Nu är stunden då vi i samband med uppbyg­gandet av Industri­facket kan se över de egna proces­serna, förhand­ling­sord­ningen och våra målsätt­ningar, säger ordfö­rande Riku Aalto. Blicken är redan riktad mot nästa avtalsrunda.

Industri­facket förhandlar om 34 kollek­ti­vavtal med 18 olika arbets­gi­varför­bund. Alla branscher har nu ett giltigt kollek­ti­vavtal efter att den förra avtals­rundan nyligen avslu­tades. Nästa stora prövning kommer om ett par år.

– Förbe­re­del­serna har redan inletts. Sektor­di­rek­tio­nerna har inlett sin verksamhet och responsen från de mötena har varit uppmunt­rande. Man har med iver tagit i tu med arbetet för att planera den nya förhand­ling­sord­ningen och ‑processen, säger Industri­fac­kets ordfö­rande Riku Aalto.

– Förvänt­nin­garna är att vi ska kunna skapa nya metoder med hjälp av vilka vi åstad­kommer bättre slutre­sultat. Det här är just det löfte vi gjorde när vi grundade Industrifacket.

GEMENSAMMA OCH SPECIFIKA BEHOV

Industri­fac­kets kollek­ti­vavtal omfattar ett mycket brett fält av produk­tionsbranscher med både gemen­samma och speci­fika drag.

– Den stora bredden och varia­tionen innebär att vi måste beakta både hela fältet och de speci­fika branscherna skilt för sig när vi ställer upp våra mål.

Som ett exempel på allmänna målsätt­ningar lyfter Aalto fram arbets­tids­bes­täm­mel­serna i konkur­rens­kraft­sav­talet. Med andra ord hur man i tiderna inom Metallför­bundet, Industri­facket Team och Träfacket i sina kollek­ti­vavtal kom överens om arbets­tidsför­läng­ningen på 24 timmar.

– I en del kollek­ti­vavtal har man definierat frågan i skilda avtal som kan sägas upp, medan man i andra fall har skrivit in bestäm­mel­serna i själva kollek­ti­vav­talet. Vi måste fundera verkligt noga på hur vi ska sköta och föra den här helheten vidare.

– Med tanke på branschernas särdrag är det bra att notera att en del kollek­ti­vavtal innehåller skrivelser som märkbart förbättrar arbets­ta­garnas ställ­ning, medan en del avtal saknar dem. Vi måste fundera på hur vi ska styra innehållet i de tunnare kollek­ti­vav­talen i riktning mot de bättre skrivel­serna och med vilken tidta­bell det kunde ske.

”En del kollek­ti­vavtal innehåller skrivelser som märkbart förbättrar arbets­ta­garnas ställ­ning, medan en del avtal saknar dem”
Riku Aalto, Industri­fac­kets ordförande

Förutom att se på innehållen i kollek­ti­vav­talen måste man enligt Aalto också beakta verksamhetsmiljön.

– Avtalsbranschernas och företa­gens situa­tion varierar. Å andra sidan förän­dras också arbets­livet. Vi pratar om platt­for­me­ko­nomi, nolltim­mar­savtal, hyresar­bets­kraft och andra atypiska arbetsförhål­landen. Ingen bransch kan hålla sig utanför den här utvecklingen. Därför är en stor fråga hur vi ska få de här sakerna inskrivna i kollek­ti­vav­talen på ett sådant sätt att arbets­ta­garna har förut­sätt­ningar att få tillräckligt arbets­timmar och klara sig på sin lön.

– Industri­fac­kets sektor­di­rek­tioner, kollek­ti­vav­tals­de­le­ga­tio­nerna, sektorc­he­ferna och arbets­ta­garna har alla en nyckel­roll i det kommande arbetet. Det handlar om att lära sig nytt, men nu kan vi på ett helt nytt sätt fundera på avtalens innehåll och hur de ska utvecklas, jämfört med hur det tidigare gjordes i de tre enskilda förbunden.

