Kan yrkesut­bild­ningen svara på de behov som finns på arbets­mark­naden? Tekijä kollade läget i två branscher som tampas med brist på arbets­kraft maskin- och metallbranschen och textilbranschen.

9.9.2020

– I hela landet råder det brist på svetsare och CNC-opera­törer inom maskin- och metallbranschen, säger utbild­ningschef Risto Salmela på utbild­ningscentret Salpaus.

Salpaus är en utbild­ning­senhet på andra stadiet som varje år erbjuder utbild­ning för 14 000 ungdomar och vuxna på fem campus i Lahtisregionen.

Enligt Salmela är metal­lin­dustrin i Päijänne-Tavast­land i behov av motive­rade arbets­ta­gare som sitter på grund­läg­gande kunskaper i arbetet.

– Vi klarar rätt så bra att svara på det skriande behovet av svetsare, då vi utbildar både i Lahtis och Heinola. Samar­betet med grunds­ko­lorna och företagen har fungerat bra. Arbetsplat­serna har utlovat sommar­jobb och praktikplatser. Det har kommit förfråg­ningar om svetsare för varvsin­dustrin i Åbo.

MÅSTE INTE VARA SUPERPROFFS MED DETSAMMA

Företagen är nödvän­digtvis inte i behov av anställda med special­kuns­kaper utan grund­läg­gande färdig­heter räcker till mer än väl. I praktiken betyder det att man till exempel klarar av att hålla tiderna och läsa ritningar. De företagss­peci­fika specia­lupp­gif­terna kan man lära sig på jobbet.

Medelål­dern för dem som söker till utbild­nin­garna har stigit under de senaste åren, berättar Salmela.

– De lite äldre sökande är en brokig grupp. Inom maskin­tek­niken finns det flera bransch­by­tare. Bland svetsarna finns det allt fler kvinnor som arbetat som närvår­dare och inom handeln. Det som lockar i maskin- och produk­tions­teknik är chansen till bättre avlönade jobb.

– Dessutom har både arbets­sätt och maski­nerna förän­drats en hel del. Det handlar inte längre om sotiga verks­täder och svets­mas­ki­nerna har utvecklats och är lättare att hantera idag, säger Salmela.

SVÅRARE ATT FLYTTA EFTER JOBB

Salmela anser att stude­rande inte är i samma utsträck­ning som tidigare beredda på att flytta efter jobb. Han anser att det är frågan om ett nytt fenomen.

– Vi har inlett ett projekt med varven i västra Finland. Det verkar som att det är svårt för många att åka iväg. Jag förstår det när det gäller folk som har familj, men det samma verkar gälla också för singlar.

Salmela anser också att de olika utbild­ning­sav­talen med arbetsplat­serna fungerar rätt så bra.

– Utbild­ningen genom läroavtal rullar på och det har fört ny ”drive” med sig. Lagen gör det till exempel möjligt att flytta över en stude­rande från närstu­dier till läroavtal. Företagen kan bekanta sig med en stude­rande under utbild­ning­savtal och senare genom läroavtal. På så sätt kan företagen få den arbets­kraft de behöver, säger Salmela.

Slut på sömmerskor?

– Man kan ta en examen för sömmerskor specia­li­se­rade för serie­pro­duk­tion på sex läroans­talter i landet. Det är ändå inte många som söker till utbild­nin­garna, säger Auri Kohola på branschor­ga­ni­sa­tion för mode och textil, Suomen Tekstiili ja Muoti.

Runt 3 400 företag är verksamma inom textil- och modebranschen i Finland och de anställer samman­lagt omkring 22 000 människor. Kohola anser att det största match­nings­problemet inom texti­lin­dustrin och yrkesut­bild­ningen är helt enkelt att utbild­nin­garna inte lockar stude­rande. Dessutom ligger utbild­nin­garna i de större städerna, medan arbetsplat­serna finns runtom i landet.

– Det är ofta frågan om vuxna stude­rande och bransch­by­tare och de vill ofta specia­li­sera sig till att skräd­darsy kläder. Det är proble­ma­tiskt med tanke på jobben inom branschen eftersom arbets­ta­garna då inte har erfarenhet av de arbet­supp­gifter och den arbets­takt som gäller i industriellt arbete.

Möjlig­heten till läroavtal utnyttjas i mode- och textilbranschen till en del, men Kohola skulle gärna se att det blev vanligare.

– Det är inte bara sömmerskor det är brist på. Det behövs också till exempel textil­till­ver­kare, process­kö­tare och laboranter i branschen. Yrkesexa­mina är så flexibla i dagens läge att även mindre branscher kan erbjuda indivi­duell utbildning.

HOPPAS PÅ ATT INVANDRARE HITTAR BRANSCHEN

Markku Aalto­virta, avtal­sex­pert för textil- och modebranschen, vid Industri­facket, säger att det finns förhopp­ningar om att invan­drare ska hitta jobb i branschen. Han anser ändå att det tills­vi­dare finns allt för få uppmunt­rande exempel.

– Vi har goda erfaren­heter till exempel från Ursuit i Åbo, de tillverkar dykardräkter. De har fått in flera sömmerskor med invandrarbakgrund.

Förut­fat­tade meningar och fördomar om jobbet kan också spela in, tror både Kohola och Aaltovirta.

– Unga har en förål­drad uppfatt­ning om vad industriar­bete egent­ligen är. Vi vill ändra på det. Idag är process­kö­ta­rens arbete inte lika fysiskt ansträn­gande som tidigare, säger Kohola.

Hur ska man då råda bot på match­nings­problemen mellan jobb och utbild­ning i textil-och modeut­bild­ningen? Både Kohola och Aalto­virta rekom­men­derar samarbete.

–Läroans­tal­terna skulle kunna specia­li­sera sig mer. Skolorna kan ha en egen profil, egna specia­lområden och saker skulle utvecklas i samar­bete med företagen, säger Kohola.

– Vi måste göra branschen media­sexig, så att ungdo­marna hittar den. Samti­digt behövs det också morötter på lönesidan. Dessutom borde samar­betet mellan skolorna och företagen samar­beta mer, summerar Aaltovirta.

TEXT HANNU SILTALA OCH ASKO-MATTI KOSKELAINEN
ILLUSTRATION TUOMAS IKONEN

ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS