Här monteras sjöminor

teollisuusliitto

I Skinnarvik på Kimitoön jobbar Industrifackets medlemmar med att montera sjöminor. De anställda tonar ner hemlighetsmakeriet kring jobbet, men någon helt vanlig arbetsplats kan man ändå inte tala om.

Det är torsdagsmorgon och arbetet pågår i verkstadshallarna i Skinnarvik på Kimitoön. Det skruvas, putsas och svetsas helt som vanligt, eller ja – vanligt och vanligt. Här på Marinens depå jobbar nämligen civila Industrifackets medlemmar som monterar och servar sjöminor.

– Jag servar en del som justerar hur snabbt sjöminan sjunker ner under ytan när man lägger den i vattnet, berättar mekanikern Niklas Friman alldeles vardagligt som om han skulle tala om ett oljebyte på bilen.

Friman har jobbat på depån i 28 år och medger att arbetsplatsen och jobbet de gör kanske inte riktigt är helt som på alla andra verkstäder.

– Man blir ju van med tiden. Jag jobbade tidigare på Björkboda låsfabrik men sökte mig hit för att det verkade spännande och intressant. Och intressant är jobbet fortsättningsvis.

Niklas Friman trivs med det mångsidiga jobbet som man får göra i rimlig takt. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Huvudförtroendemannen Jan-Peter Silander är inne på samma spår. Han säger att jobbet är intressant och mångsidigt, men att det själva praktiska arbetet egentligen inte skiljer sig från verkstadsjobb på den civila sidan.

– Jag jobbade själv som bilmekaniker i tio år på en verkstad innan jag började här. Här behöver man inte slåss med kunderna, då en del kunder ville att bilen är färdig redan innan den rullar in på verkstaden. Och så skulle man ännu diskutera och förhandla om priset. Här får vi de resurser vi får, och vi klarar oss oftast riktigt bra med dem. Det är lugnare tempo på det viset.

Jan-Peter Silander säger att jobbet på försvarets depå är intressant och mångsidigt, men att det själva praktiska arbetet egentligen inte skiljer sig från verkstadsjobb på den civila sidan. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

Det är två olika huvudtyper av minor man jobbar med på verkstaden. Den första typen är så kallade kontaktminor som säkert är bekanta för de flesta från filmerna, nämligen de runda sjöminorna som ligger en bit under ytan och detonerar vid kontakt med fartyg.

– Årsmodellerna på kontaktminorna är från 40- och 50-talet, så vi talar om ganska gammal men samtidigt beprövad teknik som fungerar helt perfekt ännu idag, förklarar vice chefen för minverkstaden, ingenjörlöjtnant Kenneth Eriksson.

Den andra typen av sjöminor är bottenminor. De är moderna, fyllda med elektronik och censorer och alltså betydligt mer komplicerade, trots att de för en lekman vid första ögonkast kunde förväxlas med en kompost eller septiktank.

– Den nyaste modellen är från 2016. De är större och mer känsliga än kontaktminorna och innehåller mer sprängämne, men de är ändå mycket säkrare, eftersom moderna sprängämne är okänsligare och svåra att antända, fortsätter Eriksson.

Minverkstadens vice chef Kenneth Eriksson lyfter fram säkerheten som det viktigaste på arbetsplatsen. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

SÄKERHETEN FÖRST

Det finns en orsak till att depåavdelningen är belägen ute i skärgården, långt ifrån närmaste bosättning. Man arbetar med sprängämnen och trots omfattande säkerhetsföreskrifter, finns ändå risken för att något kan gå snett. Det syns till och med i hur byggnaderna är placerade. Skulle en allvarlig olycka ske, hur osannolikt som helst, skulle chockvågen från explosionen riktas utåt, bort från de övriga byggnaderna, förklarar Eriksson.

– Säkerheten är ytterst viktig för oss. Säkerhetsbestämmelserna tummar vi inte på. Trots att moderna sprängämnen är säkra och svåra att få att detonera, så arbetar vi som om det skulle vara krut som kan antändas av statiskt elektricitet. Vi har stora marginaler i säkerhetsbestämmelserna så att det inte ska ske några olyckor.

Mingranskaren och depåns snickare Sven-Erik Kinos har lätt för att underteckna det här. Han har jobbat på depån i över 32 år och har länge fungerat som huvudförtroendeman och för tillfället som arbetsplatsens arbetarskyddsfullmäktige.

– Vi träffas några gånger om året för att diskutera säkerheten med arbetsgivaren, men vi har aldrig några stora frågor att ta i tu med eftersom säkerheten oberoende alltid är så viktig och bestämmelserna så strikta. Det är små saker som rättas till vid behov. Staten som arbetsgivare är väldigt precis med att allting ska vara i skick, säger Kinos.

Silander håller med och säger att säkerhetsbestämmelserna till och med kan kännas överdrivna.

– Vi är väldigt noga och arbetarskyddet är absolut i skick. När vi jobbar med sprängämnen har vi till exempel skild klädsel, speciella skor som förhindrar statiskt elektricitet och jordningsarmband på oss. Jag känner inte att det skulle vara farligt alls att jobba här.

Tvärtom känns säkerhetsbestämmelserna till och med lite överdrivna emellanåt, men bättre så.

Arbetarskyddsfullmäktige Sven-Erik Kinos jobbar både som snickare och mingranskare. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

TONAR NER HEMLIGHETSMAKERIET

Depån i Skinnarvik är ett bra exempel på hur mångsidiga branscher som Industrifacket representerar. Men förutom de låsta portarna, en del uniformsklädda militärer, sprängämnen och sjöminor är arbetsplatsen trots allt inte så olik många andra verkstäder.

– En stor del av det vi gör är egentligen inte speciellt hemligt. Alla vet hur kontaktminor ser ut och webben är full av information, säger Friman och tonar ner hemlighetsmakeriet.

– Till en del är ju jobbet också på sätt och vis hemligt. Men vänner och bekanta känner till att jag jobbar här, så de frågar inte så mycket om jobbet och vi har annat än arbete att diskutera på fritiden. Det går ganska bra ihop och inte orsakar det några besvär, fortsätter Silander.

Att jobba för staten och försvarsmakten verkar vara något som uppskattas bland de anställda. Bland annat förmånerna lyfts fram av många.

– Vi har flexibel arbetstid och efter 15 års anställning har vi lång semester, det vill säga 38 dagar ledigt per år. Lönerna är också konkurrenskraftiga jämfört med den civila eller privata sidan. Arbetstagarna får också idrotta under arbetstid två timmar i veckan, räknar Silander upp.

Möjligheten till utbildning är också något som uppskattas.

– Arbetsgivaren erbjuder utbildning och kurser, förutom alla de kurser som Industrifacket erbjuder sina medlemmar, poängterar Silander.

”I början kändes det lite obehagligt att jobba med sprängämnen, men säkerhetsbestämmelserna är i skick och vi får inte ens göra farligt arbete. Jag kan inte säga att jag skulle känna mig rädd”, säger montören Eija Fredriksson. FOTO PATRIK LINDSTRÖM

En som har haft konkret nytta av utbildningsmöjligheterna är montören Eija Fredriksson. I ett hörn av verkstaden jobbar hon med element som kommer in i minorna. Först plockar hon dem isär, putsar och servar dem. Efter det smälter hon bort den gamla tenn-beläggningen och gör nya kopplingar. Sen monterar hon ihop elementen igen. Jobbet går på rutin och med yrkesskicklighet, men när hon började jobba på depån för 28 år sedan, hade hon helt andra arbetsuppgifter.

– Jag började ursprungligen jobba här som städerska. I och med en del omstruktureringar skulle jag för 16 år sedan ha tvingats flytta till Försvarsförvaltningens byggverk, men då lediganslog man en montörstjänst här som jag sedan fick. Jag utbildades till montörsjobbet och har idag många olika arbetsuppgifter.

– Det var en riktigt positiv förändring. Städarjobbet är nämligen inte något helt enkelt jobb, det är ganska tungt fysiskt. Men jag får ännu också städa ibland, vilket är trevligt som omväxling. Det här är en bra arbetsplats, med betoning på att jag egentligen kom hit på ett ettårs vikariat, och nu 28 år senare är jag ännu här, fortsätter Fredriksson och skrattar.

Skulle huvudförtroendemannen Jan-Peter Silander få fria händer, är det egentligen bara en sak han skulle förändra på arbetsplatsen. Nämligen rekryteringsprocessen.

– Det som jag skulle ta i tu med genast är rekryteringen av nya mänskor. Den är för långsam inom försvarsmakten. Vi har ett par platser lediga och en montör hade vi redan valt, men i och med att processen tog så länge, så hann den personen få ett annat jobb. Så nu börjar rekryteringsprocessen på nytt. Men annars har jag inte egentligen något att klaga på.

TEXT JOHAN LUND
FOTO PATRIK LINDSTRÖM