BÄTTRE KOORDINERING

Avtals­rundan som nyligen avslu­tades präglades av arbets­gi­var­si­dans starka interna koordi­na­tion. Enligt Aalto hade arbets­gi­varna kommit överens om att man inom EK skulle koordi­nera sin verksamhet redan i samband med förbe­re­del­serna av den så kallade finländska modellen. De höll ihop trots att modellen föll när arbets­gi­varför­bundet Skogsin­dustrin beslöt att bli utanför modellen.

– Många har sagt att arbets­gi­varnas koordi­ne­ring var strik­tare än vid centrala arbets­mark­nad­supp­gö­relser. Jag anser att grunden för deras påstående att man genom förbunds­visa förhand­lingar får till stånd bransch­visa uppgö­relser rasade.

– Inte verkar det ju så, utan det ser ut som att en koordi­nerad arbets­mark­nad­supp­gö­relse i princip passar arbets­gi­varna på samma sätt som centrala arbets­mar­kand­supp­gö­relser gjorde tidigare. De vill bara inte att det är EK som sköter förhand­lin­garna. De vill förhandla själv, men ändå på ett sätt som binder hela arbetsmarknaden.

– Det här är en fråga som vi på lönta­gar­sidan måste avgöra hur vi förhåller oss till och hur vi ska reagera på.

– En lärdom för oss alla inom facket är att den interna koordi­ne­ringen måste vara bättre. Det här låter enkelt, men inom FFC-kretsarna har jag lagt märkte till att det är lättare sagt än gjort. Alla är intres­se­rade av vad vi har eller inte har fått till stånd, men vad man själv gör vill man inte riktigt dela med sig.

– Det har ändå blivit bättre. Och bra så. Men vi måste bli ännu bättre på det.

Kollek­ti­vav­tals­sys­temet måste säkras

– Om vi inte skulle ha under­tecknat konkur­rens­kraft­sav­talet, så skulle vi ha lämnat spelplanen på det viset att vårt mandat för att disku­tera och förhandla om frågor skulle ha försva­gats avsevärt vid en tid när flera aktörer vill slå sönder det nuvarande systemet, säger Riku Aalto.

– Trots att konkur­rens­kraft­sav­talet inte är ett bra avtal, håller jag fortfa­rande fast vid att vi genom avtalet tryggade systemet med allmänt bindande kollek­ti­vavtal. Det här kan jag säga, men jag är inte alls säker på hur jag skulle ha kunna berätta för våra medlemmar att inte vi inte längre hade allmänt bindande kollektivavtal.

Frågan om kollek­ti­vav­tals­sys­te­mets framtid är enligt Aalto fortfa­rande aktuell.

– Regeringen lyssnar inte, utan fattar bara egna beslut. Å andra sidan har Företa­garna i Finland en helt annan uppfatt­ning om och andra målsätt­ningar för lokalt avtalande än vad vi har. För dem betyder det att arbets­gi­varna ensidigt dikterar på arbetsplat­serna och helt förbiser kollek­ti­vavtal och arbets­ta­garnas organisering.

– Vår linje är fortfa­rande att kollek­ti­vav­talen skapar trygghet och slår fast minimi­villkor på arbetsplat­serna. På basis av dem kan man sedan göra lokala avtal, förut­satt att arbetsplatsen har en förtroen­deman och att båda parterna anser att ett avtal är nödvän­digt. Lokalt avtalande är en möjlighet som används ofta, men det är inget måste för någon­dera parten.

– Den här allmänna bakgrunden och konstel­la­tionen är bra att komma ihåg när vi värderar kollek­ti­vavtal och kollek­ti­vav­tals­verk­sam­heten. Vår uppgift är att förhandla fram avtal som gynnar våra medlemmar, men samti­digt måste vi i en ganska krävande verksam­hets­miljö samti­digt se till att vi också i framtiden kan förhandla om nya avtal.

TEXT PETTERI RAITO
ÖVERSÄTTNING JOHAN LUND
FOTO KITI HAILA