Tänk om de fattiga vann valet – ”Välfärds­sam­häl­lets framtid är den stora frågan i riksdagsvalet”

Det finns ett systemfel i vår demokrati. Ju rikare en människa är, desto mer sanno­likt är det att han eller hon röstar i val. I fall åsikterna går isär om politiska beslut, brukar den rika vinna. Kan de fattiga vinna i våra följande val?

Hanna Wass förhåller sig kritiskt till tanken om att det skulle röra sig om ett person­ligt val att låta bli att rösta i val, eller att det rent av skulle handla om indivi­dens lättja. Wass är vikarie­rande professor i stats­kunskap vid Helsig­fors univer­sitet. Hon har genom sin forsk­ning sökt svar på frågorna: Vem röstar och varför?

– Ju bättre en person har det ställt ekono­miskt, ju friskare hen är, ju tätare sociala nätverk hen har, desto sanno­li­kare är det att personen styr mot valur­norna. Att låta bli att rösta i val utgör däremot en bit av det virrvarr som utgör utanförskap, säger Wass.

I välbär­gade hem röstas det aktivt och det är en tradi­tion som går vidare med genera­tio­nerna. Beslutet att låta bli att rösta går också i arv – till och med från mor- och farföräldrar.

Det vanli­gaste yrket bland riksdags­le­da­mö­terna i Finland idag är jordbru­kare. Juris­terna kommer tvåa, följt av lärare och journa­lister. Repre­sen­tanter för arbeta­ryrken får man leta efter med ljus och lykta bland de 200 parlamentarikerna.

Beroende på defini­tionen landar man ungefär på ett halvt dussin.

I grann­landet Sverige reflek­terar riksdagen aningen bättre samhället i stort, men inte ens där medför  det en förändring i besluts­fat­tandet. Går grannarna i ameri­kanska fotspår?

I USA har det forskats mycket i fenomenet att besluts­fat­tare i högre utsträck­ning följer de välbär­gades åsikter. Vid Göteborgs univer­sitet söker man nu svar på frågan varför utvecklingen i Sverige ser ut som den gör, även om donatorer och valfi­nan­siärer inte spelar en lika stor roll där som på andra sidan Atlanten.

– Väljarna lär sig till sist att det kanske inte lönar sig att rösta. Ett exempel är Sannfin­län­darnas (och Blå framtids) magplask. De har kanske lyckats åstad­komma något kring invandringsfrågor, men gällande andra frågor har de tvingats buga djupt, säger Wass.

Arbets­mi­nister Jari Lindström (ursprungligen sannfin­län­dare, senare blå) är ett gott exempel. Han har medvetet kört igenom den så kallade aktive­rings­mo­dellen som i praktiken innebär en nedskär­ning i arbetslöshetsskyddet.

En arbetare som röstat på sannfin­län­darna har kanske själv fått känna aktive­rings­piskan vina.

För något år sedan talades det mycket om sjuks­kö­tare som röstar på Samlings­par­tiet. Den frågan har Wass en förkla­ring till.

– Väljare lägger gärna sin röst på en repre­sen­tant för den gruppen som verkar ha högre status än en själv – och hör till den socialgrupp väljaren själv skulle vilja vara en del av.

Så kallat klass­bundet röstande är inte längre någon självklarhet. Idag kan val av parti grundas på identitet eller ställ­ning inom den globala ekonomin, inte social klass eller yrke.

Röstnings­bes­lutet kan till exempel göra avstamp i frågan om väljaren känner sig säker kring sin anställ­ning eller hankar sig denne fram på snutt­jobb och nollavtal.

Wass påminner om vikten i ”en empatisk politik”, det vill säga en fördel­nings­po­litik vars mål är ett jämli­kare samhälle. Man kan inte tala om demokrati om det inte innefattar rättvisa och jämställdhet.

Profes­sorn talar varmt för sin kollega Jani Erolas initiativ om avgiftsfri småbarns­pe­da­gogik. Det skulle jämna ut skill­na­derna mellan barndoms­hemmen- och öka valdel­ta­gandet då barnen fyller 18 och får rösträtt.

VEM FÅR DEFINIERA DEBATTEN?

– Jag anser att välfärds­sam­häl­lets framtid är den stora frågan i riksdags­valet. Den nordiska välfärdss­taten har fortfa­rande ett stort stöd bland medbor­garna. Vill vi hålla fast vid den nordiska utvecklingen eller inte, frågar Ilkka Ruostet­saari, professor vid Tammer­fors universitet.

Han har bland annat forskat i fenomenet där Finans­mi­nis­te­riets nedskär­nings­listor för den offent­liga servicen inför val, ofta i valde­batter har tagits emot som allmän­gil­tiga sanningar och enda alternativ.

Ruostet­saari anser att den pågående priva­ti­se­ringen av offent­liga tjänster är medvetna val – inte någon naturlag. Man kan lugnt kalla dem ideolo­giskt motive­rade val, vilket synlig­görs till exempel i turerna kring vårdreformen.

Exper­terna har gång på gång berättat om för regeringen att sote-reformen inte medför ökad välfärd – förutom för ägarna av privata hälsovårdst­jänster. Den innebär heller inga bespa­ringar i statsbudgeten.

Till och med den tidigare minis­tern center­par­tisten Juha Rehula har sagt att han varit ”spelk­napp för hälsobusinessen”.

Ruostet­saari anser att medierna borde aktivare ifråga­sätta lösnin­garna som presen­teras som sanning. Profes­sorn medger att det bakom Finlands finans­po­litik finns ”stora krafter”.

– Marknads­li­beral politik följer rekom­men­da­tioner från inter­na­tio­nella organi­sa­tioner som OECD och EU.

Han anser att det är oroväc­kande hur lite medierna utmanar den ekono­miska liberalismen.

Redak­tio­nerna har mindre resurser till förfo­gande idag. De måste producera mer innehåll på under en kortare tid, säger Ruostetsaari.

Dessutom anser Ruostet­saari att det kan finnas nära kopplingar mellan elit – både inom politik och inom medievärlden.

I Finland tvingas partierna ge efter gällande några av sina mål för att få regering­sansvar eftersom block­po­li­tiken inte fått fotfäste i Finland. Det innebär att en medbor­gare inte kan vara säker på en hurdan regering han eller hon lägger sin röst på.

– Konsu­ments­kyddet är svagt inom politiken, säger Ruostetsaari.

Han önskar ändå att partierna presen­te­rade tydligt sina idéer och tog fram lättförståe­liga planer för hur de ska nå sina mål. Enskilda slagord och slogans avslöjar inte en hurdan politik partiet vill genomföra eller lyckats genomföra – och vem som gynnats av det.

– Det räcker inte med att måla upp några strate­gier. Partierna måste presen­tera sina planer för konkreta åtgärder för hur de tänker organi­sera sjukvården i landet.

Enligt flera under­sök­ningar är det uttryckligen sjukvården som väljarna i Finland anser att är den vikti­gaste frågan inför val.

NYSPRÅK OCH SOCIALA MEDIER

Nedskär­ningar och uppsäg­ningar presen­teras som reformer och omorga­ni­se­ringar. Nedskär­ningar i arbets­lös­hetss­kyddet presen­teras som efter­strä­vans­värd aktivering.

Avoin yhteis­kunta rf. upprätthåller parti­po­li­tiskt obundna tjänsten Fakta­baari. Grundaren Mikko Salo berättar att gruppen i allt högre grad flyttar fokus från fakta­gransk­ning i tradi­tio­nella medier till att granska social medier.

– På sociala medier sprids medvetet falsk och manipu­le­rande infor­ma­tion. Det har blivit svårt att avslöja källan och det är inte alltid lätt att hitta ett motiv. Förfalsk­ningen gäller allt oftare nuför­tiden också ljud och video, säger Salo.

Ett exempel är Vita Husets medie­mas­ki­neri som fick en journa­list som ställde kritiska frågor att se ut som en person som beter sig aggres­sivt i november 2018.

Salo har inte förlorat hoppet om att man kan få bukt med ett nätverk av lögner.

Han kallar efter kvali­tets­jour­na­listik och vanliga medbor­gares förmåga till att vara obser­vanta och kritiska. Fakta­baari har till exempel publicerat en check-lista för innehåll på sociala medier.

Facebook och Google profi­lerar med hjälp av algoritmer sina använ­dare väldigt noggrant efter deras beteende på sociala medier. När man vet allt om en människa är det lättare att manipu­lera henne.

– Förutom att antalet använ­dare sjunker är till exempel EU det enda som företag som Google och Facebook är, ska vi säga, rädda för, säger Salo.

POPULISTEN SÖKER SITT FOLK

– Populis­mens kärna är att presen­tera ett delat samhälle. På ena sidan finns folket, som populis­terna anser sig tala för. På andra sidan finns en korrum­perad elit.

Så definierar Oula Silven­noinen, docent i historia vid Helsing­fors univer­sitet, ämnet populism. Silven­noinen har forskat i ytter­hö­gern och fascism. Han tillägger att populisten inte bryr sig om fakta, utan satsar på att söka efter något som spelar på känslo­strängar. För ytter­hö­gern är det till exempel vanligt att påstå att samhället håller på att förgöras.

Trots att Finland placerar sig högt i inter­na­tio­nella mätningar och jämfö­relser och senast i Davos utsågs Finland till ett föredöme för hela världen, grundar sig till exempel  Sannfin­län­darnas retorik starkt på en motsätt­ning mellan finlän­dare och andra nationaliteter.

Silven­noinen anser att sannfin­län­darnas linje delvis stött på patrull när även EU tagit till åtgärder mot troll på sociala medier.

– Sannfin­län­darna är inte ett vanligt parti, även om det är ett fullt lagligt parti. Det är frågan om det enda partiet i Finland runt vilket det bildats ett syste­ma­tiskt propa­gan­da­nät­verk på sociala medier. Maski­ne­riet angriper dem som inte delar deras åsikter eller kriti­serar partiet. Det handlar om några hundra anonyma konton som drivs av en mindre grupp människor. De gillar och delar varan­dras inlägg och skapar på så sätt en bild av att det rör sig om en större grupp människor, säger Silvennoinen.

– Trots att tonen från sociala medier läcker över till det verkliga livet, måste journa­lis­terna hålla fast vid kvali­tets­jour­na­lis­tiken. Journa­lister borde följa med politi­kernas diskus­sioner och en hurdan politik partierna genomfört. Det räcker inte med att repetera partiernas utlåtanden, säger Silven­noinen avslutningsvis.

TEXT SUVI SAJANIEMI
ILLUSTRATIONTUOMAS IKONEN
ÖVERSÄTTNING JOHANNES WARIS