Jokkis är en bensin­dof­tande gemenskap

TOMMY FROM

Måleriar­be­tare
Elho Ab Oy
Peder­söre

Finlands populä­raste motors­port då det kommer till antalet utövare har många namn. I Sverige kallas sporten folkrace och i finlandss­venskan heter det allmänt varmansklassen, jokamie­hen­luokka. Men i folkmun heter det jokkis i Finland på både finska och svenska, berättar Tommy From.

Kort och gott handlar det om race med bilar som kan sättas ihop av delar som härstammar från olika bilar och bilmärken. Jokkis körs på grus, asfalt och is i sex klasser: junior, dam, allmän, senior 50 + och framh­juldsdrivna eller kardan­bilar och bilar med motorn bak, eller “tuupparit”, som bilarna allmänt kallas.

I Finland finns det runt 4 000 människor som har jokkis som hobby. Man får börja tävla i juniorklassen under det år man fyller 15 år.

– Det finns förare som har ganska många tävlingar bakom sig före de ens fått körkort, konsta­terar From.

Idag får From tävla i seniorklassen om han vill men vägen till motors­por­tens värld utsta­kades i minst sagt unga år.

– Jag fick sitta och styra i min morbrors famn när jag var fyra. När jag fyllde fem fick jag själv köra pappas Fiat 850. Då räckte jag nätt och jämnt ner till pedalerna.

Tommy From har från och med 1984 detagit varje år i tävlingar. Som mest blev det närmare 30 tävlingar i året.

Froms nyligen framlidne mor var också aktivt med i jokkiss­vängen. Hemma i Bennäs är hyllorna fyllda med pokaler och medaljer. Det har blivit en och annan tävling sedan debuten 1984.

– Det är inte många i landet som rest land och rike runt och kört tävlingar varje år.

Som mest körde From närmare 30 tävlingar per år men idag tar han det lite lugnare. När han inte kör själv brukar Tommy vara med som tävlings­funk­tionär, domare eller helt enkelt som åskådare för att njuta av stämningen.

Det finns två personer som utbildar i jokkis på svenska i Finland. Den ena är jag och den andra är min syster.

Han har länge varit en av de bärande krafterna i föreningen Nykar­le­by­nej­dens sport­bi­lister. Dessutom drar han jokki­sut­bild­ningar på olika håll i landet. Alla nya förare måste gå en kurs och lägga ett prov innan de får börja tävla.

– Det finns två personer som utbildar i jokkis på svenska i Finland. Den ena är jag och den andra är min syster.

From jobbar till vardags på Elho som tillverkar lantbruks­mas­kiner i hembyn Bennäs. Lyckligtvis finns det motors­port­fan­taster bland ägarna, också sådana som själva kört i varmansklassen. Det kan finnas förståelse om From behöver ta ut en ledig dag när ett tävlings­vec­koslut närmar sig.

2 000 EURO FÖR EN BIL

En väsentlig del av grenkul­turen i jokkis är att bilarna är till salu efter tävlingen. Priset är för tillfället lagt på 2 000 euro och vem som helst med tävlings­licens får lägga ett anbud. Sedan drar man lott om vem som får ta hem bilen. Om föraren gärna håller fast vid sin bil så lönar det sig att lägga några skydd­sanbud, vilket reglerna tillåter.

Tanken är att kostna­derna för delta­garna ska hållas på en rimlig nivå och undvika kapprust­ning i euro. Ingen vill ju lägga 100 000 på en bil som man snart tvingas sälja för en par tusen.

– Jag har ägt säkert 300 bilar. Jag brukar alltid ge ett råd till yngre förare att de ska skriva upp varje bil de haft.

Jag har ägt säkert 300 bilar

Då From får frågan om det finns några tävlingar som han minns speciellt bra måste han fundera en stund.

– Det är två tävlingar jag tänker på. Den första var 1988 när jag blev femma i A‑finalen i FM i Virrat. Då tror jag också Nykar­le­by­nej­dens Sport­bi­lister började bli känt i Finland.

From berättar att de runt 100 tävlin­garna som årligen ordnas i Finland kan delas i byatäv­lingar, lite större byatäv­lingar och riktigt stora tävlingar. Och av stortäv­lin­garna är det en som är störst, bäst och vackrast. Pellon Poikki­nain­tiajot ordnas i årligen i juli. Tävlingen pågår i fyra dagar och kan locka tusen­tals åskådare.

– För tre år sedan körde jag i finalen tre klasser i Pello. Då hade jag en riktig ”huippubil” som jag köpt året innan just i Pello. Under vintern hade jag fixat allt; motorn, växellådan, allt.

GEMENSKAP PÅ TÄVLINGAR OCH MEDITATION I GARAGET

– Det bästa med den här grenen är gemens­kapen och sammanhåll­ningen. Jag kan gå vart som helst i Finland och där finns någon jag känner. Från Kolari i norr till Hangö i söder, säger From.

Som motvikt till tävling­se­ve­ne­mangen förut­sätter framgångar i jokkis också en hel del tid i garaget.

– Jag har alltid försökt komma undan så billigt som möjligt och göra så långt det går allt själv. Man funderar och mediterar i garaget. Sen ställer man kamaxeln två grader, byter trattar på förga­saren och sen får man det att fungera. Det är en skön känsla när man vet att man lagat allt själv.

From äger för tillfället en handfull jokkis­bilar. Att fixa på egen personbil är däremot inte så intres­sant, anser From.

– Det finns inte riktigt någon utmaning i det. Det är en stor del av charmen med jokkis att man kan göra så mycket av så litet.