Han gör bränsle av sopor

Efter nästan 25 år som svetsare sadlade Tommy Holmblad om och jobbar nu med att producera och förädla biogas. ”Industrifacket är det ju fortfarande så jag känner mig hemma”, säger han.

Fåglarna cirklar ovanför Stormossen i Korsholm men någon gamla tiders soptipp har det inte varit frågan om på länge. Processkötaren Tommy Holmblad inleder sitt arbetspass för dagen, som han brukar, med att hoppa upp bakom ratten på traktorn och mata in sopor i så kallade tippfickor.

Stormossen är samägt av sex kommuner i Vasanejden. De flesta bussarna inom lokaltrafiken i Vasa tankar biogas liksom också Stormossens egna sopbilar. Sammanlagt bor det runt 110 000 människor i verksamhetsområdet där man samlar in avfallet.

På Stormossen har en tredje bioreaktor tagits i bruk nyligen. Den stora flera tiotals meter höga konstruktionen rymmer runt 4600 kubikmeter.

Till skillnad från de två äldre reaktorerna är den nya inte insprängd i berggrunden utan står i gropen. Den tredje och nyaste biogasreaktorn stod klar ifjol och är fortfarande i  en typ av inkörningsskede, berättar Holmblad.

Holmblad tittar in i reaktorn genom fönsterluckan i pansarglas.

– Det har bildats en hel del skum i reaktorn under morgonen, konstaterar han. Det är något som man vill undvika.

Kort och gott går processen till som så att bioavfallet och slammet samlas in från konsumenterna. Det här avfallet måste förberedas innan det kan brytas ner.

Plast och annat som inte hör hemma sorteras bort, avfallet mals ner till en jämn massa och ibland blandar man in vatten för att få rätt konsistens.

Sedan är det dags för själva processen som tar vanligtvis några veckor.

Materialet kippas in i stora slutna tankar eller så kallade rötkammare. Det är bakterierna som gör jobbet och bryter ner materialet – och det är här som metangasen bildas.

Holmblads och de andra produktionsanställdas roll är bland annat att styra flöden och syreintag och vatten vid behov.

Produkten blir en metangas med en metanhalt på runt 60, men det kan man inte tanka i fordonen. Den måste ”rengöras” med hjälp av syra, berättar Holmblad.

Det är inte alltid så glamoröst

Den gas som inte görs om till drivmedel för fordon kan användas till gasmotorer som producerar el. Det som blir kvar efter rötningen kallas för rötrester som i sin tur i regel går till att förse jordbrukarnas behov.

– Så länge allting funkar i processen så sköter vi underhåll. Vi byter oljor och ett och annat smått och stort. Det finns ju jättemycket mekaniska grejer på området, så det blir till att meka ganska mycket.

– En dag är aldrig lik den andra utan det är väldigt varierande.

Med tanke på att området är så stort är det aningen överraskande att det är så få produktionsanställda som jobbar med processen.

För en ovan besökare kan det kännas som att det luktar aningen på vissa ställen på Stormossen.

Vi möter Ossi Isohella som jobbat tio år på Stormossen.

– Jag brukar säga till sommarjobbarna att det tar ungefär en vecka att vänja sig vid lukten, sen känner man inte den längre, säger Isohella. Holmblad håller med.

Då anställda jobbar med avfall är det viktigt med hygien. Det har fört med sig också en behaglig arbetsuppgift.

– Alltid är det kanske inte så glamoröst när man meckar med något som är dränkt i avfall, men det är trevligt att avrunda passet med bastu på arbetstid, säger Holmblad.

BEHÖVDE EN FÖRÄNDRING

Tommy Holmblad är ny på Stormossen då han började vid årsskiftet. Han har en diger erfarenhet av att jobba som svetsare på ett företag i Korsnäs.

Känslan av att det kanske började bli dags att pröva på något nytt om man ville hinna göra något annat i arbetslivet hade ändå vuxit sig stark under en tid. 

Det att det började värka i axlarna redan vid lunch talade också sitt tydliga språk. Då man på Stormossen sökte en processkötare som kan svetsa kände Holmblad att nu var det dags.

– På gamla jobbet tyckte det var lite roligt att jag som har lite bacillskräck skulle börja på Stormossen.

Det nya jobbet har inneburit en stor förändring. Holmblad har nyligen kommit hem från Vanda efter knapp vecka på kurs om gas.

Från ett stillasittande liv som svetsare till att gå flera tusen steg per dag.

– Jag börjar bli varm i kläderna men jag har fortfarande mycket att lära mig. Jag gick över från ett stillasittande liv som svetsare till att gå flera tusen steg per dag.

Något annat som är nytt är telefonjouren. Holmblad har jour i en vecka åt gången och då gäller det att bära telefonen på sig och några längre resor kommer inte på fråga. Det kan komma samtal till exempel från kunder som har problem vid någon av tankningsstationerna i nejden.

FORTFARANDE INDUSTRIFACKETS MAN

Så mycket av en ”Firmans man” har Holmblad blivit på Stormossen att motor- och jaktentusiasten skaffat sig en bil som går på gas och inledningsvis är erfarenheterna positiva.

– Jag har bara så kort väg till jobbet att gasmotorn startar först ungefär då jag kör in från porten.

Holmblad var länge huvudförtroendeman på sitt tidigare jobb i Korsnäs.

Han hade inte jobbat många dagar på Stormossen före kollegerna frågade om han ville axla rollen som huvudförtroendeman.

Kollektivavtalet för teknologiindustrin, eller den så kallade ”gröna boken”, har bytts ut mot kemisk industri.

I stället för att alla de som han representerar är samlade i en verkstadshall finns nu också bland annat chaufförer som jobbar för hämtningstjänsten med i gänget.

De jobbar till exempel med att hämta upp gamla kylskåp och tvättmaskiner för återvinning av kunderna.

– Industrifacket är det ju fortfarande frågan om så jag känner mig hemma, säger Holmblad.