På svenska
Tänk om de fattiga vann valet – ”Välfärdssamhällets framtid är den stora frågan i riksdagsvalet”
Det finns ett systemfel i vår demokrati. Ju rikare en människa är, desto mer sannolikt är det att han eller hon röstar i val. I fall åsikterna går isär om politiska beslut, brukar den rika vinna. Kan de fattiga vinna i våra följande val?
Hanna Wass förhåller sig kritiskt till tanken om att det skulle röra sig om ett personligt val att låta bli att rösta i val, eller att det rent av skulle handla om individens lättja. Wass är vikarierande professor i statskunskap vid Helsigfors universitet. Hon har genom sin forskning sökt svar på frågorna: Vem röstar och varför?
– Ju bättre en person har det ställt ekonomiskt, ju friskare hen är, ju tätare sociala nätverk hen har, desto sannolikare är det att personen styr mot valurnorna. Att låta bli att rösta i val utgör däremot en bit av det virrvarr som utgör utanförskap, säger Wass.
I välbärgade hem röstas det aktivt och det är en tradition som går vidare med generationerna. Beslutet att låta bli att rösta går också i arv – till och med från mor- och farföräldrar.
Det vanligaste yrket bland riksdagsledamöterna i Finland idag är jordbrukare. Juristerna kommer tvåa, följt av lärare och journalister. Representanter för arbetaryrken får man leta efter med ljus och lykta bland de 200 parlamentarikerna.
Beroende på definitionen landar man ungefär på ett halvt dussin.
I grannlandet Sverige reflekterar riksdagen aningen bättre samhället i stort, men inte ens där medför det en förändring i beslutsfattandet. Går grannarna i amerikanska fotspår?
I USA har det forskats mycket i fenomenet att beslutsfattare i högre utsträckning följer de välbärgades åsikter. Vid Göteborgs universitet söker man nu svar på frågan varför utvecklingen i Sverige ser ut som den gör, även om donatorer och valfinansiärer inte spelar en lika stor roll där som på andra sidan Atlanten.
– Väljarna lär sig till sist att det kanske inte lönar sig att rösta. Ett exempel är Sannfinländarnas (och Blå framtids) magplask. De har kanske lyckats åstadkomma något kring invandringsfrågor, men gällande andra frågor har de tvingats buga djupt, säger Wass.
Arbetsminister Jari Lindström (ursprungligen sannfinländare, senare blå) är ett gott exempel. Han har medvetet kört igenom den så kallade aktiveringsmodellen som i praktiken innebär en nedskärning i arbetslöshetsskyddet.
En arbetare som röstat på sannfinländarna har kanske själv fått känna aktiveringspiskan vina.
För något år sedan talades det mycket om sjukskötare som röstar på Samlingspartiet. Den frågan har Wass en förklaring till.
– Väljare lägger gärna sin röst på en representant för den gruppen som verkar ha högre status än en själv – och hör till den socialgrupp väljaren själv skulle vilja vara en del av.
Så kallat klassbundet röstande är inte längre någon självklarhet. Idag kan val av parti grundas på identitet eller ställning inom den globala ekonomin, inte social klass eller yrke.
Röstningsbeslutet kan till exempel göra avstamp i frågan om väljaren känner sig säker kring sin anställning eller hankar sig denne fram på snuttjobb och nollavtal.
Wass påminner om vikten i ”en empatisk politik”, det vill säga en fördelningspolitik vars mål är ett jämlikare samhälle. Man kan inte tala om demokrati om det inte innefattar rättvisa och jämställdhet.
Professorn talar varmt för sin kollega Jani Erolas initiativ om avgiftsfri småbarnspedagogik. Det skulle jämna ut skillnaderna mellan barndomshemmen- och öka valdeltagandet då barnen fyller 18 och får rösträtt.
VEM FÅR DEFINIERA DEBATTEN?
– Jag anser att välfärdssamhällets framtid är den stora frågan i riksdagsvalet. Den nordiska välfärdsstaten har fortfarande ett stort stöd bland medborgarna. Vill vi hålla fast vid den nordiska utvecklingen eller inte, frågar Ilkka Ruostetsaari, professor vid Tammerfors universitet.
Han har bland annat forskat i fenomenet där Finansministeriets nedskärningslistor för den offentliga servicen inför val, ofta i valdebatter har tagits emot som allmängiltiga sanningar och enda alternativ.
Ruostetsaari anser att den pågående privatiseringen av offentliga tjänster är medvetna val – inte någon naturlag. Man kan lugnt kalla dem ideologiskt motiverade val, vilket synliggörs till exempel i turerna kring vårdreformen.
Experterna har gång på gång berättat om för regeringen att sote-reformen inte medför ökad välfärd – förutom för ägarna av privata hälsovårdstjänster. Den innebär heller inga besparingar i statsbudgeten.
Till och med den tidigare ministern centerpartisten Juha Rehula har sagt att han varit ”spelknapp för hälsobusinessen”.
Ruostetsaari anser att medierna borde aktivare ifrågasätta lösningarna som presenteras som sanning. Professorn medger att det bakom Finlands finanspolitik finns ”stora krafter”.
– Marknadsliberal politik följer rekommendationer från internationella organisationer som OECD och EU.
Han anser att det är oroväckande hur lite medierna utmanar den ekonomiska liberalismen.
Redaktionerna har mindre resurser till förfogande idag. De måste producera mer innehåll på under en kortare tid, säger Ruostetsaari.
Dessutom anser Ruostetsaari att det kan finnas nära kopplingar mellan elit – både inom politik och inom medievärlden.
I Finland tvingas partierna ge efter gällande några av sina mål för att få regeringsansvar eftersom blockpolitiken inte fått fotfäste i Finland. Det innebär att en medborgare inte kan vara säker på en hurdan regering han eller hon lägger sin röst på.
– Konsumentskyddet är svagt inom politiken, säger Ruostetsaari.
Han önskar ändå att partierna presenterade tydligt sina idéer och tog fram lättförståeliga planer för hur de ska nå sina mål. Enskilda slagord och slogans avslöjar inte en hurdan politik partiet vill genomföra eller lyckats genomföra – och vem som gynnats av det.
– Det räcker inte med att måla upp några strategier. Partierna måste presentera sina planer för konkreta åtgärder för hur de tänker organisera sjukvården i landet.
Enligt flera undersökningar är det uttryckligen sjukvården som väljarna i Finland anser att är den viktigaste frågan inför val.
NYSPRÅK OCH SOCIALA MEDIER
Nedskärningar och uppsägningar presenteras som reformer och omorganiseringar. Nedskärningar i arbetslöshetsskyddet presenteras som eftersträvansvärd aktivering.
Avoin yhteiskunta rf. upprätthåller partipolitiskt obundna tjänsten Faktabaari. Grundaren Mikko Salo berättar att gruppen i allt högre grad flyttar fokus från faktagranskning i traditionella medier till att granska social medier.
– På sociala medier sprids medvetet falsk och manipulerande information. Det har blivit svårt att avslöja källan och det är inte alltid lätt att hitta ett motiv. Förfalskningen gäller allt oftare nuförtiden också ljud och video, säger Salo.
Ett exempel är Vita Husets mediemaskineri som fick en journalist som ställde kritiska frågor att se ut som en person som beter sig aggressivt i november 2018.
Salo har inte förlorat hoppet om att man kan få bukt med ett nätverk av lögner.
Han kallar efter kvalitetsjournalistik och vanliga medborgares förmåga till att vara observanta och kritiska. Faktabaari har till exempel publicerat en check-lista för innehåll på sociala medier.
Facebook och Google profilerar med hjälp av algoritmer sina användare väldigt noggrant efter deras beteende på sociala medier. När man vet allt om en människa är det lättare att manipulera henne.
– Förutom att antalet användare sjunker är till exempel EU det enda som företag som Google och Facebook är, ska vi säga, rädda för, säger Salo.
POPULISTEN SÖKER SITT FOLK
– Populismens kärna är att presentera ett delat samhälle. På ena sidan finns folket, som populisterna anser sig tala för. På andra sidan finns en korrumperad elit.
Så definierar Oula Silvennoinen, docent i historia vid Helsingfors universitet, ämnet populism. Silvennoinen har forskat i ytterhögern och fascism. Han tillägger att populisten inte bryr sig om fakta, utan satsar på att söka efter något som spelar på känslosträngar. För ytterhögern är det till exempel vanligt att påstå att samhället håller på att förgöras.
Trots att Finland placerar sig högt i internationella mätningar och jämförelser och senast i Davos utsågs Finland till ett föredöme för hela världen, grundar sig till exempel Sannfinländarnas retorik starkt på en motsättning mellan finländare och andra nationaliteter.
Silvennoinen anser att sannfinländarnas linje delvis stött på patrull när även EU tagit till åtgärder mot troll på sociala medier.
– Sannfinländarna är inte ett vanligt parti, även om det är ett fullt lagligt parti. Det är frågan om det enda partiet i Finland runt vilket det bildats ett systematiskt propagandanätverk på sociala medier. Maskineriet angriper dem som inte delar deras åsikter eller kritiserar partiet. Det handlar om några hundra anonyma konton som drivs av en mindre grupp människor. De gillar och delar varandras inlägg och skapar på så sätt en bild av att det rör sig om en större grupp människor, säger Silvennoinen.
– Trots att tonen från sociala medier läcker över till det verkliga livet, måste journalisterna hålla fast vid kvalitetsjournalistiken. Journalister borde följa med politikernas diskussioner och en hurdan politik partierna genomfört. Det räcker inte med att repetera partiernas utlåtanden, säger Silvennoinen avslutningsvis.
TEXT SUVI SAJANIEMI
ILLUSTRATIONTUOMAS IKONEN
ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS
