Möter yrke­sut­bild­nin­gen industrins behov?

Kan yrke­sut­bild­nin­gen svara på de behov som finns på arbets­mark­na­den? Tekijä kollade läget i två branscher som tampas med brist på arbets­kraft maskin- och metallbranschen och textilbranschen.

9.9.2020

– I hela landet råder det brist på svet­sare och CNC-opera­tö­rer inom maskin- och metallbranschen, säger utbild­ningschef Risto Salmela på utbild­ningscent­ret Salpaus.

Salpaus är en utbild­ning­sen­het på andra stadiet som varje år erbju­der utbild­ning för 14 000 ungdo­mar och vuxna på fem campus i Lahtisregionen.

Enligt Salmela är metal­lin­dustrin i Päijänne-Tavast­land i behov av moti­ve­rade arbets­ta­gare som sitter på grund­läg­gande kuns­ka­per i arbetet.

– Vi klarar rätt så bra att svara på det skriande beho­vet av svet­sare, då vi utbil­dar både i Lahtis och Heinola. Samar­be­tet med grunds­ko­lorna och före­ta­gen har funge­rat bra. Arbetsplat­serna har utlo­vat sommar­jobb och prak­tikplat­ser. Det har kommit förfråg­nin­gar om svet­sare för varv­sin­dustrin i Åbo.

MÅSTE INTE VARA SUPERPROFFS MED DETSAMMA

Före­ta­gen är nödvän­digt­vis inte i behov av anställda med special­kuns­ka­per utan grund­läg­gande färdig­he­ter räcker till mer än väl. I prak­ti­ken bety­der det att man till exem­pel klarar av att hålla tiderna och läsa ritnin­gar. De före­tagss­peci­fika specia­lupp­gif­terna kan man lära sig på jobbet.

Medelål­dern för dem som söker till utbild­nin­garna har stigit under de senaste åren, berät­tar Salmela.

– De lite äldre sökande är en brokig grupp. Inom maskin­tek­ni­ken finns det flera bransch­by­tare. Bland svet­sarna finns det allt fler kvin­nor som arbe­tat som närvår­dare och inom handeln. Det som lockar i maskin- och produk­tions­tek­nik är chan­sen till bättre avlö­nade jobb.

– Dessu­tom har både arbets­sätt och maski­nerna förän­drats en hel del. Det hand­lar inte längre om sotiga verks­tä­der och svets­mas­ki­nerna har utvecklats och är lättare att hantera idag, säger Salmela.

SVÅRARE ATT FLYTTA EFTER JOBB

Salmela anser att stude­rande inte är i samma utsträck­ning som tidi­gare beredda på att flytta efter jobb. Han anser att det är frågan om ett nytt fenomen.

– Vi har inlett ett projekt med varven i västra Finland. Det verkar som att det är svårt för många att åka iväg. Jag förstår det när det gäller folk som har familj, men det samma verkar gälla också för singlar.

Salmela anser också att de olika utbild­ning­sav­ta­len med arbetsplat­serna funge­rar rätt så bra.

– Utbild­nin­gen genom läroav­tal rullar på och det har fört ny ”drive” med sig. Lagen gör det till exem­pel möjligt att flytta över en stude­rande från närs­tu­dier till läroav­tal. Före­ta­gen kan bekanta sig med en stude­rande under utbild­ning­sav­tal och senare genom läroav­tal. På så sätt kan före­ta­gen få den arbets­kraft de behö­ver, säger Salmela.

Slut på sömmerskor?

– Man kan ta en examen för sömmers­kor specia­li­se­rade för serie­pro­duk­tion på sex läroans­tal­ter i landet. Det är ändå inte många som söker till utbild­nin­garna, säger Auri Kohola på branschor­ga­ni­sa­tion för mode och textil, Suomen Teks­tiili ja Muoti.

Runt 3 400 före­tag är verk­samma inom textil- och modebranschen i Finland och de anstäl­ler samman­lagt omkring 22 000 männis­kor. Kohola anser att det största match­nings­proble­met inom texti­lin­dustrin och yrke­sut­bild­nin­gen är helt enkelt att utbild­nin­garna inte lockar stude­rande. Dessu­tom ligger utbild­nin­garna i de större städerna, medan arbetsplat­serna finns runtom i landet.

– Det är ofta frågan om vuxna stude­rande och bransch­by­tare och de vill ofta specia­li­sera sig till att skräd­darsy kläder. Det är proble­ma­tiskt med tanke på jobben inom branschen efter­som arbets­ta­garna då inte har erfa­ren­het av de arbet­supp­gif­ter och den arbets­takt som gäller i industriellt arbete.

Möjlig­he­ten till läroav­tal utnytt­jas i mode- och textilbranschen till en del, men Kohola skulle gärna se att det blev vanligare.

– Det är inte bara sömmers­kor det är brist på. Det behövs också till exem­pel textil­till­ver­kare, process­kö­tare och labo­ran­ter i branschen. Yrke­sexa­mina är så flexibla i dagens läge att även mindre branscher kan erbjuda indi­vi­duell utbildning.

HOPPAS PÅ ATT INVANDRARE HITTAR BRANSCHEN

Markku Aalto­virta, avtal­sex­pert för textil- och modebranschen, vid Industri­fac­ket, säger att det finns förhopp­nin­gar om att invan­drare ska hitta jobb i branschen. Han anser ändå att det tills­vi­dare finns allt för få uppmunt­rande exempel.

– Vi har goda erfa­ren­he­ter till exem­pel från Ursuit i Åbo, de till­ver­kar dykardräk­ter. De har fått in flera sömmers­kor med invandrarbakgrund.

Förut­fat­tade menin­gar och fördo­mar om jobbet kan också spela in, tror både Kohola och Aaltovirta.

– Unga har en förål­drad uppfatt­ning om vad industriar­bete egent­li­gen är. Vi vill ändra på det. Idag är process­kö­ta­rens arbete inte lika fysiskt ansträn­gande som tidi­gare, säger Kohola.

Hur ska man då råda bot på match­nings­proble­men mellan jobb och utbild­ning i textil-och modeut­bild­nin­gen? Både Kohola och Aalto­virta rekom­men­de­rar samarbete.

–Läroans­tal­terna skulle kunna specia­li­sera sig mer. Skolorna kan ha en egen profil, egna specia­lområ­den och saker skulle utvecklas i samar­bete med före­ta­gen, säger Kohola.

– Vi måste göra branschen media­sexig, så att ungdo­marna hittar den. Samti­digt behövs det också moröt­ter på löne­si­dan. Dessu­tom borde samar­be­tet mellan skolorna och före­ta­gen samar­beta mer, summe­rar Aaltovirta.

TEXT HANNU SILTALA OCH ASKO-MATTI KOSKELAINEN
ILLUSTRATION TUOMAS IKONEN

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS