Soli­da­ri­tets­pro­jek­tet i Nami­bia är slut: MANWU försö­ker nu stå på egna ben

Soli­da­ri­tets­pro­jek­tet som Metallför­bun­det inledde år 2009 tog slut i våras. Samti­digt som Nami­bias ekono­miska läge är mycket pressat.

När soli­da­ri­tets­pro­jek­tet med nami­biska fackför­bun­det MANWU, som orga­ni­se­rar arbets­ta­gare inom metall‑, bygg­nads- och andra industribranscher, inled­des för omkring tio år sedan, var målsätt­nin­garna klara. Förbun­dets anställda och medlem­mar skulle utbil­das, orga­ni­se­rings­gra­den höjas, upplys­ning­sar­be­tet kring aids förbätt­ras och arbete för jämlik­het förstärkas.

I prak­ti­ken lycka­des MANWU med alla sina mål. På slut­ra­kan av projek­tet stru­lade ändå Nami­bias ekono­miska läge till det hela.

I och med bygg­nadsbranschens krasch har förbun­det förlo­rat tusen­tals medlem­mar.– Som bäst hade vi över 15 000 medlem­mar. Idag ligger medlem­san­ta­let på drygt 2 000, säger MANWU:s ordfö­rande Justina Jonas.

MANWU:s ordfö­rande Justina Jonas tackar Industri­fac­kets medlem­mar för den oersätt­liga hjäl­pen. Under soli­da­ri­tets­pro­jek­tet har MANWU lyckats skapa en stark organisation.

Siffrorna berät­tar mer än tusen ord om de problem som förbun­det möter samti­digt som projek­tet avslu­tas. När repre­sen­tan­ter från Industri­fac­ket, fackets soli­da­ri­tetscent­ral SASK och MANWU träf­fa­des i början av året, kunde man ana en bland­ning av vemo­diga käns­lor av att projek­tet avlu­ta­des, men samti­digt också och trött­het och ångest.

– Innan den ekono­miska kraschen hade förbun­det över 40 000 poten­tiella medlem­mar, säger Justina Jonas.

Hon är ändå lycklig över att förbun­dets orga­ni­sa­tion har förs­tärkts under de gångna tio åren.

– Vi har utbil­dat perso­nal och aktiva medlem­mar varje år.

MANWU har verk­sam­het i åtta regio­ner. Merpar­ten av verk­sam­he­ten är koncent­re­rad till områ­det Khomas i närhe­ten av Nami­bias huvuds­tad Windhoek.

– Nu funde­rar vi över hur vi ska gå vidare och hur vi ska enga­gera hela person­alen med att fort­sätta med arbetet.

Under projektå­ren har MANWU tagit sin plats i det nami­biska samhäl­let. Förbun­det och dess ordfö­rande Justina Jonas är välkända i landet.

– På det viset hör vi till de star­kaste fackför­bun­den. Vi har goda möjlig­he­ter att påverka de poli­tiska besluts­fat­tarna och vår röst blir hörd, inty­gar Jonas.

ORGANISERING PÅ ARBETSPLATSERNA

Jonas vill att förbun­det gör upp en ny medlems­rek­ry­te­ringsplan i den nya rådande situa­tio­nen. Under projek­tet utbil­dade MANWU regel­bun­det sina aktiva medlem­mar och orga­ni­se­rade arbetsplat­ser runt Nami­bia. Det här arbe­tet vill man se en fort­sätt­ning på.

En av de orga­ni­se­rade arbetsplat­serna är förta­get Rent-A-Drum som i tjugo år varit aktivt inom åter­vin­ningsbranschen. Sorte­rings­bara sopor från hela Nami­bia hämtas till verk­sam­hetss­täl­let i utkan­ten av huvudstaden.

Åter­vin­nignfö­re­ta­get Rent-A-Drum har varit ett av MANWU:s orga­ni­se­ringsmål. Före­ta­gets huvudfört­roen­de­man Uusika Michael (till höger) har haft en cent­ral roll i orga­ni­se­ring­sar­be­tet på arbetsplat­sen. Arbets­kom­pi­sarna Johan­nes Johan­nes och Frolian Elia hör till facket.

Under arbets­pas­set i februari var det främst kvin­nor som sorte­rade åter­vin­nings­bart mate­rial bland soporna, bland annat plast, metall och papper. Arbe­tet är lätt men meka­niskt. Alla arbets­ta­gare har skydd­sut­rust­ning, det vill säga overall, hands­kar och andningsskydd.

Arbetsplat­sen har en fört­roen­de­man och nästan alla av de 600 arbets­ta­garna hör till facket. Arbe­tet görs i två skift från måndag till lördag och veckoar­bets­ti­den är 45 timmar. Lunch­pausen är en hel timme och till arbets­da­gen hör också två femton minu­ters tepauser.

– Jag hjälpte MANWU att orga­ni­sera arbetsplat­sen. Orga­ni­se­ring­sar­be­tet försvå­ra­des kanske lite av att man pratar flera olika språk på jobbet och så jobbar vi i olika skift, minns opera­tö­ren och kvali­tets­grans­ka­ren Uusika Michael som är fört­roen­de­man på företaget.

Engelska är det officiella språ­ket i Nami­bia men landet har flera olika stam­mar som har sina egna språk. Man möter språk­mu­rar nästan överallt, inte bra på den här arbetsplatsen.

Nu har fackets verk­sam­het på arbetsplat­sen hittat sin form och förhål­lan­det till arbets­gi­va­ren är tillfredsställande.

– Jag orga­ni­se­rar träf­far med arbets­ta­garna i båda skif­ten, berät­tar Uusika Michael.

I en fråga har arbets­gi­va­ren inte åtmins­tone ännu kommit emot. Lönen är för låg och arbets­gi­va­ren vill inte höja den. Lönen går inte ens att jämföra med finländsk löne­nivå. Arbets­ta­garna på Rent-A-Drum tjänar 1 900–2 000 nami­biska dollar i måna­den. Det är ungefär 140 euro, vilket innebär en timlön på knappt 80 cent.

INOM BYGGNADSBRANSCHEN FINNS EN FÖRHANDLINGSPART

Bygg­nadsbranschen är den enda brasnc­hen i Nami­bia som har ett riksom­fat­tande kollektivavtal.

Orga­ni­se­rin­gen av arbetsplat­ser som Rent-A-Drum hör till undan­ta­gen i MANWU:s orga­ni­se­ring­sar­bete som har fokus på byggen. I och med den ekono­miska reces­sio­nen kan man förstås i efter­hand se det som ett miss­tag. Men det finns en klar orsak till varför man har koncent­re­rat sig på byggnadsbranschen.

– Bygg­nadsbranschen är den enda branschen i Nami­bia som har ett riksom­fat­tande kollek­ti­vav­tal. Inom till exem­pel metallbranschen finns ingen mini­mi­lön efter­som det inte finns någon arbets­gi­var­part att förhandla med inom branschen. Metallfö­re­ta­gen har ändå bättre löne­nivå, något som man har förhand­lat om lokalt, berät­tar Justina Jonas.

Trots att MANWU just nu ligger i ett läge som känns svårt, eller till och med hopplöst, tror ändå ordfö­ran­den på sina egna. Förbun­det har en stra­te­gisk verk­sam­hetsplan som sträc­ker sig fram två år.

– Jag tror på det vi gör. Vårt kunnande är på hög nivå och vi går framåt.

Jonas vill också tacka finlän­darna för det framgångs­fulla projektet.

– Jag vill tacka Industri­fac­kets medlem­mar. Ni har haft ett enormt infly­tande på våra medlem­mar och MANWU. Vi är tack­samma och det här är något vi aldrig kommer att glömma.

TEXT KIRSI TÖRMÄNEN-PETMAN
ÖVERSÄTTNING JOHAN LUND
FOTO LEITAGO NARIB

MANWU:s ordfö­rande Justina Jonas beskri­ver stäm­nin­garna när det gemen­samma soli­da­ri­tets­pro­jek­tet mellan Industri­fac­ket, soli­da­ri­tetscent­ra­len SASK och MANWU avslu­tas och tackar Industri­fac­kets medlem­mar för den oersätt­liga hjäl­pen. (interv­jun på engelska).

MANWU

• Orga­ni­se­rar arbets­ta­gare inom metall‑, bygg­nads- och andra industribranscher
• Omkring 2 000 medlem­mar, som bäst innan den ekono­miska kraschen 15 000 medlemmar
• Riksom­fat­tande verk­sam­het i gles­be­bott stort land
• Har under soli­da­ri­tets­pro­jek­tet byggt upp ett funge­rande region­nät­verk med 8 regioner
• Förbun­det har 27 anställda, varav 6 på cent­ral­kon­to­ret och resten i regionerna
• Soli­da­ri­tets­pro­jek­tet började plane­ras 2009 och avslu­ta­des på våren 2018.

INDUSTRIFACKETS SOLIDARITETSPROJEKT 2018

• Industri­fac­ket reser­ve­rar årli­gen en procent av netto­med­lem­sin­täk­terna till soli­da­ri­tets­verk­sam­het. Projek­ten drivs i samar­bete med fackets soli­da­ri­tetscent­ral SASK.
• Förs­tärk­ning av metall- och gruv­fac­ket och uppbygg­nad av samar­bete i Indonesien
• Förs­tärk­ning av industri­fac­ken i Moçambique
• Utveckling av industri­fac­ken i Malawi
• Förs­tärk­ning av industri­fac­ken i Colombia
• Rätt­vist arbete och skog­sin­dustri i Nepal
• Metal­lar­be­tar­nas rättig­he­ter i Filippinerna
• Orga­ni­se­ring av skogs‑, trä och bygg­nadsbranschen samt arbetsförhål­lan­den inom textil- och gruvbranschen i Burma