Industrifacket förnyar kollektivavtalsverksamheten

teollisuusliitto

Nu är stunden då vi i samband med uppbyggandet av Industrifacket kan se över de egna processerna, förhandlingsordningen och våra målsättningar, säger ordförande Riku Aalto. Blicken är redan riktad mot nästa avtalsrunda.

Industrifacket förhandlar om 34 kollektivavtal med 18 olika arbetsgivarförbund. Alla branscher har nu ett giltigt kollektivavtal efter att den förra avtalsrundan nyligen avslutades. Nästa stora prövning kommer om ett par år.

– Förberedelserna har redan inletts. Sektordirektionerna har inlett sin verksamhet och responsen från de mötena har varit uppmuntrande. Man har med iver tagit i tu med arbetet för att planera den nya förhandlingsordningen och -processen, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto.

– Förväntningarna är att vi ska kunna skapa nya metoder med hjälp av vilka vi åstadkommer bättre slutresultat. Det här är just det löfte vi gjorde när vi grundade Industrifacket.

GEMENSAMMA OCH SPECIFIKA BEHOV

Industrifackets kollektivavtal omfattar ett mycket brett fält av produktionsbranscher med både gemensamma och specifika drag.

– Den stora bredden och variationen innebär att vi måste beakta både hela fältet och de specifika branscherna skilt för sig när vi ställer upp våra mål.

Som ett exempel på allmänna målsättningar lyfter Aalto fram arbetstidsbestämmelserna i konkurrenskraftsavtalet. Med andra ord hur man i tiderna inom Metallförbundet, Industrifacket Team och Träfacket i sina kollektivavtal kom överens om arbetstidsförlängningen på 24 timmar.

– I en del kollektivavtal har man definierat frågan i skilda avtal som kan sägas upp, medan man i andra fall har skrivit in bestämmelserna i själva kollektivavtalet. Vi måste fundera verkligt noga på hur vi ska sköta och föra den här helheten vidare.

– Med tanke på branschernas särdrag är det bra att notera att en del kollektivavtal innehåller skrivelser som märkbart förbättrar arbetstagarnas ställning, medan en del avtal saknar dem. Vi måste fundera på hur vi ska styra innehållet i de tunnare kollektivavtalen i riktning mot de bättre skrivelserna och med vilken tidtabell det kunde ske.

”En del kollektivavtal innehåller skrivelser som märkbart förbättrar arbetstagarnas ställning, medan en del avtal saknar dem”
Riku Aalto, Industrifackets ordförande

Förutom att se på innehållen i kollektivavtalen måste man enligt Aalto också beakta verksamhetsmiljön.

– Avtalsbranschernas och företagens situation varierar. Å andra sidan förändras också arbetslivet. Vi pratar om plattformekonomi, nolltimmarsavtal, hyresarbetskraft och andra atypiska arbetsförhållanden. Ingen bransch kan hålla sig utanför den här utvecklingen. Därför är en stor fråga hur vi ska få de här sakerna inskrivna i kollektivavtalen på ett sådant sätt att arbetstagarna har förutsättningar att få tillräckligt arbetstimmar och klara sig på sin lön.

– Industrifackets sektordirektioner, kollektivavtalsdelegationerna, sektorcheferna och arbetstagarna har alla en nyckelroll i det kommande arbetet. Det handlar om att lära sig nytt, men nu kan vi på ett helt nytt sätt fundera på avtalens innehåll och hur de ska utvecklas, jämfört med hur det tidigare gjordes i de tre enskilda förbunden.

BÄTTRE KOORDINERING

Avtalsrundan som nyligen avslutades präglades av arbetsgivarsidans starka interna koordination. Enligt Aalto hade arbetsgivarna kommit överens om att man inom EK skulle koordinera sin verksamhet redan i samband med förberedelserna av den så kallade finländska modellen. De höll ihop trots att modellen föll när arbetsgivarförbundet Skogsindustrin beslöt att bli utanför modellen.

– Många har sagt att arbetsgivarnas koordinering var striktare än vid centrala arbetsmarknadsuppgörelser. Jag anser att grunden för deras påstående att man genom förbundsvisa förhandlingar får till stånd branschvisa uppgörelser rasade.

– Inte verkar det ju så, utan det ser ut som att en koordinerad arbetsmarknadsuppgörelse i princip passar arbetsgivarna på samma sätt som centrala arbetsmarkandsuppgörelser gjorde tidigare. De vill bara inte att det är EK som sköter förhandlingarna. De vill förhandla själv, men ändå på ett sätt som binder hela arbetsmarknaden.

– Det här är en fråga som vi på löntagarsidan måste avgöra hur vi förhåller oss till och hur vi ska reagera på.

– En lärdom för oss alla inom facket är att den interna koordineringen måste vara bättre. Det här låter enkelt, men inom FFC-kretsarna har jag lagt märkte till att det är lättare sagt än gjort. Alla är intresserade av vad vi har eller inte har fått till stånd, men vad man själv gör vill man inte riktigt dela med sig.

– Det har ändå blivit bättre. Och bra så. Men vi måste bli ännu bättre på det.

Flera aktörer vill slå sönder det nuvarande systemet med allmänt bindande kollektivavtal, säger Industrifackets ordförande Riku Aalto.

Kollektivavtalssystemet måste säkras

– Om vi inte skulle ha undertecknat konkurrenskraftsavtalet, så skulle vi ha lämnat spelplanen på det viset att vårt mandat för att diskutera och förhandla om frågor skulle ha försvagats avsevärt vid en tid när flera aktörer vill slå sönder det nuvarande systemet, säger Riku Aalto.

– Trots att konkurrenskraftsavtalet inte är ett bra avtal, håller jag fortfarande fast vid att vi genom avtalet tryggade systemet med allmänt bindande kollektivavtal. Det här kan jag säga, men jag är inte alls säker på hur jag skulle ha kunna berätta för våra medlemmar att inte vi inte längre hade allmänt bindande kollektivavtal.

Frågan om kollektivavtalssystemets framtid är enligt Aalto fortfarande aktuell.

– Regeringen lyssnar inte, utan fattar bara egna beslut. Å andra sidan har Företagarna i Finland en helt annan uppfattning om och andra målsättningar för lokalt avtalande än vad vi har. För dem betyder det att arbetsgivarna ensidigt dikterar på arbetsplatserna och helt förbiser kollektivavtal och arbetstagarnas organisering.

– Vår linje är fortfarande att kollektivavtalen skapar trygghet och slår fast minimivillkor på arbetsplatserna. På basis av dem kan man sedan göra lokala avtal, förutsatt att arbetsplatsen har en förtroendeman och att båda parterna anser att ett avtal är nödvändigt. Lokalt avtalande är en möjlighet som används ofta, men det är inget måste för någondera parten.

– Den här allmänna bakgrunden och konstellationen är bra att komma ihåg när vi värderar kollektivavtal och kollektivavtalsverksamheten. Vår uppgift är att förhandla fram avtal som gynnar våra medlemmar, men samtidigt måste vi i en ganska krävande verksamhetsmiljö samtidigt se till att vi också i framtiden kan förhandla om nya avtal.

TEXT PETTERI RAITO
ÖVERSÄTTNING JOHAN LUND
FOTO KITI HAILA