstiili ja Muoti.

Runt 3 400 företag är verksamma inom textil- och modebranschen i Finland och de anställer sammanlagt omkring 22 000 människor. Kohola anser att det största matchningsproblemet inom textilindustrin och yrkesutbildningen är helt enkelt att utbildningarna inte lockar studerande. Dessutom ligger utbildningarna i de större städerna, medan arbetsplatserna finns runtom i landet.

– Det är ofta frågan om vuxna studerande och branschbytare och de vill ofta specialisera sig till att skräddarsy kläder. Det är problematiskt med tanke på jobben inom branschen eftersom arbetstagarna då inte har erfarenhet av de arbetsuppgifter och den arbetstakt som gäller i industriellt arbete.

Möjligheten till läroavtal utnyttjas i mode- och textilbranschen till en del, men Kohola skulle gärna se att det blev vanligare.

– Det är inte bara sömmerskor det är brist på. Det behövs också till exempel textiltillverkare, processkötare och laboranter i branschen. Yrkesexamina är så flexibla i dagens läge att även mindre branscher kan erbjuda individuell utbildning.

HOPPAS PÅ ATT INVANDRARE HITTAR BRANSCHEN

Markku Aaltovirta, avtalsexpert för textil- och modebranschen, vid Industrifacket, säger att det finns förhoppningar om att invandrare ska hitta jobb i branschen. Han anser ändå att det tillsvidare finns allt för få uppmuntrande exempel.

– Vi har goda erfarenheter till exempel från Ursuit i Åbo, de tillverkar dykardräkter. De har fått in flera sömmerskor med invandrarbakgrund.

Förutfattade meningar och fördomar om jobbet kan också spela in, tror både Kohola och Aaltovirta.

– Unga har en föråldrad uppfattning om vad industriarbete egentligen är. Vi vill ändra på det. Idag är processkötarens arbete inte lika fysiskt ansträngande som tidigare, säger Kohola.

Hur ska man då råda bot på matchningsproblemen mellan jobb och utbildning i textil-och modeutbildningen? Både Kohola och Aaltovirta rekommenderar samarbete.

–Läroanstalterna skulle kunna specialisera sig mer. Skolorna kan ha en egen profil, egna specialområden och saker skulle utvecklas i samarbete med företagen, säger Kohola.

– Vi måste göra branschen mediasexig, så att ungdomarna hittar den. Samtidigt behövs det också morötter på lönesidan. Dessutom borde samarbetet mellan skolorna och företagen samarbeta mer, summerar Aaltovirta.

TEXT HANNU SILTALA OCH ASKO-MATTI KOSKELAINEN
ILLUSTRATION TUOMAS IKONEN

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS